Den första meningen i en roman är viktig. Det är den som måste fånga läsarens och även författarens intresse för att det ska bli en fortsättning.
Men hur ofta blir den initiala förstameningen kvar efter att berättelsen nått sitt slut?
Jag redigerar ett gammalt manus för sjuttioelfte gången och är åter på första kapitlet. Det är som att renovera ett torp. Är det renovering eller rivning jag håller på med? Vad är värt att bevara?
Vad är ruttet och mögligt och bortom räddning? Vad är omodernt och passar inte längre in?
Kill your darlings är ett välbekant råd och jag mördar och kastar för glatta livet.
Men, där finns en och annan klenod som inte får gå i sophinken. Ett brev. Ett möte vid en hotellbar. Ett bord med blå mosaikplattor där verkligheten möter fiktionen. Jag sitter och skriver vid det nu.
Bordet stod i hallen där skotten som skjuts i berättelsen aldrig avlossades i verkligheten.
Hur det slutar avspeglas i början. Historien biter sig själv i svansen i en evig dans. Kommer jag någonsin tillbaka till början och hur lyder den då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar