Från muskelbil till Muskelbil

Jag ska börja med att erkänna att jag inte kommit på denna ordvits själv. Den är knyckt. Varifrån vet jag inte för det är i andra hand, inte ens direkt från källan.

Men den är skojig och för mig eventuellt relevant. Övergången från ägare av en så kallad muskelbil, i form av ett soppaslukande monster från landet i väster, till en annan sorts Musk-elbil alltså.

Nu har det dessutom funnits ett par mellanhybrider. Hybrider är ju till sin karaktär mitt emellan. En Japan och en Fransos. 

Vi får väl se vad det blir för vrålåk härnäst.

Morr

Godmorgon! Eller Morr, som jag säger innan jag fått mitt morgonkaffe i tillräcklig dos. Mitt morgonhumör är inte det bästa. Idag är det söndag och då intas drycken ur min helgmugg som pryds av en ren.

Jag har två helgmuggar, båda presenter från min dotter, vars morgonhumör för övrigt överträffar mitt eget. Den ena muggen är för vintern och den andra för sommaren. Sommarens mugg är solgul med ett uppmuntrande citat inpräglat. Oroa dig inte...

Var inte ängslig! Jag klarar mig alltid!

På vardagarna dricker jag mitt kaffe ur någon av ett halvdussin trivsamt öronlösa benvita muggar. Vardagens kaffe är fint det också men lite mindre unikt. Det måste vara skillnad för den som oftast jobbar hemifrån.

Muggarna hjälper mig komma ihåg det.

Den talanglösa

En gång för många år sedan gick jag på ett föredrag med några kollegor. Det handlade om talang, om att hitta sin egen. Vi köpte varsitt exemplar av föreläsarens bok och satte igång Bildade bokcirkel och gav oss ut på seglats. Min stackars skorv gick rätt snabbt på grund och sprang läck. Ett vrak.

Det började som ett skämt men i slutändan vete tusan hur roligt det var. Jag fann mig nämligen vara fullkomligt talanglös. Jag var helt enkelt inte särskilt bra på en endaste sak. Alla människor är förstås inte jättebra på något specifikt och jag ogillar att få frågan vad jag är bra på. Jag kommer aldrig på något vettigt att säga.

Har du någon dold talang?

Om jag nu har det så den jäkligt bra dold.

Varför kom jag att tänka på detta elände nu? Det var som sagt bra många år sedan den olycksaliga bokcirkeln ägde rum. Jo, jag råkade hitta en anteckningsbok från då, själva boken Hitta din talang är däremot spårlöst borta. Kan jag ha slängt den i vredesmod?

Bland mina femton år gamla anteckningar kände jag igen tankegångar och formuleringar som jag många gånger återkommit till långt senare.

Vad kom jag då fram till? Jo, jag skrev något om att jag gärna hjälper den vilsekomna turisten tillrätta. En välvillig om än något förvirrad guide i ett föränderligt landskap. 

Frågan är var vi alla hamnar när den talanglösa guiden får leda färden. Fortsättning följer... 

Långtrivsamt

Jag har uppfunnit ett nytt ord! Ett ord som perfekt beskriver känslan av januaris långsamma ringlande. Denna evighetslånga månad i början av ett år.

Det är likadant varje år. Januari känns mycket längre. Mycket mer. Det är fortfarande många dagar kvar av månaden, närmare en tredjedel och ändå. Nyår var en evighet sedan. Vi har hunnit ha jullov, vara en dryg vecka i Åre samt jobbat i två veckor.

Tiden kan gå långsamt, det vet alla som haft långtråkigt. Jag undrar om dagens unga ens har en aning om hur det känns?

Nåväl långtrivsamt är raka motsatsen.

Kvantitet eller kvalitet

Antalet inlägg här har stadigt ökat de senaste åren och jag har flera gånger ställt mig frågan om det är bra eller inte. För kvaliteten på texterna alltså.

Riskerar det att tillslut leda till utspädning och utarmning. Så som jorden som aldrig får ligga i träda och vila blir näringsfattig. Men, jag vill ju inte vila från orden. Tvärt om är det i orden jag kan vila.

Men jag får ställa mig frågan vad jag vill ha bloggen till. Är den främst till nytta för mig eller andra? Svaret är att den är min experimentverkstad där jag provar mig fram och utforskar om idéer håller för större sammanhang.

Bloggen är även ett utlopp för att det inte ska riskera att svämma över av ord i mitt huvud. Om sedan någon annan råkar läsa är det bara en ren bonus. Jag skriver för kråkorna.

Pistvakt

Det är något visst med att blicka ut över fjäll. På berget utanför mitt köksfönster finns nerfarter där skidåkare i miniatyr far fram. Liften och kabinbanan tar dem upp. Jag kan sitta inne i värmen och se på. 

I skydd av kvällsmörkret studerar jag pistmaskinen åka upp och ner och göra backen randig. Manchester. Maskinens starka strålkastare färgar granskogen magiskt blå. En koloss på larvfötter som enkelt segar sig uppför och nerför branten.

Jag föreställer mig alltid att den som kör är en tänkare, en som uppskattar ensamheten och lugnet på det folktomma berget. En termos med kaffe på sätet bredvid och lokalradion i lurar för att hålla maskinljudet ute. 

Jag spanar ut i mörkret. Imorgon bitti ligger de vita ränderna redo för nya åkare. 8 i 8:an. 

Raska

Nu går julen på övertid hemma hos mig. Dags att plocka ner julstjärnor och stuva undan julljusstaken i garderoben. Bordduken med julmotiv likaså och samma väg går kökshanddukar med lussekattsmönster och en grytlapp med en tomte på.

Det känns alltid vemodigt att raska undan julen. Lika trevligt är det att ta fram pyntet i slutet av året. Jag får trösta mig med att jag missar den glädjen om jag inte först tar bort allt. 

No comments

När jag startade bloggen 2012 hade jag kommentarsfunktionen avstängd. Och den var anonym, på så vis att jag inte skyltade med mitt namn. Jag minns inte exakt varför jag ville vara så hemlig och oåtkomlig men det berodde antagligen vid en ovana att synas på nätet.

Nu mer än ett decennium senare är det vardagsmat. Allt och alla finns på internet. Det är där man är och knappt nån annanstans. 

Jag startade inte bloggen för att få kommentarer. Den var bara ett utlopp, ett ställe att spara små texter och funderingar. Roligare än att gömma dem i byrålådan. De syns, de finns. Ett slags arkiv över mina spontana ofiltrerade tankar. De ogenomtänkta.

Numera går det att lämna kommentarer här men ingen gör det. På en blogg jag ibland själv läser, den enda, är kommentarsfältet ytterst livfullt och intressant. Hon som driver den frågade nyligen sina läsare hur de resonerade gällande sitt kommenterande och det rasslade till rejält. 

För att få kommentarer behöver man eventuellt ställa en fråga. Är det så? 

Bara barord

Det är modigt att vara sårbar. Såklart, det kräver mod att visa sitt rätta jag. Det oförställda äkta. Utan skyddshölje. Bar. Att göra något fast det är obehagligt läskigt obekvämt är modigt.

När jag kom att tänka på ordet sårbar så kom en drös andra bar-ord för mig.

Ohållbar, påverkningsbar, anpassningsbar, användbar, ryktbar, ärbar, ätbar, ämbar (fast det är något helt annat, typ en spann)

Ofattbar, försumbar, fruktbar, möblerbar, kontaktbar, onämnbar...  

Underbar och

Oslagbar!

Rafflande raffigt

Jag har länge planerat att låta ett proffs läsa ett av mina manus, ett som jag känner mig färdig med. Givetvis är det inte färdigt. Det är de aldrig. Knappast den här gången heller. Men som det brukar sägas. Skam den som ger sig. Så jag gav mig alltså inte utan skickade glatt in textfilen dit den skulle.

Dessutom med lite rabatt precis innan nyåret. Jag såg det som ett tecken på att det var dags att agera. Få ändan ut vagnen osv.

Döm om min förvåning när bekräftelsemailet kom från förlagets underavdelning som ger ut erotik. Ska man bli generad eller smickrad? Inget dera förstås. Inte egentligen. Men lite kul var det. Särskilt som min historia som visserligen handlar om kärlek befolkas av två närmast sjukligt blyga och försynta karaktärer som först efter gruvsamt mycket tvivel, en tidsresa med tåg och rådigt ingripande av magiska makter till slut hamnar i samma hotellrum.

Nu hoppas jag förstås på att få något matnyttigt tillbaka från lektören. Handfasta tips på hur berättelsen kan bli bättre. Bli läsbar utanför mitt eget trånga huvud. I värsta fall blir det platt fall. Sågning vid fotsulorna. Men det är ju i så fall intressant information även det. 

Bör förses med varningstext. Utsätt icke andra för denna smörja.

Nästa gång kanske jag bör försöka mig på erotik-genren. Vem vet vad som kan hända när rodnaden lagt sig.

Styrkan som redan finns

I dessa tider avger många av oss nyårslöften som syftar till förbättring och utveckling. Gott så. Såvida det inte går överstyr som det ju alltsom oftast gör.

Puh, ska vi verkligen springa efter mer när det vi snarare behöver är att sträva efter återhämtning. Lyssna på ordet. Återhämtning. Det betyder att hämta tillbaka något vi redan har. Ta igen det som redan tillhör oss. I vilan kan vi återfinna det vi tappat bort på vägen.

När vi sprang för fort.

Nu är det kanske en dum liknelse för den som råkat anmäla sig till både ett par millopp och en halvmara. Å andra sidan planerar jag inte att springa särskilt fort. Jag kommer definitivt inte att riskera att springa ifrån något eller någon. Tvärt om. Jag räknar kallt med att bli omsprungen. Men vad gör väl det. Jag tävlar bara mot min egen lathet och den kommer jag springa ifrån hur långsamt det än går.

Här gäller att återerövra den kraft vi redan har. Den finns säkert nedkilad någonstans mellan soffkuddarna.

Första i första

Ett alldeles nytt år. Ett oskrivet kalenderblock med 365 ännu oskrivna blad. Massvis med olevda dagar, ja för 2024 är ett skottår och det finns en extra dag insmugen i leken.

Sovmorgon och pizza till middag. Allt som sig bör. Januari brukar börja långsamt och sträcka sig långt in i tiden. Det borde vara mars, men nej en titt i kalendern brukar meddela att det är minst en vecka kvar av januaridagar. Märkligt för tiden tycks nästan alltid rusa fram. utom just i januari. 

Det är som att ett nytt år är trögt i starten. Hur kan tiden ens veta att vi delar in dagarna i år? Oavsett vad det beror på så tar jag tacksamt emot det lite lugnare tempo som januari bjuder på.