My Master Plan

Nu har jag nog läst en självhjälpsbok för mycket, men enligt den senaste skulle man tänka ut det som är absolut viktigast för en och sedan låta typ allt annat styras utifrån detta och verka för att uppfylla det "Stora Enda Målet"

Det ligger något i det, säkert, men det känns också lite för enkelt. Man vet vad man vill, jo visst, eller hur? Tänk bara på vad som får dig att gå upp på morgonen och vad som håller dig uppe på kvällen. Skall jag vara helt ärlig så är det för mig att få ur mig mina berättelser, på ett eller annat sätt. Att jag sedan behöver gå till ett arbete som inte exakt motsvarar min dröm om att sitta på ett café med min skrivmaskin/dator/skrivblock hela dagarna är ett faktum som följer med så kallade förpliktelser, mot min familj, mot min arbetsgivare. Jag kan inte kasta allt överbord. Så tänker jag och det är förstås just det som är problemet. Man skall ta det i små små steg så små att det inte raserar tillvaron i ett svep.

Alltså, du skall ta ditt stora mål och lista ut vad som behöver göras de närmaste åren för att komma ditåt, sedan tar du dessa delmål och tänker ut vad du behöver åstadkomma för att nå dem under det innevarande året. I nästa steg tar du ditt mål för året och delar upp i allt mindre och enklare mål för månaden, veckan, dagen och till slut, det magiska NU. Vad kan du göra just i detta NU för att i förlängningen verka för att nå det där stora till synes ouppnåeliga? Fäll dagens lilla dominobricka och den står med lätthet omkull betydligt större hinder utefter sin väg.

Helt förträffligt, kan det verkligen funka? Då behöver jag bara komma på vad meningen med mitt liv är och hitta första aktiviteten för att uppnå detta. Lätt som en plätt? Återstår att se.

En annan tid - en annan känsla

Sommaren, så förknippad med minnen och känslor. Minnen av känslor snarare än minnen av rena händelser. Låter snurrigt, men precis så känns det. Kanske det beror på att somliga av dessa minnen formades och fastnade innan jag hade ett språk. Det fanns inga ord att hänga upp händelserna på. Känslor föds du med, men inte ordet.

Sommaren, det är årstiden då morgontidningen är tunn. Det är den tiden på året då inga nyheter är goda sådana. Priset och kvalitén på årets jordgubbar analyseras, listor listas med de rikaste i just din stadsdel. "Här finns solen" står det lockade på löpsedeln. Man är nöjd så, vill inget mera veta. Omvärldens krig, svält och vedermödor känns inte lika nära som under vinterns mörker. Nu är det mentala avståndet snarare inställt på vägen till barndomens glasskiosk eller macken där man kunde köpa grillkol och uppblåsbara badleksaker.

Det minnet är så ingraverat i mig att jag kan känna det lilla barnets ordlösa lycka över en bilfärd till landet, bad och möten med små och stora släktingar bara jag stannar och tankar på en bensinmack i sommartid. Högarna med sommarsaker utanför. Billiga piltavlor, krocketset, färgglada badringar, grillkol och tändvätska. Allt lockar till och lovar en härlig tid.

Känslan av midsommarveckans jordgubbar, burkskinka, matjessill. En grillkorv sent på natten när man olovandes smugit ut på kvällen med en syssling och hittat de stora kusinernas grillplats.

Samvaron med folk från från fem samtidigt existerande generationer. Släkt- och vänskapsband som ingen kunde hålla reda på men som fanns och fortfarande finns. Det fanns alltid någon äldre släkting som stack till oss en slant att köpa glass för, och glass köpte vi, varje dag, flera gånger om dagen och godis med.

Ibland kunde man föreställa sig och få en föraning om hur livet som tonåring och till och med som vuxen skulle se ut. Hur vi satt alla tillsammans på kvällarna och åt räkor och grillad kyckling, Vi barn fick Gravensteiner-cider. När vi blev lite större byttes den mot vitt vin blandat med sockerdricka.

Lukten av asfalt våt av nyss fallet sommarregn och känslan just innan det kom. Åskan som går och hur luften känns efteråt. En kanna te och ett brädspel, eller en fotbollsmatch på en svartvit rese-TV vars skärm inte var större än dagens Ipad.

Nätterna i tält i någons trädgård, vått av dagg på morgonen. Nuddade du taket dråsade allt in i det solvarma tyghuset som hade en alldeles särskild sommardoft.

What's in a name?

Vad betyder ditt namn? Mer än du tror. Ett namn besjälar, vi ger namn åt det vi älskar. Våra barn, våra husdjur men även våra båtar och bilar.

I FNs barnkonvention står att alla barn har rätt till ett namn. Det är en mänsklig rättighet att ha en egen identitet och något att kalla sig. Benämningen på dig själv, jag heter...

Aldrig har jag grubblat så mycket som vid de tillfällen i livet jag fått möjligheten att namnge någon, eller något. Mina två barn, döttrar som man vill skall få heta något som passar dem genom livet. Namn som går att finna fina smeknamn på och som helst inte uppmuntrar till motsatsen öknamn, som passar på såväl en liten tjej som en vuxen kvinna i karriären och i världen.

Några företagsnamn har det också blivit genom åren. Förr skulle alla företag heta något på bokstaven A, för att komma först i den tjocka telefonkatalogen. Jag tror inte det är lika viktigt idag. Nu är det viktigare att sticka ut, låta bra, vara lätt att lägga på minnet.

En berättelse, i en bok eller i en film, kan vara aldrig så verklighetstrogen men en liten skillnad har jag lagt märke till. Det förekommer aldrig två karaktärer med samma förnamn, en företeelse vi annars är vana vid. I varje skolklass finns minst ett par namnpar, Alice M och Alice S.

På min barndomsgata med ett tiotal småhus fann inte mindre än tre Stefan, det var Lill-Stefan, Stor-Stefan och "bara" Stefan, han i mitten.

Så är det aldrig i böcker. Jag förstår ju att det är så för att det skulle bli ohållbart förvirrande annars. Det är ofta svårt nog ändå att hålla isär karaktärerna i en tätbefolkad roman. Men icke desto mindre är det en högst påtaglig skillnad mellan bok och verklighet. Undrar om det är en oskriven regel bland författare, ja, det lät ju vitsigt! Eller om det bara är en naturlig följd av att det annars helt enkelt blir för rörigt, till och med för författaren själv?

Finns något undantag till denna regel, där ute i bokvärlden, där det mesta ändå verkar förkomma. Tänk om jag skulle ta och skriva en bok där alla heter Anders. Skulle vara lite kul, alltid retar det någon.

Inner peace - tusen tankar om tid

Lust och ro, tid att tänka, ro att vila, lust att skapa. Så fungerar det för mig. Nästan allt kretsar kring detta nu, kretsar, rusar, snurrar. Jag är fast med tassarna i det omtalade ekorrhjulet. Men hallå, vadå ekorrhjul? Det finns väl inga ekorrar som kutar i hjul? Hamstrar kanske, varför i hela världen kallas det ekorrhjul?

Jag var på massage i förrgår, något som jag unnat mig nästan varje månad de senaste 15 åren. Jag kände mig lite extra spänd. På nytt jobb sedan nio månader, ett roligt, stimulerande och utmanande. Trevligt men ack så farligt att trilla dit. Jag frågade henne, hur det står till med det tvärsnitt av storstaden som min massös träffar regelbundet. Värre och värre blev svaret, det trycks hårdare, förväntas mer, levereras mindre, antar jag.

Var skall det sluta? Med folkuppror? Vem tror vi tackar oss, vi vuxna människor med våra små personer beroende av oss? Är det den bild av livet och framtiden vi vill ge de? Vill vi att de skall tro att man måste rusa genom livet för att lyckas när det är precis tvärt om.

De få som säger stopp, som ägnar sig åt downshifting, betraktas väl som lite märkliga anhängare av någon suspekt new-age-gruppering. Visst kan vi alla förbättra oss, växa, utvecklas och bli bättre men det är inte samma sak som att arbeta hårdare och trötta ut oss. Vi måste istället lära oss göra saker enklare, smartare. Det görs så oändligt mycket onödigt. Det gäller att bli bra på att identifiera det och reducera det ur sin tillvaro.

Jag inbillar mig att jag inte kan bli utbränd för att jag till naturen är så lat. Kanske stämmer det, men jag känner av faran, lockelsen av att bara göra lite till, lite för mycket fast kanske prioritera fel.

Jag tänker att familjen är min räddning, jag tar inte hem jobb och jag går därifrån för att hinna hämta på fritids. Fast det är inte sant, för likadant var det i skolan, i alla fall på högskolan som mer än skolan under tidiga år liknar de kommande arbetslivet. Långt innan familj och barn, envisades jag med att inte plugga hemma, inte blanda. Skolans lokaler för plugg, hemma, var det än var, för annat.

Inte blanda allt, för då kan man inte känna lugnet: För mig är det viktigt att koppla det till en plats. Det är nödvändigt, att äga en plats där det är lugnt. Fysisk eller tänkt spelar ingen roll, men alla behöver en plats för återhämtning.

jag tänker på tid, idag är det fredag, nyss var det måndag. Raskt går det eller kanske det gått långsamt? Tid ter sig olika före och efter. Det som nyss kändes oändligt långt fram, är plötsligt som igår fast det hände för 20 år sedan. Hängde ni med där?

Reflektion - Att betrakta det inre utifrån?

Det talas och skrivs om att det är viktigt att ta sig tid att reflektera. Det tror jag på. Om man bara rusar på i tillvaron och inte stannar upp i eftertanke blir inga stordåd gjorda. För övrigt består de allra flesta stordåd av många små relativt och sinsemellan till synes obetydliga saker. Så det så!

Reflektion, ett viktigt ord, ett viktigt begrepp, en viktig aktivitet. Var leder reflektionen? Tillbaka till en själv, fast utifrån kanske? Är det som att betrakta sig själv länge i en spegel? Till slut ser man någon man inte alls känner igen, en känsla av totalt främlingsskap. Lite samma känsla kan man framkalla genom att i tanken, eller högt för den delen, för sig själv upprepa sitt namn en massa gånger. Till slut låter det som någon helt annan, någon ovanlig och speciell.

Om man ger sig själv tid nog att reflektera ser man ofta något nytt, något man inte hinner se om man inte stannar till. Det är en fara i att bara tänka korta tankar. Fragment som kanske inte ens passar ihop till en helhet.

Jag tror variationen är viktig, ibland snabbt, kvickt och mycket, gärna med en kaffemugg fastväxt i handen, varvat med lite långsamhet och rofyllt tedrickande.

Tid

Nu har halva januari passerat. Jag brukar tycka att årets första månad är evighetslång och sniglar sig fram. Inte i år inte. Jag undrar vad det är som förstärker känslan av tidens flykt? Jag menar så jag istället kan dämpa farten.

Stanna, jag vill gå av. Eller, det vill jag ju inte, men jag vill att tiden skall kännas mer. På ett positivt sätt, som att jag hinner mycket, upplever mycket, inte som ett långsamt långtråkigt tradigt tragglande.
Snarare så som det kan kännas på en resa, då man gör och ser nya saker varje dag. Det är det som är boven har jag kommit på. Varje gång du gör eller upplever någonting välbekant som t ex firar jul, nyår, midsommar, besöker Paris eller Las Vegas, flyter tiden ihop och nuet blandas samman med tidigare upplevelser av samma sak.

Jag älskar traditioner men de förkortar livet, eller i alla fall upplevelsen av tiden, livet. Vill man känna att man lever länge skall man inte upprepa sig.

Det är måndag och fredag oftare än övriga dagar i veckan, åtminstone känns det så på måndagar och fredagar. Idag är det torsdag och det känns lite mer ovanligt. Sällsynta torsdagar. En gång hade min pappa två torsdagar i rad. Jag tyckte det var så fascinerande som barn när han berättade det. Så kan det bli när man reser fram och tillbaka över datumgränsen. Verklighetens tid stannar dock aldrig upp, går bakåt eller upprepar sig.

Tiden är den enda rättvist fördelade resursen i världen. Den mest värdefulla kanske, för med tiden kan vi göra allt det andra, det vi sätter värde på i olika sammanhang. Tiden rymmer allt.