I skrivandets spår

Man bör lära känna sina karaktärer sägs det. För att kunna beskriva och gestalta dem som fullödiga personer och inte som platta klippdockor.

Jag minns en rolig övning då jag och några skrivande vänner möttes som våra karaktärer. Vi antog deras skepnad för en dag och kunde ställa frågor till varandra. Svaren vi gav fick våra karaktärer att djupna och anta en mer tredimensionell form.

Vad drömde du om som barn? Vilket var ditt favoritämne i skolan och vad hette din bästa vän. Vart åkte ni på semester och vad gillade du att äta? Sådana små enkla frågor eller rättare sagt svaren formar en person.

Idag provade jag att resa som min karaktär. Det var svårt. Hon har en egen kupé medan jag själv satt i en vagn med minst två parallellt pågående samtal runt omkring. Korta stunder kunde jag föreställa mig hur min resenär kände sig.

Hon som jag skriver om ger sig ut på en resa. Med tåg. Ungefär en tredjedel av historien utspelar sig på detta tåg som tar henne från köksbordet till en bardisk på ett hotell. Tre olika typer av stillasittande vilket gör det till en utmaning av ge berättelsen tillräckligt med framåtrörelse.

Varför har jag valt detta format? Ja säg det, kanske det valde mig.
Jag vill känna min karaktär. Bli henne för en stund. 

Jag på väg bort. Hon på väg hem. För en stund på samma plats.

Ett sammetslent kvällsmörker

Nu när man väl vant sig vid och förlikats sig med hösten är det dags att njuta av den.

Jag tänker långkok, rödvin och goda gryträtter. Stickade vantar i samma varma färger som trädens löv. Det finns en värme i hösten. Ett varmt mörker som gömmer och lindar in.

Vad gömmer då hösten mörker? Vad är det jag vill skall lindas in i något mjukt? Något som behöver gömmas undan och något som känns hårt.

Det är skönt att vila från sommarens starka ljus. Hudens rynkor, hörnens dammråttor, hemmets alla slitna ytor. De lindas in och göms undan i ett värmande mörker.

Så befriande. Hösten är varm och mjuk. 

Tre gånger hundra

Sådär, dags igen för jubileum över ytterligare hundra inlägg. Nu för tredje gången. Det går fortare nuförtiden, som med det mesta med andra ord. Eller som det mesta både med och utan ord.

De första hundra fick jag ihop först efter sju års bloggande. 

Inlägg nummer 200 kom snabbare inpå. Det tog inte mer än femton månader. Och nu har takten skruvats upp ytterligare för dagens nummer 300 kom efter ganska exakt ytterligare ett år.

Jag har redan ställt mig frågan om kvantiteten påverkar kvaliteten men hur ska jag veta det? Kanske blir orden urvattnade som en snåljåps blandsaft.

Nåväl de släcker ändå min skrivtörst så jag låter flödet rinna fritt mot nästa jubileum. 

Början ändras med slutet

Den första meningen i en roman är viktig. Det är den som måste fånga läsarens och även författarens intresse för att det ska bli en fortsättning.

Men hur ofta blir den initiala förstameningen kvar efter att berättelsen nått sitt slut?

Jag redigerar ett gammalt manus för sjuttioelfte gången och är åter på första kapitlet. Det är som att renovera ett torp. Är det renovering eller rivning jag håller på med? Vad är värt att bevara?

Vad är ruttet och mögligt och bortom räddning? Vad är omodernt och passar inte längre in?

Kill your darlings är ett välbekant råd och jag mördar och kastar för glatta livet.

Men, där finns en och annan klenod som inte får gå i sophinken. Ett brev. Ett möte vid en hotellbar. Ett bord med blå mosaikplattor där verkligheten möter fiktionen. Jag sitter och skriver vid det nu.

Bordet stod i hallen där skotten som skjuts i berättelsen aldrig avlossades i verkligheten.

Hur det slutar avspeglas i början. Historien biter sig själv i svansen i en evig dans. Kommer jag någonsin tillbaka till början och hur lyder den då?

Mållös

Jag har alltid haft svårt för mål. Särskilt sådana man tvingas formulera och förväntas uppnå på arbetet. De där som ska följas upp på utvecklingssamtalet eller medarbetarsamtalet, eller vad det nu maskerats som. 

Rena plågan oavsett vad det kallas.

Samma sak var det i skolan där man förväntades försöka bli bättre på något man var dålig på. Hur dumt är inte det?

Varför inte sträva efter att utvecklas inom det man är bra på och tycker är intressant. Det brukar dessutom ofta sammanfalla.

Men målsättning tycks så populärt att jag inte kan låta bli att undra. Måste man ha konkreta mål uppsatta för att lyckas? För att överhuvudtaget företa sig något alls?

Jag vill ändå tro att jag som mållös utvecklas åt något håll. Kanske inte så strukturerat. Mer som ett ogräs än en välskött rabatt. Målet är enkelt. Sträcka sig mot solen och hålla rötterna där vatten finns. 

Ett ogräs kan bryta genom asfalt för att nå sitt mål.

Ett stycke magi på besök i verkligheten

Ibland blandas magin med den verkliga världen. 

Det trekantiga bordet täck av små blå mosaikplattor stod hemma hos mina morföräldrar, i deras möblerbara hall. Detta rum utgjorde hemmets nav och festerna som hölls startade alltid här. Med fördrinken, ofta något rödaktigt sött, serverat ur kristallglas på det vackra bordet.

Bordet blev en symbol för något. Oklart vad men det var positivt och inte helt förankrat i verkligheten. Som rekvisita i en roman. Jag hade så när glömt att den lilla möbeln fanns på riktigt, i den fysiska verkligheten och inte bara i mitt minne av för länge sedan passerade dagar.

Nu står det hemma hos mig.

Rapport från en soffpotatis

Tidningen Skriva hade en novelltävling i somras och mitt bidrag tog mig till en ny nivå av försoffning.

Temat var Hemma och jag skrev en berättelse där själva huvudpersonen långsamt förvandlas till en fåtölj. 

Så mycket tid har spenderats i hemmet de senaste 18 månaderna att jag ibland tycker mig ha växt samman med det fysiska rummet. Inte precis fallit in i tapeten men något åt det hållet.

Förändringen kom gradvis. Det blommiga tyget som spände över ryggen, de stela lite krumma benen. En ny mjukhet och stillhet. Det var en behaglig känsla. som stearin som långsamt stelnar.

Som sagt försoffad var jag nog redan innan, men så till den milda grad att jag fantiserar ihop en historia där en kvinna blir en gammal blommig fåtölj är ju snäppet värre.

Vad blir nästa grej? En medelålders misslyckad muskelknutte som förvandlas till en terapischäslong?