Mina micro-odlingar

Säg microbryggeri och alla vet vad det är. En liten oberoende ölmakare. Ofta lite vid sidan om allfartsvägarna. Ofta gott. I midsomras smakade jag en sort från Japan och kunde glädja mig åt att mina idoga språkstudier gett utdelning. Något av burkens alla tecken lyckades jag tyda till något begripligt.

Men nu var det inte öl vi skulle uppehålla oss vid, utan min balkongodling.
Jag ägnar mig alltså år microodling. Är självförsörjande på chili och då är vi ändå många i familjen som gillar hettan i de små rackarna.

Samma sak med gräslök som jag mest har för de vackra lila blommornas skull.
Jordgubbar, smultron och små citrusfrukter finns också i min samling på balkongen.
De odlar jag mest till fåglarnas glädje. De hinner oftast knipa de mogna bären före mig. Det är Ok.

Dags att kolla om nån ny chili mognat sedan sist. Pasta med räkor, chili och vitlök står på dagens meny.

Att återknyta kontakten

Jag skall möta mitt inre konstnärsbarn. Hon som målade solar i regnbågens alla färger. Hon som inte kände begränsningar. Inte ens kändes vid gränsen mellan fantasi och verklighet.

En gräns man inte känner till borde inte kunna hämma. Kan jag som vuxen avlära mig tron att fantasin inte kan försätta berg?

I skrivandet skall jag inte låta mig begränsas av funderingar på exakt sanningshalt. Det är skillnad på verklighet och trovärdighet.

Trovärdhet måste däremot finnas i berättelsen. Den måste vara värd att tro på.

Alla goda ting är sju...

Sommarlov. Bara smaka på ordet... Solmogna smultron, gärna på ett strå. Jordgubbar. Rabarber. Omogna krusbär, bara för att man inte kan vänta. När jag tänker efter har jag faktiskt aldrig smakat mogna krusbär.

Vem har tålamod till det?

Blomsterkrans i håret, fast den bör man inte smaka på, såvida man inte är en ko.
Syrener och björklöv. Skolböckerna återlämnade och bara rolig läsning att se fram emot under lovet.

Så minns jag mina sommarlov. Så vill jag ha min semester.

Den börjar nu. Förra året beskrev jag mina lediga dagar som chokladpraliner i en ask.
Där låg 40 ännu oplanerad sommardagar framför mig i en obruten förpackning.

I år är det hela 49. Sju veckor, gånger sju dagar. Med början imorgon.

Detta år blir det till stor del hemester. Det var planerat så, på grund av en långresa i julas. Nu är vi i gott sällskap av det stora flertalet i stan. Var och en på sin kant, eller balkong.

Själv skall jag sitta där och läsa, skriva och lukta på blommorna. Försöka att låta bli att äta av dem. Jag har annat ätbart på balkongen, men det skriver jag om en annan dag!

Nattugglan är uppe med tuppen

Jag vill gärna hävda att jag är kvällspigg. Min man skulle inte nödvändigtvis hålla med, utan hänvisa till de otaliga gånger jag somnat i soffan i Netflix-skenet.

Men, det beror ju bara på att jag tvingas stiga upp i ottan för att jobba, skulle jag försvara mig. Och det är helt sant. Det är de där hemska morgnarna som förstör mitt kvällsugglande. Bara vetskapen att jag måste upp på morgonen gör mig trött. En helt annan sak är det om dagen efter är ledig.

Visst hade det varit mer praktiskt om jag varit morgonpigg. Då hade jag inte behövt känna mig som en dö sill varenda morgon innan kaffet kickar in. Jag hade glatt skuttat ur sängen och skrivit i tre timmar innan kontorsjobbet tar över min kropp och hjärna, men aldrig min själ.

Jag får sätta mitt hopp till att kvällsugglan, trots påtvingad tidig uppstigning orkar stanna uppe på ett mer kreativt sätt än sovandes i TV-soffan. Ibland händer det.

Som tur är blir det strax semester och jag slipper styras av arbetets kalender. Kvällsugglan ser fram emot sena kvällar på balkong och vid köksbord. Tuppen får hålla näbb.

Begränsningen skapar fokus

Även jag kan ibland inbilla mig att brist på tid är ett hinder för att skriva, för att ens börja. Hinner jag inte klart är det ingen idé att starta. Dumt och inte ens sant. Snarare är det så att en begränsning i tid skapar ett fokus.

Den som har oändligt med tid kommer aldrig till skott. Det vet jag så väl efter perioder i livet då jag inte haft andra förpliktelser än att göra just vad jag vill. Skriva har jag tänkt. Men det har inte blivit så mycket av det.

Istället för i de långa ledighetsräckorna har det blivit betydligt mer skrivet i småsnuttarna man knycker i vardagen. Visserligen rimmar texternas längd med skrivtiden, jag har ännu inte lärt mig väva ihop textfragmenten till något längre.

Nu skall jag gå skrivkurs över sommaren. Den startar på måndag med en intensivvecka med lektioner varje kväll. Via Zoom. Jag retade mig först på att startveckan inte låg en vecka senare, då jag hunnit gå på sommarlov. Men nej, vid närmare eftertanke är det bra. Att det inte finns eoner av tid för skrivövningarna kommer tvinga mig att fokusera.

Begränsningar skärper sinnet. Och det gäller inte bara tidsmässiga begränsningar, utan även i ämne och längd på det som skall produceras. Novelltävlingar brukar vara bra. De skall ofta handla om ett visst ämne eller åtminstone ett "startord". De har ofta en angiven textlängd så även där finns en begränsning. Dessutom har de en deadline för inlämning.

Full frihet i tid, omfång och ämne är sällan fruktbart. Uppsats i skolan med fritt ämne ledde ofta till att jag åt upp pennan i ren desperation. Minns fortfarande smaken av målat trä med blyerts i mitten. Flisorna fastnade mellan tänderna. Jag måste ha ätit upp ett och annat suddgummi också, för plötsligt minns jag både smak och konsistens även av dem. De rosa, inte de gröna. De var för hårdsmälta.

När berättelsen vägrar släppa taget

Eller kanske är det jag som inte kan släppa taget om berättelsen. Oavsett vem som håller hårdast grepp om vem så har jag en historia som vill ut, men som samtidigt är svårdefinierad.

Jag kan inte släppa den men får heller inte ett stadigt grepp om den. Frustrerande.

Nu var det ett bra tag sedan vi möttes, Maj och jag. Min berättelses jag. Vi brukar mötes vid våra köksbord. Jag vid mitt och hon vid sitt. Det är där vår gemensamma berättelse startar. hur den slutar har ännu ingen av oss förstått.

Nu är det återigen sommar, ännu en skrivsommar då jag hoppas kunna återknyta kontakten med min vän på andra sidan texten.

Vi försöker igen. Historien vill bli berättad. Den skapar någons verkligen. Om det är min eller Majs låter jag vara oskrivet.

Pank och skuldfri

Detta är en hyllning till friheten. Att inte tyngas ner av tingen. Jag äger ingenting. Inget stort. Det största är nog en snart 30 år gammal gul cykel.

Jag har alltid tilltalats av tanken att inte äga för mycket. Att resa lätt. En period i ungdomen hade jag allt jag behövde i en röd gammal ölback. Det var inte nödvändigtvis en lycklig tid i livet, men jag minns en stark känsla av frihet.

Nu många år senare har ägodelarna ansamlats, det är fullt i skåpen och lådorna. Drömmen om en tom hylla förblir en dröm.

Vinden, detta fullständigt belamrade utrymme. Där skulle jag vilja röja. Det finns galet mycket bråte där bland lådorna med julpynt och resväskorna som säkert får vänta länge på att komma ut i världen igen. Jag har också ett starkt minne av att ha fyllt och märkt några flyttlådor med "landet". Vi har inget fritidshus och jag skrev det på lådorna mest på skoj. Vad det är i dem har jag för länge sedan glömt.

De kunde vara kul att leta fram och titta i.

Prylarna på vinden och allt som ligger inne i skåp och lådor är så kallat lösöre. Löst och ledigt, inget som tynger ner. Borde vara enkelt att gallra i. Möjligen är det lite trångt för alla böcker i dubbla led i bokhyllorna. Men för böcker gör jag ett stående undantag vid all sorts rensning.

Boktravarna på sovrumsgolvet är fredad zon.
Stuffocation är titeln på en bok om tingens tyngande makt. Den kom ut före Marie Kondos än mer drastiska rensningstips. Det var renande att läsa boken men jag skulle aldrig kunna följa hennes råd.

Själv bör inte vara still

Rörelse botar det mesta. Från rastlöshet till melankoli. Du kan promenera dig ifrån de flesta otyg. Ångest, oro och sömnlöshet. I rörelsen döljer sig lösningen på alltifrån livsfrågor till invecklade matematiska problem.

Att rörelse förmår stilla ett oroligt sinne är på samma gång ett välkänt som bortglömt fenomen. Jag kan inte komma ifrån misstanken att det förefaller vara alltför enkelt för att verkligen tas på allvar.

Det är svårt att grubbla samtidigt som man promenerar. Ju mer man går desto lugnare blir själen. Det som rusar lägger sig till ro och tankarna kan ta sig loss från cirkelbanan de grävt sig ner i.

Rörelsen har även förmåga att förta känslan av ensamhet.
Som författaren Samuel Johnsson ordinerade i ett brev till sin vän James Boswell 1779.

"Om du är still, skall du inte vara ensam; om du är ensam skall du inte vara still."

Att styra tiden med tanken

Något har hänt med min upplevelse av tiden denna vår. Det är som att den komprimerats. Vikts samman. Inte bara rusat på snäppet fortare än det normala. Om jag skulle beskriva det så blir det som att tidsarket vikts på mitten.

Tänk att tiden är som ett pappersark som normalt ligger plant. Nu har någon vikt det så att mitten av mars sammanfaller med mitten av maj. April gick inte bara snabbt, jag uppfattade inte ens att tiden gick. Tillvaron tar snarare stora kliv. Över veck i tidens väv, eller som i min liknelse, dess vanligtvis släta pappersark.

Varför uppstår denna annorlunda upplevelse av tidens gång?

Jag tänker att det är ett slags försvar. När tillvaron blir enahanda. När man inte längre vill tänka alltför mycket på framtiden. Kanske tiden blir mindre betydelsefull. Förr var en vecka åtminstone något att räkna med. Nu ser jag tillbaka på en förfluten månad som vore den en grisblink. Tiden har kollapsat.

Det är väl ett sätt att få denna period överstökad. Jag vill liksom inte vara med om den. Men är det verkligen en smart strategi, om man nu kan kalla något omedvetet för strategi. Flera år av livet riskerar att försvinna på detta snabbspolade vis. Det är knappast det jag vill, särskilt inte i backspegeln.

Jag vill tillbaka till en normal upplevelse av tid. En tillvaro där jag hinner uppfatta att det är juni nu.
Det är som Virgina Woolf skriver i romanen "To the Lighthouse" här i mitt eget försök till översättning.

"Liksom när man återvänder från en resa, eller längre sjukdom, innan vanorna åter lagt sig som en hinna över alla ytor, känner man denna overklighet, något som föds. Livet är som rikast då."