Innan det mentala sminklagret lägger sig ivägen...

De här jäkla morgonsidorna, varför måste de skrivas just på morgonen? Varför är det viktigt? Jag som redan innan är både morgontrött och sen till jobbet så det räcker. Skall jag verkligen behöva lägga ytterligare en tidskrävande aktivitet på morgonen?

Ja, det verkar så. Det är bara tidigt på morgonen, i yrvaket skick, innan den mentala polityren kommit på plats, som magin fungerar.

När man fortfarande är oförställd. När de sanna innersta tankarna kommer ut i oredigerat skick.
Jag fuskar lite dock. Det allra första jag gör är att fixa en kanna kaffe, om ingen redan hunnit före så den står klar på köksbänken. Då är det lyx.

Kaffet är ett absolut måste, annars går det inte. Inget kaffe - inga ord, ingen text. Ingen magi.

Som att elda för kråkorna

Fast taket är tomt.

Som att måla och hänga tavlorna i en mörk garderob.
Jag saknar läsare. Mottagare av mina texter.

Det är tomt på teatern. Ingen sitter i publikhavet. Jag står ensam på scen. På teatern mitt liv.
Vill jag ha publik, eller är det medspelare jag saknar?
Förresten, är det någon skillnad på medspelare och motspelare?

Egot i mig skriver texter och lägger ut lite här och där. Som små rop. Hallå, är det någon där?
Ekot svarar...
Inte.

Apropå kråkor, vad är det man säger om fåglarna?
Jo, att skogen skulle vara väldigt tyst om bara den bästa fågeln sjöng.

Kra & krax på er!

Vitsigt värre

Det är kul att leka med ord. De är mina lekkamrater. Vänder och vrider på dem till snitsiga ordvitsar.

Ändelser eller ännu hellre prefix förvandlar ett ord till ett annat. Utgå från ett grundord och få vilt skilda betydelser.

Som "Satt" som blir:

Insatt, utsatt, avsatt, påsatt, uppsatt, nedsatt, eller nersutten som en gammal fåtölj...

Eller "Slag"

Inslag, utslag, avslag, påslag, uppslag, nerslag, vadslag

Intagen, uttagen, avtagen, påtagen, upptagen, nertagen, medtagen, mottagen, antagen, betagen...

Betagen av orden eller bergtagen. I bägge fallen är man fast.

Igelkotten lämnade sin man. Hon stack.

Ångloket lämnade stationen. Det pös eller kanske drog.

Bagaren lämnade sin fru. Han smet.

Om jag vore ett djur...

Vilket djur skulle det vara? En klassisk fråga.

En spindel, en drake eller något ulligt, vilket representerar min personlighet bäst?
Fjäll, taggar eller horn? Kanske päls.

Land eller hav?
En örn?

Nej, svaret blir någon form av kattdjur. Leopardmönster är inne i år. Det är snyggt. Särskilt på leoparderna...

När strängen i den dramaturgiska bågen brister

"Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge" Så lyder Verner von Heidenstams kloka uppmaning att våga och att våga misslyckas.

Man lär sig som bekant av sina misstag. Sägs det. Men, jag har ett dilemma. Jag skriver ju och tycker om både själva aktiviteten och oftast även resultatet. Jag har blivit hemmablind för mitt eget språk och berättaruniversum. Jag är min egen största beundrare och supporter. Gott så. Ett självförtroende angränsande till hybrisnivå kanske inte skadar. Hellre det än en ödmjukhet intill självutplåning.

Men nu till dilemmat. Hur får jag ärligt och objektivt en bedömning av om det jag skriver är bra? 

Och vad är bra?

Det är ju åtminstone till stor del något subjektivt.

Såvida det inte är fullständigt tok-kass för då tycker nog de flesta det.

Visst finns det råd att lyda och allmänna tips att följa, exempelvis den dramaturgiska bågen.

Men om det istället blir upp som en sol, ner som en pannkaka. Hur märker jag det när jag är mitt i  min egen värld, där allt är logiskt och alla formuleringar genialiska? Inga floskler här inte. Inte alls.

Och jag har inte hört någon sträng brista. Hur låter det? Tjong?

Tänk vad fånigt om jag står här med en stränglös båge. Usch, jag kastar iväg den långt...

Men jävlar, det är en bumerang, den kommer tillbaka... Snabbt, ducka! Take cover!

"Don't judge a book by its cover" Men det gör man ju...

Min morfar hade en slangbella. Hållbar och tillförlitlig. Den kanske finns kvar i någon gömma.

Istället för ett gymkort

Nej, jag har inte köpt något gymkort. Istället har jag låtit bli att köpa busskort. Minus gånger två kort blir plus på träningskontot (och bankkontot). Smart? Tja, det återstår att se. Jag kände mig smart i måndags. Fram och tillbaka blir det 7 kilometer till fots.

Det var halt på bron mellan hemön och jobbön.

På tisdagmorgonen var det plusgrader och isen på bron smält, men på kvällen kom blötsnön och bussen och jag hade visst lite reskassa kvar på kortet...

Idag är det onsdag och jag har gynnat bussbolaget i båda riktningarna.

Men det är en ny dag imorgon och för säkerhets skull skall jag glömma busskortet hemma.