Jag fick en namnsdagshälsning imorse. Av en kollega som jag nyss lärt känna på en kurs. Så lyxigt, skrev jag i mitt tack till henne för det trevliga mailet med vackra blommor på bild. Vilken fin gest, jag kände mig glad hela dagen. Min dag.
Namnsdag, det har varit något som andra har. De med mer vanliga namn, eller kanske ovanliga som en gång varit vanliga.
Lite sur var jag, som ändå begåvats med hela tre förnamn och inget av dem fanns med bland dem som hade en namnsdag. Mitt kom med senare när kalenders moderniserades och varje dag fick flera namn.
Jag har alltid föreställt mig att namnsdag firas på våren eller sommaren, för det skall vara gräddtårta med jordgubbar och svenska flaggor på frukostbordet. Köksfönstret skall stå öppet ut mot en lummig gård och man behöver akta sig för drunknade getingar innan man dricker ur saftglaset.
Lustigt att jag har en så tydlig bild av hur en namnsdag bör firas när jag aldrig gjort det. Men bättre sent än aldrig. Jag har nu upptäckt att jag fått en egen dag och dessutom i maj som är min favoritmånad.
Lyxigt som sagt.
