Gränsövergång

Gränsövergång, vilket prickigt ord! Innehåller alla våra bokstäver med prickar och ringar över sig. Idag är det dags för ett klipp i tiden. Ett scenbyte.

Från ett år till ett annat, från den sista dagen i sista månaden till den första i första.

Alltid en skarp gräns som jag har svårt att hänga med i. Det sker så plötsligt. Ett ring klocka ring och så är det ena slut och det andra igång. Aldrig annars är man så medveten om det flyende nuet.

Den lilla strimma av tid mellan förr och sedan som knappt existerar. Den då man förväntas hinna skåla med familj och vänner, beundra vackra fyrverkerier i skyn och avge ett och annat svårhållet löfte.

Återstår att se hur väl jag lyckas fånga nuet mellan 2021 och 2022. 

I'll do my very best...

Gott slut!

Vacker som en dag

Det borde heta vacker som en skymning. Vacker som en kväll. Jag blickar ut över en strålande utsikt över sjö och fjäll. En himmel som skimrar i rosa redan lång före klockan tre.

Det är en vecka sedan solens gång vände mot ljusare dagar men som vanligt går det långsamt i starten och det blir fortfarande mörkt tidigt på eftermiddagen. Iallafall här i mitten av landet.

Längre fram på våren går det fort, då stannar ljuset en bra stund längre varje dag. Så att skillnaden märks. Jag har fortfarande inte sett norrskenet men något ska väl återstå att vänta på till kommande vinterkvällar.

Det om något sägs vara vackert och inget som rättvisande låter sig fångas av en kamera. Så det är bara att vackert vänta.

Föreställningen kan börja

Ibland är förväntan inför något mer storslagen än händelsen i sig. Just om julen finns det många föreställningar om hur den ska vara. De kommer från filmer och berättelser som visar på att julen handlar om gemenskap och samvaro.

Det finns liksom en julmall, en bild av hur det ska vara. Ingen tillåts vara ensam. Det är smått befängt. Tänk alla som årets övriga dagar klarar sig alldeles utmärkt i sitt eget sällskap. Skulle de plötsligt en enda kväll känna sig ensamma?

Om så, beror det just på föreställningen. Den som alla andra har, om den ensamme stackaren. Men tänk om njutningen att slippa när andra stressar runt som tokar och ska hinna allt för att passa in i mallen är helt underbar?

Vem vet vems ögon som tindrar mest.

Jullov

En ledighet när man har tillåtelse att fira jul. Har jullov. Så trivsamt. Om man inte låter sig stressas av en massa måsten förstås. Jag hade nån idé om att lägga in sill, får se om det blir av. Det finns ju färdiga burkar att köpa också. 

Samma sak med köttbullar. Vill man inte rulla egna finns det att köpa. För mig får det som vanligt räcka med att läsa kokböcker. Bara tanken på hemlagat är tillräckligt.

Vi får se om jag kan uppbåda julenergi nog för att åstadkomma en egen sillinläggning. Man vet aldrig, julen är ju undrens tid.

Ris och ros

Att få dålig kritik eller bra, säger mer om kritikerns smak än om det egna verket. Samma sak om du ska sälja en gammal bil. Den som flera först tackade nej till att få gratis gav någon till slut en vacker slant för.

Gå dit du är önskad och uppskattad. Vänd blicken mot de som möter den med välvilja. Det gäller det mesta i livet. Att vara alla till lags är om inte omöjligt så i varje fall alltför mödosamt.

Många, däribland tidvis också jag själv, har gjort allt för att undvika negativ återkoppling. Försökt, ofta förgäves, att ändra på mig. Anpassa efter det som sagts.

Men om man alls vill märkas så fungerar inte detta. Då får man lov att acceptera att kritiken kommer.  Man väljer själv om man ska agera på den eller inte.

Det gäller att ha en egen uppfattning att väga andras åsikter emot.

Endast den som helt drar sig undan slipper både ris och ros.

För alltid

Nobeldagen men allt ståhej är inställt i år igen. Jag minns alla år när det var avspärrat vid konserthuset så vi fick ta en omväg till jobb och skola. Det kändes högtidligt med alla limousiner som stod parkerade invid. 

Jag föreställde mig alla pristagare med följe, finklädda och förväntansfulla inför kvällens begivenheter.Festen i stadshuset är det närmaste en bal på slottet man kommer här i stan.

Undrar om tiden för stora balunser och sammankomster är förbi? För evigt?

Hur ska man veta och vad betyder för övrigt för evigt?

Jag upprepar mig

Allt oftare märker jag att jag skriver och säger samma saker. Om igen. Idag var jag nära att näst intill ordagrant skriva samma inlägg som jag redan gjort så sent som i somras, inklusive rubrik och allt.

Visst, det kändes bekant så jag kollade i flödet och mycket riktigt. Texten var redan skriven och publicerad.

Nu när jag tittar närmare finns ytterligare exempel på egenplagiat eller heter det kanske självplagiat? Det låter inte klokt, så det finns nog inget sådant ord.

Hur många tankar är egentligen nya?

Förmodligen är det svårt att komma upp i ett tresiffrigt antal inlägg inom ett och samma år utan viss upprepning. Jag får skylla på det idag då detta inlägg blir det hundrade för i år.

Till slut blir man som en repig skiva, nålen hoppar tillbaka i ett gammalt spår och kör samma visa igen. Men jag vill tro att upprepningen inte enbart, eller ens alls, är av ondo. Många saker tar det oss en livstid att förstå och för vissa saker räcker inte ens det.

Viktiga saker tål att upprepas och formuleras lite annorlunda. Kanske kan orden komma in och åt bättre i  en ny vinkling. En annan tappning.

Som garnet i en gammal upprepad halsduk. Om man är tålmodig kan man sticka något nytt användbart av trasslet.

Lucköppning

Äntligen! Första december och dags för adventskalendrarna. Så gammal jag är har jag aldrig vuxit ifrån det nöjet och nuförtiden finns så många trevliga varianter.

Jag minns de första.

En vacker med en mörk himmel, stjärnor och påklistrat glitter. Bilderna var så vackra att jag öppnade alla luckorna redan första december.

Och de från SVT där de två första som jag minns är Barnen i höjden från 1972 och Mumindalen från 1973. De var lite speciella då det inte bara var vanliga luckor. Den första var ett höghus som man fick tejpa och bygga ihop och den med Mumin hade klistermärken istället för luckor. 

Strax därefter kom de med choklad. Lyx att få en chokladbit till frukosten.

ICA-handlarna hade en riktigt fin som man fick gratis i kassan. Den hade dessutom extra luckor från första advent om denna inföll i november. Utöver det kunde man få kalendrar från Hemglassbilen och i Kalle Anka-tidningen.

Klassikern från Scoutförbundet är också en favorit med sina vackra bilder. Den jagar jag runt halva stan efter varje år.

När jag fick egna barn fanns massa skoj. Kalendrar med LEGO eller andra leksaker och för de större med smink, kaffe eller olika tesorter. Och med böcker, det är bäst!

I år har jag en med lakritspipor, en med choklad, en vacker hemmagjord bildkalender från yngsta dottern samt en med en liten bok under varje lucka. Idag var det noveller av Jonas Karlsson.

Nu väntar ytterligare 23 trevliga luckor på att öppnas.

Kärnfull som en passionsfrukt

Det gäller att skriva kärnfullt. Utan meningslöst fluff och tröttsamma övergångar som får en tilltänkt läsare att slå ihop boken för att aldrig mer öppna den.

Så många böcker blir bara halvvägs lästa. Tänk om andra halvan ändå gaskar upp sig och blir bättre. Det får man aldrig veta. Man har inte många sidor på sig för att fånga en läsare. Eller en grindvakt på förlaget. Om inte början är bra spelar resten ingen roll.

Det är ändå orättvist. Vad händer med alla fula-svan-historier? De som blir vidunderligt vackra efter en vacklande start. De förblir olästa. Ouppskattade.

Så kärnfullt är modellen. Från start, Proppfullt. Not a dull moment.

En text som ett granatäpple.

Djupa rötter

Vad fint det måste vara att ha en sådan plats. En plats att vara rotad på. Egentligen vet jag inte hur det känns men jag kan ana.

En plats där man tillåts vara alla sina jag på samma gång, som trädet med sina årsringar. Man minns och man upprepar samtidigt som nya minnen läggs till de redan befintliga lagren. Det här med att resa hem till jul vet jag, som bott i samma stad hela mitt liv, inget om.

Det låter så trivsamt med hemvändarfester, att återse ungdomsvänner som till vardags också är utflyttade. Träffa gamla kända ansikten för att sedan efter helgerna återvända till ett vardagsliv på annan ort.

Jag kan förstå känslan med sommarhuset som går i arv i generationer. Jag kan även föreställa mig konflikterna som kan uppstå när fler och fler personer ska fördela tid, arbete och kostnader mellan sig.

Ibland har jag besökt platser som jag förstått varit av den här karaktären för dess ägare och innevånare. Jag har alltid varit en gäst så kan inte vara säker, men jag föreställer mig att platsen ger en stabilitet, en trygghet. En vetskap om att här är jag hemma. Också.

Från text till rum

Målet med att skriva roman är att levandegöra karaktärerna. Göra dem verklighetstrogna. Men även rummet som karaktärerna rör sig i behöver skapas. De kan inte existera i ett vacuum.

Det gäller att ta sig ut ur texten och in i rummet. Liksom koden i filmen Matrix byggde upp en värld som uppfattades som alldeles verklig av de som vistades i den, måste texten jag skriver bli till en trovärdig omgivning för mina karaktärer.

Köket med dess blankslitna bordsyta och smutsrandiga fönster. Om inte regnet som fläckat fönsterglaset är verkligt nog kan inte fönstret bli smutsigt.

Den sensommarsömniga staden där asfalten avger värme långt efter solens nedgång. Tågstationen där tåget söderut avgår både 2017 och 1946 och kommer fram samtidigt till en destination bortom tid och rum.

Texten måste skapa en miljö värd att tro på, där läsaren tillåts glömma att den läser en text och får kliva in som en fullvärdig deltagare i skeendet.

I 25:e timmen

Jag läste om ett tankeexperiment där man uppmanades att fundera över vad man skulle göra om dygnet plötsligt utökades med en extra timme.

Sådär som man kan inbilla sig att man får just i övergången från sommartid till standardtid. En gång om året. Tänk om det var så varje dag. En extra gyllene timme. En obokad alldeles ny och skimrande timme.

Vad skulle man göra med den?

Sova tänker jag genast. En extra timme av återhämtning. Man kan också tänka mer småtrist ordetligt, att man kan nyttja den till att flossa, gå en rask promenad runt kvarteret samt hinna äta lunch. På den där lunchtimmen som alltid annars äts upp av annat.

Eller så skulle jag kunna använda den till att hinna laga middag utan att känna att det inkräktar på tiden jag egentligen vill läsa och skriva. Den hungern är större.

Troligast är dock att jag snabbt skulle vänja mig vid den extra timmen så att den inte ens längre märks. Hmm kanske kan man vända på steken och låtsas att dygnet normalt bara har 23 timmar och vårda den 24:e som den skatt alla timmar egentligen är.

Framseendets fröjd

En definition av lycka: Att ha en massa roliga planer att se fram emot men ingenting som ska ske just nu.

Ja, den sitter som en smäck! Bara det roliga existerar - men ännu inget av besväret.

Äntligen inser jag vad som är så tilltalande med att se fram emot saker. Man kan njuta av glädjen länge men slipper besvär av av de slag som alltid uppstår i alla göranden. De sakerna har man alltid behändigt glömt innan de infinner sig. De ingår aldrig i framseendet.

När du tänker på en förestående resa till en badort, då ser du havet, stranden, restaurangen, sovmorgnar och paraplydrinkar vid poolen tillsammans med en god bok.

Inte ägnar du ett ögonblick åt packbestyren och resan en alltför tidig morgon till flygplatsen. Inte åt något av de praktiska irritationsmoment som dyker upp på de flesta resor hur perfekta de än framstår både före och efter de avnjutits.

Tur är väl detta, annars hade man troligen aldrig tagit sig ur soffan.

Ett lagom tråkigt långt liv

Tiden tycks rinna snabbt iväg när man har roligt. Långtråkigt är det tvärt om. Tiden sniglar sig fram outhärdligt långsamt.

Kan man tygla tiden, finna det optimala mellanläget så att den blir precis lagom utsträckt? 

Man vill ha roligt under lång tid. Det verkar finnas en motsägelse i det hela. Tiden vägar gå långsamt när man vill hålla ögonblicket kvar och det går lika lite att att snabbspola sig igenom en riktigt seg stund.

Dagarna är långa men åren går snabbt.

Research i baren

Jag tar det här med att lära känna sin karaktär på största allvar. Igår kväll gjorde jag efterforskningar i en hotellbar. Tyvärr inte exakt den som förekommer i min berättelse för den existerar bara i min karaktärs fantasi. Inte ens i hennes verklighet och i min fantasi, som annars är mer vanligt förekommande.

Hotellbaren är alltså en dubbelfantasi. Kanske den blir verklig då?

Precis som minus gånger minus blir plus i matematikens värld kanske dubbla fantasier blir verkliga i magins.

Min research sträckte sig inte till de färglada drinkarna som min karaktär och hennes date dricker. Jag höll mig till Champagne. Min egen favoritdryck.

Vad min karaktär tycker om bubbel vet jag ännu inte. Jag vet bara att hon liksom jag föredrar torra vita viner, sådär torra och sträva så tungan krullar sig.

Min karaktär skriver på sin roman i baren. Jag skriver om henne och försöker närma mig hennes inre väsen. Bli henne för att kunna göra henne verklig.

I alla fall i hennes verklighet.

Tänk om hon i sin tur skriver om mig, något jag starkt misstänker.

Vem skapar isåfall vem och vems verklighet var här först?

In i dimman. Skål!

Sambandet mellan tid och inspiration

Jag undrar hur formeln ser ut. 0 i tillgänglig tid ger förstås 0 i resultat men lika illa tycks det vara med oändligt med tid. Eller oändligt är det ju aldrig men för mycket då.

Och ändå är det aldrig tillräckligt. Hur sjutton funkar det?

Det där sambandet blir jag inte klok på trots en gång i tiden goda betyg i matematik. För lite tid = dåligt. För mycket = lika dåligt eller värre.

Var ligger det optimala lagom?

Längtan river i kropp och själ och ändå kommer jag inte iväg. Eller iväg och iväg. Att skriva handlar om att ha gott sittfläsk och det har jag inte. Benig rumpa har jag lidit av hela livet.

I skrivandets spår

Man bör lära känna sina karaktärer sägs det. För att kunna beskriva och gestalta dem som fullödiga personer och inte som platta klippdockor.

Jag minns en rolig övning då jag och några skrivande vänner möttes som våra karaktärer. Vi antog deras skepnad för en dag och kunde ställa frågor till varandra. Svaren vi gav fick våra karaktärer att djupna och anta en mer tredimensionell form.

Vad drömde du om som barn? Vilket var ditt favoritämne i skolan och vad hette din bästa vän. Vart åkte ni på semester och vad gillade du att äta? Sådana små enkla frågor eller rättare sagt svaren formar en person.

Idag provade jag att resa som min karaktär. Det var svårt. Hon har en egen kupé medan jag själv satt i en vagn med minst två parallellt pågående samtal runt omkring. Korta stunder kunde jag föreställa mig hur min resenär kände sig.

Hon som jag skriver om ger sig ut på en resa. Med tåg. Ungefär en tredjedel av historien utspelar sig på detta tåg som tar henne från köksbordet till en bardisk på ett hotell. Tre olika typer av stillasittande vilket gör det till en utmaning av ge berättelsen tillräckligt med framåtrörelse.

Varför har jag valt detta format? Ja säg det, kanske det valde mig.
Jag vill känna min karaktär. Bli henne för en stund. 

Jag på väg bort. Hon på väg hem. För en stund på samma plats.

Ett sammetslent kvällsmörker

Nu när man väl vant sig vid och förlikats sig med hösten är det dags att njuta av den.

Jag tänker långkok, rödvin och goda gryträtter. Stickade vantar i samma varma färger som trädens löv. Det finns en värme i hösten. Ett varmt mörker som gömmer och lindar in.

Vad gömmer då hösten mörker? Vad är det jag vill skall lindas in i något mjukt? Något som behöver gömmas undan och något som känns hårt.

Det är skönt att vila från sommarens starka ljus. Hudens rynkor, hörnens dammråttor, hemmets alla slitna ytor. De lindas in och göms undan i ett värmande mörker.

Så befriande. Hösten är varm och mjuk. 

Tre gånger hundra

Sådär, dags igen för jubileum över ytterligare hundra inlägg. Nu för tredje gången. Det går fortare nuförtiden, som med det mesta med andra ord. Eller som det mesta både med och utan ord.

De första hundra fick jag ihop först efter sju års bloggande. 

Inlägg nummer 200 kom snabbare inpå. Det tog inte mer än femton månader. Och nu har takten skruvats upp ytterligare för dagens nummer 300 kom efter ganska exakt ytterligare ett år.

Jag har redan ställt mig frågan om kvantiteten påverkar kvaliteten men hur ska jag veta det? Kanske blir orden urvattnade som en snåljåps blandsaft.

Nåväl de släcker ändå min skrivtörst så jag låter flödet rinna fritt mot nästa jubileum. 

Början ändras med slutet

Den första meningen i en roman är viktig. Det är den som måste fånga läsarens och även författarens intresse för att det ska bli en fortsättning.

Men hur ofta blir den initiala förstameningen kvar efter att berättelsen nått sitt slut?

Jag redigerar ett gammalt manus för sjuttioelfte gången och är åter på första kapitlet. Det är som att renovera ett torp. Är det renovering eller rivning jag håller på med? Vad är värt att bevara?

Vad är ruttet och mögligt och bortom räddning? Vad är omodernt och passar inte längre in?

Kill your darlings är ett välbekant råd och jag mördar och kastar för glatta livet.

Men, där finns en och annan klenod som inte får gå i sophinken. Ett brev. Ett möte vid en hotellbar. Ett bord med blå mosaikplattor där verkligheten möter fiktionen. Jag sitter och skriver vid det nu.

Bordet stod i hallen där skotten som skjuts i berättelsen aldrig avlossades i verkligheten.

Hur det slutar avspeglas i början. Historien biter sig själv i svansen i en evig dans. Kommer jag någonsin tillbaka till början och hur lyder den då?

Mållös

Jag har alltid haft svårt för mål. Särskilt sådana man tvingas formulera och förväntas uppnå på arbetet. De där som ska följas upp på utvecklingssamtalet eller medarbetarsamtalet, eller vad det nu maskerats som. 

Rena plågan oavsett vad det kallas.

Samma sak var det i skolan där man förväntades försöka bli bättre på något man var dålig på. Hur dumt är inte det?

Varför inte sträva efter att utvecklas inom det man är bra på och tycker är intressant. Det brukar dessutom ofta sammanfalla.

Men målsättning tycks så populärt att jag inte kan låta bli att undra. Måste man ha konkreta mål uppsatta för att lyckas? För att överhuvudtaget företa sig något alls?

Jag vill ändå tro att jag som mållös utvecklas åt något håll. Kanske inte så strukturerat. Mer som ett ogräs än en välskött rabatt. Målet är enkelt. Sträcka sig mot solen och hålla rötterna där vatten finns. 

Ett ogräs kan bryta genom asfalt för att nå sitt mål.

Ett stycke magi på besök i verkligheten

Ibland blandas magin med den verkliga världen. 

Det trekantiga bordet täck av små blå mosaikplattor stod hemma hos mina morföräldrar, i deras möblerbara hall. Detta rum utgjorde hemmets nav och festerna som hölls startade alltid här. Med fördrinken, ofta något rödaktigt sött, serverat ur kristallglas på det vackra bordet.

Bordet blev en symbol för något. Oklart vad men det var positivt och inte helt förankrat i verkligheten. Som rekvisita i en roman. Jag hade så när glömt att den lilla möbeln fanns på riktigt, i den fysiska verkligheten och inte bara i mitt minne av för länge sedan passerade dagar.

Nu står det hemma hos mig.

Rapport från en soffpotatis

Tidningen Skriva hade en novelltävling i somras och mitt bidrag tog mig till en ny nivå av försoffning.

Temat var Hemma och jag skrev en berättelse där själva huvudpersonen långsamt förvandlas till en fåtölj. 

Så mycket tid har spenderats i hemmet de senaste 18 månaderna att jag ibland tycker mig ha växt samman med det fysiska rummet. Inte precis fallit in i tapeten men något åt det hållet.

Förändringen kom gradvis. Det blommiga tyget som spände över ryggen, de stela lite krumma benen. En ny mjukhet och stillhet. Det var en behaglig känsla. som stearin som långsamt stelnar.

Som sagt försoffad var jag nog redan innan, men så till den milda grad att jag fantiserar ihop en historia där en kvinna blir en gammal blommig fåtölj är ju snäppet värre.

Vad blir nästa grej? En medelålders misslyckad muskelknutte som förvandlas till en terapischäslong?

En titt i ordförrådet

Jag samlar på ord. Användbara ord. Ovanliga ord. Inspirerande och tankeväckande ord.

Vackra ord. Ja, vissa är finare än andra. Solvarma klippor. Vingbredd. Molnfri höjd. Norrsken och en val som klyver vattenytan.

Ord skapar bilder inom oss. Och känslor. Eller är det bilderna som skapar känslor? Det är på riktigt svårt att bedöma vad som skapar vad. Det kan lika gärna vara tvärt om.

Man vet aldrig när man får användning för ett undansparat ord. Det kan ligga och damma länge på lagerhyllan och så plötsligt en dag blir det perfekt i en mening. Ungefär som en gammal kryddburk som  spontaninköpts på en marknad i främmande land. 

Den doftade gott där och då men blev sen liggande hemma bland oregano och timjan. Tills ett recept i tidningen Mersmak råkade innehålla just den där kryddblandningen.

Jag googlade på svenskans vackraste ord och fann. humla. vattenpuss och tillit, som dessutom är ett palindrom.

Honung, bikupa och vattenspegel. Vind i segel.

Se sig själv

Det är svårt att se sig själv utifrån. Omöjligt naturligtvis. Det sker alltid genom en spegling. Via en reflektion i en blank yta eller i omgivningens reaktioner.

Det blir alltid i andra hand. Alltid öppet för tolkning. Ser jag verkligen ut sådär, tänker man när spegelbilden tittar klentroget tillbaka från andra sidan glaset.

Nej, det gör man ju inte. Andra ser dig genom sina ögon, genom sin tolkning. Alltid med ett personligt filter emellan.

Så vem är man då? Är det öppet för tolkning det med?
Av mig. Av dig. Av var och en som ser en, på sitt eget vis.

Förvirrande. Befriande. Välj själv.

Att hjälpa hoppet på traven

Ibland blir jag så less på att inte veta. Hur blir det med hösten? Vad kommer hända med virus och smittotal? Sådant som jag vant mig följa och räkna och i viss mån låter påverka mina dagliga handlingar.

Ett visst hopp om ljusning kan anas men får inte tas för givet. Det kan alltid gå åt skogen och ta en oväntad vändning. Det om något har man lärt sig.

Faktum är att inget är säkert, förutom skatter och döden. Inget av dem är jättekul att tänka på om man tänker efter, det bara låter lite roligt. 

Lakoniskt. Kortfattat men innehållsrikt. Kärnfullt. Lite krasst kärnfullt. Ja, något sådant.

Ibland blir jag så oändligt trött på att oroa mig för en framtid jag inte kan veta mycket om. Vad är det ens för vits? Ingen vet. Vi får se är det enda svar som finns. Med tiden.

Ingen kan veta men alla kan hoppas.

Frågan är vad jag kan göra för att hjälpa hoppet på traven. Finns ändå något litet jag kan göra som kan påverka i rätt riktning?

För mig själv

Jag har länge försökt komma igång med andra halvan av en helhetslösning som skall väcka liv i ens inre kreativa konstnär. Den där som vi alla föds till men som sedan allt som oftast begravs i olika lager av tvivel och självförakt under vuxenblivandet.

Ena halvan, morgonsidorna, sitter som en smäck sedan drygt tre år. Ytterst få om ens någon dag har blivit utan denna nyttiga skriftliga reflektion, om än inte alltid direkt på morgonen. 

Men den andra halvan är det värre med. Konstnärsträffen. Meningen är att man skall planera och genomföra minst en aktivitet varje vecka. För sig själv.

För sig själv i dubbel bemärkelse. Man gör det för sig själv, för sin egen skull. Det är även viktigt att man är själv, att man gör det utan sällskap.

Gör man saker tillsammans med andra tenderar fokuset att bli på dem och deras upplevelse. Här är det meningen att man skall roa sig själv för att locka fram det lekfulla kreativa.

Men tänk vad svårt det är att verkligen göra något för min egen skull. För mitt eget höga nöjes skull. Det sker nästan aldrig, särskilt inte sedan förra vårvintern då det mesta av skoj sattes på vänt.

Nu faller det sig naturligt att välja umgänge med andra framför egna äventyr. Men något litet måste jag ändå försöka få till. Skam den som ger sig.

Njutbar

En bar som man njuter vid, är det en njutbar? Jag tänker mig att man sitter där vid disken och njuter av ostron och champagne, sushi eller av någons sällskap.

Jag är svårt förtjust i bardiskar. Gillar att hänga vid dem och jag har haft ett par i min ägo. En av dem var en svart och vinröd från möbelpalatset IKEA.

Inköpt till en studentlägenhet, för bardisk skulle man ha. Tyckte jag. Nu har jag tyvärr inte plats för någon längre, trots en betydligt större bostad. Andra behov och önskemål trängs här och sådant får man snällt respektera.

Bardisk hemma är en sak men det riktigt njutbara är att få hänga vid en riktig hotellbar. När den möjligheten åter öppnar sig utan att man behöva riskera sin och andras hälsa alltför mycket, så står jag först i kön.

Näring till en förtorkad konstnärssjäl

Kreativitet är det som återstår av det oförstörda barnet. Barnet som ritade gröna solar och djur som inte ens naturen kunnat hitta på.

Men, barnet växer upp. Hon slutar tro att solar kan vara gröna och djuren går och gömmer sig för fantasin och låter sig inte längre avbildas.

Kreativiteten, den lilla resten av den så en gång självklara magin, visar sig sällan. Vågar sig inte ut för att leka i den hårda vuxna verkligheten. I de sterila kontorslandskapen finns ingen näring för lusten att skapa. Inte heller i den numera digitala motsvarigheten.

Om skaparlusten någon gång tittar fram så är det i duschen eller i halvsömnen. Då när man inte är på sin vakt. 

Vilken form av bränsle går kreativiteten på? Inte är det pengar. Inte heller tid. Jag tror den lever av det oväntade. 

Jag läste för många år sedan en bok där det fanns ett rymdskepp som drevs av osannolikhet. När något väldigt osannolikt inträffade fick skeppet drivkraft. Något liknande är det med fantasin. Den frodas av det förvånansvärda. Fantasin trivs i ovisshet och gillar att bli överraskad.

Prova något nytt. Gör inte allt som vanligt. Det är välkända råd. Kanske dags att ta dem på allvar. Fantasin är inte död, den är bara uttråkad.

En ovanligt lång augusti

Idag blev det september men känslan är att den månaden redan pågått ett bra tag. Minst halva augusti hade klar septemberkänsla. Jag blev liksom förvånad varje dag att det fortfarande var dagar kvar på augusti.

Nåväl nu är det september på riktigt, även enligt kalendern. Annars brukar det vara januari som känns märkligt lång, då i början när det nya året är trögstartat och går på halvfart. Men såhär, mitt i, det var nytt. 

Vad fick augusti att dra ut så på tiden?

Redan vid åttatiden faller skymningen, solcellslyktan på balkongbordet är redan tänd. Jag har ätit årets första och förmodligen enda kräftor. Tankarna går åt grytor. Vilka goda långkok skall få förgylla denna höst? Dags att plocka fram kokböcker och recepttidningar. Googla godaste höstgrytan.

Snart, snart är jag redo att släppa taget om sommaren som blev till höst redan i augusti.

Hus och hem

Vad är egentligen skillnaden på ett hus och ett hem? Jag kom att tänka på det under mina studier av det japanska språket.

Jag har länge känt till ordet för hem, uchi, men trott att det snarare betydde hus. Alltså den fysiska byggnaden. Sen lärde jag mig att hus heter Ie. 

Uchi är både huset och människorna däri. Ett befolkat hus. Ett hem. Om man som jag bor i lägenhet är det det alltid det ordet som gäller för att beskriva min boning. Antagligen för att jag inte kan säga att jag bor i hela huset.

Samma dag som jag hade dessa husliga funderingar hittade jag även denna definition:

"A house has a physical definition, a home has a spiritual one." 

Nåja, borta bra, hemma bäst. Kanske det.

Faran med att ha all tid i världen

Nu är semestern slut och jag kämpar med att se fördelarna med det. Det är inte lätt. Men, jag vet vad som händer när jag har för mycket tillgänglig tid. 

Ingenting.

Och det är ju inte vare sig fruktbart eller kul.

Alltså måste det vara bra att inte ha all tid i världen till fritid. Det bör på något vis göra den tillgängliga tiden mer värdefull. Det som är sällsynt brukar tendera att bli värdefullt. Som diamanter och feltryckta frimärken.

Kan en begränsning i tid utgöra en sporre till att utnyttja den bättre. Få mig att värdesätta den för mycket för att förslösa den på alltför mycket meningslöst surfande på mobilen.

Jag hoppas på det.

Vardag

Idag är det sista dagen på sommarlovet, för mig och för den dotter som ännu är ett skolbarn. Från och med imorgon tar vardagen vid. Vardag, smaka på ordet... var dag, varje dag. Alla dagar.

Vardagen är inget undantag, det är dagar att ta tillvara. Jag vill inte snabbspola mig fram till jullovet, inte egentligen, även om det känns så just idag.

Den där pirriga förväntan, som jag innerligt hoppas dottern ännu känner, lyser med sin frånvaro denna höst. Delvis anar jag att det beror på att jobbstart inte innebär att jag får gå till kontoret eller träffa kollegorna. Även denna höst sker arbetet på distans. Hemifrån, eller som nu från fritidsboendet.

Fördelen är att jag inte behöver åka hem till Stockholm för att börja jobba. Men, det känns också konstigt och bidrar till min ovilja att bryta ledigheten.

Skillnaden blir för liten. Gränsen mellan arbete och fritid har alltför länge gått tvärs över sängen hemma i sovrummet och frågan är om jag kan dra en bättre gräns framöver.

Jag hoppas det.

Vardag, var dag. Varje dag är en ny dag. En dag att ta tillvara för just den kommer inte i repris.

En aning om hösten

Imorse kunde jag känna höstens krispighet i luften. Redan? Den fanns där inte i fredags då allt ännu var inbäddat i mjuk fuktig värme.

Men, nån dag måste skiftet ske. Övergången är gradvis men en morgon finns något annat än sommar i luften.

Igår köpte vi en orange gryta. Den skall fyllas med höstens långkok. Att jag ens tänker tanken är ett tecken nog så tydligt på att hösten närmar sig vare sig jag är redo för den eller inte.

Mellan älv och flod

Det är en sån där fundering som kommer över mig ibland. Vad tusan är det för skillnad mellan en älv och en flod? Frågan aktualiserades häromdagen då jag körde genom Sverige söderut från Jämtland till Stockholm. Vi passerade en och annan älv.

Övriga Europa genomkorsas av floder men i Norden finns bara älvar. Sånt där kan jag grubbla på men nuförtiden kan man ju googla.

Maken gjorde just så och hittade fler som undrat. Något tvärsäkert svar på varför vi inte har en endaste liten flodfåra i Sverige stod dock inte att finna.

Någon hade varit mer ihärdig i sin efterforskning och ringt både Lantmäteriet och SMHI samt rådfrågat en luttrad lärare i geografi. Ändå kammade även han noll i tvärsäkert svar. 

Jag framförde själv en teori till maken som gick ut på att en flod rinner i makligare takt än en älv. Den förstärktes genom att sagde lärare i geografi tänkt likadant. Ingen av oss tycks dock veta om det stämmer eller om det mera är en känsla som kommer av hur själva orden låter.

Och finns det några forsar i en flod eller finns de bara i älvarna?

Såhär i kräftskivetider kan man också fråga sig hur kan vi ha våra inhemska flodkräftor om de inte har några floder att bo i?

Att se mina skapelser

Hur i hela friden skall jag kunna bedöma mina egna skapelser? Hur skall jag veta när de är redo att möta omvärlden?

Det är som att bedöma sina egna barns utseende. De som alltid är vackrast i världen. Troligen genom en smart nyck av naturen för att säkra artens fortbestånd.

Jag kan inte rättvist bedöma mina skapelser. Det är omöjligt att se dem med neutrala ofiltrerande ögon. Antingen är man blind för skavanker eller så ses allt i ett rosafärgat skimmer med extra glitter på.

Jag kan omöjligt se dem utifrån. Inte se dem för vad de verkligen är. Bara upptäcka hur de tas emot av omvärlden.

Regnmätare

Det fanns en tid när det kändes som ett spännande äventyr att tömma regnmätaren. Se hur många millimeter som fallit sedan sist. Tassa ut tidigt på morgonen i ett ännu daggvått gräs, nu ångande av morgonsolens värme.

Vi hade aldrig någon hemma i radhusträdgården, det var förmodligen något mer för ett sommarställe. Säkert inte ens något vi själva införskaffat utan kvarlämnat av tidigare ägare.

En liten bägare i färgglad plast, mörkt blå eller möjligen grön om jag inte missminner mig. Fäst i en hållare på en pinne nedstucken i gräsmattan. En måttskala på sidan.

Nu ser jag ner i en tom blomkruka på balkongen efter en månads bortavaro och det är bara bottenskyla i den, plus en gammal kapsyl från en ölflaska.

Igår någonstans i Sverige fastnade vi på en väg med bilen i en hagelskur jag aldrig sett maken till. Intensiv, långvarig och med hagel som kändes som och väsnades som stålkulorna i en pachinkohall när de slog mot bilplåt och vindruta.

Jag vet inte vad jag skall tänka om vädret denna sommar. 

Återinträdet

Snart är det dags för den årliga återgången till arbetet efter sommarledigheten. Det så kallade arbetslivet. Jag gillar ett annat slags liv bättre. Så känns det iallafall nu strax innan återgången. Möjligen vänjer jag mig efter ett par veckor. Det brukar jag göra.

Kanske rent av uppskattar rytmen och indelningen mellan lediga dagar och arbetsdagar. Fördelningen 5-2 är lite sned dock. Jag hade föredragit en jämnare fördelning. 

Att kontorsarbete bäst görs just under 40 timmar fördelade på fem åttatimmarsdagar har jag svårt att förstå. Jag tror det finns andra och bättre sätt värda att utforska.

Ännu har jag några lediga dagar framför mig och skall inte låta tankar på det andra livet ta för mycket av den tiden i anspråk, samtidigt är det vårt att helt bortse från att vardagen närmar sig.

Kan man förbereda sig, skydda den ömtåliga semesterhuden med något kraftfullare än solskyddskräm? Det gäller att inte brinna upp i återinträdets friktion.

Att skiva för ingen

Jag läste nyligen en artikel som framhöll värdet av det läsarlösa skrivandet. Nu minns jag inte vad som var så föredömligt just med att skriva för ingen. Om inte annat blir det ofrånkomligen så att man skriver för sig själv.

Kanske var det rent av det som var själva vitsen?

Om någon skulle fråga mig för vem jag skriver så skulle svaret blir för mig själv. Nu är det ingen som har frågat så det blir lite spekulativt hela saken. 

Möjligen skulle svaret bli ett annat om det fanns en extern läsarskara och någon av dem ställde den där frågan. Då kunde det rent av låta lite avmätt och utestängande att säga att jag skriver bara för mig själv. 

Det är nog helt enkelt inte helt sant.

I något av alla skrivartips jag läst i sommar stod å andra sidan att det är viktigt att föreställa sig sin läsare. Att skriva för någon. Specifik.

Till exempel: Hur gammal är min läsare och hur påverkar åldern dess referensramar kring världen? Är min läsare också en expert inom området jag skriver om eller måste jag krydda med undervisande inslag? Blir jag för läsaren en jämlike eller en lärare?

Vad gör min läsare om dagarna, jobbar heltid eller är fri att läsa? Vad har de hemma i bokhyllan?

Någonstans där i listan orkade jag inte längre. Vem bryr sig? Jag vet knappt de där sakerna om mig själv och än mindre om en påhittad person som skulle få för sig att läsa något jag skriver. 

Så, jag fortsätter som nu, att skriva för ingen och för alla.

Att läsfasta eller inte läsfasta

Jag är nu inne på fjärde varvet, på lika många år, av Julia Camerons tolvstegsprogram för kreativa själar som behöver påminnas om att alla själar redan är kreativa.

Förra veckan fuskade jag. Det är den veckan som uppgiften är mig övermäktig. Man skall avstå från all form av läsning under en hel vecka. En hel vecka! 

Det går aldrig...

Delvis grundar sig min motvillighet i att jag inte förstår vitsen. Trots att jag läst kapitlet och instruktionen ett otal gånger. Om jag såg någon fördel skulle jag gladeligen åtminstone ge det ett försök.

Att fasta kan skapa hunger begriper jag, men jag behöver inte öka på min läshunger. Inte heller mitt sug efter att skriva. Jag tror på fullt allvar att mitt läsande är av godo för mitt skrivande men jag kan ha fel.

Jag vill verkligen inte missa en chans att öka min kreativitet men att avstå från att läsa en hel vecka känns ungefär som att bli ombedd att hålla andan lika länge.

Om jag kunde förstå och se en fördel så vore det en annan sak men till det ljuset går upp för mig fortsätter jag att fuska under fjärde veckan.

När sommaren var ny

Idag börjar augusti. Sista sommarmånaden om man inte väljer att räkna in första halvan av september. Det är är knepigt. Jag älskar när sommaren är ny. Juni när allt ännu ligger framför och sommardagarna är orörda. Inte ännu fyllda.

Det är alltid ett visst vemod förknippat med augusti. The onset of fall.

Det dröjer ännu några veckor innan hösten kan anas men plötligt en dag är den där. En klarhet i luften som inte finns där under sommarveckorna.

Augusti innehåller övergången från semester till vardagens jobb och skola. Ungefär mitt i brukar växlingen ske. Jag har alltid svårt att släppa det invanda. Ledighet, värme och inga tider att passa.

Jag minns när sommaren var ny. Ljusgrön, skir och alldeles oskriven. Nu är den moget grön i flera nyanser. Som tjock sammet eller mossa.

Jag vet att tiden inte går att backa och jag vill det inte heller. När det väl blir dags är jag redo men såhär i höstens upptakt känns motlutet alltför tydligt. 

Att vara bevandrad

Nu måste jag ändå kunna påstå mig vara bevandrad. Jag har vandrat var och varannan dag under semestern. Upp och ner för fjälltoppar och fram och tillbaka längs vandringsleder i skog och mark.

Det är skönt att gå. Rörelsen lugnar och det sägs, och sjungs, vara hälsosamt och stärkande i fjällen.

Enligt senaste boken om tid som jag läser nu kan lite lagom träning dessutom bidra till att känslan av tillgänglig tid ökar. Man vinner alltså tid genom att träna. 

Förträffligt!

Man orkar mer och istället för att ligga platt på sofflocket och glo på film så orkar jag läsa eller skriva något. Det är väl värt priset av lite träningsvärk och ett och annat myggbett.

Kommer tid kommer råd

Denna sommar har DN en artikelserie om pengar och den eventuella lycka de genererar. Slutsatsen hittills, serien är inte slut, är den väntade. Pengar ger inte lycka, men akut brist kan givetvis leda till motsatsen.

En artikel handlande om jakten på FIRE, en för mig ny förkortning. Financial Independence, Retire Early, står den för. Tanken är alltså att tjäna ihop tillräckligt mycket tidigt i livet, investera det klokt och dra sig tillbaka och leva på räntor och avkastning.

En annan fyrställig förkortning som jag påmindes om i sammanhanget är DINK, det var sådana de var de som sparade och gnetade inför framtiden. Det fanns förstås inga barn. Då hade de inte kunnat spara på det där viset. Double Income, No Kids. Då går det såklart att lägga undan en hel del om man har två bra löner. 

Intressant nog lät det inte det minsta lockade. Snarare som en massa hårt slit just när man annars kan ha som skojigast och istället lägga sina pengar på att skapa glada minnen. 

Varför späka sig inför en framtid man inte säkert vet sig få uppleva? Genom mitt arbete är jag för övrigt osunt insatt i vårt pensionssystem så jag borde veta bättre, men det är så jag själv valt att resonera.

Antagligen blir jag ingen rik pensionär till pengar räknat men det kan jag stå ut med. Det är inte utan att jag blir lite beklämd av de unga, DINKs chasing FIRE, som inte unnar sig att leva fullt ut här och nu.

Möjligen är de där sparpengarna jag inte har mina sura rönnbär men markerna är fulla av hjortron.

En insikt om en utsikt

Jag sitter i kvällssolen på min balkong och ser ut över en utsikt jag fått till låns. Blickar ut över sjön och fjällen långt i fjärran. Röda stugor och en gårdsplan med traktor och flaggstång.

Det är varmt. Solen gassar... Nästa sommar, ja redan i höst, kommer utsikten vara skymd. Nedanför mina fötter ligger grunderna för flera likadana hus som det jag sitter i. När de når upp i höjd med min balkong är utsikten ett minne blott.

Det är Ok, jag visste att vårt hus var det första av fler. Det jag inte var beredd på var hur fantastik utsikten skulle vara innan de kom på plats.

Det man aldrig haft kan man aldrig sakna... 

Skitsnack antagligen, men ändå. Jag kommer ha foton av den här vyn att titta på sen. Vill jag minnas eller blir det för bitterljuvt?

Som vanligt finns ett uttryck på japanskan som passar perfekt. mono no aware.

Det är en känsla av melankoli, fast med ett stort inslag av tacksamhet. Ett uppskattande av det flyende ögonblicket. Att just det tillfälliga gör det vackrare och mer njutbart.

Det är därför alla som passerat stadiet som småbarnsföräldrar gärna påminner en om att njuta av den korta tiden, trots att ungen för ögonblicket ligger och galltjuter på golvet i mataffären.

Det ligger något i det. Jag kommer alltid att minnas den här utsikten även när den är skymd. Och hur det var med mina numera tonåriga barn i mataffären, det har jag glömt.

Kärnfullt som ett granatäpple

Om man saknar ett bra beskrivande ord för ett fenomen är japanskan ett bra språk att leta i. 

Där finns många bra ord som snitsigt och snärtigt beskriver saker man annars skulle behöva flera meningar för och det ändå är långt ifrån säkert att andemeningen går fram.

De mest svårbeskrivna vanor kan rymmas i ett par stavelser och då får man även med den tillhörande känslan.

Som tsundoku som betyder att köpa böcker men inte läsa dem, eller att stapla böcker i högar i syfte att läsa senare, ett senare som ständigt skjuts på framtiden.

Jag menar, det är ju en hel berättelse i det ordet. Alla dessa bokhögar med historier som jag verkligen velat läsa, som är köpta just i det syftet. Förstås. Varför skulle man annars köpa böcker?

Jodå, jag har hört talas om inredningsböcker, alltså inte böcker som handlar om inredning utan böcker som införskaffas som accessoarer till ett hem där man sällan läser. Det finns till och med en yrkeskategori som agerar rådgivare i vilka böcker som passar.

Undrar vad en sån konsult skulle tänka om min totalt osorterade bokhylla. Jag har iallafall, tsundokun till trots, läst merparten av böckerna som trängs där.

Call it a day...

Dagen närmar sig sitt slut. Let's call it a day. Märkligt uttryck kan man tycka. Konsulterar det allvetande Wikipedia och får reda på att uttrycket från början löd, call it half a day och syftade på att man gick från jobbet innan det var slutfört. 

OK, ja det lät ju snäppet begripligare.
Jasså, du tar halvdag idag? 

Nu närmar sig denna dag stunden då den övergår i nästa.

Dags att tänka på refrängen. 

Mina kaffemuggar

Under de månader som jag jobbat hemifrån har jag försökt hitta på olika knep för att särskilja arbete från fritid. Jag har alltid varit en sådan som envist vägrar blanda nytta med nöje. Aldrig velat varken plugga eller jobba hemma.

Hemmet har varit för fritiden.

Med viruset härjande gick det förstås inte längre att hålla på den principen och distansarbete är säkerligen här för att stanna även sedan risken för sjukdom minskat.

Hur gör man då för att skapa de små skillnaderna? Markörer. Något som signalerar att nu jobbar jag och annat som signalerar att nu är det ledig tid. 

En markör är ur vilken kaffemugg jag dricker. Arbetsdagar gäller öronlösa benvita. Lediga dagar får en av mina två helgmuggar komma fram ur skåpet. Båda har jag fått av min äldsta dotter. Den ena pryds av en stilig ren och den andra är solgul med en uppmuntrande uppmaning inristad runt om.

Undrar jag om jag är ledig eller jobbar är det bara att titta vilken mugg jag har bredvid mig. Kaffe dricks alltid, vardag som helgdag. 

Minnen i livets fotoalbum

Många önskar sig mer tid. Vid en första anblick känns det självklart men om man tänker ett varv till så blir det inte lika enkelt. Vad är det vi vill åt, egentligen? Mer tid till vad?

Vore det önskvärt att ha obegränsat med tid men inget att göra? Troligen inte.

Jag tror att det i själva verket är fler minnen vi vill ha och att tiden bara är ett medel. Minnen har ju den effekten att de får tiden att framstå som större. Rymligare.

Ju fler och färgstarkare minnen desto större upplevs tiden. Det är därför en helg på nytt ställe känns så mycket längre än en hel drös med vanliga arbetsveckor hemma. Så fort du gör något nytt så vidgas tiden och ännu mer om du dessutom anstränger dig lite extra för att befästa minnet.

Befästande kan göras genom att berätta om helgen för en vän som inte var med eller genom att låta sig påminnas via små detaljer, som åh den här efterrätten åt jag senast i Oslo, Linköping eller Paris eller den här boken läste jag på tåget till Luleå.

Förmodligen är det en av förklaringarna till att de första åren av livet, säg de 10 - 20 första, tycks utgöra en så stor del av livet även för den som passerat pensionsåldern. I princip allt man gjorde då var nytt och för första gången. Alltså skapades en mängd minnen som man dessutom haft tillfälle att befästa under lång tid. Så klart att den tiden lämnar ett tydligt avtryck.

Det är bara att titta i vilket fotoalbum som helst, babybilderna tar upp flest sidor eller mest hårddisk. Senare i livet blir det ofta glesare mellan bildminnena, jul, midsommar och kanske någon jämn födelsedag.

Inte konstigt då att tiden kan krympa ihop till ingenting. Gör du samma saker varje dag optimerar hjärnan, buntar ihop och lagrar det som ett enda minne. Åratal kan krympas ihop till en dag.

Tricket att få mer tid tycks vara att skapa fler unika minnen. Det måste inte vara storslagna saker som dyra resor eller mat för en kung. Det viktiga är att det är något nytt. Något du inte gjort förut. Något minnesvärt.

Dagens visa uppmaning lyder därför:

Minnen skapar tid så ta dig tid att skapa minnen.

Läsa papperstidning

Nu för tiden läser jag mest tidningsartiklar på dator eller mobil och även om innehållet förstås är det samma är det ändå inte samma känsla som med en fysisk tidning.

Inget slår doften av trycksvärta. Jo, det skulle möjligen vara tjära. Inget av dem luktar egentligen särskilt gott men det är en lukt som gör gott. Som känns god. Invand och trygg.

Likaså känslan av papper mot fingrarna. Vinden som rufsar om i bladen ifall man sitter utomhus och läser eller ligger i en hängmatta. Själva sinnebilden av hur en sommartidning skall läsas.

En rättvis köksklocka

Min köksklocka stannade, batteriet tog väl slut. Jag tycker den stannade på en klok tid, tio i nio. Det känns bra, varken för tidigt eller för sent. Och det gäller oavsett om det är på morgonen eller kvällen.

I vardagen är man ju skapligt styrd av klockan. Möten som startar en viss tid kan vara bra att ha koll på. Några gånger under livet då jag insett riktigt hur beroende av klockan jag är, har inträffat just när batteriet lagt av. Första gången var det ett armbandsur. Efter att ha stirrat på den tomma armen alltför ivrigt bestämde jag mig för att inte byta batteriet.

Jag gick utan klocka i många år, tills jag fick en av min man. Den går inte rätt, jag har den som ett smycke.

Sen kom mobilerna med inbyggd klocka och jag satt åter fast i tidens garn.

Köksklockan kan gott få stå. Det är ändå semester.

Ledighetens lov

Sådärja! Då har semestern inletts. Inte sju hela veckor som jag först tänkt skriva, utan lite halva. Jag slutar mitt i en vecka och kommer tillbaka mitt i en annan. Allt enligt en ny tradition jag provade förra året. 

Ledig från första juli oavsett veckodag och börja jobba på den femtionde dagen därefter.

En lång ledighet återskapar något av barndomens känsla av ett oändligt sommarlov. Ett pärlband av dagar där man av och till hade olidligt tråkigt. Alla kompisar bortresta och ösregn och inget att göra. Så var det ibland innan sociala medier uppfanns.

Tråkighet skall inte föraktas! Det är därur kreativiteten föds, är dess källa. Om man inte hinner ha tråkigt hinner man ingenting alls.

Så nu sitter jag vid köksbordet med den obligatoriska kaffemuggen. Nu den i solgult. Den för lediga sommardagar och försöker frammana lite kreativ långtråkighet.

Carpe tristitia carpe odiosis... kanske vore något att brodera på en väggbonad?

Lysande utsikter

Jag gillar ställen med utsikt. Uppskattar att kunna spana långt bort i fjärran. Det skall visst vara bra för datortrötta ögon också.

Vila blicken.

Där jag sitter nu har jag utsikt över en kanal där sommarbåtar av olika sort far förbi. Små motorbåtar, kajaker och en och annan segelbåt för motor på väg ut mot havet. Ibland kommer fridstörarna och kör racing med vattenskotrar. 

Det stör inte min frid men kanske ankornas.

Om jag lyfter blicken förbi vattnet består min utsikt tyvärr av en tätt trafikerad väg samt ett spårområde med högljudda tåg. Det gäller att välja var jag fokuserar såväl ögon som öron.

Om jag tittar ännu lite högre upp, över bilvägen och spårområdet ser jag återigen något njutbart. Vackra hus på andra sidan och ett myller av takåsar.

Vissa kvällar bjuder himlen på en fantastiskt målad solnedgång.

På flykt från skrivandet

Häromkvällen var jag på utflykt med skrivande vänner och som vanligt fylldes jag av glädje och inspiration och nya tankar om skrivandets svårfångade väsen.

Vi pratade bland annat om vad vi undviker att skriva om och varför. Varför ligger våra viktigaste, käraste alster undangömda, om än inte bortglömda, i nedersta byrålådan?

Varför fyller vi vår tillvaro med så mycket annat än det enda som egentligen betyder något för oss? Ibland handlar utfyllnaden visserligen om skrivande men då är det ofta rent "nöjesskrivande". Det som är kul men inte går på djupet.

Som den här bloggtexten inser jag skamset...

Svaret är förstås att de där viktiga texterna, de som ligger närmast hjärtat och själsdjupet också är de allra känsligaste. De som kan få oss på fall. De som kan få oss att totalt tappa greppet om den så kallade verkligheten.

Vågar jag ta risken att släppa ut en sådan sak? Vad händer om den inte mottas väl, inte ses av snälla ögon. Det är så lätt att låta berättelsen bida sin tid ännu en stund och fylla ordrummet med ytterligare en banal text påhittad i stunden. 

De andra får ligga till sig i mörkret i byrålådan. En dag tål de måhända att se dagens ljus.

Tjoflöjt!

Jag skrev för en tid sedan om min kärleksrelation till saxofonen. Jag fortsätter på temat blåsinstrument. I en låda i mitt soffbord i vardagsrummet ligger inte mindre än tre blockflöjter. Jag tror jag har råkat stjäla en av dem från ett gammalt ex, jag har aldrig spelat själv. En eller möjligen två tillhör förmodligen min man.

Brukligt var att man startade med blockflöjt. Det var liksom inkörsporten till de tyngre instrumenten. Ett år skulle det harvas på med "Till Paris" innan man tilläts välja ett annat instrument.

Jag lyckades dock trixa mig undan denna den kommunala musikskolans stränga regel. Jag hade börjat spela piano redan som femåring och kunde inte gärna avkrävas att plötsligt byta över till blockflöjt när jag börjat skolan.

Konstigt nog, trots den tidiga starten, lärde jag mig aldrig spela piano. Jag måste vara fruktansvärt omusikalisk. Men jag kan faktiskt spela "Till Paris" på blockflöjt och "Oh Susanna" på munspel...

Trädgårdsmästaren i mitt liv

Vem designar ett liv? Vem är trädgårdsmästaren i min inre trädgård. Landskapsarkitekten i mitt liv. Det är lätt att få för sig att det är någon annan. Att man inte har en chans att påverka var rabatterna skall ligga eller vilka buskar som skall planteras i det lagom soliga hörnet. 

Krusbär förstås!

Ofta hänger man bara med. Jaha, var det där som soldäcket skulle skulle ligga. Vem har tagit skottkärran och vad hände med de vackra gröna trädgårdsmöblerna i gjutjärn?

Som att man vore gäst i sin egen trädgård. Växtligheten kan förstås ta över ibland. Bestämma och styra och ställa. Vädrets makter har jag släppt för årtusenden sedan, men något litet vill jag ändå tro att jag har makten att säga till om.

Goda pannkakor och rädda barn

Alltså detta med språk. Fascinerande. Jag läste något om pannkakor. Att det är gott. Jovisst pannkakor är gott, trots att det kanske borde heta att de är goda.

Om man skall vara språkligt korrekt alltså.

Men pannkakorna, trots att de är fler än en, ses liksom som en enhet, kanske en trave, och det låter helt rätt att säga att pannkakor är gott.

Fräknar är också snyggt trots att jag aldrig sett ett ansikte med bara en fräken. Det är som om alla prickarna bildar en enhet. Som en stjärnbild. Eller kanske en hel stjärnhimmel.

Ibland blir det pannkaka av hela smeten. Som vissa saker som liksom inte går att säga.

Barn kan vara rädda men hur benämner du en unge som är rädd? Om du nu vill fortsätta kalla hen för ett barn vill säga. Adjektivet rädd går inte att böja så att det passar ihop med ett substantiv som man sätter en framför.

En rädd tiger, men ett modigt lejon. Ett skrämt lejon och en modig tiger. Nåja, nån rättvisa måste det för katterna vara.

Blå och andra färger funkar däremot. En blå bil och ett blått tåg. Vilken tur!

Ta ut glädjen i förskott

Vad är det som är så farligt med det? Det värsta som kan hända är att man varit glad i onödan. En gång för mycket. Kan man ens resonera så?

Tydligen. Folk drar sig ju ofta för att glädja sig i förväg. Som om det på något vis kan förta det som kommer sen. Knappast. Men tro kan försätta berg. Eller förhindra glädje.

Tar man ut glädje i förväg riskerar man inte att bli utan även om det skiter sig och festen inte blir av. 

Det påminner om i vilken ordning olika personer äter chokladbitarna i en Aladdinask. Somliga sparar den godaste till sist, andra tar den först. På det ena viset får man hela tiden den tristaste biten och på det andra viset tvärt om.

Valet borde vara enkelt.

Själv norpar jag alltid först den vita i mitten. Är det min egen ask tar jag även den från det undre lagret. Det gäller att passa på.  

Never ever in a million years

Vissa saker kommer aldrig att hända. Även om det mesta är teoretiskt möjligt så är vissa saker helt enkelt jädrans osannolika. Så osannolika att jag törs skriva just så. Never ever...

Aldrig att jag går emot min inre moralkompass. Gör jag det blir jag direkt sjösjuk och det är, som de som provat vet, ingen angenäm känsla. Man önskar att man aldrig gått ombord.

Jag sviker ingen med flit. Vill inte njuta av vinster vunna för egen vinnings skull. Säkert gör jag mina medmänniskor ibland besvikna med det är en sak om det sker med beräkning och en annan när det bara blir.

Som en viss Emils hyss. 

Vissa saker kommer jag aldrig att göra. Många drömmar kommer att förbli, just drömmar. Vilka som infrias och vilka som får vara, det vet bara den allvetande framtiden.

När jag hör någon spela sax

Det är något med ljudet... Speciellt. Sensuellt. För evigt förknippat med tonår och ungdomligt oförstånd. Rökiga källarlokaler och rullskridskor på en parkeringsplats.

När jag hör någon spela sax känner jag en sorgsen lycka över kärlek som aldrig blev, ett jag som aldrig fanns.

En längtan som inte tog sin chans.

Jag visste ju att det var samma grepp som på en klarinett. En klarinett hade jag nog lyckats få tag i. Det var det många unga som spelade. Men ändå, jag tyckte också det verkade så meckigt med de där rörbladen som skulle ligga i blöt innan man monterade dem.

Det stannade vid pianot och knappt ens det. Men nu börjar jag fundera på att lära mig spela munspel, något utöver gamla Oh Susanna...

Parallelläsande

Vilket ord va? Parallelläsande? Det ser inte klokt ut. Men ett bra och användbart ord som jag inbillar mig att jag hittat på. Men se det hade jag inte. En kvick googling bort står svaret att finna. Parallelläsa gör man om man läser flera samtidiga kurser på högskolan. Jaha, men det var nu inte betydelsen av mitt parallelläsande. 

Det handlar om att läsa flera böcker samtidigt, något jag gjort så länge jag kan minnas. Har sällan bara en pågående. Blir det rörigt? Somliga känner att de sviker boken om de samtidigt läser en annan. Som en litterär otrogenhet.

Bokotrogen. Se där, ännu ett ord som inte ser klokt ut.

Om jag nu räknar efter så har jag två påbörjade deckare, en fackbok på läsplattan, en annan fackbok i klassiskt pappersformat samt en ljudbok. Säkert har jag dessutom glömt någon. 

Förr kunde jag ha en bok i handväskan som jag bara läste på bussen till och från jobbet. Sen försvann den resan och lässtunden. 

Kanske borde jag kalla det flätläsning, för det är så det känns. Som en fläta, där delarna slingrar sig om varandra och bildar min för stunden sammansatta ordtillvaro.

Time will tell

Vem kan berätta för mig hur framtiden blir? Vem kan försäkra mig om att den ens finns och att den isåfall blir bra? Ingen skulle jag våga påstå.

Men det finns något som har svaret, inte någon utan något. 

Tidens gång.

Ingen vet idag var som händer imorgon. Även om man ofta kan spå att morgondagen blir gårdagen lik.

Med tiden får vi svar. Med tiden får vi veta hur framtiden blev. Men då är den ingen framtid längre utan redan i det förgångna.

Tiden har svaret på alla frågor, men inte alltid i tid.

En bil som heter Ture

Jag har alltid namngett mina bilar och den trogne läsaren vet att min äldsta dotter fick namn efter en av dem.

De har hetat Hobbe, Oswald, Bettan och Emy. Den senaste hette Mitsu, möjligen lite fantasilöst men en bra bil. Det betyder "tre stycken" på Japanska. I det här fallet tre diamanter, som i bilmärkets logga.

Idag har vi hämtat hem vår senaste, som jag gett namnet Ture. Denna gång från Frankrike. När jag tänker efter har bilarna i mitt liv kommit ifrån:

Frankrike (Renault), Japan (Mazda), Sverige (Volvo), Tyskland (VW), Holland (DAF), Tyskland (Opel), USA (Chevrolet), Japan (Mitsubishi), och nu då Frankrike igen (DS).

Ture känns som ett bra namn på en fransk voiture och man åker på tur med en bil. Jag hoppas på många långa tursamma turer med Ture.

Istället för ställtid

Ställtiden har försvunnit. Den så viktiga ställtiden, som behövs för att skapa rum i tiden, har berövats oss.

Förr fanns ett rum för arbete och ett för det andra. Tydligt åtskilda både i just tid och rum. Nu flyter allt samman och inga gränser finns.

Bara det här att inte behöva gå hemifrån, all transporttid som sparats in. Vad har jag gjort av den? Vart har tiden jag brukade lägga på att ta mig till och från jobbet använts till?

Kollegor berättar att de går en promenad innan jobbet, kanske skjutsar barn till skolan eller går ut och springer. Själv tar jag mig inte ens ner till soprummet innan arbetsdagen gått över i kväll.

Jag saknar min ställtid men förstår samtidigt inte hur jag någonsin hann med den.

Genom glaset

Bara genom en datorskärm är det tillrådligt att mötas. Räcker det i längden för att upprätthålla en vänskap eller en arbetsrelation? Kanske.

Mycket av det jag brukade göra, jobba på ett kontor, gå en kvällskurs eller på föreläsningar, gå på bio och träffa vänner på krogen. Allt det där har nu i drygt ett år fått göras bakom vägg av glas, genom en datorskärm.

Visst, det är bättre än inget och jag måste säga att just kurser gör sig bra på distans. Jag har nästan glömt hur det kändes att gå till en kurslokal och sitta bredvid folk i en skolbänk. Det är frågan om jag ens vill göra det igen. Kanske.

Kan jag ha utvecklat en folkskygghet? Kanske. Kan jag bara umgås via en vägg av glas. Har jag blivit som flickan på andra sidan spegeln?

I slutet på historien

Vid genomgång och redigering av det manus jag jobbar med har jag hela tiden startat i början. Börjat i starten. De kapitel som ligger först har därför blivit genomgångna mest.

För varje varv har jag nått lite längre men det är först nu som jag närmar mig slutet, de sista kapitlen. Upplösningen.

Den här delen av texten är i stort behov av såväl redigering av det gamla som nyskrivning av nytt.

Undrar om det är klokt att göra båda sakerna parallellt i samma svep? Antagligen inte men jag kan inte låta bli.

Jag har bara att följa historien dit den vill ta sig, dit den vill ta mig.

Floden som bär oss

Det finns en osynlig flod som bär oss genom livet. Vi flyter med den. Ibland gör den tvära kast och det finns höga fall.

Det finns virvlar och vassa stenar men där finns också trädstockar att hålla fast vid när vi behöver extra flythjälp för en stund.

Där finns mjuka klippor värmda av solen som vi kan vila oss starka på.

En tur med tanketåget

Intressant hur en tanke hakar i nästa, som vagnar i ett oändligt långt godståg.

Som vanligt startade det i duschen.

Jag tror det började med alias, sådant som man kallar sig i ett spel. Själv brukar jag heta Blixten efter den lilla röda bilen i den tecknade filmen. Det ger liksom bra skjuts.

Nåväl, tanken på Blixten påminde mig om ett foto jag en gång fick av en kollega på förrförra jobbet. En Camaro på Mantorps racerbana målad just som Blixten.

Kollegan visste att jag gillade både bilmärket, jag hade en Camaro på den tiden, och Blixten. Bilden blev min bakgrundsbild på datorn under många år.

Men nu undrade jag vem kollegan var. Först var minnet mycket dimmigt. Inget namn, inget ansikte, bara en känsla. Sen klarnade det långsamt, fram trädde hans fru, som jag nu mindes var präst. Då kom ett minne av ett dop som hon förrättade. Vems? Jo, en hela annan bekants dotter, vars fru råkade vara kusin med min kollega, prästens man.

Så kan det bli när jag åker med tanketåget. Jag minns fortfarande inte min kollegas namn men jag känner på mig att det finns på nästa station om jag åker med en bit till.

Lugnande ljud

Vissa ljud är särskilt njutbara. Lugnande för själen. Framkallar ro.

En båt med tändkulemotorns karakteristiska dunkade som tuffar förbi i kanalen utanför mitt hus. Det är skymning och lanternorna lyser med ett grönt och ett rött öga i den sommarljusa kvällen.

Ljudet av en mekanisk gräsklippare. Vattenspridarens svirrande när det puffar ur sig kaskader av vatten.

Plasket av vatten när man tar ordentliga årtag i en eka.
Knastret av eld som snart blir glöd att grilla över.

Myggornas inande.
Smattret av sommarregn mot fönsterblecken. 

Sommarens ljud.

Vårstädning av idéförrådet

Kan idéerna ta slut? Brunnen sina? Vad ligger redan på hyllorna i mitt idéförråd. Jag har ingen inventarieförteckning. Det borde man kanske ha?

Jag har länge skjutit på att städa på vinden. Av samma skäl. Jag har ingen aning om vad som finns där. Eller inte sant. Jag har en aning, men ingen vetskap.

Jag vill inte att det går för mina idéer som för de noga sparade urväxta barnkläderna som jag glömde använda till lillasyster. Köpte i glömskan nytt och sen var allt urväxt även av den yngre.

Idéer är till för att användas men har de ett bäst före datum? Kan de ligga tills sig för länge och bli unkna? Eller är de som fina viner som bara blir bättre med tiden, med ett fint lager damm på sig.

Även om idéförrådet har de mest gynnsamma betingelser för att få sitt innehåll att mogna med stil så måste det även fyllas på med nytt. Tillväxten behöver säkras.

Hur gör man det i "dessa märkliga tider" när ingen av de vanliga inspirationskällorna har kunnat besökas på länge?

Inga resor, inga möten med nya platser och människor. Inga besök på bio, teater eller museum. Inte ens ett spontant samtal i mataffären eller i en kö, eftersom man helst inte ens skall vara där.

Nej, det är svårt att fylla på förrådet. Men det kanske är lika bra innan jag hunnit vårstäda och gjort plats för de nya groende spirande idéerna.

Kliv in i berättelsen

Jag behöver nå in på djupet nu. Stanna länge i historien, utforska och känna de längre bågarna. Vill gå upp i berättelsen. Vara i den.

Det är svårt. Det finns bara tid till korta stunder i taget. Lösryckta fragment, inget sammanhängande. Så frustrerande!

Verkligheten stör min fantasivärlds flöde. Hackar sönder och bromsar. Mitt i en intressant passage måsta jag bryta för att laga middag, gå och lägga mig eller något annat som verkligheten önskar av mig.

Jag funderar på att helt enkelt rymma. Lämna verkligheten därhän för en tid och träda in med hull och hår i min berättelse. Smälta samman med min huvudkaraktär, henne som jag skapat.

Frågan är vems verklighet som vinner, vilken är mest verklig. Kommer jag tillbaka eller fastnar jag i någon annans text.

Min dag

Jag fick en namnsdagshälsning imorse. Av en kollega som jag nyss lärt känna på en kurs. Så lyxigt, skrev jag i mitt tack till henne för det trevliga mailet med vackra blommor på bild. Vilken fin gest, jag kände mig glad hela dagen. Min dag.

Namnsdag, det har varit något som andra har. De med mer vanliga namn, eller kanske ovanliga som en gång varit vanliga.

Lite sur var jag, som ändå begåvats med hela tre förnamn och inget av dem fanns med bland dem som hade en namnsdag. Mitt kom med senare när kalenders moderniserades och varje dag fick flera namn.

Jag har alltid föreställt mig att namnsdag firas på våren eller sommaren, för det skall vara gräddtårta med jordgubbar och svenska flaggor på frukostbordet. Köksfönstret skall stå öppet ut mot en lummig gård och man behöver akta sig för drunknade getingar innan man dricker ur saftglaset.

Lustigt att jag har en så tydlig bild av hur en namnsdag bör firas när jag aldrig gjort det. Men bättre sent än aldrig. Jag har nu upptäckt att jag fått en egen dag och dessutom i maj som är min favoritmånad.

Lyxigt som sagt.

Quid ad aeternum?

Vad betyder något i evighetens ljus? Eller som man säger mer till vardags: Vad gör det om 100 år?

Oftast ingenting.

Du unga själ som läser det här om 100 år, om nu internet finns kvar och med det dessa ord, vilket jag förvisso starkt betvivlar... men Ok vi låtsas att du finns och att du läser dessa mina ord från 2021 som för dig är jädrigt länge sedan.

Jag är skapligt säker på att mycket i din vardag ter sig obegripligt annorlunda jämfört med min, samtidigt som allt är sig likt. 

Du brottas med samma ungdomliga bryderier som jag en gång gjorde och min gammelfarmor före mig.

Sådant är tidlöst.

Vad du har för hjälpmedel och verktyg i vardagen vågar jag däremot inte ens gissa.

Men som sagt, somligt är evigt och allmängiltigt.
Jag hoppas kärlek. medmänsklighet och livskraft hör dit.

Sköna maj

Igår var det Valborgsmässoafton och följaktligen är det idag första maj. Det är en lördag detta år så man blev som snuvad på en extra ledig dag. Inte mycket att göra åt, kalendern är som den är. Maj är så välkommen oavsett veckodag.

I Frankrike firas dagen med liljekonvaljer. Får du en kvist med 13 blomklockor blir året extra lyckosamt. Jag minns att barnen i småskolan fick limma popcorn på papper och rita dit blad, det såg precis rätt ut.

Bilden satt på kylskåpet i åratal tills popcornen trillade av.

Sköna maj, välkommen! Studentmössorna är påtagna. Detta år fick äldsta dottern sin. Jag minns min egen men inte var den finns. 33 år har det gått och det känns som nyss.

Maj är min bästa månad. Man är på rätt sida om våren och sommaren. Allt ligger framför. Allt är kvar. Inget för förbi. Det är ännu långt till hösten.

Fånga tidens sandkorn

Dagarna rinner så snabbt förbi, som sanden i ett timglas. Ett timglas som inte går att vända om. När min sand är slut, så är den slut. Och det går inte att veta i förväg när det sker. 

Detta timglas är inte av genomskinligt slag och tur är väl det.

Men oavsett om mycket eller lite återstår, hur tar man bäst vara på sin tillmätta tid?

Det går inte att uppfatta eller uppskatta varje minut, varje timme eller ens varje dag. Veckorna blåser ju förbi med osannolik fart.

Det är som en sandstorm. Omöjligt att urskilja enstaka sandkorn. Men sanden kilar in sig mellan sidorna i mina böcker och ibland mellan tårna när jag går barfota. Någonstans fastnar korn och minnen skapas.

Tiden bygger ett slott av sand. Jag bor i det tills havet hämtar det tillbaka.

Min bästa tid

Det är ingen vits att vänta på så kallade bättre tider. Bättre än vad? 

Nuet är det enda jag vet något om. Just här och nu är det enda kan jag förstå. Om morgondagen vet jag inget. Bästa tiden, enda tiden, är nu.

Livet är ett äventyr utan garantier. Det går inte att teckna en reseförsäkring och tro att någon premie faller ut om man inte är nöjd.

Bästa tiden kan mycket väl vara nu. Bästa tiden att göra det jag vill. Ta första steget mot den där drömmen. Det är inget att skjuta på. 

Ju tidigare jag börjar gå desto fortare kommer jag dit jag strävar eller åtminstone i närheten eller någon annanstans. Stannar jag här och väntar sker ingenting. 

Ingenting är inte det jag vill minnas att jag gjorde med min bästa tid.

Vårstädning för själen

Det är vår. En tid då lusten att städa kan infinna sig. Inte minst för att dammet syns så väl i solsken, för att inte tala om hur fönsterglasen ser ut. Man ser alltså inte ut.

Även inombords kan det behöva städas. Höstens och vinterns ansamlade bråte och gamla ruttna löv hindrar flödet av vad som nu behöver flöda för att man skall må bra.

Tiden förefaller ofta vara det som brister. Det som skylls på när röjningen skjuts på framtiden.

Det är dock inte sant. Det är röran i sig som tar upp både tid och plats. En rejäl rensning kan råda bot på känslan av tidsbrist.

Jag tror det är just tidens normalflöde som störs av allt uppdämt skit man samlat på sig.

Konspirationsteatern ger...

Det behövs inte mycket för att den skall dra igång. 

Har du fem minuter? 

Javisst, vad skall man svara och sen har det plötsligt gått två år där man stryker tätt intill väggarna i åsiktskorridoren och hukar under det låga taket.

Konspirationsteatern drar fulla hus varje gång den sätter upp något nytt på repertoaren.

Alla mina rädslor kommer och alla orosråttor. De står först i kön till biljettluckan. De köper godis för att ha kolapapper att kasta på golvet och de viker biljetten för att busvissla irriterande i. Sabla publik!

Vem står för showen? Vilka står på scen? Vem är regissören på arbetarteatern?

Det finns inget andrum. Inget utrymme. Hur skall något kunna växa? Ens leva?
Är det såhär det skall vara på jobbet?

Ridå.

Vara verklig

Jag läste om Kazuo Ishiguros senaste roman Klara och solen där huvudpersonen är en AI, alltså inte en verklig person. Någon recensent hade reagerat på det och tyckt att det var unikt.

Författaren påpekade då, det egentligen uppenbara faktum, att ingen i en roman är det minsta verklig.

Av någon anledning gjorde det mig förvånad.

Att resa iväg med orden

Uttrycket kommer från min skrivlärare och det fastande hos mig. Det är en oändlig tur att det går att resa i ordens värld nu när det knappas är lämpligt att resa i den fysiska.

Jag kan åka vart jag vill, till andra dimensioner och till platser som förmodligen inte alls existerar annat än mellan bokpärmar. Jag kan resa i tiden, både bakåt och framåt.

På färden kan jag träffa folk och fä som inte annars är lätta att hitta. Magiker och enhörningar, prinsessor och drakar. Även en och annan hemmafru i Fruängen. Det finns inga hårda gränser.

Resandet med ordströmmen är bra mycket mer flexibelt än det med bil, tåg, flyg eller båt och jag har skaffat mig både årskort och körkort.

De ä bar å åk...

Gå rädslan till mötes

De rädslor du inte möter, de blir dina gränser. Så sant, så sant och ofta byggs staketet för nära inpå huset. 

Jag har gått en webbkurs i mod den här våren. Just avslutad. Om jag blivit modigare är oklart men  åtminstone mer medveten om mina rädslor.

Det gäller att se dem i ögonen. Utmana dem. Det är då man är modig. När man gör något trots att det är skrämmande.

Du kanske tillskriver någon mod bara för att denne gör något du själv tycker är läskigt. Det du tror inger obehag kanske denne bara tycker är rolig och energigivande. 

Mycket av det som skrämmer mig förefaller nog i de flestas ögon som urlöjligt. Jag kan gruva mig i dagar över att behöva köra ut bilen ur vårt trånga garage. Vad är jag då rädd för? Bucklor. Strul med försäkringsbolaget? Min egen oförmåga att fatta åt vilket håll ratten bör vridas?

Men som sagt, rädslor är till för att utmanas. Komfortzonen behöver utvidgas, staketet behöver flyttas även om jag skulle råka köra på det.

Aprilväder, rena skämtet

Snacka om ombytligt väder! Igår var det omisskännligt vår med sol och klarblå himmel och idag yr snöflingorna utanför mina köksfönster.

Vädergudarna vet tydligen inte vilket ben de skall stå på. En fot i vårens mylla och redo med frön och planteringsspade och den andra i en snödriva och skyffeln i hand.

Så är det. Rena skämtet. 

För femton år sedan då min yngsta dotter med en hårsmån undgick att bli ett aprilskämt, hon är född "trettiosista" mars, var det fint vårväder när vi parkerade bilen utanför BB. Amerikanaren som vi aldrig körde på vintern, som var som en kälke med sina breda sommardäck om man någon gång försökte. 

Dagen efter när vi skulle åka hem låg ett tjockt snötäcke över både bil och stad. Första april och snön yrde liksom idag.

Ombytligt. Omväxling förnöjer sägs det. Själv är jag nöjdast när solen värmer mot en husvägg. Snön är välkommen tillbaka igen i november.

Andrum

Påskhelg och några lediga dagar. Välbehövlig vila från hemmakontoret. Det har blivit för mycket stillasittande och för mycket röriga tankar. Det är ingen bra kombination. För mycket av två ytterligheter.

Under de lediga dagarna är planen att få det omvända. Mer kroppslig rörelse, långa promenader, gärna i sol och även någon annan form av rörelseövning för de delat av kroppen som inte får sitt av en promenad. Axlar, armar, rygg och nacke. Just de där stackars kroppsdelarna som far så illa av att sitta still på en usel köksstol alldeles för många timmar om dagen.

Visserligen sitter jag nu på en just likadan stol, men det är inte samma känsla i köket. Jag slipper de röriga fast ändå ofria tankarna som de timmar då jag utför lönearbete kräver. Jag har trots allt betalt för de där röriga tankarna och stillasittandet.

Ledigheten skall ge mig andrum. Rum för andlighet och vila.

Andrum är tiden jag saknar i vardagen. Tid att andas, rum att vara i. Andrum i form av ett mellanrum. Det är i mellanrummen det händer. I tanken mellan möten, på rasten i skolan. När man vilar ifrån det man egentligen skulle tänka på. 

Det är i andrummet kreativiteten kan ta plats. Kreativiteten skyr de schemalagda stunderna. Där håller den sig borta. Det är ingen idé att komma fram när tanketråden ändå snart klipps av. Mötet tar slut, nästa tar vid. Tid att knyta längre tanketrådar finns bara i andrummet.

I andrummet sparar jag mina vackraste trådar, rullar dem till nystan så att de inte skall trassla ihop sig för mycket innan jag hinner sticka något användbart av dem.

Lugn som en filbunke

Lugn och ro. Den där underbara känslan som infinner sig när inget måste göras. När måstena tagit slut. Eller orken. Oftast är det orken som tryter först. Kanske självklart, för tillförseln av saker att göra tar ju ingen hänsyn till ens kapacitet att utföra dem.

Den detaljen måste man stå för själv. Stoppet. Tvärstoppet.

Bara att bestämma sig. Nu är det nog för nu. Dags att vila. Jag var bättre på det där förr. På den tiden när skillnaden mellan jobb och fritid var större än en osynlig gräns i mitt sovrum. När gränsen utgjordes av en riktig bro mellan två öar i staden.

Fredag eftermiddag när bron passerats på vägen hem inleddes två dygns vila. Vila från tankar på jobb. Det hände att jag slank in på något ställe för en drink, eller en fredagsöl, själv eller med vänner. Det var en trevlig vana.

Arbetslivet ser nu ut att fortsätta utan den tydliga brogränsen. Jag måste hitta en inre bro. En lite kortare som jag kan passera varje kväll och inte gå över förrän morgonen därpå. Samt en lite längre, gärna en klaffbro, som jag kan gå över efter en avklarad arbetsvecka. Jag lämnar den i uppfällt läge under helgen. Låter båtarna passera fritt och hindrar mig från att komma över på fel sida.

Skriv som en trädgårdsmästare

Rensa bort ogräset och ge plats åt blommorna att frodas. Klipp av energidränerande utlöpare. Behåll idéernas vars rötter går på djupet, de som når ner till källan inom mig.

Så nya frön, både i jorden och för vinden. Gödsla med kärlek och omtanke, samt lite sunt ifredlämnande. Vissa historier växer bäst när man inte engagerar sig alltför ihärdigt.

Gödsla med gammal erfarenhet och ny inspiration.

Glöm inte att vila. Hänga på spaden och tomglo en stund bort mot fjärran.

Skriva upp och ner

Skriver man upp eller skriver man ner?

Sådana frågor upptar min upptagna hjärna. Det är förmodligen en flykt från mer tänkvärda tankar, men låt så vara!

Nedteckna säger man ju, men även uppteckna tycks vara synonymt.

Det kan du skriva upp!

Men ingen säger väl, det kan du skriva ner...

Kan det vara så att det uppskrivna är för mer kortsiktig hågkomst. Som inköpslistan. Medan det nedskrivna skall bevaras längre. Nedtecknat för framtida bruk.

Jag vet barn som bäst lär sig läsa med boken vänd upp och ner. De finner det lättare. Och ett fåtal gör det ännu i vuxen ålder. Minns en bekant som brukade vända bokens skyddsfodral upp och ner för att slippa undrande blickar när hon läste i kollektivtrafiken.

Skriva upp och ner? eller kanske spegelvänd text som Leonardo da Vinci. Kanske skulle det få fart på mitt romanprojekt.

Vardag liksom helgdag

Min vardag och helg liknar varann intill förväxling. Morgonen startar vid köksbordet med kaffe och reflekterande dagboksskrivande.

Tanketrådar som denna slingrar sig runt handen som håller pennan.

Enda skillnaden är att på helgen dricker jag mitt kaffe ur en mugg som pryds av en ren. Och ibland ur en gul med ett Pippi-citat:

Var inte ängslig! Jag klarar mig alltid!

Bägge muggarna är presenter från min äldsta dotter.

Om det är dottern eller jag som alltid klarar sig är oklart, hoppas på oss båda. Vem som uppmanas att sluta ängslas råder ingen tvekan om.

Muggarna förgyller mina alltför vardagslika helgmorgnar. Markerar för mig att nu är det helg.

Parkopplingar

Nu blir det en sån där lek med ord igen...

Uppkopplad
Nerkopplad

Ikopplad
Urkopplad

Avkopplad
Påkopplad

Tillkopplad
Frånkopplad

Man känner sig lite som en kopplerska...

Framåttid och bakåttid

Tiden ter sig mycket olika beroende på om man ser bakåt eller framåt. I backspegeln komprimeras tiden på ett märkligt sätt. Alla händelser som inträffat för någorlunda länge sedan men ändå inte är barndomsminnen, känns som sju år sedan.

Memories in mirror are older than they appear.

Varför just sju år? Det är som jag inte kan mäta en tid längre än så. Inte avgöra. När var en resa? En födelsedag? Ett barns födelse? 

Där blir det tydligt att min tidskänsla visar fel. De är inte sju år. Det ser man på dem, de är båda tonåringar. För egen del syns ju inte sju år hit eller dit alls på samma sätt.

Någons kloka mormor lär ha sagt att det förgångna och framtiden aldrig får mötas. Det är därför Gud placerat nuet i mitten.

Så är det kanske, men för att tillvaron inte skall bli alltför singulär behöver drömmen om framtiden näras av minnen.

Troligen är det därför jag skriver. Jag försöker sy ihop gapet mellan dåtid och framtid med noteringar till mitt framtida jag.

Nerv och närvaro

Jag redigerar mitt romanmanus. Hårt och brutalt. Som en skulptör attackerar ett marmorblock i vetskap att därinne gömmer sig en skönhet. 

Sega textavsnitt förpassas till ett dokument döpt till Bortklippt. Borthugget. Kill your darlings, tjatas det om. Detta är inte ens mina älsklingar utan mer utfyllnad tillkommen av oklara skäl.

Vissa delar är nog ändå gamla kärlekar, jag har behållit dem alltför länge. Nu rök ett par av dem. Tjoff. Förhoppningen är att texten får mer liv, att luften kommer åt och närvaron och rörelsen får mer plats.

Jag känner mig som en trädgårdsmästare. Jag sådde mina frön. Nu är det dags att gallra så att de livskraftiga växterna får plats att blomma. 

Trögstartad

Vissa spritter ur sängen som en sprättbåge. genast redo. Vaken och alert. Inte jag.

Jag har provat det mesta. Sover mina 8-9 timmar. Försöker hinna vakna naturligt innan väckarklockan rycker mig mitt ur en dröm eller ännu värre ur djupsömnen. Lämnar persiennerna uppdragna för att låta morgonljuset komma in. 

Kaffe, jag behöver kaffe. Baljvis. Läsa tidningen. Långsamt. Till slut vaknar livsandarna. Halvt. 

Jag känner mig som en gammal bil som inte tänder på alla cylindrar. Taskiga tändstift eller om det är startmotorn som är kass. Generatorn? Batteriet? Det räcker inte att man fått stå still i garaget under natten. Det är vidderna som saknas. Långfärden mot solnedgången. Att få trycka gasen i botten på en raksträcka i Tyskland där det ännu är fri fart.

Jag begriper inte hur jag för ett år sedan lyckades gå upp samma tid som nu och då hinna ta mig till jobbet i en annan del av stan. Nu har jag på allvar svårt att hinna tillbaka in till skrivbordet i sovrummet i tid från kaffet vid köksbordet.

Tillvaron bjuder inte på något att bli slutkörd av. Utan sund trötthet blir vilan inte välgörande nog för att vara  uppiggande. Allt känns som en oändlig bilkö, man blir inte pigg, man blir inte trött. Det känns bara segt.

Tanketid

Tanketid, den där som saknas mellan alla videomöten under arbetsveckan. Tanketiden lyser med sin frånvaro, tänker jag såhär en söndagseftermiddag. Jag stålsätter mig redan nu inför floden av bokad tid. Små fyrkanter som fyller timmarna i kalendern.

Videomötena håller inte tillbörligt avstånd till varandra. De trängs värre än innan. Utan skam. De ligger kloss an, eller till och med omlott. Flera parallella, bara att välja och vraka.

Väljer jag bort ett kommer strax ett nytt. Jag för en ojämn kamp med alla mötesbokningar. Att tacka nej när de krockar är en sak, men att tacka nej för att skaffa mig tanketid, det bär konstigt nog emot. Jag kämpar dock för utan tanketid är det ju ingen större vits att vara med på alla dessa möten.

Jag läste någonstans att vi möjligen blivit effektivare under året med hemarbete, men att hinna svara på hundra mail och gå på tio möten är inte liktydigt med långsiktigt skapande av värde. För detta är jag rätt säker på att tanketiden behövs.

Tack o lov

Denna vecka har det varit sportlov i min del av landet. Själv har jag inget lov utan fått lov att harva på. Harva? Det har jag aldrig gjort. Brukat jorden. Inte utöver mina micro-odlingar. Snart är det tid för dem igen. Jag får en massa reklam nu från handelsträdgårdar som lockar med lagom stora citrus- och olivträd.

Längtan efter en ny vår är väckt. Den brukar smyga sig fram såhär efter sportlovet, gärna under en helg i Paris. Hur är vädret i Paris? 9 plusgrader och sol hela helgen. Våren kommer nog till Stockholm med. En vacker dag.

Sköna söndag

Söndagar. Sköna dagar för att slöa, slappa, skriva. För samvaro eller solitär verksamhet. Söndagsmiddag, långkok i den röda grytan. Smaker som gifter sig samman under lång tid. Gott doftande som väcker förväntan. Skapar en skön stämning och sinnlig njutning.

Söndagen är kravlös på ett sätt som ingen annan dag i veckan. Har man bara hunnit ut på en rimligt lång promenad i dagsljus så ligger resten av dagen oplanerat fri att bruka.

Vilodagen värnas.

Pärlor på tidens tråd

Många säger att tiden går så fort. Så har man sagt i alla tider. Särskilt tycks det som att tidens takt ökar med åldern. Det finns olika teorier om orsaken. 

Hos en medelålders utgör ett år en så liten del av livet att det snabbt svischar förbi. För ett barn är ett år en evighet i väntan på julafton, sommarlov och nästa födelsedag.

Det finns trick man kan ta till för att lura tiden att sakta ner. Man fyller den. Händelser behöver inte vara storslagna för att vara minnesvärda.

Tiden är som en tråd, den glider lätt mellan fingrarna. För att få den att stanna upp behövs knutar och pärlor, något att haka tag i för att få ner farten. Varje pärla är ett minne, en tanke, en plats, en person, en smak, en känsla. 

Jag är inte religiös men det är så jag föreställer mig ett radband.

Jag. En strukturteoretiker

Jag är beroende av självhjälpsböcker om struktur. Jag har läst hyllmetrar med böcker som berättar hur man strukturerar sin dag, sitt hem, sitt liv.

Jag följer en blogg om struktur och prenumererar på mail med strukturtips. Jag läser säkert tio artiklar i veckan i ämnet.

Men ack. i praktiken händer inte mycket. Vinden är fullproppad med mestadels skräp, kläderna är osorterade. Livet befinner sig i ett slags ständigt pågående oplanerat läge, endast ihophållet av veckans ofrånkomliga struktur.

På något vis gör det mig lugn att läsa om hur man skall rensa i röran. Marie Kondo, Stuffocation, Minimalistens dröm, feng shui och handböcker i planeringsteknik med allsköns scheman och listor. 

Det påminner faktiskt om hur jag använder kokböcker. Jag läser och tittar på bilderna, drömmer om kulinariska rätter medan jag kör min vanliga invanda repertoar på repris.

Jag behöver tydligen varken följa strukturtipsen eller laga maträtterna. Det räcker att läsa om dem.

Livrädd och modig

Denna termin går jag en Hermodskurs i mod. En kurs med vars hjälp jag hoppas kunna stärka mitt mod. Inte genom att bli mindre rädd för det går nog inte. 

Mod är för övrigt inte avsaknad av rädsla utan förmågan att göra saker trots att man är rädd. Det har jag läst på scoutförbundets hemsida så det känns pålitligt och sant. Ungefär som "Alltid redo" fast man är rädd för att tälta i skogen och dessutom klantig med täljkniven.

Jag går kursen för att jag är rädd om livet. Vill inte vara rädd för livet. Jag utmanar mig inom olika områden. Sträcker mig utanför min komfortzon, för det är där det livslånga lärandet bor. I gränslandet mellan det som känns rimligt behagligt och det som inte gör det.

Vilse i tiden

Vilse i tiden, vilse i pannkakan. Ja nånstans där befinner jag mig. Eller alltså, var jag befinner mig har jag full koll på. Hemma. Alltid hemma. I princip utan undantag. Undantagen är mataffären och en promenad eller två på helgen.

Det är när som är bekymret. Jag har kommit på mig med att allt som oftast undra om det är före eller efter jul. Jullovet som var nyss vägrar sätta sig i minnet. Alla dagar är så lika. 

Jag har tappat greppet om tidens gång. Så känns det efter ett år utan de flesta normala markörer.

Ett år utan teaterbesök, springlopp, traditionsenliga fester och firanden. Ett år utan skolavslutningar och konferenser. Ett år utan fysisk interaktion med andra människor än de som jag delar hem med.

Jag klagar inte, tycker mer det är ett intressant men beklagansvärt fenomen. Tiden måste uppenbart fyllas med något för att den alls skall uppfattas. En tillvaro utan variation, utan saker att lägga på minnet, den faller bara ihop till en punkt omöjlig att fokusera på.

Vad är ett liv annat än en räcka minnesvärda händelser. Saker att minnas, saker att drömma om att de skall hända igen. En fredagsöl med vänner. En resa till en annan stad. Att åka buss hem från jobbet. Att jobbet också kan vara en plats och inte bara något man gör.

Själva nuet enbart går inte att leva i, men det är nog det som sker när just inget händer.

Bästa tiden är nu

När annars skulle man kunna fråga sig. Vad blir svaret då? 

Jag läste om en bok eller film eller om det var både ock. Hur som, det var en berättelse om några familjer på strandutflykt. Plötsligt började alla åldras fort, småbarnen blev hormonstinna ungdomar och de nyss unga föräldrarna blev snabbt medelåders och de äldre började förlora sig i dimmorna.

Människorna på stranden kunde inte ta sig därifrån. De befann sig i en evig dag som snabbt tog livet ifrån dem. Ingen förklaring gavs. Tack och lov, tänk om de alla vaknat upp och insett att de bara ätit dålig räksallad eller nåt sådant larvigt.

Nix, här var det existentiellt allvar. Du kan inte fly levande från livet, Det finns ingen väg ut, förutom döden och den kommer oavsett till slut. Människorna på stranden kunde inget annat göra än att berätta historier för varann och bygga sandslott som vågorna och vinden snart tog med sig bort.

Vi kan inte annat göra än att ta vara på tiden, göra gott för andra och oss själva. Leva det liv vi kan, här och nu. Tänka tillbaka på fina minnen och drömma om framtida. Nyttja all tillgänglig tid på samma gång. Nuet är ju så jämrans kort, det går inte att begränsa sig till bara det.

Det är bara att gilla läget på tillvarons strand.

Yttre rörelse stillar inre röra

Redan i januari skrev jag om hur mina dagliga promenader räddar mig från att stilla bli galen av inre stress. En stress som byggs upp av att tillbringa för mycket tid i samma usla position. Jag har alltid varit ergonomens mardröm, eller kanske dröm för jag låter dem utmanas i sitt yrkesutövande och sånt brukar vara skoj.

Sedan hemmet blivit kontor har det inte precis förbättrats. Hemmet är trångt och tättbefolkat och något utrymme för ett riktigt hemmakontor finns inte. Alltså sitter jag som en ostkrok vid ett för lågt skrivbord på en köksstol. Fastkedjad via hörlurarnas sladd till datorn i en ändlös räcka möten.

Promenaderna på kvällen är livräddande. Utan dem hade jag sprängts av all under dagen genererad frustration. Den rinner av mig, lämnar min kropp tanke för tanke, steg för steg på min väg längs kanalen. Kanske har jag förorenat vattnet med min tyngd men jag tror kanalen klarar att svälja och rena sig från den sortens skräp. Ankorna ser inte ut att bry sig.

Jag vänder när jag möter min man på väg hem från sitt kontor vid samma tid. Tillbaka hem går jag med lättare steg. Kanalen nu täckt av snö och is ligger lika lugn som alltid. 

Insnöad

För ganska många år sedan skrev jag ett inlägg om hur mycket jag saknade snön. Det var i mellandagarna 2013. Jag var förstås tvungen att kolla när det var, för jag har tänkt på den där saknaden så många gånger sedan dess. Det är så sällan som det blir riktigt bra med snö i mina trakter av landet. Kommer det snö, smälter den oftast snabbt till smutsigt slask.

Men nu i slutet av januari 2021 kom snön även till Stockholm. Ordentligt med snö och minus tvåsiffrigt. Det ser ut att hålla i sig så långt prognosen ser. Ingen är gladare än jag. Jag älskar snö och kyla. Jag hör plogbilen slamra sju våningar ner på gatan. Detta omisskännliga skrapljud. Av någon anledning tycker jag om det. 

Som liten gillade jag när det drog ihop sig till snöstorm. Ju värre dess bättre. Känslan av att sitta inne och titta ut på yrande snö som samlades i drivor utefter husväggen. Oslagbart. Att sen få pulsa genom nysnö eller gå över ett knarrande lite nedtrampat täcke.

Snö är en fantastisk leksak. Den går att åka kana på, pulka, sopsäck, skidor eller kälke, det mesta duger. Av nån anledning har jag alltid velat ha en isjakt. Eller åtminstone en spark.

Snön kan formas till gubbar, bollar, kojor och borgar. Snöänglar. Det går att glömma saker i snö. Det som glöms i snö... Jag har lyckats glömma såväl ett par skidor som ett fårskinn i snön en hel snörik vinter. 

Att se snö som konstnärligt täcker trädens grenar. Att se solen gnistra i iskristallerna. Att känna kylan bita i näsa och kinder. Det är sann vinternjutning. 

Ännu känner jag ingen längtan till våren. Den kan gärna få dröja ännu en tid.

I solituden

Det är det här med att trivas i sitt eget sällskap. Det är så lockande. Stärkande. Det är så jag finner min ro, min återhämtning. 

I solituden laddar jag min livskraft. SAOL beskriver denna underbara plats såhär:

"konkret, om plats där man är ensam, avskilt rum eller dylikt avsett att vistas ensam i"

Det var länge sedan nu. Jag tillbringar i stort sett all tid i hemmet. Arbetstid, fritid, semester. Det blir inte mer rumslig variation än en skogspromenad eller en tur till mataffären. Solituden lyser med sin frånvaro. Det är alltid folk i min närhet. Kärt folk, förmildrande absolut, men de är där.

Av familjetekniska logistikskäl är min solitud mest mental men icke desto mindre värdefull och njutbar. I bland checkar jag in på vilohem för trötta själar

Jag har med mig minst en god bok och lätta kläder. Vädret är alltid behagligt varmt där. Maten god och dryckerna stärkande för inspirationen.

Verkligare än verkligheten

Lite då och då förkommer funderingar på om vi lever i en verklig eller simulerad verklighet. En undran över i vilket lager av äkthet vi befinner oss i.

Den diskussionen hade jag för flera år sedan med min yngsta dotter, då i sjuårsåldern. Hon spelade Sims och undrade över sannolikheten att även vi egentligen också levde i ett datorspel.

Hon avfärdade det raskt med ett: Då hade vi haft pool. Det hade ju alla hem och hus hon byggde i Sims. Hon resonerade som så att eftersom vi inte hade det så levde vi i den bistra pool-lösa verkligheten...

Jag kunde inte slå hål på den logiken, varken då eller nu.

Det är alltid uppfriskande med existentiella funderingar.

Kanske spelar det ingen roll om vi är verkliga eller bara skapelser i en simulering. Även simulerade individer har rätt till ett bra liv!

Eller flera rent av...

Sybaritens sanningar

Champagne är aldrig fel. Jordgubbar väldigt sällan.
Något salt, såsom rom från löja eller lax passar finfint till. En spännande bok ligger redo.

En soldränkt sandstrand, fast gärna betraktad lite på håll, ifrån en stanlagd terass. Man vill inte få sand i drinken...

Kära nån vilka utsvävningar! Tycker Asketen. Fast det är ju bara ord. Kroppsligen befinner jag mig inte alls på någon stenlagd terass i solen. Ord kan dock räcka långt. Fantasin värmer och snålvattnet rinner till.

Man behöver inte vara asket gällande fantasin. Ett sant gratisnöje som varken skadar plånbok eller miljö. Jag lutar mig tillbaka och njuter av utsikten, solen som sänker sig i havet, salta korn av rom som jag spräcker med tungan. Följer efter med en klunk flytande guld med glittrande bubblor.

Ah, tillvaron är bra trevlig ändå.

Alla tiders

Det var tider det! Så sa man ofta förr när man tittade i tidens backspegel och mindes något bra som varit. Dans på Nalen, eller dito på logen, eller kanske bryggan. Något sådant föreställer jag mig att man avsåg.

Kanske var man ute med en häftig bil, ett vrålåk eller dollargrin. Jag ser framför mig den sortens enkla nöjen. En cykelsemester med tält i en sommar som varar för evigt. Ett dopp i en iskall källsjö med efterföljande grillning på gammal skoskrapa på stranden.

Alla tiders nöjen. De håller än idag.

Gångbart

Många vanliga aktiviteter har så att säga fått stryka på foten det senaste året. Promenader dock icke och tur är väl det.

Tvärt om, det våras för promenaderna. Folk går man ur huse och bara, ja just går. I stan och i skogarna kring staden. Aldrig har jag varit en så flitig besökare av friluftsområden som under 2020. 

Utan mina dagliga promenader skulle jag bli galen. På riktigt. En dag utan några raska kliv ger stressråttorna lov att rusa fritt. Jag har känt av det även förr, stressen lägger sig när man går. Kroppens rörelse stillar sinnet.

Läser nu om länder i vår närhet där man bara får lämna hemmet för på riktigt nödvändiga inköp. Sådant som finns i dagligvaruhandeln. Inget annat. En kort stund en gång per vecka. Och bara en person i taget per hushåll. 

Gissar att det blir slagsmål om att ta ut sophinken. Eller hunden, om man har någon.

På spaning i nya tiden

Första dagen på ett nytt år. Man är lite trött, det blev lite sent igår. Det hör liksom till. Pizza till middag. Dagsljuset är borta innan man hunnit ut ur huset. Det är mörkt och regnigt på årets första relativt korta promenad genom staden.

En ganska folktom stad. Inte många ute. Jag går förbi några restauranger och barer som håller öppet. Tittar in på människorna som sitter där. Med en större längtan än vanligt. Jag vill också sitta där inne i värmen. i sällskap av andra sällskap. 

Äta saker frästa i mycket vitlök. Skaldjur och goda grönsaker. Bubblande i glaset till. Glittrande ljus, levande och lampor. Ett trivsamt sorl av samtal jag anar men inte hör detaljerna av. Det vill jag inte. Jag är inte nyfiken, vill bara höra livet omkring mig.

Min önskan för det nya året är att åter kunna minska avståndet oss emellan. Komma närmare utan risk och skuld. Mötas utan känslan av att det är fel och att vi genom att bara umgås utsätter varandra för verklig fara. Jag längtar tillbaka till en verklighet där en middagsbjudning är en middagsbjudning och inte ett onödigt risktagande i klass med rysk roulette.

En verklighet där lite trängsel i baren eller på bussen är vardag. Möjligen irriterande men just vardag. Kommer den vardagen att hinna infinna sig under 2021? 

Ännu för tidigt att sia om. Time will tell...