Livet i fickformat

Är du beroende av din mobil? Nej, hade jag tänkt svara men det är nog inte helt sant. För tänk allt vad den lilla manicken innehåller...

Jag började lista det imorse när jag drack morgonkaffet och det slutade med att jag kom för sent till jobbet, så lång blev listan. Allt finns ju där.

Morgontidningen

Kvällspressen

Väderleken

Brevlådan

Dagboken

Kalendern

Kom-ihåg-lapparna

Kameran och fotoalbumen

Vykort från vännerna (Instagram)

Filmkameran

Väckarklockan

Adressboken
Busstidtabellen
Ficklampan

Räknedosan
Diktafonen

Anteckningsboken
Fickspegeln
Förstoringsglaset
Uppslagsverket

Min personliga PT

Tidtagaruret

Kokboken och receptsamlingen

Reseguiden

Kartan

Kompassen
Vägatlasen

Telefonkatalogen

Gula tidningen

Anslagstavlan

Lexikonet (till all världens språk, säkert även Klingon)

Mina-Vänner-boken

Kortleken och femtonspelet

Bokhyllan

Skivsamlingen och grammofonen
Kassettbanden och spelaren

Bok och freestyle i ett...

Teven & radion

Biografen

Plånboken

Bankkontoret

Resebyrån

Arbetsförmedlingen

Kontaktförmedlingen

Mataffären och hela köpcentret

Vårdcentralen & läkarboken

Samt, höll jag ju på att glömma den lilla detaljen... 

Telefonen!

Galet. Hur blev det såhär?

Att lämna ett avtryck

Det är nära på en kliché, "att lämna ett avtryck" Göra något för eftervärlden minnesvärt. Just när det gäller skrivande blir det ändå rätt att säga så tänker jag. Ett avtryck i pappret är precis vad det blir. Bestående ord. Tänkta tankar i återanvändbart skick.

De första orden var bilder, målade eller inristande i berget. Bilder av djur och människor, i hopp om god jakt och skörd. Ristade runor som beskrev slag och vem som vann. För den besegrade restes ingen runsten.

Historierna berättas och återberättas. De skrivs ner och bevaras. Läses om och om igen.

Dessa mina ord bevaras bara digitalt, eventuellt inte för evigt men förhoppningsvis länge nog.

Comfort reading

Självförsörjande livsenergi (glädje)

Det är inte så ofta jag får insikter, iallafall inte så att jag aktivt lägger märke till dem. Just därför minns jag denna...

Jag har en gammal bok, en tunn pocketbok som jag vet, genom en anteckning på försättsbladet, är inköpt på bokrean 1995. Det är ungefär halva mitt liv sedan.

Titeln på boken är: "Jag säger godmorgon till mig själv" och framsidan pryds av en lockade kaffekopp. Jag har läst den säkert 20 gånger genom åren. Vissa böcker funkar så för mig. I brist på bättre begrepp får jag kalla det "comfort reading".

Boken handlar om singellivet, vad som får det att vara rikt istället för att upplevas som ensamt och meningslöst. Författaren återger intervjuer med ett antal personer som lever själva. Något i deras berättelser tilltalar mig, känns bekant, trots att jag aldrig bott för mig själv.

Insikten var att det jag upplever tillbakadragen till mitt inre rum är just den energikälla som när och driver mitt skrivande. Därav min längtan efter avskildhet. Att läsa boken påminner mig om det behovet så att jag inte tappar bort mig själv i tillvarons vimmel.

Medberoende i språkmissbruket

Vad är dåligt språk? Är det att använda svordomar eller när man svänger sig för brett med svengelskan. Att ett flitigt svärande skulle tyda på dåligt ordförråd har jag för länge sedan dömt ut som en osanning. Det stämmer helt enkelt inte. Någon sådan koppling finns inte, varken åt ena eller andra hållet.

Finns det föresten ensidiga kopplingar, är de inte dubbelriktade av naturen?

Nåväl, en av de värre språkliga styggelserna är särskrivande, fast roligt kan det bli. Men det är lite av lyteskomik så kanske inte helt pk att skratta åt heller...

Fast det gör folk och fotar det stackars plakatet eller reklamskylten och sprider ut fadäsen till allmänt beskådande på Instagram.

Språk är kul, det är inte hela världen om det blir lite fel. För att lära sig såväl nya språk som att gå djupare i de man redan skapligt behärskar måste man ibland våga använda ord man inte är helt säker på. Hur ökar man annars ordförrådet.

Skriv, prata, teckna, kommunicera!

Jag är för ett massivt massbruk av ord. Det är genom dem, oavsett språk och korrekthet vi når varann.

Vem äger en historia?

Är det olagligt omoraliskt oförsvarligt,
eller bara olydigt okynnigt oskyldigt?

Alltså när man berättar en historia som inte bara är ens egen. Får man det? Inte rent plagiat, det är givetvis inte tillåtet, utan snarare att ge sin version av ett skeende som flera varit delaktiga i. Alla har inte samma minnen. Två syskon uppväxta i samma familj kan ha helt olika upplevelser av sin barndom. Den ena är inte mer sann än den andra, men båda kan uppfattas som en lögn.

Den som skriver ger sken av att ha mer rätt till den sanna versionen. Så är det ju inte men den oskrivna historien förblir ju stum, tyst. Oberättad.

Alla äger sin sanning men den som berättar äger historien.