Själv men inte ensam - Vilohem för trötta själar

Svenskan gör ingen skillnad på ensamhet och ensamhet, i betydelsen självvald eller påtvingad. Loneliness och solitude, de engelska orden däremot ger möjlighet att uttrycka den viktiga skillnaden. Solitude kan jag längta efter, som ett naturligt basbehov lika viktigt som mat och sömn. Vardagens ständiga sällskap tär på energiförrådet. Överallt en massa folk, på gatorna, på bussen, på kontoret, givetvis öppet landskap där enda dörren man kan stänga om sig är till toaletten.

Nu har jag gått i ett par veckor och liksom suktat efter lite tid i stillhet. Vila. Rörelse, fart och fläkt är kul. Jag har rest, med familj, barn, ungdomar och vänner. Långt, med flyg till andra sidan jorden och tillbaka. Sånt ger också energi men av ett annat slag. Det skapar roliga minnen som man kan ta fram och gotta sig i långt efteråt. Gemensamma minnen med människor jag tycker om, sådant är värdefullt.

Men åter till den där längtan efter stillhet, jag har liksom sett den för min inre syn. Hur jag befinner mig någonstans kroppsligen, för det är ju svårt att undvika, medan medvetandet är på semester någon helt annanstans, på vilohem för trötta själar. Det är där inspirationen gömmer sig, bilder och annat som kan fästas på skrivpapper eller målarduk. Jag älskar känslan av att ha oplanerad tid, en obruten räcka av timmar som jag kan bruka som jag vill. Det jag vill är alltid att läsa eller skriva. Inatt drömde jag att jag målade en tavla.