Pennan är vassare än tungan

Jag märker ofta att jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal. När jag ska prata snubblar orden på tankarna och allt kommer ut i fel ordning. 

Det låter svamligt och ofokuserat. Precis så som jag inte vill framstå. Otroligt frustrerande att ännu efter drygt 50 år inte kunna få till ett vettigt muntligt resonemang.

Kom till saken. Använd inte så många ord. Otaliga sparkar under bordet har jag fått när jag pratar för mycket. Ja, det är det värsta. Att jag vet så väl men ändå inte förmår göra något åt saken.

Det är som med vilket beroende som helst. Jag måste sluta helt. Tystna totalt. Det går inte att reglera till ett lagom missbruk av orden. 

I skrift tycks det av någon anledning fungera bättre. Troligen eftersom det går långsammare. Det tar längre tid för handen och pennan att forma ord och samma sak gäller för fingrarna på tangentbordet. Händerna springer inte ifrån tanken på samma sätt som tungan tycks göra.

Tänk om jag kunde lura talet och låtsas att jag läser från ett redan skrivet manuskript. Ett noga uttänkt talarmanus som jag skriver i tanken innan jag får läsa och upprepa orden.

Värt att prova. Jag har dock mina tvivel om att det ivriga olydiga pladdriga fladdriga i mig kommer att låta sig tyglas.

Vad hände egentligen i Mordviken?

Jag som borde veta har minst av allt en aning. Hur ska jag nu kunna få ihop historien som bett om att bli skriven? 

Det går inte att tolka på annat sätt. Det kom ett gäng personer till mig, fyra smått udda personer. Olle, Gert, Silvia och Hjalmar.

Handlingen utspelar sig i den lilla byn Mordviken, mitt i landet i Bräcke kommun. I Revsundssjön har Silva sitt sjöflygplan och denna sommar har benrester hittats vid en grillplats.

Mänskliga benrester hittade vid grillplats, så stod det på löpsedeln. Jag förstod direkt att det handlade om grillplatsen i Stavre och det gjorde uppenbarligen även Gert för det var samma dag som han satte upp lappen i mataffären.

Minns du sommaren 1982? Återse polarna från tidernas sommar! Vi ses vid campingen. Tisdag direkt efter sjörapporten.

Inget mer. Vi som visste vi visste. Så var det tänkt. Sjörapporten vid 15:55 var vad som avsågs. Det hade vi som lappen riktades till koll på. Övriga gjorde sig icke besvär.

Jaha och vad händer sen och framför allt vad hände innan? Jag har inte en susning. 

Och ändå... anar jag något. Karaktärerna framträder sakta. De kliver fram ur glömskans skuggor och låter mig förstå att detta är en sån där karaktärsdriven historia. 

Jag ser så fram emot att lära känna dem och sitter redo att nedteckna vad de berättar för mig.

Mitt i strömmen

Som alltid kämpar jag med att få tid till skrivande och läsande. Det är liksom det som allt handlar om. Denna lust, denna längtan till orden.

Ett ständigt pickande pockande behov av att få uttrycka mig och skapa världar av ord. Människor, karaktärer, miljöer och händelser av ord. Vilket fantastiskt formbart skaparmaterial!

Men nu är sommarens ledighet slut och jag förväntas arbeta på dagtid. Helgens till synes lediga timmar rinner allt som oftast iväg till annat än skrivandet. Hur ska jag lyckas skapa skrivarro mitt i strömmen?

Jag har iallafall lärt mig att det inte är någon idé att invänta inspirationen. Den kommer sällan på besök självmant. Och om det någon gång händer så knackar den alltid på dörren när jag står i duschen.

Initiativet ligger alltså på mig att bjuda in. Boka in rent av. Regelbundna träffar vare sig vi vill eller inte. Ungefär som jag förstått att de där som sysslar med kroppslig träning gör med sina PTs. Inte har de lust alla gånger att ses, det kan jag inte tro.

Vad lockar då inspirationen till att tacka ja till mina inbjudningar, vad ska jag bjuda henne på?

Jag vet att hon älskar känslan av frihet, känslan av gott om tid. Det får inte finnas några måsten. Inga krav på att finnas någon annanstans utom här och nu, mitt i strömmen.

Användbara uttryck

Pytt! 

Så säger man visst om irriterande saker på norska. Jag läste det i en artikel skriven av en norska bosatt i USA. Det betyder ungefär "It is what it is" vilket är ett annat användbart uttryck när tillvaron inte riktigt går ens väg.

Det är bra att ha några såna snärtigheter på lager, som man lakoniskt kan strö runt omkring sig när man sitter där i skiten eller vart man nu råkat hamna.

Lakoniskt betyder kortfattat och träffsäkert. Just så som det vore toppen om jag kunde uttrycka mig. Det kan jag nu inte. Pytt då!

Eller som mitt eget valspråk lyder: Lugn och fin, tänk på en delfin🐬

Opalens hemlighet

Opaler har alltid fascinerat mig, känts magiska. Antagligen på grund av sin obestämbara färg som ständigt skiftar beroende på hur ljuset faller. Stenen ser ut att ha en inre glöd.

Rent tekniskt är opaler ädelstenar bestående av kiseloxid, vattenhaltig sådan. Opalen består av så mycket som 30 procent vatten som med tiden avdunstar och gör stenen skör.

Av den anledningen lämpar sig opalen bäst i smycken där de inte utsätts för direkt slitage.

Färgerna kommer av mycket små kulor av kisel som gnistrar inne i stenen. Namnet opal kommer från grekiskans opallios som betyder "se färgerna förändras". Opalen förknippades med tro, hopp och renhet.

Som barn hade jag en infattad i ett hängsmycke i form av en blomma. 

Mitt gamla opalhalsband är förlaga för ett magiskt smycke som hyser en barsk litterär musa. Så fick min barndoms fantasi bli till verklighet i min vuxna jags lek med ord.

Vem vet kanske det faktiskt bor en musa i stenen...

Tillbaka i selen

Semestern är slut, dags att krypa tillbaka i selen, till saltgruvan eller grottekvarnen.

Kärt barn har många namn.
Det är tid att återgå till jobbet.

Vad tusan gjorde jag innan ledigheten? Vad hade jag på bordet, i datorn, i huvudet?

Om semestern varit tillräckligt lång och avkopplande är minnet av arbetet långt borta. Skönt, men hur hittar jag tillbaka?

Back in business HT2022 heter ett mail som väntar i min inkorg. Det inleds glatt med ett Välkommen tillbaka till arbetslivet min sköna!

Sen följer en lista med allt jag hade i huvudet sista arbetsdagen innan semestern. Allt pågående som ska fortsätta och allt påtänkt som ska sättas igång.

Ovärderligt!

Nu kan höstterminen få starta.

Minnesvärda myggbett

Av semestern återstår endast myggbett, en jävla massa myggbett. Utöver glada minnen då men ack vad de kliar...

Till skillnad från förra året så angrep knotten även mig. I fjol nöjde de sig med att äta upp makens ben. Vi övriga två som, denna ovanligt varma eftermiddag, representerade familjen på trädäcket vid Åresjön smakade de inte ens på. 

Vi var väl sura eller beska eller något i den stilen. Maken han hade klämt en hel påse gott & blandat just innan vi gick ut så skulden lades där. På sockret i blodet. Betten satt kvar länge, så länge att jag ett tag tänkte att det liksom inte kunde vara sant. Att betten satt sig i sinnet snarare än i skinnet.

Detta år måste jag ha blivit sötare och godare, eller knotten hungrigare för nu högg de in även på mig. Och betten slutar inte klia, de bara fortsätter och fortsätter, vecka efter vecka. Jag hade kunnat tänka mig mer angenäma minnen från semestern men jag fogar mig. 

Kliar och det kliar tillbaka.

Fast för Färila

Jag har aldrig drömt om att bo på landsbygden, tvärt om, jag är en stadsmänniska ut i fingerspetsarna. Alla 16 stycken.

Ni som begriper ni begriper och övriga får ta och leta fram filmen The deliverance på lämplig strömningstjänst...

Men detta var förstås innan jag upptäckte Färila... Bara namnet på orten, så vackert! Ingen vet vad det betyder, åtminstone inte Google. Någon tror på en genomfart. Fär, fara, farled. Ila snabbt igenom.

Men nej stopp, jag vill inte ila snabbt igenom. Här vill jag dröja en stund. Vid det gröna huset just där vägen kröker sig, det som har så vackra mörkrosa blommor i hängamplar utanför. 

I Färila finns både bibliotek och bokhandel, det avgör saken! Och byn ser så pittoresk ut att jag genast föreställer mig den som scen för en riktigt god feelgoodhistoria. I stil med Chocolat. 

Dessutom tillverkar man korv, både något som liknar fakukorv men förstås heter färilakorv och även salami. Och den steniga jordmånen är perfekt för att odla potatissorten Bintje. Korv och potatis det ni!

Undrar vad jag skulle kunna göra i Färila men något hittar jag väl på. Kanske ett mord eller två? Bara i fantasin givetvis men ändå om det visar sig att feelgoodgenren inte riktigt ligger för mig.

Det blir roligt sen

Håkan Bråkan, lillebror till karaktären Sune, brukar säga så när saker går på tok för familjen.

Killen har rätt. Mycket som i förväg eller i stunden känns besvärligt blir ofta ett bra minne, att återkomma till och berätta om.

Som när bromsoket lossande på vår gamla Camaro en fredagskväll strax norr om Gällivare. Det var under 1900-talets sista sommar och mobiltelefonen hade som tur var hunnit bli en bekantskap. Vi fick det lagat av mannen som kom med bärgaren och fyra timmar senare kunde vi fortsätta vår färd mot Narvik. Där vi fick punka av en spik på hotellets parkeringsplats men det är en annan historia...

Eller när vi blev strandsatta på Philadelphias flygplats ett par dygn på grund av en storm, då med två småbarn. Även den upplevelsen bjöd på en del minnesvärda ljusglimtar. 

För att inte tala om den gången vi blev fast på en skidort där ett stort klippblock trillat ner över den enda bilvägen ner för berget. Den gången blev det en helikoptertur som var riktigt skoj. Tänk vad vi hade missat om inte stenen ramlat just då vi skulle med bussen ner till tåget...

När allt flyter på friktionsfritt finns inget att haka fast minneskrokarna i.
Det blir roligt sen. Ja, oftast är det faktiskt just så.

1899 ett kulturens år

År 1899 måste ha varit ett bra år för kreativitetens makter. Såväl Hemingway som Humphrey Bogart är födda året innan förra sekelskiftet.

Så även Jan Strandlin, en författare som bara finns i min fantasi. Eller om man ska vara petig så finns han i en av mig påhittad persons fantasi. 

Han är vad jag brukar kalla en dubbelfantasi. Påhittad av en påhittad karaktär. Nåväl, Jan kan vara verklig för det. Han skriver till exempel bättre än jag, hur det nu är möjligt. Men så är det.

Häromsistens upptäckte jag ytterligare en författare som är född samma år. E. B White som skrev bland annat barnböckerna Charlottes Web och Stuart Little. Båda historierna finns idag som filmer.

Jag fastnade för ett citat av E. B. White där han beskriver sin kärlek till skrivandet.

I’m glad to report that even now, at this late day, a blank sheet of paper holds the greatest excitement there is for me—more promising than a silver cloud, prettier than a little red wagon. It holds all the hope there is, all fears. I can remember, really quite distinctly, looking a sheet of paper square in the eyes when I was seven or eight years old and thinking, ‘This is where I belong, this is it.’

–E. B. WHITE

Särskilt den lilla röda vagnen var fin... och modet att se ett oskrivet blad rakt i ögonen och inse att, ja detta är var jag hör hemma.

I väglöst land

Jag har provar något nytt. Har varit på tur på fjället i tre dagar, tältat, vadat och ätit lyxig middag på fjällstation. Njutit av friheten i att inget annat kunna göra än att gå och beundra scenerna som naturen bjuder på. 

Renar, massor av renar. Vi vandrade genom deras vardagsrum.

Att efter flera timmars vandring komma fram till ett hus med folk, dusch, bastu och en iskall öl är en så kallad lisa för själen. En vila i kroppslig ansträngning. 

Jag har inte läst, inte skrivit och konstigt nog inte direkt saknat det. En läsfasta som föll sig helt naturlig. Fjället bjöd på andra nöjen.

Efter denna utflykt vid sidan om mina vanliga allfartsvägar, en bit utanför komfortzonen som vanligen innebär hotell med fler än tre stjärnor, kan jag bara ödmjukt konstatera att det gav mersmak.   

Nu är jag hemma i mitt eget vardagsrum, utan renar. Det är lite tomt.