Det får här bli en annan språkligt reflektion. Om ordrikedom. Olika företeelser har olika grad av språklig detaljrikedom i olika språk. Ofta hör man att både engelskan och franskan är ordrikare än svenskan och det stämmer förmodligen. Samtidigt finns det undantag. Ta som exempel trippeln sätta, ställa, lägga, som har skapligt olika betydelse på svenskan. De ger en indikation om formen på det som placeras.
Något platt, som tex en bok läggs på bordet medan något högt och smalt, som en blomvas, ställs på bordet. Valet av ord ger också information om sakens rumsliga placering, du ställer, eller sätter, in en bok i bokhyllan, medan du lägger in en bok i hyllan om den placeras liggande ovanpå raden av redan insatta böcker.
På såväl engelska som franska finns endast ett ord för allt detta, put respektive mettre. Undrar varför? Vad tillför den extra beskrivningen som antyds i svenskans ordval?
Inuiterna påstås ha hundra ord för olika sorters snö. Säkert är det inte fullt så många, men fler än vi har i svenskan och vi har säkert fler än i länder där snön aldrig faller.
Ordrikedomen måste väl uppstå av behov, tänker jag.
Japanskan då, för att ta ett relativt annorlunda språk. Här har man olika ändelser för räkneorden beroende på vad som räknas. Tunna platta saker, som papper räknas på ett sätt medan tunna avlånga saker, som pennor, på ett annat. Varför fanns det behovet?
Det är kanske självklart att ett språk byggs upp efter hur det används och efter de geografiska och kulturella behov som finns för kommunikationen. Likväl är det intressant och kul att fundera kring. Pidginspråk som uppstår där olika språk möts i tex handelssituationer innehåller en förenklad del av ett vanligt språk. Man skippar allt oväsentligt som verbböjningar, krångliga pluraländelser och tempusformer. Det låter kanske styltigt men informationen går fram utan missförstånd, fyller sitt behov.
