Behovsstyrd ordrikedom

För flera månader sedan hade jag en idé om ett litet språkligt projekt. Jag skulle läsa mina två exemplar av "To kill a mockingbird" eller som den heter i svensk översättning, "Dödssynden" parallellt för att se hur översättningen påverkat historien. Det har inte blivit av ännu, men det kan säkert bli en bra övning här under hösten.

Det får här bli en annan språkligt reflektion. Om ordrikedom. Olika företeelser har olika grad av språklig detaljrikedom i olika språk. Ofta hör man att både engelskan och franskan är ordrikare än svenskan och det stämmer förmodligen. Samtidigt finns det undantag. Ta som exempel trippeln sätta, ställa, lägga, som har skapligt olika betydelse på svenskan. De ger en indikation om formen på det som placeras. 

Något platt, som tex en bok läggs på bordet medan något högt och smalt, som en blomvas, ställs på bordet. Valet av ord ger också information om sakens rumsliga placering, du ställer, eller sätter, in en bok i bokhyllan, medan du lägger in en bok i hyllan om den placeras liggande ovanpå raden av redan insatta böcker.

På såväl engelska som franska finns endast ett ord för allt detta, put respektive mettre. Undrar varför? Vad tillför den extra beskrivningen som antyds i svenskans ordval?

Inuiterna påstås ha hundra ord för olika sorters snö. Säkert är det inte fullt så många, men fler än vi har i svenskan och vi har säkert fler än i länder där snön aldrig faller.

Ordrikedomen måste väl uppstå av behov, tänker jag.

Japanskan då, för att ta ett relativt annorlunda språk. Här har man olika ändelser för räkneorden beroende på vad som räknas. Tunna platta saker, som papper räknas på ett sätt medan tunna avlånga saker, som pennor, på ett annat. Varför fanns det behovet?

Det är kanske självklart att ett språk byggs upp efter hur det används och efter de geografiska och kulturella behov som finns för kommunikationen. Likväl är det intressant och kul att fundera kring. Pidginspråk som uppstår där olika språk möts i tex handelssituationer innehåller en förenklad del av ett vanligt språk. Man skippar allt oväsentligt som verbböjningar, krångliga pluraländelser och tempusformer. Det låter kanske styltigt men informationen går fram utan missförstånd, fyller sitt behov.

Sommarkrysset

Sommarkrysset, gärna en hel tidning full, men bara de enkla. De som nästan är för barn. Precis lagom svåra för att vara sådär totalt avkopplande och kravlöst. Nyss satt jag vid köksbordet med en kopp te och fyllde i rutorna. "Kan kanske Misse" = RIVAS. Ja, ni förstår svårighetsgraden, den är inte hög. Just ikväll är det klart väder, dagen har varit solig men nu är det nätt och jämnt dagsljus. Klockan är snart halv elva och lugnet är infunnet.

Sommarkrysset funkar lika bra i solsken som i regn, kanske nästan extra bra i regn. Då sitter man på verandan, i en stol av korg. På ett litet bord bredvid står tekoppen lite vingligt på en virkad duk av ett aningen för grovt garn. Den där verandan finns inte i min fysiska värld men jag sitter där ändå. Jag vet precis hur det känns. Under takskägget finns ett hummelbo. De flyger lojt in och ut och stör mig inte alls. På golvet ligger en randig trasmatta i många färger. Tittar jag noga känner jag igen mönstret från min mormors förkläde och där, mitt gamla rosa lakan.

Lös de enklaste orden först och de svårare blir enkla på vägen. Det ena ger det andra och rutorna fylls mer och mer. Min morfar löste alltid korsord, inte bara på sommaren. Hans var de svåraste, de som knappt ens går att finna öppningsordet i. De som man klarar bara efter många timmars idogt slit. Han såg det som en annan slags utmaning än jag. För honom var det ett sätt att hålla hjärnan igång, att vässa tanken och associationsförmågan. För mig är det närmast tvärt om, ett sätt att stilla tanken. Stimulans och avkoppling, båda står att finna i ett korsord.

Teet i koppen kallnar, jag har fastnat på ett ord. Det lossnar om jag lägger tidningen ifrån mig en kvart och går in och brygger mer te. Konstigt att tricket är att inte tänka på ordet. Så snart jag släpper det så uppenbarar sig svaret. Så är det med mycket har jag märkt. Praktiskt och vilsamt. Vilan är svaret. Svar och idéer kommer inte på kommando och sällan under press. De kommer när du vilar, kroppsligen och själsligen.

Så ser mitt inrutade sommarnöje ut. Jag kryssar både i fantasin och på riktigt vid mitt köksbord som så enkelt kan förvandlas till den där verandan.

"Det fina i kråksången" Tre bokstäver.... KRA

Trivsam vilsam sommar!

Längtanstid - Njutningen i att inte få allt på direkten

Längtan. Lyssna på det. Bara ordet är njutbart. Det är njutbart att längta, varför gör vi det så sällan nuförtiden? Allt skall man ha på en gång. Bums, nu med det samma. Uppfyll min önskan, mitt behov, mitt krav. Har vi glömt att själva väntan också är värd något, att den förstärker känslan när det där eftertraktade faktiskt blir vårt eller inträffar.

Inget är som väntans tider, sades det, mest förr i tiden. Då när man kunde få vänta. Vänta och spara, för att kunna köpa de efterlängtade skorna eller för att samla ihop tillräckligt med pengar eller lediga dagar för att kunna göra en resa.

Frågan är om man uppskattar saker och händelser lika mycket om man inte får vänta, längta och drömma om dem först. Någon kanske hävdar att man inte skall ta ut glädjen i förskott, men varför i hela friden skall man inte det? Det är ju inte så att glädjen blir mindre för det, den sträcks bara ut och varar längre. Skulle det sedan bli så illa att drömmen inte uppfylls har man åtminstone inte gått miste om tankarna och drömmarna. De kanske rent av är den största behållningen ändå. När saker väl sker, är de ju snart över och vips är drömmen ett minne. Trevligt det med givetvis men före och efter är skilda saker.

Jag kan tycka att semestern är som bäst såhär de sista arbetsveckorna. Jag har den framför mig, alla veckor kvar, inget förbrukat. Det är njutbart att veta att jag skall gå till kontoret och ha det nästan för mig själv. Jag hinna läsa några av de där böckerna jag inte hunnit med under mötesfyllda vårmånader. Jag hinner planera lite inför hösten och skriva mitt välkommen-tillbaka-till-jobbet-mail. Det är alltid trevligt att läsa när man kommer första dagen efter ledigheten och har glömt det mesta man tänkte innan, kanske även lösenordet till datorn.

Jag hinner tänka ut en del saker jag vill göra under ledigheten. Platser att besöka, saker att äta och göra. Jag unnar mig att sitta vid köksbordet på kvällarna efter jobbet och lösa busenkla korsord bara för att det är så sommarlovsavslappnande att jag inte kan låta bli.

 Missa inte chansen att vara väl förberedd inför det du drömmer om. Låt saker ta lite tid.

Hur drömmar blir minnen - Handlingens magi

Drömmar skall man ju ha och helst skall de förverkligas också, men är de då fortfarande drömmar? På jobbfronten är det aningen tydligare, där har man det mer ouppnåeliga vision att ta till. Av någon anledning tänker jag sällan visionärt på fritiden. Visionen skall man sedan förverkliga genom mål, delmål och aktiviteter, själva görandet. Sådär strukturerat tänker jag inte om mina drömmar för privatlivet. Kanske man borde det?

Skall drömmar vara högtflyende, mer eller mindre onåbara, på gränsen till det visionära? Eller skall de vara inom räckhåll bara man har en tillräckligt hög stege. Jag har förresten slarvat bort min bästa trappstege. Jag hade den inlåst på vindskontoret och nu är den borta, men inget annat saknas. Märkligt kan tyckas. Den enda som vinner på detta är den lokala järnaffären som jag så småningom skall gynna och köpa en ny.

Vad drömmer jag då om? Ljumma sommarkvällar, utan mygg, med en god bok och ett glas med något trevligt vin. Vin från Frankrike, kanske i Frankrike. Jag drömmer om resor, det har jag gjort länge, så många av dem har blivit av, har blivit minnen istället för drömmar. Det är vad som händer med förverkligade drömmar. De blir minnen. Magiskt!

Jag drömmer om att skriva, att få må bra till kropp och själ. Jag drömmer om god samvaro med vänner som berikar. Jag drömmer om att se mina barn växa till starka och goda vuxna som har vett att uppskatta livet och sina medmänniskor. På många sätt lever jag min dröm, men är det andefattigt, är det dåligt att vara nöjd. Att nöja sig att inte ständigt sträva mot något bättre? Tidvis är det skönt att tillåta sig att vara nöjd. Att drömmarna ligger helt nära verkligheten.

Lost & Found - In translation

Den här får komma en annan dag, jag är fortfarande "lost in translation".

Lost in translation - övers. anm.

Jag råkade köpa två uppsättningar av romanen "To kill a mockingbird" av Harper Lee häromdagen. Jag har aldrig vetat innan att den välkända romanen i svensk översättning heter "Dödssynden" En inte till närmelsevis lika fantasieggande titel som på originalspråket.

Istället för att reta mig på att jag än en gång köpt en bok jag redan har, det har hänt förr, så tänkte jag nu ägna mig åt lite språklig analys.

"When he was nearly thirteen my brother Jem got his arm badly broken at the elbow."
"När min bror Jem snart skulle fylla tretton bröt han armen alldeles vid armbågen."

Bägge dessa meningar, samma men ändå olika, kan tyckas beskriva något relativt alldagligt och det gör de väl på sätt och vis. Samtidigt är det inledningen till en av vår tids mest omtalade romaner. Lite mytomspunnen, eller kanske är det författaren som är mytomspunnen, inte hennes roman?

Boken blev så uppmärksammad och omtalad och resulterade bland annat i ett Pulitzer-pris, att den kan ha skrämt Harper Lee ifrån att våga sig på ett fortsatt författarskap. Den betydligt mindre kända fortsättningen "Go set a watchman" skrev hon före, trots att den kronologiskt utspelar sig efter "mockingbird". Vem vet, kanske fick Lee komplex av succén, vågade inte lita på sin förmåga att skapa fler litterära verk i samma klass. Kanske går det bättre för de författare som får sådär lite lagom ljum uppmärksamhet i starten och först efter ett försvarligt antal böcker når ära och berömmelse, om ens då.

Båda böckerna har träd på omslagsbilden, kanske är det där vår härmfågel bor. Annars är de ganska olika. Den engelskspråkiga är svart-vit och visar en siluett av ett barn som svingar sig i en däckgunga som hänger från trädet. Den svenska översättningen är mer kulörmässigt färgstark, ett träd med gröna löv mot en orangeröd bakgrund, men enkel, inga djur, fåglar eller barn som gungar.

Nu skall jag läsa dem och se om känslan bevaras i översättningen eller om det blir två olika berättelser trots att avsikten förstås varit att återge en och samma.

Återkommer med analys...

Själv men inte ensam - Vilohem för trötta själar

Svenskan gör ingen skillnad på ensamhet och ensamhet, i betydelsen självvald eller påtvingad. Loneliness och solitude, de engelska orden däremot ger möjlighet att uttrycka den viktiga skillnaden. Solitude kan jag längta efter, som ett naturligt basbehov lika viktigt som mat och sömn. Vardagens ständiga sällskap tär på energiförrådet. Överallt en massa folk, på gatorna, på bussen, på kontoret, givetvis öppet landskap där enda dörren man kan stänga om sig är till toaletten.

Nu har jag gått i ett par veckor och liksom suktat efter lite tid i stillhet. Vila. Rörelse, fart och fläkt är kul. Jag har rest, med familj, barn, ungdomar och vänner. Långt, med flyg till andra sidan jorden och tillbaka. Sånt ger också energi men av ett annat slag. Det skapar roliga minnen som man kan ta fram och gotta sig i långt efteråt. Gemensamma minnen med människor jag tycker om, sådant är värdefullt.

Men åter till den där längtan efter stillhet, jag har liksom sett den för min inre syn. Hur jag befinner mig någonstans kroppsligen, för det är ju svårt att undvika, medan medvetandet är på semester någon helt annanstans, på vilohem för trötta själar. Det är där inspirationen gömmer sig, bilder och annat som kan fästas på skrivpapper eller målarduk. Jag älskar känslan av att ha oplanerad tid, en obruten räcka av timmar som jag kan bruka som jag vill. Det jag vill är alltid att läsa eller skriva. Inatt drömde jag att jag målade en tavla.

Trädet vid vägskälet

Återigen vid den av oss påhittade gränsen mellan åren. En påminnelse att blicka framåt och tillbaka, lära av det som varit och föreställa oss fortsättningen. Likt en tvehågsen Janus står jag där i gränslandet mellan då och sedan. I det vi kallar nu, det som knappt finns, en infinitisimal strimma av tid, fast förankrad i ett nu som ständigt byts ut mot ett nytt. Kan man stå fast i någonting som är rörligt? Talesättet säger att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger och det stämmer väl på sitt sätt. Även om vadstället är det samma så är det nytt vatten som strömmar runt dina ben.

Frågan är aktuell, så mycket handlar om förändring, ständig rörelse mot något nytt, utveckling och lärande. Var verkligen inget bättre förr eller redan tillräckligt bra? När får vi någonsin vila? Jag tror ju att mycket av växandet sker just i vilan, i skuggan av trädet. Befästandet sker i vilan efter en intensivare period. Befästande är ett bra ord, det får följa med mig in i det nya året som en av ledstjärnorna i mitt nya arbete som kommer att handla mycket om förändring av arbetsätt. 

För att kunna förändras måste man veta var man är och var man har varit. Samtidigt upplever många sig som rotlösa, det är bara snabba fötter som räknas. Djupa rötter gör en trög och ovillig till förändring, tror somliga.

Det är därför jag är så förtjust i mitt träd, det som står i vägskälet mellan det som varit och det som skall bli. Mitt träd har djupa rötter som når ner till friskt vatten även torra år, det växer och frodas, utvecklas, får nya skott, blommar och bär frukt, allt medan det står stadigt förankrat i jorden. Så vill jag se på allas vår förmåga att utvecklas samtidigt som vi står fast i vår grund.