Dags att byta filmrulle

Dags igen för den fiktiva, konstruerade gränsen. Nyår. Det är ju inte så att tiden på riktigt stannar upp, tar en paus. Håller andan.

Tänk om det fungerade så, som en gammaldags filmrulle, som när den tog slut behövde vevas tillbaka, in i sin behållare och skickas iväg för framkallning.

Sen sattes en ny filmrulle i kameran. Ny film - Nytt år. Så var det ofta.

I min barndoms (pappas) kamera blev det ofta just så att filmrullen tog slut och byttes kring jul och nyår. Då blev det julbilder i varje ände.

Så, dags att sätta in en ny film i livets kamera.

Gott slut 2018 & gott nytt 2019!

192 oskrivna blad

Jag har räknat, mina prickiga skrivböcker innehåller 192 sidor. Delat med tre räcker det i 64 dagar.

Jag skriver morgonsidor, tre sidor i en skrivbok av A5-format. Varje morgon, sedan i somras. Envist tragglande, oftast utan särskild mening. Det skall vara bra, påstås det. Skall kunna leda till underverk. Möjligen är det en överdrift, det beror förstås på vad man menar med underverk.

Att sätta penna till papper varje dag kan kanske i sig räknas som ett underverk. Isåfall så. Ja.

Jag törs iallafall inte sluta med den här vanan. Jag fortsätter. Skriver sidorna fulla i en prickig skrivbok. Strax innan en är fullskriven ser jag till att ha en ny liggande på vänt. Man vill ju inte sitta där en morgon utan.

Jag har försökt meditera. Utan större framgång. Vanan har varit svår att befästa. Vanan att skriva tre sidor varje morgon däremot har satt sig förvånansvärt lätt. Skrivandet är som en form av meditation. 

Ordmeditation.

Ett förlorat torn

Är det bara jag som bryr mig om förlusten av ett torn? Inte i schack alltså, utan här i stan. TV-tornet på Gärdet, Kaknäs som jag nu ser från mitt vardagsrumsfönster. Tornet i sig får nog stå kvar men jag får inte längre åka upp och beundra utsikten därifrån.

Jag läste i tidningen nu i veckan att det stängs för allmänheten, det bedöms tydligen inte längre vara tillräckligt säkert att släppa upp vanligt folk i tornet. Kanske det nu bara tillåts prinsessor och drakar?

Sådant kan jag sörja. Det är nog dags att öppet erkänna att jag är nostalgisk. Jag sörjer inte bara stängda torn utan även gamla bilar.

Jag tänker på alla gånger jag varit däruppe. Som barn med besökande vänner och släktingar. En gång fast i en evighet med en hissrädd liten släkting som vägrade att åka ner, efter att under uppfärden upptäckt denna hissrädsla. Jag minns inte hur det löste sig men ner kom vi ju förstås till slut.

Alla besök därefter med familjen genom åren, nu senast och troligen sista gången, så sent som i våras.

Tänk om Eiffeltornet skulle stängas för allmänheten. En orimlig tanke. Hoppas jag.

Vad är det med höga hus och torn som lockar mig? Jag åker upp i alla jag får tillfälle till. I TV-torn, somliga som det i Toronto med en roterande restaurang längst upp.

Jag gillar när det byggs på höjden, när "the sky is the limit".

Utsikter

Det var utsikten jag föll för när jag första gången kom upp i det som skulle bli vårt hem på sjunde våningen. Utsikten över hustaken på andra sidan kanalen, utsikten över spåren och tågen som på håll liknar en modelljärnväg.

Utsikten ner mot vattnet som på sommaren trafikeras av förbipasserande båtar. De av trä är vackrast och låter vackrast. Det finns få ljud som är så somriga en dunket från en tändkulemotor. Det skulle möjligen vara mygginande, men det är inte lika trivsamt.

Nu är det vinter och ingen åker på kanalen. Om isen hinner lägga sig stark kanske skridskoåkarna vågar sig ut. Jag har alltid drömt om en isjakt.

Från vardagsrummet ser man långt. Höga hus vackert upplysta av färgglad fasadbelysning, andra höga hus ännu upplysta av skarp byggbelysning. Kontorshus och bostadshus, många med ljusslingor runt balkongräckena i tappert försök att lysa upp vintermörkret.

Det är ingen stillastående utsikt, jag kan stå länge och titta på förbifarande bilar på broarna, tågen, bussarna och på sommaren båtarna, cyklarna och flanörerna nedanför.

Utsikt finns det gott om och inte mycket insyn att bråka om. Enda fönstret i hela lägenheten som på nära håll vetter mot ett annat hus är vårt runda köksfönster som matchas av ett identiskt mitt emot. Kök möter kök och påfallande sällan tycks vi vistas i dem samtidigt.

Att skriva i skrymslen och vrår

Jag skyllde länge på att jag behövde långa sammanhängande sjok med tid för att kunna skriva. Jag hittade fler som kunde backa upp min övertygelse, tex Bodil Malmsten som i sin "Så gör jag - konsten att skriva" menade att hon fungerade likadant.

Att hon som jag beundrade skrev så, gav mig legitimitet att fortsätta tro att det var så det var. Måste vara.

Men, jag har omvärderat, reviderat min uppfattning och tänker nu, när jag nyss läst den passagen igen i Bodils bok, att jag kanske missuppfattade. Det kanske är man själv som får skapa den sammanhängande tiden av alla de små fragment man ibland måste hålla tillgodo med. Förmågan att få helheten att hänga samman. Ändå.

Jag har av nöd fått lära mig att skriva i livets skrymslen och vrår. De där långa sammanhållna lediga stunderna fylls nämligen alltför lätt av annat.

Av måsten och den så kallade tillvaron.

Den orörda tiden är svår att värna, liksom orörd snö är det gärna någon där och gör skidspår och snöänglar. Jag vill ju samtidigt leva i ett sammanhang med en familj, man och barn (tonåringar numera). Jag varken kan eller vill försvinna långa tider i sträck. Istället måste jag fånga de många små stunderna och bunta ihop dem till något sammanhållet.

Jag skrev om det här i något av mina allra första inlägg här. Att jag skapade själva bloggen som ett av mina små utlopp, i väntan på möjligheten att fritt släppa fram floden, forsen av ord.

Det lilla porlandet fick duga för att hålla idéflödet igång.

Nu skriver jag ofta i livets skrymslen och vrår. Drömmen om att få skriva i stora salongen kvarstår. Jag vet att jag får sitta där i en skön fåtölj, framför en sprakande brasa en dag, med något gott inom bekvämt räckhåll på ett litet bord bredvid.

I mellantiden tar jag de chanser som ges. Ståendes mitt i trapphuset på väg mellan våningsplanen, på bussen, i farten, på fiket. Undansmygen i en vrå. Idéerna tar inte hänsyn till arbetstider och möten, bryr sig inte om att jag står i duschen eller borde sova.

Från mitt skrymsle känner jag värmen och hör sprakande från brasan i stora salongen. En dag skall jag öppna de massiva dubbeldörrarna in dit. Salongen väntar på mig.

Njutånger

Eftertanke. Varför heter det så, när ordet, iallafall för mig, indikerar att tänkandet måste ske före? Innan det är för sent.

Beror det på ordbyggnaden "att tänka efter" där "efter" är mer i betydelsen söka eller leta efter något. Ett svar då får man förmoda.

"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över" Just det, det tycks som om eftertanken ofta kommer för sent. Leder till ångerfullhet.

Ett av de skojigaste ortsnamn jag vet är Njutånger. Det ligger uppåt norr och visst förstår en språknörd som jag att det inte alls är ånger som i ångerfull som avses, utan en grund havsvik. Men ändå, namnet triggar fantasin. Vem vet inte hur njutånger känns?

Jag tycker man skall sträva efter att ångra så lite som möjligt, särskilt sådant som aldrig blev gjort. Kostar det en aning njutånger så är det oftast värt det.

Tvivlet, ofta klädd i välviljans skrud kommer alltid sent till festen...

Kreativiteten är ett skyggt djur

Kreativiteten är hal som en ål. Slinker blixtsnabbt mellan fingrarna. Svårfångad, man måste liksom lura den. Skriva ner idéer när de inte märks, när man egentligen gör något annat. Tittar åt andra hållet, bara råkar ha ett skrivhäfte i väskan. Lite förstrött, såhär...

Då medan man pladdrar på, kan det hända att ett skyggt kreativitetsdjur tittar fram ur skogsbrynet, tar några steg ut på ängen där jag sitter med en korg lockande äpplen på en filt.

Jag vill inte fånga djuret. Det går inte. Bara titta på det och någon gång har jag rent av fått stryka dess lena päls.

Jag har träffat många skygga idédjur. Oftast rymmer de till skogs för mig. Jag rör mig lite oförsiktigt, en för hastig rörelse och de är puts väck.

Värst är novelldjuren. De är riktigt irriterande. Ungefär som "whack-a-moles" om ni förstår. Som sticker upp huvudet ur ett hål, ibland flera åt gången så jag inte vet åt vilket håll jag skall titta. Jag lyckas aldrig fånga dem, jag vill inte banka dem i skallen förstås, men ni ser symboliken.

De fnissar retfullt också. Stannar ibland så jag hinner få till en början, en mitt, men jäklar, aldrig några bra slut. Utan bra slut, inga noveller...

Vad lockar man novelldjur med för gott?

Min skapare och viskningsleken

Varifrån kommer idéerna, historierna, berättelserna i romanerna? Vem är skaparen? Vem är min skapare? Det är en tvetydig fråga med säkert fler än bara två svar.

Min skapare bor i mig, är kanske bara jag, även om det ibland känns som idéerna kommer någon annanstans ifrån. Utifrån, eller möjligen ännu längre inifrån, dit jag knappt hittar själv.

Min skapare kan också ses med den sortens öga som kan uppfatta gudar. Yttre skapare. Några som skapar genom mig, där jag bara blir ett medium. Berättelsen kommer in i mig som radiovågor och jag fungerar som en mottagare, som transkriberar ner på nästa lager medium. Papper eller datorminne.

Undrar hur mycket historien förvanskas på vägen?

Sommarnattens pris

Imorgon är det dags för återbetalningen av ljusskulden och även om just natten för återgången till normaltid bjuder på en extra timmes sömn känns räntan alltid väl hög.

Kvällsmörkret kommer pang bom en hel timme tidigare och det varje kväll. Mörkare och mörkare ända till det vänder igen, till en början så försiktigt långsamt att det knappt märks.

Återgången till normaltid, den som många kallar vintertid, fast det bara är den tid som bäst passar med hur solen träffar just vår längdgrad. Sommartiden, "day light saving" vad är det för dagsljus vi sparar? Det är ju bara en förskjutning av klockan som jag aldrig riktigt förstått vinsten med.

Jag minns när vi började med omställningen på åttiotalet. Grannens solur som gick fel sen hela sommaren, det lilla svarta skuggstrecket visade givetvis soltiden som min mamma alltid kallade det. Hon protesterade i åratal mot påfundet genom att vägra ställa om sitt armbandsur och höll sig envist till sin soltid. Bestämde man tid för träff med henne var det soltid som gällde, så det gällde att tänka rätt.

Imorgon natt får jag sova en timme extra och de flesta klockor ställer om sig själv nuförtiden. Jag har bara ett par stycken mekaniska urverk att tänka på. Och grannens solur kommer åter att visa samma tid som övriga klockor.

Rytm och takt - den livsviktiga vilan

Tillvaron känns ofta som ett oavbrutet flöde av dagar. Påfallande ofta är det måndag och fredag. De övriga dagarna kläms in däremellan. Måndag-fredag-måndag, sådär rullar det på.

Hur får man det att sakta ner en aning? Jag vill ju hinna verkligen uppleva tex en tisdag. Hur fångar man en tisdag i farten? Jag vill ju hinna njuta av den, insupa den sanna tisdagskänslan.

Eller en lördag, innan det vips, knappt via en söndag, blivit måndag igen?

Helgen. Jag vill känna skillnad på arbetsveckan, i mitt fall de fem vardagarna, och helgens två. Jag uppskattar båda och vill just därför känna skillnaden.

Att, nu är det helg. Tid för vila. Annat än jobb.

Religionerna är bra på det här. Att helga en vilodag, eller ett sabbatsdygn. Jag tar gärna två tack!

Tyvärr är jag inte religiös, det har inte blivit så. Då får man skapa sin egen tradition.
Min viloperiod startar på fredag eftermiddag och varar tills söndagen tar slut. Starten är tydlig. Ett tvärstopp. Arbetet är klart. Veckan är stängd. Jag vet något om hur den kommande ser ut. Lagom för att släppa tanken på den.

Vila innebär inte bara oföretagsamhet och slöhet. Det kan vara fest med vänner. Långa promenader, eller hårt slit med röjning och städning. Vilan rymmer också mitt skrivande och det sticker jag in i småportioner även under arbetsveckan.

Små pauser under dagen, en längre någon vardagkväll och sen två dygn.

En rytm, en takt. En som passar en tondöv som jag. Det är inget som hörs, bara känns. Som en puls. En puls som gör mitt liv möjligt.

Ser du stjärnan i det blå...

När man, som jag nu, är på jakt efter något nytt att skriva är alla medel tillåtna. Kanske inte ren idéstöld men tron på magi och det ofattbara. Var hittar jag en berättelse inom räckhåll att fånga och fästa på papper?

Kanske finns den inom mig, fullt synlig om jag bara tittar bort en stund. Jag kanske letar för aktivt, stirrar för intensivt på stjärnhimlen. Då försvinner ju stjärnorna.

De syns bäst i ögonvrån. Är det där svaren kan anas, där lite diffust. Utanför fokus.
Värt att prova. Gå runt och kisa lite. Med alla sinnen.

Som en Les Brown så poetisk uttryckt det:
"Sikta mot månen, även om du missar så hamnar du bland stjärnorna"

Tid är inte pengar

Tiden är ovärderlig. Med pengar är det precis tvärt om. Värdet kan inte bli mer tydligt, det står tryckt på en sedel eller syns som digitala siffror, oavsett valuta.

Pengar kan sparas, läggas undan till senare, ibland till och med förräntas. Aldrig så med tid. Den rinner i en stadig stabil ström, oavsett allt. För tid finns ingen bank, ingen börs, ingen handel. Jo förresten, man kan köpa andras tid för pengar. Det händer hela dagarna och de oftast mer välbetalda nätterna.

Så visst finns ett konstruerat samband.

Väl investerad tid kan leda till något bra. Kan vara värdeskapande och inte nödvändigtvis då ett monetärt värde. Tid som bara går, den är bara igår.

Ett flygfärdigt bokbarn

Ännu ett barn, mitt brain child, är fött. Tillblivelsen av henne har pågått bra mycket längre än de vanliga nio månaderna. Jag tror att det finns formuleringar med som jag skrev så tidigt som 1990.

Nu är hon färdig, så färdig jag kan göra henne nu. Säkert återstår mycket, med det får vänta. Nu flyter passagerna fint över i nästa, berättarklistret håller ihop berättelsen till något mer än en själlös textmassa.

Sidorna är genomgångna och de stavfel jag kunnat se är rättade. Säkert har ett och annat typo slunkit igenom, men så får det vara. Jag kommer inte att hitta dem nu, hur mycket jag än letar.

Men hur är det, är då detta en helt ny historia eller har den alltid funnits? Kanske har den bara råkat fångas på papper och i digitalt minne efter att ha existerat i något sorts tanke-vacuum. Eller nej, snarare ett berättelselager, fullt av berättelser som kan fiskas fram av de som skriver, eller av de som ser filmmanus framför sig, eller teaterpjäser. Är det smockfullt av bra historier, trängs de om hyllplatserna eller är det glest så guldkornen behöver vaskas fram ur en annars ointressant soppa. Som en bonn-loppis där en skatt ligger glömd i en gammal banankartong längst bak bland bråten.

Tänk att vi kan fiska fram idéer till berättelser ur ett oändligt hav. Ett hav som är verkligheten och fantasin i rätt kombination. Vi gräver där vi står, tar det vi har i skafferiet och kryddar med fantasi.

Att tänka med pennan

Jag är en handikappad lyssnare utan papper och penna. Vi har olika lärstilar, ett av våra sinnen ligger oss närmast för att ta in nytt. Vissa kan lyssna och direkt förstå, de kanske även gillar ljudböcker, är hängivna radiolyssnare och gillar kanske att tala inför folk.

Andra behöver känna med händer och kropp, lär bäst genom muskelminnet. Kan smidigt hantera både kroppen och fysiska redskap som yxor och golfklubbor. Vi som inte är av den sorten kan bara avundsjukt och med beundran se på.

Vi, min sort, lär bäst genom det skrivna ordet, genom att läsa och skriva. Vi behöver ta omvägen via anteckningar för att förstå vad vi hör.

Jag kan inte enbart lyssna, det går inte in, men med en penna i handen går det bra. Jag behöver i regel inte ens läsa det jag antecknat efteråt. Ofta kan jag ändå inte tyda handstilen. Det är som om formandet av bokstäverna på papperet räcker.

Jag kan inte heller spontant tala inför publik. Om jag däremot skrivit ett manus innan, ibland bara minuterna innan, då kan jag prata, predika, deklamera, läsa högt innantill. Det har funkat i "alla tider" det funkar för mig.

Våra sinnen, hörseln, känseln, synen. Ett av dem dominerar vårt lärande, är vår preferens. De andra är med och förstärker, hjälper till. Lukt och smak, de andra två, är kanske inte så framträdande just för lärandet, såvida man inte skall bli kock eller parfymmakare. De är dock mycket effektiva bärare av minnen. Smak- och framför allt luktminnen sitter som berget.

Om det inte redan är uppenbart för dig vilket som är ditt huvudsinne, kan ditt språkbruk ge en fingervisning. "Som jag ser det" "Min syn på saken" "Era kloka ögon" är alla saker jag själv skriver och säger. Andra skulle kanske välja, "Jag lyssnar, jag hör" och ytterligare andra "Min känsla är..." Ni förstår, man tar det som ligger närmast, det som faller sig naturligt.

Så är det, iallafall ur min synvinkel.

Min plats

Denna sommar prenumererar jag på en brevkurs i skrivande. Varje dag kommer ett litet mail som påminnelse och perfekt ursäkt till att, nu skall jag dra mig undan för min skrivstund.

Under 66 dagar, varav 10 nu gått, pågår kursen, just så många dagar som medelmänniskan behöver för att befästa en ny vana. Fast, jag hade ju redan skrivandet som vana, som ovana, som grundläggande behov, så för mig är det ingen konst. Bara extra trevligt.

Dagens mail handlar om platsen. Platsen för skrivandet. Där det sker. Det tipsas om att prova lite olika ställen och känna sig fram. Ett café, på bussen, i en bar, din egen skrivarlya om du har förmånen att ha en sådan.

Mina egna favoritplatser är dessa

• Köksbordet en sen kväll
• En hotellbar efter jobbet
• Ett café en söndag mitt på dagen

För tillfället min skriv- och läshörna i sovrummet, fast inte så ofta som man kan tro, bara
när köksbordet är upptaget.

Därutöver finns mina speciella platser som verandan på ett sommartorp, med trasmattor, ett hummelbo under takskägget och möbler av rotting. Eller det kraftiga ekbordet i en stuga av timmer. Stugan är avlägset belägen, utan störande moment som internet och grannar. Där barrikaderar jag mig långa tider i sträck och lever på konserver med corned beef. Varför just corned beef, jag vet knappt vad det är, än mindre har jag någonsin ätit det. Ja säg det, men så har bilden av den skrivplatsen alltid sett ut. Detaljerad, till och med gällande vad som står i skafferiet.

Tankar om tankar

Tankar, vad är våra tankar för något? Är de en spegel av verkligheten? Är de verkligheten? Nej, tankarna beskriver snarare vad vi tänker om verkligheten.

Om jag tänker att jag är stressad, jäktad, i tidsnöd så reagerar min kropp som om det vore sant. Det är därför vi blir rädda på riktigt i nöjesfältets spökhus. Vår kropp är lättlurad, känner inte skillnad på tanke och verklighet. Känsloreaktionen blir densamma.

Just därför är tankarna så kraftfulla. De kan skada dig, hämma dig, eller precis tvärt om. Dina tankar kan stärka dig så att du tar för dig mer i verkligheten.

Tänk på det!

Bokmalens sommardröm

Jag vet inte hur jag skall börja... bara hur det kan sluta... Illa, om jag inte förmår ta det lugnt, lyckas ha det långtråkigt nog att komma igång.

Berättelsen måste bli stark nog att ta sig igenom två barriärer. Ut ur mig, in i dig. I någorlunda oförvanskat skick.

Bokmalen längtar alltid efter att skriva, att skapa världar att förlora mig i. För andra att förlora sig i. Målet är att locka in så många som möjligt i min värld. Uj, det låter ju nästan lite läskigt. Tänk om ni fastar och inte hittar ut igen. Som att jag vore en rovlysten spindel och inte en liten vänlig bokmal.

Fast, det är väl det som är målet med att både skriva och läsa. Att det skall vara så äkta och fängslande att man i alla fall för en stund inte kan skilja den ena verkligheten från den andra.

För att citera Agnes Lidbeck: "Världen kan inte mäta sig med en bra roman, inte ens när det är säsong för jordgubbar."

Den här sommaren vill jag skriva och läsa, läsa det jag skriver. Ofta intalar (inbillar) jag mig att det är tiden som saknas. Långa sjok av sammanhållen tid i vardagen. Men, det är ju inte sant. Det finns hur mycket tid som helst, i alla fall tills den tar slut. Lika många minuter varje dag, varje dygn. Vad jag gör med tiden är frågan, eller svaret.

Ännu är vi i början av sommaren...

Trappdoftminnen

Det påstås att doftminnen är de starkaste. Du känner en välbekant lukt och vips är du där.

Jag går i den av vårsolen uppvärmda stentrappan på jobbet i Skofabrikens gamla trapphus och det luktar som min barndom. Landet. Varmt gammalt trapphus. Jag kan inte minnas exakt från var men jag känner så väl igen just den doften.

Eller, som den gången i Skagen i Danmark för snart 12 år sedan. Jag kan datera händelsen för jag minns att den dotter som idag är 12, då var en baby.

Doften i den mattbeklädda hotelltrappen i Skagen var exakt som den på min farfars hotell i Oskarshamn. Exakt. Finns det ett speciellt mattschampoo för småstadshotell?

Lustigt att båda dessa starka minnen triggats av lukten i ett trapphus. Vad betyder det, om något? Född i farstun? Nej, faktiskt inte.

Silent & Listen - Konsten att lyssna

Har du tänkt på att orden LISTEN och SILENT innehåller samma uppsättning bokstäver?

Utan att tolka in en alltför djup mening i detta faktum ger det en nyttig påminnelse om vikten av förmågan att lyssna och vad som krävs för att det skall vara möjligt fullt ut.

För att verkligen kunna lyssna. höra och förstå vad som sägs, behöver du själv vara tyst. Och omvänt, när det är tyst runt omkring dig, kan du få andras uppmärksamhet på det du vill kommunicera.

För oss som tillhör de pratgladas skara är det här något man får kämpa med varje dag. Tystnaden och lyssnandet kommer inte naturligt, det måste övas, tränas och nötas in.

Tystnaden kan kännas onaturlig och obekväm, man sitter där och stirrar på varandra och väntar. Då är det så lätt att säga något, vad som helst, bara för att få slut på obehaget. Men, med dina ord klipper du av tanketråden och du får aldrig veta vad den kunde ha lett till.

Uthärda tystnaden, en aning längre än vad som känns bekvämt, låt tankarna födas och formas. Det kan ta tid innan de är färdiga att formuleras och uttalas i ord.

My precious

Det var kärlek vid första ögonkastet. Det kändes i hela kroppen, jag bara måste ha henne. Blev lycklig av att se henne, höra henne. Snygg. Vacker. Jag hade drömt länge och sett på sådana som liknade henne som en ouppnåelig dröm.

Men så stod hon där en dag, helt oväntat. Det var inte alls planerat. Hon hade just kommit från det stora landet i väster. Det var 1997, året då allt hände. Examen från högskolan, första riktiga jobbet, flytt till lägenhet i nybyggt hus och så bröllop på det.

Vi gjorde många resor tillsammans, från Nordkapp till Andorra och många till Frankrike. Både innan barn och senare med de två döttrarna. Men åren har gått, hela tjugoen stycken om man skulle våga räkna efter och sådana som Emy orkar inte så mycket längre än så.

Emy kom till Sverige som fyraåring och fick ett nytt liv i Europa. Nu har hon lämnat oss, eller snarare vi har lämnat henne.

Jag vet att det är larvigt att känna saknad. Hon är ju bara en bil...   

I tillväxtzonen för det livslånga lärandet

Tänk om jag kunde befinna mig där oftare. Strax utanför den där komfortzonen, där så många av oss fastnat bekvämt tillbakalutade, djupt nedsjunkna bland soffkuddarna. Så djupt att vi knappt ids kravla oss upp efter en kylskåpskall öl till chipsen. Och attans, ingen finns där som kommer och serverar en till oss.

Endast längtan, inte nödvändigtvis efter något så banalt som en öl, kan få oss upp ur soffans grepp. Längtan kan också kallas driv, passion eller engagemang. Något som krävs för att lära nytt, att orka, att våga, att ta sig tid.

För tid behövs och mod och lust. Det är många saker som behöver sammanstråla i fokalpunkten. Lyckas man blir brännglaskraften stark nog att tända elden.

Idéer vatten värda

Varför kommer alla bra idéer när man står i duschen? Förmodligen triggas de av avslappningen.

Jag skulle behöva en vattentät diktafon eller en sån där skrivplatta med vattenfast penna man kan ha när man dyker.

För alla dessa bra idéer och formuleringar som dyker upp i duschen, de riskerar annars att sköljas bort med tvålvattnet, gå förlorade i avloppet.

Många funderingar hinner komma och gå medan man står där i morgontvagningen. Tex kom jag att tänka på en knasig reklampryl som fanns i samband med att filmen Psycho III släpptes för många år sedan. Det var en liten vattentät transistorradio tänkt att ha i duschen, med just reklamtryck med filmtiteln på. Hur tänkte de där? Mysfaktor. Tja. 

Visste ni förresten att det var chokladsås som föreställde blodet som såg så verklighetstroget ut i duschen? I den första originalfilmen alltså. Fel färg men rätt konsistens, spelar ingen roll när filmen var svartvit.

Brev till en framtida tant

Många säger att de önskar att de kunde skriva till, eller rent av träffa, sitt yngre jag, för att lugna och ge råd. Visa att livet blir bra, att allt ordnar sig. Att man fann kärleken, hittade något vettigt att jobba med. Man har ett hem, vänner och en tillvaro.

Men det går ju inte...

Ditt 15-åriga jag finns ju inte längre kvar i självständig form och kan ta del av dina välmenande råd och försäkran om en framtid. Så, alltså, den du möjligen kan skriva till är ditt äldre jag. Ditt klokare mer erfarna jag. Jag skall skriva till min inre tant. Hoppas hon är tillfreds med livet och sig själv. Min inre tant som en dag blir verklighet om jag får leva så länge att hon hinner utvecklas.

Vem är hon då? Är hon jag eller något mer? Hon har mina minnen men har upplevt så mycket mer. Är kanske mormor. Hur börjar man?

Hej du? Hej mig, oss?

År 2038. Är det höst eller vår, närmar sig en jul eller sommar? Håller du fast vid dina traditioner, vilka nya har du vant dig vid? Är du pensionär? Vilket var ditt sista jobb? Fick jag någonsin något publicerat?  Hur många millopp har det blivit? Någonsin någon längre distans än så? Vet jag hur en Dry Martini smakar? Singapore Sling? Kommer jag ihåg hur man virkar mormorsrutor, det kanske är dags nu att ta upp den tråden, eller garnet...

Vad är modernt nu? Vilken sorts teknik finns i mitt liv? Hur går det för Jorden, politiken, miljön, Sverige, Europa och världen? Vad tänker du om dagens ungdom?

Vilket är ditt lyckligaste minne? Vilken ålder är bäst (hittills)?
Älskar du fortfarande Champagne? Kaffe och vin, saltlakrits och violgodis?

Senast lästa bok? Kan du fortfarande inte laga mat?
Vem är din bästa vän?

Kommer du ihåg när flickorna var små, typ ett och fem, riktigt små? Det är knappt jag minns det ens nu när de är 11 och 15.

Kom du någonsin förbi din oro?
Är du lycklig? Minns att jag var lycklig nu, då, när jag skrev det här till dig, mig, till oss.

Din bästa vän, från 2018.

Vykort på vift

Ibland sker lustiga sammanträffanden, slump och synkronicitet i samverkan skapar skeenden som sticker ut. Man undrar, hur är det möjligt?

Min mamma var i London en vecka i höstas. Därifrån skickade hon tre vykort, till barnbarnen och ett till min man och mig. De kom aldrig fram. Sådant kan ju hända, inget konstigt så långt.

Tre månader gick och nu i veckan hittade mamma ett vykort hemma, likadant som ett av de hon skickat till oss. Hon hade köpt några extra att spara som minne. Hon skriver några rader på det och lägger det på lådan. Skriver något om att det är istället för de som kom bort i postgången.

Inget konstigt här heller. Vykortet kom fram och låg ett dygn på hallbänken. Det märkliga är att dagen efter ligger även de tre förkomna vykorten i vår brevlåda. Efter tre månader, med frimärken men inga poststämplar. Som om de levererats av en brevduva som tagit omvägen via Afrika, eller som min mamma tror, att de varit en sväng vid Hogwarts och blivit levererade av självaste brevugglan Hedwig.

Ja, man kan ju verkligen undra vart de tre vykorten varit alla dessa veckor. Mest troligt är förstås att de råkat bli liggande i den hotellreception där min mamma lämnade dem för att postas. Någon har till slut hittat och skickat iväg dem. Men, varför det slumpade sig så att de skulle råka komma dagen efter min mammas extrakort, skickat här hemifrån, förblir en gåta.

Tänk om vykorten kunnat berätta var de hållit hus.

Mitt liv på 3 minuter

Jag har en rolig fylla-i bok som jag fått av min dotter. "Mitt liv på 3 minuter" heter den och är nu nästan full. Jag räknar till 141 ifyllda sidor. På varje sida finns två frågor. De första från 7 januari förra året lyder:

När jag var barn var mina drömmar:

Osannolika

Minnesvärda
Detaljrika
Ibland sanna...
Min räddning undan tristess

I efterhand tänker jag att:

De var betydelsefulla. Att de ger näring till mina berättelser. 

Tio oskrivna bland finns ännu kvar och sist i boken finns en uppmaning att skriva ett brev till sitt yngre jag. Ja, det kan jag ju göra men till vilken nytta? Mitt yngre jag får ju inte läsa det. Bättre då att skriva det till mitt äldre jag. Hon finns förhoppningsvis kvar och kan läsa vad jag skriver till henne.

Vad skulle jag skriva då?

Det får bli ämnet för ett framtida blogginlägg. "Ett brev till mitt äldre jag" Sen gäller det bara att komma ihåg att läsa det också.

Och ingen fara jag har även fått en fylla-i-bok av dottern som heter "Min framtid på 3 minuter" den tar jag mig an när de kvarvarande tio sidorna i den första är ifyllda, för nu har det där ifyllandet blivit en trevlig vana som jag inte vill vara utan.

Mammas gamla kälke

Äntligen lite snö! Även i min stad, där den inte går att ta för given, täcker ett lagom tjockt täcke backarna i parken. Detta inbjuder till åkning, ett förträffligt nöje.

När jag var barn åkte jag på skaren på min mammas gamla träkälke som hade medar smala som på skridskor. Det funkade bara om snön var riktigt hårt packad, oftast körde den fast i lössnön. De dagar det verkligen var is och hårt i backen gick min snabbast. Det var verkligen inget fel på kälken bara föret var det rätta.

Men jag önskade mig en snowracer, en kälke med skidor på, som gled snyggt och framför allt snabbt uppe på snön utan att gräva ner sig som min tunga träkälke. Till och med ratten var av trä, en cirkel sammanfogad av fyra böjda delar. Plasten var inte uppfunnen när den tillverkades. Undertill hade någon textat fint med grön penna min mammas namn och adress.

Min yngsta dotter är precis lika gammal som jag var när jag till slut fick min hett efterlängtade snowracer. En Stiga, i blått och silver. Det är på den hon nu far nerför backen. Det tycks vara tradition i vår familj att åka på mammas gamla kälke.

Den är i gott skick, det blev inte så värst många snöiga vintrar hos oss efter att jag fick den. En gång satte jag hjul på den, jag ville verkligen ville åka. Snöbristen är uppfinningens moder. Det gick bra så den kunde användas året runt.

Den gamla snowracern funkar ju bra, så det blir ingen nyköpt till mina barn. Undrar vad deras ungar en dag skall åka på?

Se där ett stycke kälknostalgi...
Se upp i backen!

Språkförbistring i baren

Hur fel kan det bli? Med beställningar i baren alltså. Jag har ju skrivit tidigare om språkets outgrundlighet och en vacker dag skall jag ta tag i den där utlovade analysen av översättningen och språket i "To kill a mockingbird". Nån dag när andan faller på.

Vadå andan faller, kan den falla? Vad sjutton faller den på isåfall? faller till marken, stiger till väders... Äsch då, men när lust och ro ligger i linje och kor (eller är det grisar?) lärt sig flyga. Ungefär då.

Men idag handlar det om barbeställningar. Min sedan i höstas tyvärr salig svärfar berättade om den första för många år sedan och rimligen inträffade själva händelsen ytterligare några år innan det.

Han befann sig på någon semesterort ute vid poolbaren, rom och cola önskades, eller rättare sagt så har jag alltid sett det framför mig, men det är antagligen fel. Egentligen satt han nog i en hotellbar i Amsterdam en murrig oktoberkväll. Men, rom och cola var det iallafall, det är jag säker på.

Servitören som tog emot beställningen var tveksam. Frågade både en och två gånger om han verkligen ville ha just det. Den kombinationen? Svärfar framhärdade och fick efter en stund en märklig cocktail framför sig bestående av coca-cola och grädde med vispgrädde på toppen. Tja så kan det gå. Room betyder ju grädde på flamländska. 

Piskeflöde slagroom, vispgrädde, chantilly (franskan skall då alltid vara vackrast)

Vackert ja, men inte gott när man har smaklökarna inställda på en klassiker som rom & cola.

Nästa barmiss fick jag höra häromdagen när jag satt vid en bardisk (på skrivträff med mig själv) och fastnade tjuvlyssnandes på paret intill. Killen i baren fick en beställning på två Dry Martinis, för övrigt en för mig mytomspunnen drink som jag aldrig provat, varken skakad eller rörd. Konstigt, men sant, jag tror jag skulle gilla den. Jag älskar oliver. På min lista över odruckna drinkar har Dry Martini sällskap av Singapore Sling, men inte längre av Mai Tai och Blue Hawaii. Vissa drinkar bör drickas på plats. Raffles hotel då i Slings fall och där har jag ännu inte varit.

Hur som helst, min bargrannes minne triggades när han hörde beställningen av de två drinkarna och berättade för bartendern att han själv lyckats få tre sådana av misstag vid ett tillfälle, i ett tysktalande land får man förmoda. Drei Martini.

Språk är kul. Skål!

En outsinlig källa

Vissa saker blir det mindre av till var och en när de skall fördelas mellan många. Detta faktum kan förleda oss att tro att det gäller allt. Framgång, glädje, lycka och sånt exempelvis. Den tron leder till missunnsamhet och avundsjuka, oro att det bra inte skall räcka även till en själv.

Man ser det överallt. Skolbarnen vet att det bara finns ett ändligt antal av de bästa betygen, som om kunskapen och förmågan till lärande vore ändlig. Det är den inte. Vi tror att den enes framgång måste balanseras av den andres motgång. Inte en sanning. Vår värld underfundiga balans fungerar inte så.

Det här är befängt, men tyvärr ett utbrett missförstånd. Vissa saker blir det ju istället mer av ju mer man slösar med det. Kärlek, uppskattning, beröm, vänskap, glädje. Dessa saker kommer inte ur en sinande källa. Tvärt om. De kommer från en källa som fylls på mer vartefter vi dricker ur den.

Pengar då hur är det med det? Knepigare, de kommer inte direkt ur den där outsinliga källan, men det finns trick. Uppfinningsrikedom, förmågan till innovation och nya idéer finns där och kan i sin tur generera pengar, så med lite god vilja och ett stort mått ansträngning så visst, det fungerar där med.

Var generös med din tid, din kunskap. Delar du med dig av dem får du mer tillbaka.
Bli inte avundsjuk när andra lyckas. Bli inspirerad.

Det finns som bekant en gammal berättelse i vilken en mans generösa handling får mycket lite mat att räcka till en väldig massa människor. Kanske berättelsen inte är menad att tas bokstavligen, de där bröden och fiskarna och hur de fördelades får ses som en symbol för hur givmildhet sprids och växer.

Det är en av de saker som kan hämtas upp ur den där källan.

Hämta din skopa och ta en klunk.

Varierade rutiner

Januari, igen. Jag börjar nästan vänja mig, både vid att det är januari och 2018. Det brukar ta längre tid. Hoppet från julens december och glittermagi till januaris gråvardag brukar annars vara svårt att göra. Kanske har jag fått tillräckligt med avkoppling detta lov. Jag gillar rutiner, vardagens lunk, också. 

Det är inget fel med vardagsrutiner bara de är trevliga, roliga, inspirerande, avslappnande och kanske ibland lite varierande. En oxymoron? Varierade rutiner. Finns något sådant? Tja, det är väl en definitionsfråga. Hur ofta och hur länge behöver man hålla fast vid en vana för att den skall bli en rutin? Och är det nödvändigt för en rutin att vara lite småtrist, ett så kallat måste, som att diska efter middagen eller tvätta kläder?

Några av mina vardagsrutiner är att köpa god-kaffe flera gånger mellan arbetsveckans övriga automatkoppar, frukosten på café med yngsta dottern på hennes sovmorgon, fredagsdrinken på stan med min man efter arbetsveckans slut innan vi går hem och lagar middag samt att träffa ett kompisgäng sista onsdagen i varje månad, liksom vi gjort de senaste 11 åren. Där kan man snacka om vana! 

Men det behövs nya rutiner också. Årets tillskott är träffen med mig själv och en bok eller skrivbok, på något trevligt ställe på vägen hem från jobbet, en eftermiddag i veckan. Den ser jag fram emot med barnsligt förtjusning. 

Med önskan om ett härligt varierat rutinerat 2018!