Livförsäkring

Tänk om det gick att teckna en livförsäkring, en riktig sådan. En försäkran om livet, att det fortsätter även imorgon.

Häromdagen fyllda jag ett halvsekel. Konstigt nog, för alldeles nyss firade jag mina föräldrars femtioårsdagar..

Enkel matematik talar om för mig att det var 24 respektive 26 år sedan, men det faktumet är omöjligt att ta in. Det var ju häromåret! Inte mycket har hunnit ändras. Visst, några byten av jobb, ett par döttrar har tillkommit, men annars har tiden gått spårlöst förbi.

Utom om jag ser mig i spegeln. Istället för mig själv möter jag en blandning av min mor och min farmor i reflektionen.  Fullt rimligt, inser jag med min förnuftiga halva. Orimligt säger den andra.

Å andra sidan hittade jag ett utgånget körkort i byrålådan, mitt förra och det nu giltiga är strax dags att byta ut igen. Hon på fotot såg precis ut som dottern som nog tar körkort snart.

Så på det sättet lever man ju uppenbarligen vidare. Inte helt olikt växterna och deras skott som i princip genom denna kedja kan leva för evigt.

Spola rent i rören

Idag skrev jag slut på ytterligare en skrivbok. Den sjunde i ordningen sedan jag startade med morgonsidor i augusti 2018. En vana som satte sig direkt. Utan tjat och omsvep. Tänk om det kunde funka lika enkelt med somliga andra vanor jag vill lägga mig till med.

Löpträning och tandtrådning för att nämna ett par särskilt svåra att invänja. Förmodligen beror motståndet på att jag inte ser den omedelbara nyttan. kroppsligt förfall och tandlossning tar tid att upparbeta. Det skrivna orden varje morgon, de däremot gör nytta direkt. Varje morgon, varje dag. Bjuder på insikter och uppslag till små texter. Som denna.

Den direkta nyttan gör vanan lätt att hålla i. Vem skulle våga sluta gräva i en sådan guldgruva med tankekraft. Ofta är det lite svårbrutet i starten, guldet syns inte direkt.

Först kommer bara skräp och osorterade yrvakna tankar, referat till något som sakta löses upp som en rök. Obegripligt om jag skulle läsa det i efterhand.

Det påminner om när man på landet för första gången på länge sätter på vattenkranen och vattnet är alldeles brunt av gammal rost. Man måste spola rent i rören, så att de klara rena tankarna kommer fram.

Sinnets morgongympa

Ah, andas in. Sträck ut.

Inte kroppen dock. Den sitter bergbom still vid köksbordet. Bara handen, som lyfter omväxlande kaffekopp och penna, rör sig.

Morgonen. Denna tid på dygnet är det sinnet som får sträckas ut. Det behövs efter nattens vila. För att komma i form inför dagens krav på vakenhet är stunden av kroppslig stillhet och mental morgongymnastik nödvändig. Lika nödvändig som det där kaffet som jag inte heller kan vara utan.

Tanken sträcker på sig. Tänjer. Ser hur långt det går att komma utan att det tar emot. Dit kroppen inte når, är för tanken inget hinder. Varje morgon en ny möjlighet.

Tidsstudier

Halva maj har redan gått. Denna underliga vår då man helst vill snabbspola fram till ett "efter" och finna att det är gott. Att det mesta och de flesta man känner finns kvar även då.

Men, det går inte att snabbspola tiden, lika lite som att backa eller få den att stanna upp. Tiden går i sin alldeles egna obevekliga takt. Klocktid. Där en sekund är en sekund och en vecka är sju dagar, drygt sexhundratusen sekunder.

Men den andra tiden, den upplevda tiden, den går inte i takt. Den inrättar sig inte i regelbundenhet. Den är vild. Mer som vinden. Ombytlig. Ena stunden halv storm, den andra kav lugnt.

Varför vet man inte så noga, såvida man inte är meteorolog.

När man vill att tiden skall gå (över) fort, då segar den sig fram. Man sitter otåligt mitt ute på tidens hav i tidsbleket och väntar på vind. Tills det märkliga sker. Den rörelse som kommer inifrån stillheten själv.

Den här våren har känts märkligt kort. Det som sker i världen är på många sätt omvälvande men i min egen tillvaro händer inte mycket. Den ena dagen är den andra lik, mesta tiden tillbringas innanför lägenhetens väggar.

Kanske kan denna tid av yttre händelselöshet leda till ett rikare inre liv. Med mer eftertänksamhet och tillvaratagande av tiden, oavsett hur den mäts och hur mycket det blåser.

Om monotoni

I det repetitiva ryms både tristress och trygghet. Det beror på hur man har det. Hur man tar det.
Monotonin. Den invanda lunken. Urtrist eller vilsamt skönt.

Samma sak händer imorgon. Som i Ebbas gamla sång, fast man inte ens bör åka trick längre. Vardagen är för tillfället ännu mer enformig än i den gamla låten.

Påminns om en annan låttext, Reeperbahns "Gröna tapeter" Och visst kan man känna en viss klaustrofobi efter ännu en arbetsdag omringad av, om än inte gröna, så i varje fall tapeter med tjatigt mönster.

Jag lyssnade på dessa gröna texter oräkneliga gånger under uppväxten. De sitter där som berget, så länge mitt minne fungerar.

Apropå gamla låtar så lyssnar fjortonåringen nu flitigt på Harpos Moviestar. Klämkäckt så det förslår och nu är det fullkomligt omöjligt att få den ur huvudet. Den snurrar runt där inne som skivan en gång gjorde på grammofonen.

Men det enformiga behöver inte vara tråkigt. Meningsfull monotoni skapar även trygghet. Goda vanor. Trevligt tradiga traditioner. Att veta att det kommer en dag även imorgon som i stort sett liknar idag.

Inomhusväderlek

En försiktig sol ute idag, 14 grader. Jag har varit ute på en kort löptur. Mest sker annars livet inomhus dessa dagar.

Intressant hur fyra själar kan samexistera på ett relativt litet utrymme utan att krocka alltför mycket. Vi är som gaser som kan blandas utan att göra så mycket väsen av oss

Inte alla gaser är lättantändliga.

Vi är kanske mer som molnformationerna på himlen. Flyter fram med vinden. Formar sällan molnbankar. Och när så sker drar ovädret förbi skapligt snabbt. Pang och iväg!

Sol igen.
Ingen surmulen långsinthet.

Sjörapportens trygga hamn

Varför pratar folk så ofta om vädret? Kanske för att det är något vi alla har gemensamt. Oavsett andra omständigheter i tillvaron så finns där vädret. Pålitligt i sin opålitlighet.

Att prata om vädret har en lugnade effekt. Det är vardagligt. Bekant. Även vid extremväder och stormar finner vi ro i att samtala om eländet.

Mest lugnade är sjörapporten. Fler än jag lyssnar på den bara för att få höra de välbekanta orden. Faktiskt lyssnar jag oftast på rapporten ur minnet numera. Någon radio har jag sällan igång.

Sjörapporten är som en trygg hamn. De vackra, ibland märkliga, namnen på öar, skär och fyrar. Så hemtama och samtidigt en smula exotiska.

Jag glömmer aldrig den sjörapport jag hörde på muggen. Det var i Torquay, en sommar på bilsemester i England. Vardagkväll, en kylig. På en fiskrestaurang i hamnen. Det var "Happy Hour" så av alla drinkar man beställde fick man automatiskt två. Barnen jublande, mera lemonad. Lemonaden flödade. Dubbla glas G&T och Chablis. Tack.

Ett besök på toaletten blev till slut av nöden nödvändigt. Det är jag glad för. Det besöket hade jag inte velat missa.

Toalettbåset var inrett så trivsamt. Vitmålade brädväggar upp till midjehöjd, i övrigt tapetserat med sjökort. Från en diskret placerad högtalare i taket kom sjörapportens lugnande röst. Som tur var, var det ingen kö utanför. Jag stannade visst där inne en god stund.

Låt tankarna löpa

Ofrivillig tankevandring är något vi ägnar en väldigt massa tid. I rimliga mängder kan jag inte se skadan, det är väl det som är dagdrömmeri. Men när det tar överhanden blir nog fokus lidande.

Fokus skall vara väldigt bra. Har jag läst. Det är där, i fokalpunkten för dina tankar i kombination med kroppens närvaro i en rörelse, golfsving, löpsteg eller vad det nu handlar om, som magin sker.

Fokus bryts oerhört lätt. Om du är lättstörd. Kanske är det förmågan att behålla fokus som är nästa "hålla många bollar i luften" för den förmågan var nog aldrig så bra att eftersträva.

Som tur är tycks fokusförmågan vara något som går att träna och förbättra. Man kan dela in vår uppmärksamhet i tre olika varianter. Det ena är fokusläget, det andra är dagdrömmarläget och det tredje, det som liksom förstör för de andra är vårt larmsystem. Det som gör att vi titt som tätt trillar ur de andra lägena. Något stör, ett sms-pling, en rörelse i utkanten av synfältet.

Vips är koncentrationen bruten. Fokus borta. Dagdrömmen upplöst som en dimma.

Visst, jag tilltalas av tanken på fokus. Att komma igång. Att påbörja och avsluta. Något blir gjort, något jag tänkt och värderar. Själva starten dock, ligger inte i förmågan att fokusera. Den kommer snarare ur tanken. Dagdrömmen eller fantasin.

Det är när tankarna får löpa fritt som det händer. Det är så inspirationen och idéerna vågar sig fram. Här hjälper inget fokus i världen, finns inget bra idéfrö att fokusera på uteblir resultatet. Då blir det bara grubblerier.

Rumination heter det på engelska. Vilket i mina lättlurade öron låter snäppet mer sofistikerat än grubbel. Men det hjälper inte, det betyder fortfarande bara: Fokusering på ens eländes symptom, dess orsaker och följder, istället för på en lösning. Meningslöst med andra ord.

Viktigt blir då att fokusera på rätt saker. Fokus i sig är varken gott eller ont. Bara en förmåga.