Betydelsen av lite fruset vatten

Jag hade inte riktigt insett hur mycket jag tycker om snö och kyla, förrän den uteblev. Denna jul har i mina trakter varit helt i avsaknad av det vita magiska fluff som ingår i min sinnebild av hur julen skall vara.

Den lycka jag kortvarigt hann känna de två dygn i början av december då det var lite vitt förvånade mig själv. Hur kan det vara så viktigt? Det måste vara det där med den inre bilden, den som måste stämma med den yttre för att det skall bli den rätta känslan.

Som så mycket i livet grundläggs det tidigt hur olika saker skall kännas och vara och sedan ägnar man restan av livet till att återskapa sin barndoms jular, midsomrar, påskar eller vad det nu är tid för.

Förhoppningsvis skapar man kontinuerligt nya traditioner värda att bevara, men de gamla finns kvar med något av det ursprungliga kvar. Liksom min allra första smällkaramell från dagis, så vacker blir ingen jag gjort sedan dess. Eller jultomten av en gammal dassrulle från äldsta dotterns första dagisår, ett decennium sedan nu, som alltid finns på plats bland julpyntet här hemma.

Lager läggs till lager och blir en del av det som måste finnas med nästa gång. Den hemgjorda dörrkransen av granris, den tillkom förra julen då yngsta dottern ägnade två koncentrerade timmar åt tillverkningen. I år är hon sju och en ny krans pryder sin plats på dörren.

Snö fick vi ingen detta år, men resten, det vi kunde påverka, var på plats. Frågan är nu vad man gör åt sin stora saknad efter lite fruset vatten? Vackert vita tak i staden, frost på trädens grenar, knarr under skorna och en möjlighet att åka pulka och kälke i lilla backen vid kanalen. Tills det kan upplevas på riktigt igen, finns bilden tydlig i min inre föreställning om den perfekta julen.

Love me tänder...

Säg mjölktänder, och de flesta har något att säga, minnas eller känna. Mjölktänder är något vi alla kan relatera till. Rik som fattig, gammal som ung, alla har vi haft och tappat våra första tänder.

Min yngsta dotter, har hittills tappat två stycken, för övrigt desamma som kom upp först på den halvårsgamla babyn för exakt sju år sedan. Hon väntar till de är så lösa att att de faller ut av vinddraget. Hon gör inte som sin syster som drar av hjärtans lust och får loss dem kvickt så fort de är de minsta vickbara. Jag minns när hon som femåring glädjestrålande ringde mig på jobbet och berättade att hon dragit ut sin första tand. Jag visste inte ens att den var lös.

Min egen första lösa tand fick en kompis mamma, som var sjuksköterska, dra ut när jag var hemma hos henne på femårskalas. Jag vågade inte riktigt själv men tyckte att hon som var sjukvårdskunnig borde klara det. Ett par år senare då det var dags för den berömda dubbelgluggen i övre tandraden var jag modigare och slog ut dem mot grannens fönsterbleck, de var rejält lösa så det gjorde inte alls ont.

Rolig värre såg jag sedan ut på ettans skolfoto. Framtänderna kom fint upp som de skulle men skinnet över sprack inte förrän de var helt utväxta.

Grannflickan fick gå till tandläkaren och dra ut sina. De lossnade inte frivilligt. Hon stoltserade med ett fullt dubbelgarnityr både uppe och nere, innan tandläkaren fick göra sitt.

Har man sedan tur när tanden väl är ute, får man besök av tandfen och får en slant i utbyte. Inflationen gör att en tand i dag betingar värdet av en guldtia. Jag har för mig att det var en femma för mina egna gaddar.

Man kan undra om granntjejen med sina dubbla tandrader fick alla slantar på samma gång.

Magin i en burk med 50-öringar

Träburken, vackert snidad av en vän till min morfars bror, från hans tid i fängelse. Då har man förmodligen tid nog att fullända en liten burk av mörkt trä med de mest detaljerade mönster. Den stod på ett litet sidobord i vardagsrummet hemma hos mina morföräldrar och fylldes vartefter med de 50-öringar min morfar tömde sina fickor på. När det samlats 100 stycken i burken fick jag dem.

Det var alltid lika spännande då han tog fram burken och föreslog att vi skulle räkna slantarna. Det var alltid precis 100 och det slog mig aldrig att han hade kunnat räknat dem i förväg. Rent korkad har jag väl aldrig varit, men lite magi i livet vill jag fortfarande kunna tro på.

The sound of silence...

Jag vet inte vad det egentligen betyder, men för mig är tystnad en bristvara, något jag kan längta efter på samma intensiva sätt som efter saltlakrits under en långresa i USA. Jag känner det så tydligt, jag måste unna mig tystnad regelbundet för att inte bli alltför uppjagad av stresskänslor.

Det är inte den kompakta tystnaden jag är ute efter, inte total avsaknad av ljud utan endast en frist från alla vardagens störande ljud. Alla rop på mig, som lystrar till namnet Mamma, alla storstadens trafikljud och högljudda halva samtal i mobil på gemensamma transportmedel, alla ständigt pågående diskussioner runt mig i kontorets öppna landskap. Öppna landskap förresten, där hör man väl bara humlesurr, en kos råmande och kanske ett förbifarande sportflygplan på låg höjd. Nä kontorslandskap, vilket konstigt ord! Kontorsstorstadsvimmel borde det istället heta.

Tystnaden föder tanken, tror jag, eller rättare sagt, tanken främjas i bruset av det som inte kan urskiljas. Så fort du behöver, eller lockas, att lyssna aktivt är det kört. Sorlet av röster på ett café fungerar utmärkt för mig att tänka i. Jag behöver inte bry mig om vad de säger. Det kan vara skränande barn runt mig, jag hör dem inte, jag störs inte, bara de inte är mina egna. Kan vara trösterikt att veta för den vars tur det är att vara småbarnsförälder just den dagen.

Alldeles tyst är däremot nästan läskigt obehagligt, den känslan minns alla som varit inne i ett ekofritt rum eller kanske fått ett svårartat fall av vax i öronen. Just den känslan är inte eftersträvansvärd, känns instängt.

Vissa ljud måste vara nedärvda i oss sedan urminnes tider, de som lugnar och får själen och kroppen i vila, det känner de flesta igen. Vågors ljud mot en strand, eldens knaster och knäppanden i den brinnande veden, regnets smatter mot hustaket eller fönsterblecket. För mig är ljudet av nattens sporadiska trafikljud nerifrån Plankgatan i Norrköping som hördes upp till min gammelfarmors lilla enrummare på andra våningen det mest lugnande ljudet i världen. Om jag någon gång har svårt att somna lyssnar jag till minnet av det.

Lev i nuet och samla minnen för framtiden

Inte kan det vara en fördel att allt skall gå så fort? Vägen är också en del av målet, varför glöms det så ofta bort? Vad är det som är så kul med att till slut komma fram? När man kommer fram är det ju slut, liksom. Om man ser livet som en resa blir det tämligen självklart. Slutmålet där är för oss flesta inte så lockande, i alla fall inte i närtid. I det läget vill vi gärna att resan blir lång. Varför tänker vi inte så när det gäller alla de som delresor som tillsammans utgör det vi kallar livet?

Vi vill väl alla göra roliga och intressanta saker, träffa nya inspirerande människor, skapa oss minnen. Minnen att ta fram och titta på som mentala foton i ditt eget privata album. Bilder, ljud, dofter men framför allt känslor. Detta är inget du kan visa för någon annan, bara du själv har tillgång till dina minnen i oförvanskat originalskick, så fort du försöker berätta om dem och förmedla en känsla så blir den till något annat. Vi är alla fångar innanför våra pannben, ett faktum vi får leva med på gott och ont.

De minnena som skapas genom vårt liv finns där och berikar vår tillvaro, gör oss efter hand till mer komplexa personer. Du är alla dina jag på samma gång. 4-åringens fascination över den glittrande julgranen, 8-åringens entusiasm inför den första flygresan, 14-åringen efter det första steget in i vuxenvärlden, allt finns kvar inom dig och bidrar till dina reaktioner än i dag. En dag tar livet obönhörligen slut men fram till dess finns du med alla dina lager och därmed drivkraften att fylla på med mer.

Vad är meningen med livet? När du har samlat som mest och är som störst är det slut och ingen kan ärva dina minnen. Viktigt att komma ihåg, tror jag, fast vad man skall dra för kloka slutsatser av insikten lämnar jag till var och en att grubbla sig gråhårig över. 

Mål i sikte?

Målmedveten, Målstyrd, måluppfyllnad, målvikt, målerisk... Måste man ha mål för att lyckas ta sig någonstans? Brokig och pittoresk säger för övrigt synonymordboken om ordet målerisk, det kan jag nog tänka mig att vara, men målstyrd?

Det där med mål ja, hur är det nu, måste man ha sådana? För att lyckas? Bli lycklig?

Jag blir alltid ställd när jag tillfrågas om mina mål här i livet. På anställningsintervjun, vad gör du om 5 år? 10 år? Hur i hela friden skall jag veta det? Jag vill inte ens veta, än mindre försöka gissa. Mest troligt är att jag gör ungefär samma saker som nu. Fast det låter ju alldeles för andefattigt och oföretagsamt som lämpligt svar.

En gång gick jag på kurs, under 12 hela veckor skulle det arbetas mot uppställda mål. Rena mardrömmen för mig som inget kunde komma på. Inte mycket och inget revolutionerande i alla fall. Bara ett föredrag som skulle skrivas och hållas för internationell publik, på stor konferens. Men det såg jag liksom inte som ett sådant mål. Det var ju bara något som skulle göras. Hmm...

Mitt mål är att orka springa en mil varje år en sen augustikväll, på en tid som jag slipper skämmas över. Målet är också den iskalla öl som väntar vid målgången och skulle jag springa lite fortare än min man är det en extra bonus.

Målstyrande är ett bättre ord, då låter det mer som det är jag som styr och inte målet. Det är alltid trevligt att vara den som styr... Styr och ställer.

Jag har inget finporslin

Vanan att spara undan det finaste till sen, visst vet jag var den kommer ifrån men vet också att för mig är behovet av att lägga undan inte längre akut.

Vanan kommer av att inte veta hur morgondagen ser ut, oron att det blir sämre tider. Vanan kommer från mormor och systrarna och bröderna i hennes generation och de som fanns före dem. Jag har all respekt för att inte slösa och så långt tänker jag inte sträcka mig. Men jag vill unna mig och de mina, det är kanske en hårfin skillnad.

Jag vill använda mina fina kryddor, tvålar och pennor. När jag var barn sparade jag dem tills de torkade och inte längre var användbara. För mina barn kommer det naturligt, de använder sina förbrukningsvaror, se där, det till och med kallas så!

Skulle det bli så illa att man inte kan köpa nytt har de i alla fall haft glädjen att använda vad de hade. Jag vet inte om de medvetet resonerar så, troligen inte. De har aldrig behövt uppleva brist på något. Bra eller dåligt, kan man fråga sig, men det är svårt att skapa materiella brister där inga finns.

Jag hoppas och tror det finns andra sätt att visa att tillgångarna inte är oändliga, att skapa tacksamhet för både det lilla och det stora i livet.

Jag har lärt mig att skriva med bläck i den nya fina anteckningsboken, dricka årgångsvinerna (då de är som bäst), i de finaste kristallglasen, äta upp den hemgjorda sylten given som present i återbrukade vackra burkar. Inget blir bättre av att sparas, möjligen med undantag av vinet.

Den underbara känslan av att ingen vet var du är

Jag tänker ibland på hur "dagens ungdom" upplever sin ständiga uppkoppling och närvaro i båda den verkliga världen och den digitala. Saknar de helt behovet av att dra sig undan till en hemlig plats där ingen vet var de är? Det är nämligen lätt att få för sig det för en person med erfarenhet av ett liv innan såväl internet, mobiltelefoner och sociala medier uppfanns.

Hela mitt liv har jag haft ett behov av att ibland vara någonstans där ingen vet att jag är. Jag rymde till skogs som 7-åring när bokstavstraglandet i första klass blev för trist för en som skrivit långa sagor, visserligen fulla av stavfel, men ändå, sedan 4-årsåldern. Det var mer intressant att i ensamhet bygga bondgårdar med djur av kottar och bäst av allt, ingen visste var jag fanns.

Just detta fick sitt slut när fröken i skolan klagade och min mamma rycka in och sitta med mig i skolan så jag inte skulle sticka vid första bästa rast, sen fixade min mor så jag fick flytta upp en klass, tack mamma! Efter det har jag mycket sällan skolkat.

När jag var i tidiga tonår kunde man flyga vart som helst inom Sverige för 100 kr. För en hundralapp kunde man köpa en stand-by biljett till Malmö eller Kiruna och oftast kom man med första plan. Jag hade en period då jag utnyttjade detta som litet rymningsäventyr. Jag minns den underbara känslan av att ingen visste var jag var. Ibland blev inte äventyret större än att spela flipper på Kallax i väntan på att få flyga vidare med en Fokker 27:a till Kiruna, jag älskade dånet av propellerplan på den tiden. Vinstlotten var en destination med byte, två starter för en hundring!

På 80-talet åkte man också iväg på ett ytbytesår till andra sidan Jorden och kontakten hem bestod på sin höjd av ett par telefonsamtal och ett antal vykort till sina stackars föräldrar. Nutidens ungdom kanske reser mer än vi gjorde, men de är ändå hela tiden synliga hemma via Facebook och Skype. Missar de inte något? Jag vet inte, kanske finns inte det där behovet längre. Vet de ens att det går?