Fripass för nyfikenheten

En av de allra bästa sakerna med att skriva är att man tillåts vara nyfiken på ett alldeles underbart vis.
Man behöver ju göra en del "research" eller man kallar det så i vart fall. Efterforskning, utforskning.

I själva verket är det rena fritidsnöjet.

Jag unnar mig att läsa en massa spännande böcker som jag anar skall ge mig den rätta inspirationen, inte så att jag tänker kopiera, sno eller knycka. Bara lyssna och försöka spela i samma tonart.

Jag behöver förstå hur min hotellbar egentligen ser ut. Hur kan den vara lång och samtidigt endast ha ett fåtal, exakt fyra, höga stolar framför sig? Jo, jag fann den i verklighetens Åre. Bra, nu vet jag precis hur den ser ut och jag knycker den helt fräckt och flyttar den, eller möjligen en kopia, till mitt hotell.

Ett förhörsprotokoll får jag också anledning att läsa. 83 tättskrivna sidor från 1987.
REPORT OF COURT NO. 8074 FORMAL INVESTIGATION 

Inte direkt något jag brukar läsa till vardags. Intressant att vidga vyerna.
Att skriva på en bok är den absolut bästa ursäkten hittills att få utlopp för min nyfikenhet.

Skönlitteratur - skön litteratur

Med skönlitteratur brukar avses allt som inte är facklitteratur.

Skönlitteratur är skrivet med någon form av kreativt mål i sikte. Men, säger vän av ordning och facklitteratur, det kan minsann vara kreativt även det.

Skeendet i det skönlitterära verket är ofta men inte alltid påhittat. Håller vanligen en fot i sanningen och en i fantasin. Fast vem påstod att fantasierna är osanna?

Facklitteratur är förvisso sällan ren fiktion. Fast ibland kan man undra.   

Måhända att fackboken följer en något fastare struktur.

Mina favoriter är de böcker som går lite över gränserna. Som inte så lydigt inrättar sig i regelverket.

Busigt sköna fackböcker. Faktafiktion.

At the end of the day

Jag är ingen morgonmänniska, låt oss slå fast det en gång för alla.

Ibland vill jag vara det, så till den grad att jag sätter ett väckarlarm för att komma upp. För att se om de där tidiga timmarna verkligen är det guld som utlovas.

Nej, tyvärr inte. Inte för mig. Inte ens kannvis av mitt svarta kaffeguld hjälper. Jag är bortom trötthet, jag kan inte tänka, än mindre skriva. Möjligen läsa men det är knappt.

Jag försöker hitta stunder på dygnet när jag är både vaken och har, så att säga, tid.
Hittills har det visat sig vara på kvällen eller nästan natten.

Att skriva om natten är min lott. Moonlighting.

"Att ha ett extrajobb, typiskt i lönndom och nattetid, vid sidan om ens ordinarie anställning"

Ja, just så. Det är trivsamt att skriva i månljus.

Borttappat tidsperspektiv

Kan man tappa bort tid?

Borttappat igår,
någon gång mellan soluppgång och solnedgång,
två gyllene timmar,
var och en besatt med sextio gnistrande minuter.
Ingen belöning utlovas
för de är borta för alltid.

Så skriver Horace Mann. Skapligt negativt måste man ju tycka.
Hur avgörs om tiden spenderas väl. Investeras väl. Vilken måttstock används?

Kan man överhuvudtaget investera tid. Spara tid. Finns tidsbanken?
Jo, timbank finns, det vet jag som genom mitt saldo får två extra lediga veckor denna sommar.
Stadd i kassa.

Du kan flytta tiden från ett konto till ett annat, tex arbete - fritid. Tills den är slut.

Men som Ernst Kirchsteiger fastställer i sin trevliga matbok, I det enkla bor det goda.

Det går inte spara tid för att slippa dö.

Tiden går obevekligt. Det gäller att njuta.

Tid kan tas tillvara men inte sparas till sedan. Missar man att ta den tillvara går det som för Horace.
Frukt och bär som varken äts eller blir till saft, mos eller sylt.

Tid kan inte gå förlorad eller gå upp i rök. Tiden är lika oförgänglig som energin i universum.

Den gångna tiden kan dessutom förvandlas till skapligt bestående minnen. Vill man ha dem extra bestående berättar man för de yngre eller skriver en bok.

Alla goda ting börjar på B

Från BB till myndig i en grisblink. Ja, så kan man sammanfatta de där numera dryga 18 åren sedan vi åkte hem från BB med vår första dotter.

Mycket skoj öppnar sig när man fyllt 18 och allt tycks börja på bokstaven B.

Bilkörning
Bostadsförmedlingen (man får ställa sig i kö alltså)
Baren
Bolaget (ack nej, icke ännu)
Blodcentralen

Idag var det då dags för ett besök på Blodcentralen. Det är alltså denna dotter som fick mig dit för ett antal år sedan och idag kunde vi gå dit tillsammans.

Ett rum för mina böcker

Jag har en återkommande dröm där jag i mitt eget välkända hem plötsligt upptäcker ett nytt rum, nån gång till och med flera.

Hemmet behöver inte vara eller likna det där jag bor i vaket tillstånd men i drömmen är det mitt välkända hem. Den glädje och förundran jag alltid känner när jag hittar det där extra utrymmet säger en del om hur gärna jag skulle vilja ha en plats för allt som nu står travat i högar på golvet framför överfulla bokhyllor.

Hur jag stryker med händerna över metervis med ännu ofyllda hyllrader, där jag funderar på vilken sorts sorteringssystem jag skall satsa på. Skall böcker av samma författare äntligen få träffas på samma hylla? Eller skall jag tänka mer estetiskt och ställa dem efter storlek?

Om jag någonsin hittar ett rum med väggar som rymmer alla mina böcker, utan att behöva stå svettandes i dubbla rader. Då tror jag att jag skulle sortera dem efter ryggarnas färg. Som en regnbåge. Med lite luft här och där för alla böcker som jag ännu inte har i min ägo så att de är lätta att sortera in där de hör hemma.

Dream on...

En levande eld

Hur mycket jag än njuter av stunder av självvald ensamhet så finns ett behov av nån sorts sällskap. Under en period i livet då jag bodde ensam skapade ofta en lite ljuslykta en känsla av sällskap under de långa kvällarna av pluggande.

Elden kändes som ett levande väsen. Den rörde sig, behövde syre och kunde även slockna och dö. Med den lilla lyktan bredvid mig på skrivbordet kände jag mig inte ensam.

Elden har alltid varit viktig för människan. Livgivande. Värmande. Kanske även ett sällskap. Innan hon lärt sig skapa den själv fick den fångas i skogen efter ett blixtnedslag. Försiktigt inbäddad i torr mossa kunde en liten gnista bäras långt.

Det är lätt att fascineras av eld. Den både tar och ger liv. Liksom de övriga elementen, havet, vinden och jorden.

Om jag slutar springa

I min iver att jaga ifatt skrivarron springer jag istället ifrån den. Så urbota dumt!

Jag borde bara sätta mig ner på rumpan och skriva. Så långt jag hinner den stunden. Varje stund. Inte låta mig hindras att jag om några timmar behöver vara någon annanstans.

Nu liknar mina dagar snarare en episod ur Super Mario. Kommer jag bara förbi draken så kan jag skriva sen. Ta mig förbi vardagens hinder. Plocka guldmynt. Plocka disk.

Men det funkar ju inte, det finns alltid en bana till, ytterligare en nivå. Man kommer aldrig fram och till ro. Jag måste sluta springa.

Det hela liknar en dåligt planerad arbetsdag, en illa strukturerad arbetsprocess. Som bara är reaktiv.
Tipset för dagen från skrivkursen är att se sitt skrivande som ett jobb, där jag är min egen chef. Så är det ju. Jag kan inte säga att det är en ny tanke. Jag har försökt flera gånger och jag försöker igen.

Skam den som ger sig. Envis som en röd gris. Ja, sådär håller jag på...

Jag skriver något varje dag. Check på den.
Men romanen, det stackars manuset. När skall jag skriva på det?
Jo, såhär skulle man kunna planera och göra:

Arbeta med det varje dag ett fastslaget antal timmar. Morgon eller kväll, undrar man då genast.
Det känns iallafall enklare att bestämma en tid än ett visst antal sidor, men jag kanske omvärderar.
Trots allt är det historien som räknas och inte nedlagd tid även om det givetvis finns en viss korrelation.

Nu gäller det bara att stanna upp och komma igång.

Sjävsamhetens lov

Svenska språket gör ingen skillnad mellan självvald och påtvingad ensamhet. Den sistnämnda kan vara ett smärtsamt tillstånd, värre än mycket annat i livet.

De stunder av ensamhet som man själv väljer kan däremot vara rent livsnödvändiga. Så olika kan samma tillstånd uppfattas. Som ett straff eller en ynnest.

Naturen har fått oss att känna obehag inför den ensamhet vi inte själva valt. Det är farligt att vara ensam, utlämnad till naturens makter och vilda djur. Nu lever de flesta av oss inte så utsatt. Vi befinner oss långt ifrån de livsvillkor som fortfarande styr våra reaktioner.

Jag som sällan är ensam i vardagen uppskattar mina små stunder i avskildhet. Det är inte alls säkert de skulle vara lika njutbara om de var för många.

Harmonin bor i den självvalda ensamheten. Självsamheten. Där finner jag min lust och ro.

En lekplats för minnen

Vem har sagt att minnen måste vara sanna? De blir oftast bättre när de fått marineras en smula av tidens gång. De blir kanske suddiga i kanterna men definitivt mer färgstarka.

Minnen måste ha något att fästa vid. Att fastna i. Utvecklas i. För så gör ju minnen. De förblir inte intakta. Till skillnad från bilderna i ett fotoalbum så påverkas de varje gång man plockar fram dem. Något tillkommer. Något tas bort.

Visst ja, han var ju också med. Och mormor hade den blommiga kjolen på sig. Inte hade vi en så där ful matta i köket?

Minnena bor i en trädgård med fin grogrund och en grönmålad ljugarbänk. Där kan man sitta på sin flykt undan minnespolisen. Allt måste inte vara sant. För vem äger ens minnen om inte man själv.

Humlans flykt

Vinden sveper över min kropp, de små håren rör sig. Dagen har varit varm. Jag sitter still medan växten jag sitter på vajar långsamt. Solen skiner fortfarande men bränner mindre än tidigare. Det närmar sig kväll.

Plötsligt får jag väldiga mängder vatten över mig. Jag får kämpa för att inte spolas bort från min plats. För en stund glömmer jag bort mina vingar. Jag kan ju faktiskt flyga.

Jag räddar mig undan vattenfallet och finner mig med ens i en konstig miljö. Det är helt vindstilla. Nästan som inne i boet fast jag inte ser några väggar. Eller kanske, långt borta. Jag hör ett skrik. Agnes, det är en insekt i vardagsrummet! Hjälp, ta ut den!

Jag känner ett starkt vinddrag som föser mig mot öppningen och tillbaka ut på balkongen.

Nästa gång de vattnar skall jag flyga åt andra hållet.

Time flies

Ok låt se nu, vi är inne på tredje dagen av månaden juli. Vanligtvis så här års sitter jag ännu på kontoret, som visserligen börjar bli glest befolkat, men ändå. Jag brukar unna mig en dyr islatte om dagen. Den traditionen har jag inte funnit anledning att tumma på trots att jag detta år redan tagit semester.

En hel vecka har jag hunnit vara ledig. Av totalt sju. Det var dags för en lite längre paus från jobbet.

Jag brukar säga att jag i brist på en lång semester föredrar en sen. Jag vill ju ha den kvar. I hemlighet har jag tyckt synd om dem som tagit sina veckor direkt efter midsommar och sedan kommit tillbaka strax innan min egen ledighet börjar.

Hellre har jag stannat på kontoret en god bit in i juli och tar sen ledigt en månad. Samma månad som de nu halvvuxna döttrarnas dagis höll sommarstängt.

Det var bra semesterveckor, så håller fast vid dem utan annan vettig anledning.

Jag funderar nu på strategier för att få min i kalendertid skapligt långa ledighet att kännas underbart utsträckt, upplevas lång och njutbar. Verkligen vara.

En insiktsfull person har noterat detta:
"Time flies when you're having fun. It flies faster when you aren't."

Tricket blir att ha precis lagom långtråkigt för att sommaren skall kännas lagom lång.

Att odla berättelser

Det är inte bara ätbart, som chili och jordgubbar, jag odlar på balkongen denna sommar utan även tankar. Det idéfrö jag sedan länge haft på tillväxt skall nu få komma ut i jorden.

Det har stått i en liten kruka på fönsterbänken och känns nu livskraftigt nog att planteras i rymligare kruka. Utomhus.

Där det får känna vinden röra vid sig. Njuta av ofiltrerat vatten och solsken. Växa till sig och kanske bli en hel berättelse. Med början, mitten och slut. Med en slingrande dramaturgisk kurva värd namnet. Kanske måste jag snickra en spaljé.

Jag hittade fröet, satte det jorden. Nu behöver jag bara förlita mig på dess egen inneboende växtkraft.
Tala vänligt till det. Se om det kan få knoppar och blommor. Om humlorna vill komma.

Sätt fröet i jorden och glöm inte vattna!

Avskedsbrev till min inre kritiker

En av de första övningarna på skrivkursen jag går denna sommar var att skriva ett avskedsbrev till sin inre kritiker. Det gjorde jag gärna!

Det var länge sedan vi sågs, men idag blev jag påmind om vår gamla vänskap. Rättelse. Vänskap var det väl aldrig, åtminstone inte en jämlik sådan. Jag var beroende av dig. På olika sätt försökte jag frigöra mig, tex genom att skaffa mig andra beroenden.

Ett tag tyckte jag mig skriva bra i skenet av ett rödvinsrus. Andra perioder var det snarare kärleken till möjlig berömmelse som drev på skrivarlusten.

Jag vet att du minns mig och jag glömmer aldrig dig, däremot har jag nuförtiden lärt mig att springa ifrån dig.

So long, long gone...