Gör det själv!

Jag läste ett så roligt citat idag. Det påstods ha yttrats av någon uppfinnare. Det var precis i min torra humors smak.

Sant är det också.

"En villig hand hittar du vanligen längst ut på den egna armen"

Det är annars lätt att förlita sig på hjälp från andra eller tro att det bara skall hända av sig själv.

Visst kan man både behöva och få hjälp ibland men jag menar mer sådant man tänker att man skall göra men som aldrig tycks bli av.

Som att städa hallgarderoben, röja på vinden och lägga ny trall på balkongen.

Vem skall göra det tänker man.... och så händer inget.
Det finns bara ett säkert sätt att få det här sakerna att bli av.

Att ta dem i egna händer. De bör vara villiga nog. De styrs ju av den där hjärnan som kom på att det vore trevligt med en hallgarderob där man hittar det man söker och ett balkonggolv utan mossa och stickor i fötterna.

Tål att tänka på...

Tanterna brun, grön och gredelin

Min gammelfarmor och hennes systrar bodde i samma hus i lägenheterna över och under varandra. Farmor på våning två, yngsta syster ovanpå och mellansyster överst.

I varsin enrummare, som i mitt barnasinne var stora som en mindre herrgård. Kök, hall, badrum, rejäl klädkammare och vardagsrum.

Jämnårig syssling och jag sprang upp och ner i trapphuset mellan hennes mormor och min farmor. Överst gick vi mer försiktigt. Till moster Sissan, som jag såhär i vuxen ålder tänker hette Cecilia.

Systrarna fikade tillsammans varje dag, enligt ett roterande schema. När kaffet var klart ringdes på telefon. Man lät två signaler gå fram. Man skulle inte svara, det kostade pengar. Det var bara ett sätt att signalera att det var dags att gå upp, eller ner.

Finurligt.

Mina barndomsminnen är tätt packade i farmors lägenhet. Skapades i hög koncentration under mina första 18 år. Jag skulle kunna återskapa minsta kakelplatta i köket, hyllan på väggen över kökssoffan, tändsticksasken vid gasspisen, rutigt klinkergolv i badrummet, hemgjorda burkar för papiljotter, godluktande tvålar, ännu i sina pappersfodral. Sängen och bäddsoffan i vardagsrummet. Pendeluret som fick stoppas för att jag skulle kunna sova till the sound of silence.

Balkongen där jag aldrig minns att jag satte min fot. Hallen med en korgstol där ingen någonsin satt. Köket där alla goda köttbullar åts. Och hemkokt kräm med mjölk sena kvällar innan läggdags, i djupa tallrikar med fruktmönster i botten. Man såg det då man ätit upp. Äpple eller plommon.

Klädkammaren som var ett oändligt äventyr av piratfantasier där garderobens tygförhängen lätt förvandlades till fladdrande segel. De tunga träskåpen i vardagsrummet belamrade med inramade foton av oss alla, Fåtöljer med virkade antimakasser på (vem vet ens vad det är).

För den nyfikne är det alltså en liten tygduk som skall hindra att möblerna får fläckar av fett från kropparna som sitter i dem. Flera småbord. På ett stod skålen med lock som dolde hårda karameller med fruktsmak. Pudersockrade. De som måste ha inhandlats i en särskild tant-farmor-butik för man såg dem aldrig någon annanstans.

Ett kontrollfreaks bekännelse

Var försiktig med vad du önskar dig.

Vad jag kan minnas har jag försökt kontrollera min tillvaro så länge jag varit jag. Jag har aldrig haft tryggheten av tillförlitliga auktoriteter eller gudar att luta mig emot. Bara naturen och vetenskapen.

Gott nog för livet i stort men pålitligt på ett sätt som inte nödvändigtvis tryggar lilla räkan.

Det är därför jag sökt tryggheten i traditioner. I vidskepelse. I besvärjelser. Peppar peppar... Ta i träskalle. Inte tusan hjälper det.

Hotet kommer från ingenstans. Överallt ifrån.

Men inte från terrorister och flygplan, inte ens från kärnkraft eller urkraften sexuellt överförbara sjukdomar. Jag har varit rädd för allt. Cancer, såg ett program på tv som fyraåring... kärnkraft Harrisburg, härdsmälta Tjernobyl, Sen kom sjukdomen som fick ett kontrollfreak att missa det mesta av tonårshångel. Ett pärlband av terrordåd, en tsunami, sen härdsmälta igen, Fukushima.

Miljöförstöring, skogsbränder, översvämningar, stormar, smältande isar. Lägg till detta flygplan som inte lyder piloterna eller blir nedskjutna från marken. Det är ta mig tusan fullkomligt livsfarligt att lämna soffan...

Men det hjälper inte. Jag kan försöka hålla emot men det enda det ger är spända muskler och magknip. Helt overksamt såväl mot autopiloter som löper amok som mot små virus som bara de också vill överleva.

Dags att släppa kontrollen.

En onsdag mitt i veckan

Hur ofta är det egentligen onsdag, jag menar sådär så man lägger märke till det?

Det är betydligt fler måndagar och fredagar såhär till vardags. Kanske även söndagar, de är inte heller helt sällsynta.

Onsdagar däremot är just sällsynta. är de utrotningshotade, drivs det rovdrift på dem? Kanske de borde fridlysas så att de kan föröka sig i fred.

Jag glömmer aldrig när min pappa kom hem från en jobbresa mellan tidszoner och berättade för mig att han upplevt två onsdagar i rad. Det lät i mina barnöron som ren magi.

Onsdag. Lill-lördag kallades det förr. Möjligen för att man behövde något kul sådär mitt i veckan, när det ännu kändes långt till helgen. När var detta? Det måste ha varit på den tiden då en vecka fortfarande kunde kännas lång.

Tyskarna har ett bra namn på onsdagen, mittwoch, prick mitt i veckan alltså.
Bra, idag har jag alltså lyckats med konststycket att upptäcka och uppmärksamma en onsdag.

Som att bygga med LEGO

Jag gillar att leka med ord. Sätta ihop dem på roliga, ibland oväntade vis.

Det påminner om barndomens lek och skapande. Med ett fåtal olika slags bitar kunde man bygga vilka världar som helst.

Så kanske någon byggt vår värld. Livet bestående av celler som innehåller DNA som i sin tur innehåller beståndsdelar med namn som fastnat i minnet: adenin, guanin, cytosin, tymin...

Bitarna som världen är byggd av är så små att vi kanske inte ens funnit dem ännu. Vi trodde de minsta bitarna var atomer. Till och med döpte dem till just odelbara. Fel. De i sin tur består av många flera byggbitar, med namn man inte heller glömmer: upp och ner, topp och botten samt de roligaste charm och sär.

Vilka små flinka fingrar den som byggt måste ha.