Drömmar skall man ju ha och helst skall de förverkligas också, men är de då fortfarande drömmar? På jobbfronten är det aningen tydligare, där har man det mer ouppnåeliga vision att ta till. Av någon anledning tänker jag sällan visionärt på fritiden. Visionen skall man sedan förverkliga genom mål, delmål och aktiviteter, själva görandet. Sådär strukturerat tänker jag inte om mina drömmar för privatlivet. Kanske man borde det?
Skall drömmar vara högtflyende, mer eller mindre onåbara, på gränsen till det visionära? Eller skall de vara inom räckhåll bara man har en tillräckligt hög stege. Jag har förresten slarvat bort min bästa trappstege. Jag hade den inlåst på vindskontoret och nu är den borta, men inget annat saknas. Märkligt kan tyckas. Den enda som vinner på detta är den lokala järnaffären som jag så småningom skall gynna och köpa en ny.
Vad drömmer jag då om? Ljumma sommarkvällar, utan mygg, med en god bok och ett glas med något trevligt vin. Vin från Frankrike, kanske i Frankrike. Jag drömmer om resor, det har jag gjort länge, så många av dem har blivit av, har blivit minnen istället för drömmar. Det är vad som händer med förverkligade drömmar. De blir minnen. Magiskt!
Jag drömmer om att skriva, att få må bra till kropp och själ. Jag drömmer om god samvaro med vänner som berikar. Jag drömmer om att se mina barn växa till starka och goda vuxna som har vett att uppskatta livet och sina medmänniskor. På många sätt lever jag min dröm, men är det andefattigt, är det dåligt att vara nöjd. Att nöja sig att inte ständigt sträva mot något bättre? Tidvis är det skönt att tillåta sig att vara nöjd. Att drömmarna ligger helt nära verkligheten.
