Lost in translation - övers. anm.

Jag råkade köpa två uppsättningar av romanen "To kill a mockingbird" av Harper Lee häromdagen. Jag har aldrig vetat innan att den välkända romanen i svensk översättning heter "Dödssynden" En inte till närmelsevis lika fantasieggande titel som på originalspråket.

Istället för att reta mig på att jag än en gång köpt en bok jag redan har, det har hänt förr, så tänkte jag nu ägna mig åt lite språklig analys.

"When he was nearly thirteen my brother Jem got his arm badly broken at the elbow."
"När min bror Jem snart skulle fylla tretton bröt han armen alldeles vid armbågen."

Bägge dessa meningar, samma men ändå olika, kan tyckas beskriva något relativt alldagligt och det gör de väl på sätt och vis. Samtidigt är det inledningen till en av vår tids mest omtalade romaner. Lite mytomspunnen, eller kanske är det författaren som är mytomspunnen, inte hennes roman?

Boken blev så uppmärksammad och omtalad och resulterade bland annat i ett Pulitzer-pris, att den kan ha skrämt Harper Lee ifrån att våga sig på ett fortsatt författarskap. Den betydligt mindre kända fortsättningen "Go set a watchman" skrev hon före, trots att den kronologiskt utspelar sig efter "mockingbird". Vem vet, kanske fick Lee komplex av succén, vågade inte lita på sin förmåga att skapa fler litterära verk i samma klass. Kanske går det bättre för de författare som får sådär lite lagom ljum uppmärksamhet i starten och först efter ett försvarligt antal böcker når ära och berömmelse, om ens då.

Båda böckerna har träd på omslagsbilden, kanske är det där vår härmfågel bor. Annars är de ganska olika. Den engelskspråkiga är svart-vit och visar en siluett av ett barn som svingar sig i en däckgunga som hänger från trädet. Den svenska översättningen är mer kulörmässigt färgstark, ett träd med gröna löv mot en orangeröd bakgrund, men enkel, inga djur, fåglar eller barn som gungar.

Nu skall jag läsa dem och se om känslan bevaras i översättningen eller om det blir två olika berättelser trots att avsikten förstås varit att återge en och samma.

Återkommer med analys...

Själv men inte ensam - Vilohem för trötta själar

Svenskan gör ingen skillnad på ensamhet och ensamhet, i betydelsen självvald eller påtvingad. Loneliness och solitude, de engelska orden däremot ger möjlighet att uttrycka den viktiga skillnaden. Solitude kan jag längta efter, som ett naturligt basbehov lika viktigt som mat och sömn. Vardagens ständiga sällskap tär på energiförrådet. Överallt en massa folk, på gatorna, på bussen, på kontoret, givetvis öppet landskap där enda dörren man kan stänga om sig är till toaletten.

Nu har jag gått i ett par veckor och liksom suktat efter lite tid i stillhet. Vila. Rörelse, fart och fläkt är kul. Jag har rest, med familj, barn, ungdomar och vänner. Långt, med flyg till andra sidan jorden och tillbaka. Sånt ger också energi men av ett annat slag. Det skapar roliga minnen som man kan ta fram och gotta sig i långt efteråt. Gemensamma minnen med människor jag tycker om, sådant är värdefullt.

Men åter till den där längtan efter stillhet, jag har liksom sett den för min inre syn. Hur jag befinner mig någonstans kroppsligen, för det är ju svårt att undvika, medan medvetandet är på semester någon helt annanstans, på vilohem för trötta själar. Det är där inspirationen gömmer sig, bilder och annat som kan fästas på skrivpapper eller målarduk. Jag älskar känslan av att ha oplanerad tid, en obruten räcka av timmar som jag kan bruka som jag vill. Det jag vill är alltid att läsa eller skriva. Inatt drömde jag att jag målade en tavla.