På resa i tiden

Halvårsskifte. Ännu ett tillfälle till reflektion över tidens gång. Obevekligt. Även om man inte mätte tiden skulle den ändå gå. Också utan klocka går solen upp och ner och årstiderna växlar. Det levande föds, växer, åldras och dör. 

Annat slits och blir avrundat. Spetsiga höga bergtoppar blir lägre och mjukare för att till sist sluta som sandkorn på havets botten. 

Framtid, nutid och dåtid. Tiden i dess olika klädesdräkter.

Framtiden kan vi bara ana. Dåtiden kan vi minnas. Nutiden är svårfångad. Det korta ögonblick som är nu. Samtiden är där vi kan befinna oss, landa en lite längre stund tillsammans med andra samtida resenärer i tiden.

För vi är alla tidsresenärer, om än bara i en riktning. På tidens bandspelare är play-knappen alltid intryckt, paus är inte möjligt. Allt som oftast blir det fast forward men aldrig Rewind.

Imorgon är det en ny julidag, en som aldrig tidigare varit. Ännu ligger den i framtiden.

Honey I'm home!

Tadaima!

Så ropar den just hemkomne i Japan. Ett utrop när man kliver innanför dörren. Just nu är den direkta språkliga betydelsen av frasen. Nu kom jag hem, just nu, i detta nu.

Själva kom-hemmet kaeirmashita har man rationaliserat bort.

Svaret lika så och ett glatt okaeri går lika bra som det något längre okaerinasai.

Välkommen hem! 

Ordningen spelar inte heller någon roll. Det välkomnande utropet från den som redan är hemma kan lika väl komma först. Dessa två korta fraser. Tadaima - Okaeneri är kärnan i känslan. 

Någon är hemma, Någon kommer hem. Båda blir glada över återseendet.

Tillfreds i tillvaron

Hur svårt ska det vara? Att känna sig tillfreds. Lagom lycklig. Sådär så att inga större bekymmer skymmer solen och samtidigt inte världsfrånvänt naiv och i förnekelse över sakernas tillstånd.

Uppenbart väldigt svårt för många av oss. Varför ska det vara så förtvivlat märkvärdigt att vara tillfreds med tillvaron? Är det förmätet? Är det jinxat? Något man inte vågar tillåta sig i ängslan att förhäva sig över godhetens gudar, eller vilka det nu är som sitter på makten att dela ut harmonin i vardagen.

Hur som haver... just i ögonblicket blir det allt ett hundöra vikt i boken. Både i den jag läser, fast det är en inbunden där jag normalt låter bli, och i livets.

Värmen är lagom fuktigt mjuk, sådär som den nästan aldrig är. Skuggan är varm och solen kittlar bara mina tår. Klockan är strax nio på kvällen och i midsommartider finns det ännu tid att läsa vidare i solljuset.

Hundörat är vikt, nu fortsätter berättelsen.

Ett hundöra i livets bok

De flesta dagar går obemärkt förbi. Inte sämre för det, de är bara vanliga och bjuder inte på något minnesvärt. Andra dagar fastnar. Ibland vet man inte varför och bland är det alldeles uppenbart. 

Vissa minnen är "första-gången-minnen". Jag minns första gången jag cyklade. Till och med första gången jag gick. Däremot kommer jag konstigt nog inte ihåg min första kyss eller något annat i den vägen. 

Första skoldagen minns jag och även den sista. Första resan till USA är tydligt fastetsad men jag rör ihop alla de som gjorts därefter. Liknande minnen läggs ihop. Förmodar att det är av utrymmesbesparingsskäl. Hjärnan har inte oändlig minneskapacitet. 

Ibland när jag ser en särskilt vacker solnedgång eller regnbåge viker jag ett hundöra i livets minnesbok. 

Allt kan hända

I fantasin kan allt hända. Begränsningen finns bara i berättarens huvud och har hela dennes föreställningsvärld att förverkligas inom.

Jag kommer osökt att tänka på olika sätt att göra en redan fantasifull historia ännu mer obegränsad. I seriefiguren Bamses värld finns Skalmans fantastiska uppfinningar, som tidsmaskiner och liber introduktor, en vätska som man kan hälla på en boksida och plötligt befinna sig i berättelsens verklighet.

Likaså finns en annan närbesläktad magisk vätska som kan stänkas på tavlor och målningar så att man hamnar mitt i den avbildade miljön.

Star Trek har sitt Holo Deck där allt kan hända och alla tider och skeenden kan spelas upp. Det utökar den redan oändliga rymden till att innefatta allt.

Alla tider, alla fantasier.

I tanken finns inga gränser. Där är allt möjligt. Allt som vi kan föreställa oss blir en outsinlig källa till äventyr. Fantasi måste vara skaparens gåva till sina skapelser. Vi finns till för att skapa. Förmodligen har vi till och med skapat oss själva.

Till kontinenten

I svunnen tid sa man så när man ämnade ta sig över sundet, kanske även passera Damark och ner i Tyskland. Ofta för vidare färd söderut till Nizza och Rivieran. Nizza är numera mera känt som Nice och det är nog bara genom salladen den gamla benämningen lever vidare i vardagen.

Hur som helst har det nu gått längre tid än vanligt sedan jag satt i bilen på Essingeleden på väg till Paris. Friheten att få passera landsgränserna utan debacle som vi blivit bortskämda med har varit inskränkt.

Men snart hoppas jag kunna sitta i bilen igen på väg ut ur stan och säga att nu drar vi ner på kontinenten!

Redigera mera!

Nu har jag putsat och fejat ordentligt på mitt romanmanus. Det glänser nästan som mitt nyskurade badrum. Jag har rensat bort passager av vildvuxet ogräs och försiktigt planterat några nya frön som så sakteliga börjat gro.

Ännu finns en del att göra, än är det inte helt perfekt. ja, helt perfekt blir det förstås aldrig men tillräckligt perfekt. Nu gäller det bara att lyckas inse när detta läge infinner sig. Annars är risken att jag fortsätter putsa i all oändlighet.

Ogräset slutar inte växa men en förhoppningsvis solig dag är det ändå dags att våga bjuda in folk till min trädgård för att lukta på blommorna. 

Den sommartid nu kommer

Idag gick jag förbi en syren i full blom. Blixtsnabbt infann sig sommarlovskänslan. Som en betingad reflex. Eller inte som, utan det är väl just vad det är. Jag är sju år och väntar på mitt första sommarlov. De där som på riktigt var oändliga.

Hösten kunde inte skönjas. Allt man såg var dagar på stranden på en randig filt och ett försvarligt antal glasspinnar per dag. Silllunch, ja jag var ett barn som tyckte om sill, med grädde, färskpotatis och gräslök.

Numera äter jag alltid min sill med gräddfil men som barn var det vanlig grädde. 

Syrenen står i blom och nästa vecka går mitt sista skolbarn ut grundskolan. The end of en era. 
För 14 år sedan började den äldsta skolan och nu slutar den yngsta.

Fortfarande delar jag in mitt år i terminer. Det sitter i sedan gammalt.

Med 52 kort i leken

Jag fyllde nyligen år. 52. Det där lite magiska. Inte fullt lika magiskt som 42 som ju är svaret på allt, meningen med livet och universum och så.

Nej 52 är för mig en kortlek. Du kan blanda och ge och hoppas på tur och en god hand.Gin rummy, skitgubbe, vändåtta och Canasta. Eller en patiens. Som kanske, eller kanske inte, går ut.

Såhär gammal har jag aldrig varit förut.
Såhär ung kommer jag aldrig mer att vara...