I solituden

Det är det här med att trivas i sitt eget sällskap. Det är så lockande. Stärkande. Det är så jag finner min ro, min återhämtning. 

I solituden laddar jag min livskraft. SAOL beskriver denna underbara plats såhär:

"konkret, om plats där man är ensam, avskilt rum eller dylikt avsett att vistas ensam i"

Det var länge sedan nu. Jag tillbringar i stort sett all tid i hemmet. Arbetstid, fritid, semester. Det blir inte mer rumslig variation än en skogspromenad eller en tur till mataffären. Solituden lyser med sin frånvaro. Det är alltid folk i min närhet. Kärt folk, förmildrande absolut, men de är där.

Av familjetekniska logistikskäl är min solitud mest mental men icke desto mindre värdefull och njutbar. I bland checkar jag in på vilohem för trötta själar

Jag har med mig minst en god bok och lätta kläder. Vädret är alltid behagligt varmt där. Maten god och dryckerna stärkande för inspirationen.

Verkligare än verkligheten

Lite då och då förkommer funderingar på om vi lever i en verklig eller simulerad verklighet. En undran över i vilket lager av äkthet vi befinner oss i.

Den diskussionen hade jag för flera år sedan med min yngsta dotter, då i sjuårsåldern. Hon spelade Sims och undrade över sannolikheten att även vi egentligen också levde i ett datorspel.

Hon avfärdade det raskt med ett: Då hade vi haft pool. Det hade ju alla hem och hus hon byggde i Sims. Hon resonerade som så att eftersom vi inte hade det så levde vi i den bistra pool-lösa verkligheten...

Jag kunde inte slå hål på den logiken, varken då eller nu.

Det är alltid uppfriskande med existentiella funderingar.

Kanske spelar det ingen roll om vi är verkliga eller bara skapelser i en simulering. Även simulerade individer har rätt till ett bra liv!

Eller flera rent av...

Sybaritens sanningar

Champagne är aldrig fel. Jordgubbar väldigt sällan.
Något salt, såsom rom från löja eller lax passar finfint till. En spännande bok ligger redo.

En soldränkt sandstrand, fast gärna betraktad lite på håll, ifrån en stanlagd terass. Man vill inte få sand i drinken...

Kära nån vilka utsvävningar! Tycker Asketen. Fast det är ju bara ord. Kroppsligen befinner jag mig inte alls på någon stenlagd terass i solen. Ord kan dock räcka långt. Fantasin värmer och snålvattnet rinner till.

Man behöver inte vara asket gällande fantasin. Ett sant gratisnöje som varken skadar plånbok eller miljö. Jag lutar mig tillbaka och njuter av utsikten, solen som sänker sig i havet, salta korn av rom som jag spräcker med tungan. Följer efter med en klunk flytande guld med glittrande bubblor.

Ah, tillvaron är bra trevlig ändå.

Alla tiders

Det var tider det! Så sa man ofta förr när man tittade i tidens backspegel och mindes något bra som varit. Dans på Nalen, eller dito på logen, eller kanske bryggan. Något sådant föreställer jag mig att man avsåg.

Kanske var man ute med en häftig bil, ett vrålåk eller dollargrin. Jag ser framför mig den sortens enkla nöjen. En cykelsemester med tält i en sommar som varar för evigt. Ett dopp i en iskall källsjö med efterföljande grillning på gammal skoskrapa på stranden.

Alla tiders nöjen. De håller än idag.

Gångbart

Många vanliga aktiviteter har så att säga fått stryka på foten det senaste året. Promenader dock icke och tur är väl det.

Tvärt om, det våras för promenaderna. Folk går man ur huse och bara, ja just går. I stan och i skogarna kring staden. Aldrig har jag varit en så flitig besökare av friluftsområden som under 2020. 

Utan mina dagliga promenader skulle jag bli galen. På riktigt. En dag utan några raska kliv ger stressråttorna lov att rusa fritt. Jag har känt av det även förr, stressen lägger sig när man går. Kroppens rörelse stillar sinnet.

Läser nu om länder i vår närhet där man bara får lämna hemmet för på riktigt nödvändiga inköp. Sådant som finns i dagligvaruhandeln. Inget annat. En kort stund en gång per vecka. Och bara en person i taget per hushåll. 

Gissar att det blir slagsmål om att ta ut sophinken. Eller hunden, om man har någon.

På spaning i nya tiden

Första dagen på ett nytt år. Man är lite trött, det blev lite sent igår. Det hör liksom till. Pizza till middag. Dagsljuset är borta innan man hunnit ut ur huset. Det är mörkt och regnigt på årets första relativt korta promenad genom staden.

En ganska folktom stad. Inte många ute. Jag går förbi några restauranger och barer som håller öppet. Tittar in på människorna som sitter där. Med en större längtan än vanligt. Jag vill också sitta där inne i värmen. i sällskap av andra sällskap. 

Äta saker frästa i mycket vitlök. Skaldjur och goda grönsaker. Bubblande i glaset till. Glittrande ljus, levande och lampor. Ett trivsamt sorl av samtal jag anar men inte hör detaljerna av. Det vill jag inte. Jag är inte nyfiken, vill bara höra livet omkring mig.

Min önskan för det nya året är att åter kunna minska avståndet oss emellan. Komma närmare utan risk och skuld. Mötas utan känslan av att det är fel och att vi genom att bara umgås utsätter varandra för verklig fara. Jag längtar tillbaka till en verklighet där en middagsbjudning är en middagsbjudning och inte ett onödigt risktagande i klass med rysk roulette.

En verklighet där lite trängsel i baren eller på bussen är vardag. Möjligen irriterande men just vardag. Kommer den vardagen att hinna infinna sig under 2021? 

Ännu för tidigt att sia om. Time will tell...