Ljuva livet på 3:ans spårvagn

Under några av mina formativa tidiga tonår firades nyåret i en av våra städer med spårvagn. En nyårsafton råkade jag befinna mig på en sådan precis vid tolvslaget.

Meningen var förstås att vi skulle hunnit av och hem till hemmets lugna vrå och skåla in det nya året med våra föräldrar men jag och mitt unga sällskap var sent ute och fast på vagnen. Och ensamma var vi inte heller.

Vagnen var påfallande full för att vara mitt i nyårsövergången. Fullt ös och god stämning som jag minns det. Vad jag även minns är en kyss med en vilt främmande man. Inget erotiskt utan bara en ren nyårsönskning. Rätt kul och jag har uppenbarligen inte glömt den, nu vid pass fyra årtionden senare.

Slutet på året

Varifrån kommer sagorna som vi så gärna vill tro är sanna? Sagan att någon finns för oss, att vi inte är slumpvis utslängda till ingens nytta och glädje.

Mörkret faller. Tre dagar kvar av ett år. Ett år som ännu en gång gått så fort att jag inte hängt med. Det kunde lika gärna ha varit ett fåtal veckor sedan jag senast försökte summera ett gånget år. Senast jag blickade tillbaka längs vägen jag gått och sneglade framåt på den ännu otrampade vägen in i det nya.

Det är bevisligen dryga 360 dagar sedan. Svindlande. Och likadant kändes det sist och gången före det. När senast kändes ett år som ett år?

Och vad ska ett år kännas som? 

Som att det betytt något. Som att det gjort skillnad. Som att något blivit av och blivit till.

Det har det för somliga. Och det får vara gott nog. Jag hade inga förväntningar på 2023, bara förhoppningar för andras räkning. Jag vet vad jag önskar. Det kanske inte blir verklighet men även ouppfyllda drömmar kan berika och roa.

Mellandagar

Mitt emellan. Lagom som mellanmjölk. Det är dagarna mellan jul och nyår. En vecka som innehåller både helgdagar och vardag och som för mig brukar innebära ledighet. 

Jag kan inte påminna mig om att jag arbetat en mellandag under hela mitt yrkesliv. En av fördelarna med ett vanligt kontorsjobb. Det jag gör kan förhoppningsvis vara till nytta men det är aldrig akut och sällan ens bråttom. Allt kan tryggt vänta tills en vecka in på nyåret.

Jullov. Tid att läsa och skriva. Och gå på promenad i den sällsynta snö som detta år fallit och ligger kvar. Mellandagar, som ett välkommet mellanrum i tiden. Välbehövligt och väldigt lagom.

Dan före dan före dan...

En kort stund stund till stämmer rubriken, sen slår det över och blir den 23 december. Dan före dan. Dopparedan. Som många säkert inte ens minns varför den kallas så. Visst har jag ätit dopp i grytan men bara ett fåtal gånger och det var länge sedan. Jag minns bara att jag inte tyckte det var så mycket att så att säga hänga i julgran.

Aldrig att jag åt jag det i min barndom, då hade vi inte ens en julskinka, än mindre något spad att doppa brödet i. Grisfötter har jag däremot vaga minnen av.

Det är så mycket jag vill hinna med och så lite tid. Så många traditioner som lagt sig ovanpå varandra. De ändras och läggs till men inget dras bort. Inte utan att det känns som att något viktigt missats. Sanningen är den att allt inte kan hinnas med, inte varje år. Det är en omöjlighet. Man får tänka att allas upplevelser sammantaget räknas. 

Någon gick i ett luciatåg och någon annan var på julbord i fjällen. Alla måste inte göra allt. Vi kan dela varandras upplevelser och på så sätt få en glimt av mer än man rimligen kan hinna med.

God julhelg!

Önskvärt

Vad är värt att önska sig? Det är sådant man kan fundera på såhär i juletider. Önskningar listas och dryftas. En trave böcker till mor en kasse med små vinflaskor till far. Det vanliga men förhoppningsvis ändå uppskattade. Ungarna blir numera gladare för mjuka paket än hårda. Så blir det när de växer upp. 

De hårda var skojigare att köpa. Jag kan fortfarande sakna att köpa leksaker. Det finns en viss magi i en leksaksaffär i juletid.

För den som tror på enhörningar kan en sådan finnas med på listan över önskningar. Vad man nu har en enhörning till. De är visst rätt krävande varelser om behöver rätt dos av sken både från måne och regnbåge för att må bra. Samt att hornet regelbundet ska poleras med en mjuk trasa. 

Det finns mycket värt att önska. Just nu är det en tallrik risgrynsgröt.

Bokstavligt talat meningslöst

Det känns meningslöst här. Bokstavligt talat alltså. Inga meningar blir skrivna. Jag skjuter upp det till bättre dagar. Bättre tider. 

Bättre för vad? 

Jag kommer knappast ha mer tid i framtiden. Snarare är det väl helt säkert så att mer tid på mig än jag har just nu kommer jag aldrig få igen. En lätt obehaglig tanke men desto mer sann.

Det borde vara fullkomligt förbjudet att slösa bort mer av min dyrbara skrivtid på meningslösa mobilspel. För där ligger en annan sanning. En utöver den om att tiden rinner iväg. Förslösad på att krossa porslin och små kassaskåp och annat larv. Allt för att vinna, igenting.

De som designat de där galet beroendeframkallande spelen var jäkligt smarta. Frågan är hur dum jag själv är som går på det enkla tricket. 

Häpp, ett klick senare och appen är borta från mobilen. Visst den går att ladda ner igen men det bjuder ändå på ett visst motstånd.

Meningslöst var ordet!

Brottstycken

Nu har jag slut på färdigskriven text. Mitt manus slutar i tomma intet. Som en halvfärdig bro där några armeringsjärn tvekande spretar ut ur betongen i ett fåfängt försök att nå den andra stranden.

Det jag har nu är bara brottstycken. Hur de ska kunna fogas samman till en hållfast händelsebro är en mycket svår gåta att lösa. Hållfasthetslära för text finns det en kurs i det?

Berättarklister har jag skrivit om förr men det förslår inte här. Klister kan möjligen funka för att lappa ihop mindre hål och skarva lite där det skaver. Det jag behöver nu är snarare betongblock, gjutformar, cement och stora mängder armeringsjärn.

Byggblock mot writers block...

Julbord för en

Jag återkommer då och då till bekymret att vi saknar ett riktigt ord för självsamhet i svenskan. Vi har inget positivt laddat ord för att vara ensam. Att vara själv i sitt eget sällskap och njuta av det. Rent av behöva det.

Jag fick ett vykort häromdagen tillsammans med en bok jag köpt om vinterns fröjder. Illustrationen har titeln Julbord för en och visar en liten dam som står i sitt kök och betraktar i förväntan sitt för en person uppdukade julbord. Där finns skinka, gröt och köttbullar och fyra ljus brinner i adventsljusstaken. 

I fönstret brinner ett ensamt ljus i en hög stake och utanför singlar snön mot en skymningsblå himmel. Kvinnan är visserligen själv men hon utstrålar ett lugn som får julefriden att infinna sig med full kraft. I bakgrunden skymtar ett kök och i hörnet står en julgran med klappar under.

Under bordet leker två kattungar med garnnystan så helt ensam är förstås inte vår dam och katterna får sig säkert också en sillbit från julens dignande bord.

Ett mörker i ljuset

Första advent. Det är vackert med snö på taken. Som på ett vykort ligger det där som ett fluffigt vitt täcke och ser bedrägligt varmt och mysigt ut.

Jag såg ett foto av en översnöad trädgårdsmöbel. Direkt föreställde jag mig två personer från landet Frost sitta där och klirra med varsin islatte i höga kristallglas.

Det är snö i Stockholm och jag har virat ljusslingor runt räcket på mina balkonger som syns från två av stadens broar. Det händer att jag går på promenad bara för att beundra hur det ser ut från andra sidan. I år är det bara vita lampor. Den färgglada variant som dessutom kunde styras med fjärrkontroll jag hade för några år sedan var möjligen snäppet för mycket.  

Bjällerklang!

Men hur är det egentligen, kan man få för mycket av det goda? Av det ulliga gulliga juliga kuliga? För mig handlar julen och vintern mycket om kontraster. Varm glögg efter en dag i skidbacken. Kalla fötter och varma raggsockor. Mörker och ljus.

Vi ska pigga upp oss med lite mörker i ljuset.
Det får nämligen inte bli alltför gulligulligt och sockersött.

Jag lärde känna Krampus förra julen då en kollega med en tysk mamma berättade om honom. Krampus är elak typ med bockhorn som smyger runt med ett ris och straffar busiga ungar. De riktigt olydiga stoppar han ner i sin säck och tar med sig till skogs. Vad han där gör med dem förtalte inte historien men det kan inte vara något trevligt.

Sydtyska barn kan man alltså hota med Krampus så att de håller sig i skinnet i juletider. Vad som händer med olydiga barn här hemma är mer oklart. Alla lär ju svara ja på frågan: Finns det några snälla barn här?

Ja, just idag är jag snäll!

Snö

Andra dagen i december, min favoritmånad. Iallafall så här års. Det är vinter och kallt. Flera minusgrader och snö. Det är inget man kan ta för givet i den del av landet där jag bor. Så jag gläds och njuter och hoppas det varar. Att snön får ligga kvar.

Snö rimmar på tö. Det är synd för jag vill inte tänka på de två orden ihop. Iallafall inte såhär års.

I lucka nummer ett på den adventskalender som min skrivlärare satt ihop fanns en skrivövning att skriva om snö med flera sinnen.

Snö som gnistrande vackra kristaller av is. Snö som knarrar under skorna. Snö som faller ljudlöst. Snö som ett mjukt täcke över marken. Snöflingors alldeles speciella smak på tungan. Och vi vet väl alla hur det doftar i skogen när det snöat.

Men mest av allt är snö magi. Ingenting är så fullt av minnen och känslor. Denna min kärlek till snön beskrev jag i ett inlägg för ganska precis tio år sedan. Inte illa pinkat av lite fruset vatten.

Tillflykten

Underbart! En hel veckända i självvald ensamhet. En sabbat bara för henne själv. En paus från vardagens stress och larm. Slippa ifrån alla måsteaktiviteter. Vad gör hon egentligen en vanlig helg? Stänger locket till datorn, gömmer jobbet i en låda under skrivbordet. Lägger locket på brunnen.

Inte för att jobbet inte är roligt utan tvärt om, just för att det ska fortsätta kännas så.

Inget arbete får utföras under vilan. Exakt hur detta åstadkommes är olika. Det kan betyda att koppla in timers, slå på sabbatsläge på ugn och vattenkokare och sätta silvertejp på kontakten till kylskåpsbelysningen. Tillåta sig att undvika att sluta en elektrisk krets. Det som i dagens moderna samhälle blivit motsvarigheten till att tända en eld. 

Vad betyder det att utföra ett arbete? Det som hon nu vill vila ifrån? Hon svarar sig själv att det handlar om att vila i variationen. Att undvika att bränna ut sig i enformigheten.

För en författare är vilan att hugga en kubikmeter ved och stapla det snyggt inför vinterns brasor. För timmermannen är det att sjunka djupt ner i soffan med en god bok. Vilan är personlig. Därför kan det inte skrivas några precisa regler. Den enes vila är den andres jobb.

För henne är sabbaten en stund i splendid solitude. Ensam i sitt eget sällskap. Underbart!

Med direktpipa till kreativiteten

Är det så att kreativiteten stelnar med åren eller är det bara om den inte nyttjas? Alla småbarn målar och ritar, klipper, klistrar och skapar. Pysslar. När slutar vi pyssla?

Bara ett fåtal fortsätter. Fortsätter måla och skapa i lera, långt efter att barndomens modellera stelnat.

Ungarna känner inte av några filter, inga hinder. De bara gör. Tar för givet att de kan. Den som ännu inte lärt sig prata förstår alla språk.

Så borde vi fullvuxna också tänka lite oftare. Det gäller att klättra ur ramen som livet byggt runt oss. Fantasin behöver bryta sig loss ur föreställningen att den inte kan. Vi måste tro på att fantasin kan segra över förnuftet. 

Kontrast och tvära kast

För mindre än en månad sedan gick jag längs en strand i kortbyxor. Satt ute på takterassen med en perfekt G&T, en med blåbär och hallon i. Det var sommar.

Nu igår och idag har jag varit i skidbacken. Fullt munderad för de tvåsiffriga minusgraderna. Hastigt inkastad i ett snöigt vinterlandskap.

Värme och kyla möts och i mitten står jag och vet inte åt vilket håll jag vill.

Oändligheten

Ganska ofta beklagar jag mig över att tiden inte räcker till. Att jag inte hinner göra ens en bråkdel av allt jag vill. Så är det. Och samtidigt är det precis tvärt om. Också.

Jag har ju en massa tid till mitt förfogande. Faktiskt mer än många andra som har större delen av sin tid låst och inbokad.

Konstigt nog kan friheten i sig kännas som ett hinder. Förlama mer än den förlöser. Själva vetskapen om att nu har jag all denna tid är så förpliktigande att jag istället slösar bort den på något meningslöst mobilspel. Fullkomligt galet men sådant gör jag mot mig själv.

Jag borde skriva... men så gör jag ändå inte det. Varför? Det tål att analysera...  

Runaway train

Jag har tappat greppet om tiden. Det lilla grepp jag haft vill säga, längst bak på sista vagnen i det framrusande tåget. Eller kanske har jag snarare rusat framför loket i rädsla att bli överkörd. Jag vet inte vilken liknelse som är mest rättvisande för den känsla jag har.

Dagarna smälter samman. Veckorna går i varann. Är det vår eller höst?

Nyss var det sommar. Nu är det strax advent. Väntan på julen. Jag vill att det ska gå njutningsfullt långsamt. Så att jag hinner med. 

Jag vill hinna kliva på tåget, genom en dörr, som en normal passagerare. Hitta min plats och sätta mig bekvämt tillrätta. Hinna både läsa en bok. prata med en medpassagerare, slumra en stund och sen piggna till med hjälp av en kopp kaffe från cafévagnen. 

Hinna njuta av resan.

Spiksäkert

Huvudet på spiken
Spiken i kistan
Koka soppa på en spik
Det regnar småspik

Det finns förvånansvärt många ordspråk och uttryck som handlar om spik. Som tex detta som är översatt från japanskan och handlar om att inte sticka ut för mycket utan inrätta sig i likformighetens led.

The nail that sticks up gets hammered down.

Också har vi järnspikar också, som ett snyggt och oskyldigt svordomssubstitut. Kanske något att ta till om man råkat misslyckats med att spika en tenta.

Värdet av värdelöst vetande

Jag älskar frågesport. Ibland är jag rent av skapligt bra på att svara rätt. Särskilt om frågekategorin faller mig i smaken. Värdelöst vetande. Vad kan passa bättre?

Sånt vetande som gör att man kan excellera i ett random quiz. Handlar det om sport är jag rökt. Geografi är inte heller min starka sida. På spåret skulle jag inte lyckas hålla mig kvar, om man säger så.

Värdelöst vetande kan vara till god nytta, kom inte och påstå något annat. Igår vann jag till exempel en bok i ett quiz hos föreningen Deckarvännerna. 

Och häromdagen jag lyckades ha koll på precis vilka bilmodeller Roger Moore kört som Bond, Helgonet och en av de jobbande snobbarna. Inga problem där.  

I rättan tid

Nu är det vintertid igen. En extra timme har givits tillbaka under natten. I gengäld kommer kvällsmörkret tidigare. På sin rätta tid. I ett slag en timme tidigare. Det lär kännas. I motsats till den extra timmen sömn som inte kändes alls. Jag vaknade bara söndagsseg en timme tidigare än jag annars skulle gjort.

Jag tillhör den skaran som gärna hade sett att vi slutat med larvet att ställa om våra klockor, även om de stora flertalet numera ställer om sig själva. Sommarnätterna är ljusa ändå.

Inte för att jag far illa av omställningen i sig men detta att mörkret kommer pang smack en timme tidigare är så onödigt. Det går fort nog ändå för mörkret att knappa in på dagen vid denna tid på året.

Klockan på spisen visar på strax efter ett, klockan på köksväggen en timme senare. 

Reser mig från stolen, tar ner klockan från väggen, vrider tillbaka visarna en timme. Sådär nu går den i rättan tid. Återstår bara mitt armbandsur som just nu ligger en timme och tio minuter före.

Vardagen väntar

Den här hösten har liksom inte börjat ännu. Inte på det sättet att den vanliga vardagslunken fått infinna sig. För många aktiviteter och resor har legat på rad och gjort att vardagen fått stå i kö och vänta. På sin tur.

Nu är alla turer och resor avklarade för vår del Nu får andra ta vid. 

Vardagen är vilsam. Jag vet precis vad som väntar. Rutinerna sitter som en smäck. Jag behöver inte tänka mer än nödvändigt.

Höstvardagen när den är som bäst. På sin höjd en eller möjligen två kvällsaktiviteter efter jobbet. Middagens ingredienser övriga kvällar på förhand bestämda och inhandlade. 

Det njutbara i att slippa tänka: Vad tusan ska vi äta ikväll?

Precis som det ska vara

Dagens visdomsord kommer från en lyckokaka, via en artikel i morgontidningen. Det lyder såhär:

Det är inte ditt jobb att bli förstådd av andra, ditt jobb är att förstå dig själv.

Det är möjligen självklart men med mycket som är självklart krävs ständig påminnelse. Hjälp dig själv först, annars kan du aldrig hjälpa andra. Det handlar alltså inte om egoism utan en nödvändighet för att alls kunna finnas där.

Fridens timma

Fredag. Visserligen den 13:e men ändock en fredag. Fridens timma är slagen. Arbetsveckan är avklarad. och det bara på tre arbetsdagar. Så kan det bli med några extra semesterdagar runt en helg i Paris.

Jag har många gånger beklagat det faktum att jag inte är religös. Inte har en självklar vila i en sabbatstradition. Det vore så enkelt och så skönt att liksom ha det inskrivet i blodet, i själen och den kollektiva kalendern. 

Från solnedgången fredag kväll tills tre stjärnor syns på lördag kväll.

Och detta för att ge oss tid att begrunda världens skapelse. Så vackert!

Tur o retur

Om något är tur eller otur är mycket en fråga om inställning. Och perspektiv.

Om jag missar bussen kanske jag får tillfälle att ta en annan väg till jobbet och hittar ett nytt café eller en ny man eller något annat skoj. Något jag annars hade missat. Om jag inte missat bussen.

Om något är tur eller otur visar sig oftast först i efterhand. Tiden gör det mesta till tursamt.
Om man bara väntar tillräckligt länge så kan en hel det vardagsförtret vändas till något lyckosamt. 

Obemärkt

Hur får man tiden att märkas? Inte bara glida förbi. Kan man få den att stanna, åtminstone sakta ner?  Tiden gäckar oss med sin ojämna gång. Rusar skyndsamt fram. Jag hinner inte ifatt. 

Sniglar sig långdraget. Segt så klockorna stannar. Fast de gör ju inte det. Eller jo, klockor kan stanna, min gör det när den legat på badrumshyllan ett dygn. Men tiden, nej inte bryr sig tiden om det. 

Tiden står aldrig still. Den flyter i sin egen hemliga takt. Begripligt mätbar enbart för mekaniska urverk. Vi biologiska konstruktioner anar inte hur det fungerar. Tidens känns inte alls som den sanning som klockorna uppvisar. 

Att en timme igår skulle motsvara en timme idag. Klockorna visar en sanning som känns som en lögn.

Om tiden ska märkas. Då måste den bli minnesvärd. Fyllas med markörer. En tidens bok full av hundöron, oläsliga anteckningar i marginalen och små klisterlappar vid passagerna som bara måste märkas ut.

Var sak har sin tid

Nu har jag knyckt ett citat av William Blake. Det är enkelt, inget i sig märkvärdigt alls. Men det slog an en sträng hos mig och det är i sanning sant.

Think in the morning. Act in the noon. Eat in the evening. Sleep in the night.

Jag är sällan hungrig före kvällen och är det något jag behöver göra, verkligen utföra så gör det sig bäst nån gång mitt på dagen. Tänka kan jag till nöds klara av på förmiddagen. Åtminstone efter att jag fått mitt kaffe.

Konstigt

Vad är egentligen konst? Själva definitionen alltså och vem bestämmer en sådan sak?

Det som oftast poppar upp i skallen när man tänker konst är förstås tavlor och målningar. Sådant man kan hänga på väggen och beundra på gallerier och museer.

Konst kan förstås även vara skulpturer, teaterpjäser och filmer. Saker som skapats ur vår fantasi. Konst kan även vara hela byggnader, som i sig inrymmer konstskatter, som Louvren eller de de stora kyrkorna.

Samtidigt, kanske den verkliga konsten är rombmönstret i en honungskaka eller spiralen i en snigels skal.

Art is... what you get away with...

Arbetsveckan och skrivveckan

De ligger där intill varandra, jämsides i kalendern. Trängs och skuffas om utrymmet i tidens soffa. Båda vill gärna roffa åt sig av den andres sköna plats.

Båda vill ha mer.

Tänk om det gick att få dem att samsas, förenas och sammansmälta sådär som man kan. Skulle det innebära att de får en avkomma som oavkortat kan ägna sin arbetstid till att skriva?

Värt ett försök!

Fridsamt trivsamt

Jag uppskattar fridsam trivsamhet. När det finns tid att läsa och tänka. Kanske skriva något. När tiden räcker till och inte äts upp av de så kallade måstena. Trista saker som ändå behöver ta av ens dyrbara tid. 

Men sådant kan minimeras, rationaliseras bort eller kanske helt enkelt struntas i. Dammråttorna springer ingenstans. De ligger lugnt kvar till dammsugarkatten kommer och slukar dem.

Måstena är i själva verket inte alls något som nödvändigtvis behöver göras. Det är bara ren inbillning. När man inser det sänker sig friden över tillvaron.

Kreativ växtkraft

Från en magisk kortlek drog jag ett kort med en bild av en flicka i prickig klänning med en skrivbok framför sig. Ur boken sprängde sig en väldig praktfull rosa blomma.

Den skrivande flickan hade en närmast frånvarande min. Som om hon kapitulerat inför sitt skrivande, resignerat och funnit sig i att vara en betraktare.

Ibland blir hon rädd för sprängkraften i sina egna ord. Var kommer de ifrån? Är de verkligen hennes egna skapelser? Vill de henne väl, är kraften bakom orden god? 

Är kraften okontrollerbar, eller går den att tämja eller tukta? Riskerar den att växa henne ur händerna?

Kan man kvävas av sina egna ord? Tänk om växtligheten tar över, som i Jack och bönstjälken eller som klängväxterna runt Törnrosas slott. Vilse i skogen av ord. Insnärjd i sin egen kreativitet.

I förbifarten

Jag ser inte mycket av ungdomarna nuförtiden. De swishar förbi och man får fånga dem i förbifarten. Korta glimtar här och där som små guldkorn i floden av tid.

En flyttar för att gå i skolan i en ny stad, i ett nytt land och en är mest på annat håll fast hemma i vår stad. Det är helt i sin ordning, precis som det ska vara nu.

Och kanske kan jag även någon gång hinna fånga mig själv i förbifarten. Hon springer alltför ofta så fort förbi och jag hinner knappt se henne i ögonvrån, hon den där människan som är jag.

Bevattningsråd vid idétorka

Ibland tryter inspirationen. Inget finns att skriva. Uppslagen håller sig undan och inte en endaste liten titel kommer till mig.

Vad göra?

Hur vattnar man för att motverka idétorka? Med en vacker kanna i grön plåt. Pipen är lång och krökt som halsen på en svan och pipens öppning påminner om ett blomblad. Vattnet är ihopsamlat regnvatten. Ofta sitter en trevlig spindelhona på kannans utsida. Hon låter sig inte störas av att lyftas och lutas. Kanske tycker hon att det är lite som att åka karusell. 

Vad vet man om vad spindlar uppskattar här i livet.

Det ska bli sommarvärme under veckan och både blommorna och mina idéer behöver få extra mycket omvårdnad och vattning.

Augustititlar

Jag har i dagarna läst två böcker med augusti i titeln. Röd augustimåne samt Mörkögda augustinatt bägge i genren mordgåtor och med kräftskivor som scen för den utspelade dramatiken.

Augusti lider mot sitt slut, idag är sista dagen på sommarmånaden och det minner om den annalkande hösten. Mörkret faller tidigare och fort går det. Redan innan åtta har dagsljuset börjat fly.

Imorgon är det september och det markerar, åtminstone i kalendern, starten på hösten. Vädret kan inte kalendern styra över så det blir som det blir.

Det finns något trösterikt i en ljummen sensommarkväll som bäddar in det hårda i en mjuk filt i rött, gult och orange.

Tanketömning

Det fungerar som en rening inför dagen och det märks direkt när jag slarvat med min ordmeditation. Morgonsidorna. 

Nu har jag haft svårt att få till det en period och då vaknar stressråttorna och rör oroligt på sig. De trängs och knuffas. Hårt. Alla vill fram samtidigt och resultatet blir att allt trasslar ihop sig och inte en enda tanke når fram dit den ska.

Det är märkligt hur några utspillda ord på ett papper kan ha så stor effekt på mitt mående men så är det. Om jag inte hinner tömma ut alla osorterade tankar på morgonen blir hela dagen konstig och när det som nu slarvats många dagar och veckor i rad blir det riktigt illa.

Så nu måste det bli skärpning, bot och bättring!

Det riktiga nyåret

Imorgon börjar höstterminen för mig. Jag lever fortfarande efter terminssystemet trots att det var evigheter sedan jag lämnade skolan. Hösten är en nystart som är större än den i januari. Tydligare och mer påtaglig än det slumpmässigt utkastade hack i kalandern som övergången mellan december till januari utgör.

Som alltid har jag svårt att släppa taget som sommaren och tänker att det inte ens är sensommar ännu. Det är fortfarande klassisk vanlig sommar. Det är ju bara augusti. Och ändå.

Imorgon måste jag sätta väckarlarmet för första gången på många veckor och kan inte se mycket förmildrande alls i den saken. Nystarten i sig ser jag fram emot men det får allt bli en sovmorgon ändå.

Ett tålmodigt medium

Egentligen är det bara avtryck på ett papper. Krumelurer av bläck. Ord och tankar. Farhågor och förhoppningar, ältande och besvärjelser, allt i en salig blandning.

Det blanka pappret är den tålmodigaste mottagare som finns av frustration, oro, sorg och förhoppning om lycka som finns.

Pappret dömer inte. Säger inte heller irriterat att nu får det baske mig räcka med gnäll. Pappret står pall för allt, även det mest envisa tankarna. De där som man helst inte vill tänka, ens tyst för sig själv i vargtimmen.

Ord på ett papper kan även skapa så mycket glädje. Spänning och äventyr kan skapas nästan ur tomma intet och få fäste. Rena fantasifoster kan födas och utvecklas till karaktärer där jag uppriktigt förvånas i insikten av att de inte finns annat än i min fantasi.

Icketid

Jag kom tillbaka till staden efter en månads bortavaro och semester. Ledigheten fortsätter ytterligare några dagar på hemmaplan men det är inte samma sak.

Det märkliga är att det inte känns som jag ens varit iväg alls. Månaden som förflutit är som sammanpressad och komprimerad till icketid. Förr om åren när jag återvände hem efter veckor iväg kändes det helt annorlunda. Hemmet så ovant, som att jag såg det liksom utifrån. Men denna gång var känslan snarare att jag bara varit ute med soporna.

Detta trots att ledigheten varit full av upplevelser. Det är konstigt men samtidigt inte ett dugg förvånande. Tiden upphör nämligen aldrig att förvåna mig så det är liksom inte mer än väntat att det även kan bli såhär.

En tvättäkta historia

Håller den formen i tvätten? Min historia. Klarar den förlagens stålbad? Kommer den krympa till oigenkännlighet och tappa all sin vackra blåa färg?

Det återstår att se. Och om jag ska lämna in den till kemtvätt eller tvätta själv hemma i tvättstugan, det är en annan fråga att ta (tork)ställning till.

Jag ser framför mig hur tyget fladdrar i vinden, vackert mönstrade lakan på ett klädstreck spänt över en oklippt gräsmatta full av vildväxta sommarblomster. En berättelse som fått soltorka i den ljumma sommarvinden.

Mellan 10 och 2

Då är min plan att vara vaken. Jag har en ovana att vända på dygnet när jag är ledig en längre period. I yngre dagar inföll min vakentid snarare mellan 11 och 3 men jag har fått skärpa mig en smula. Det går ju inte an att vara uppe och uggla till klockan 3 längre...

Det där timmarna efter 11 på kvällen, då all expertis talar för att man redan borde sova, det är då det händer. Det magiska. Njutningen i att inte behöva gå och lägga sig för att man behöver vakna tidigt.

Men samtidigt vill jag ju inte sova bort mina lediga dagar... ett litet dilemma för en som tycks behöva sina åtta timmars skönhetssömn för att fungera.

Det får bli en kompromiss där jag tillåter mig att uggla lagom länge och sen sova ut lagom länge. Vad sen lagom är kan som alltid diskuteras.

Vanliga vänliga vandrare

På fjället hälsar alla på varandra. Det är trevligt och fullkomligt rimligt. Man går ensam i timmar och så möter man några som är på väg åt andra hållet. Utbyter något tips om vägen, konstaterar att det är  med- eller motvind, eller nåt sånt.

I storstaden skulle det förstås bli fullkomligt orimligt att hälsa på alla man möter så det resulterar i att man knappt hälsar på någon. 

Väldigt trist.

På en öde station

Jag sitter på balkongen, solen gassar och det är galet varmt. kvällståget mot Stockholm ar förbi nere vid sjön, det tutar vid de obevakade övergångarna. Tidtabellen börjar bli bekant. Tågens regelbundna tut är min kyrkklocka. 

Ikväll ska jag ingenstans. Andra får kliva på tåget. 

Jag borde skriva. Om andra som åker tåg. Passagerare på ett tåg som tar dem till en station som heter Blåhärad i Tidlösa. Men ännu är det för varmt på balkongen. Kanske senare ikväll när solen gått ner bakom bakom berget.

Samtidigt. Jag vet vad som händer om man velar för länge. Då slutar tågen att stanna på stationen och det gamla gula huset står övergivet kvar.

En djup dikt

Idag har jag verkligen ingen aning vad jag ska skriva. En vers kanske, en dikt eller ett kletigt grötrim? Nej det är juli och inte jul och om den saken har jag skrivit redan. Det känns som jag skrev det inägget nyss men det var för fyra år sedan, fyra år och fyra dagar sedan för att vara exakt.

Ok så det får bli en dikt ändå.

Jag gräver, 
du gräver,
hon gräver, 
vi gräver,
de gräver...

Den är inte särkilt vacker men den är jäkligt djup.
Och man har inte roligare än man gör sig.

Häromåret

Vissa är mer noga med tiden är jag. De vet precis vilket år ditt eller datt hände. För mig flyter allt ihop. Iallafall är det handlar om saker jag gjort flera eller till och med många gånger.

Jag tycker det är vilsamt när minnena flyter samman, när allt är häromåret oavsett om det är 3 eller 33 år sedan.

Sista första semesterdagen

Det gäller att fira så mycket man kan! Jag har nu haft ganska många första semesterdagar hittills denna ledighet. Den sista inföll igår. Nu har både maken och jag äkta semester från våra jobb. Inte uttag av flex och inte helg.

Tisdag säger kalendern att det är idag och det stämmer säkert men det behöver vi inte bry oss särskilt mycket om. Nu följer några oplanerade dagar då vi inte måste veta vilken veckodag det är. Skönt.

För mig är det ett mått på hur djupt in i ledigheten jag gått. Om jag nått stadiet av att vara dagvill är det ett gott tecken. Det borde man tillåta sig oftare.

Sommar

Det är väl nån sorts tradition. Att lyssna på Sommar i P1. Radioprogrammet som funnit i alla tider. Eller har det verkligen det? Hur ligger det egentligen till med den saken?

nej, inte precis i alla tider men bra närapå. Det första programmet sändes 1959. Nästan pensionsmässigt alltså men just gällande det här radioprogrammet hoppas jag att det inte tänker gå i pension.

Det är inte så att jag minns första gången jag hörde programmet men det bör ha varit länge sedan. Jag minns att jag lyssande på det under en sommar då jag jobbade men jag minns inte vilket jobb det var. Minns bara att det stod en påslagen radioapparat någonstans inom hörhåll för mig.

Signaturmelodin är i original från 1960, det var visst någon annan melodi den allra första sommaren men sedan dess har det varit samma. De glada stråkarna förmedlar själva sinnebilden av sommar. Segelbåtar på fjärden under en klarblå himmel. Svepande klänningstyg och kavajer i lätta luftiga material. Stråhattar på svaj och glada sommarlediga barn.

Sådan är bilden av min sommar.

Ett saknat sinne

Något fattas i mitt skapande. Det blir inte bra på det sätt som behövs. Jag vet ju att det går och oräkneliga i min omgivning lyckas gång på gång. Är de så olika mig?

Tydligen och det är helt omöjligt att sätta fingret på vad som skiljer. Det går inte att peka på en viss textrad eller en formulering eller ett kapitel och säga, detta är vad som fattas. Lägg bara till eller dra ifrån det här så ska du se att det flyger.

Det ligger bortanför min fattningsförmåga, som en dimension jag inte kan uppfatta. Som vore jag fånge i en tvådimensionell värld eller saknade ett sinne som andra har. Det tycks lika omöjligt för mig behärska berättandets konst som för en som aldrig sett att förstå färger.

Rent tekniskt, fysikaliskt går det att förklara och förstå men själva upplevelsen går en totalt förbi. Längtan ger dock inte vika. Den lyder inga förnuftets lagar, Vägrar lyssna. Fortsätter drömma. 

Även den som aldrig har sett kan få drömma om en regnbåge.

Låt tomrummet ta plats

Det är i tomrummet det händer. Tankar och idéer föds och nya världar tar form. När tillvaron är fylld ända ut i kanterna, till brädden planerad och kalendern fulltecknad, då sker inte det där magiska. 

Tanken behöver fritt spelrum. När allt är bestämt på förhand håller sig fantasin på sin kant. Det är helt enkelt ingen idé och komma med en idé som det inte finns tid att utveckla. Sommarsemestern innebär ett välkommet avbrott från det inrutade. 

Nu kommer många fria dagar i följd som slipper blir sönderhackade till små rutor i Outlook. Utsikterna ser bra ut för tankens frigång. Utsläppt på grönbete från kalenderns inrutade fängelseceller skuttar hon likt en yster ko ut från kontorsladans instängdhet.

Drygt fyrtio dagar utan schema. Vad kan det bli av detta. Kanske just ingenting alls, kanske en helt ny värld befolkad med karaktärer skapade ur tomma intet. Oavsett hur det blir med den saken, ett som är säkert är att om inte tomrummet fanns skulle inget nytt få plats.

Låt oss börja...

Palindrom

Bara ordet är fantasieggande. Det finns tilltalsnamn som är palindrom Anna och Otto. 

Världens längst palindrom är på finska, typiskt nog för finska är ett långt språk. Det vet jag från tiden då jag jobbade med översättningar av programvara. Ibland fick man göra knappar och menyer större så att den finska versionen skulle få plats.

Och ordet då? Det är saippuakivikauppias och det betyder täljstensförsäljare. Ett mycket användbart ord alltså. Kanske inte ett man använder varje dag men ändå. Ett riktigt ord.

Annars är engelskans racecar en favorit. Den är röd och snabb och får mig att tänka på Blixten McQueen.

Man kan också skriva hela meningar som palindrom. till exempel såhär:

Dromedaren alp-otto planerande mord

Undrar om Otto är en avlägsen kusin till Hjärtrud, vår skidåkande kameldam?

Frihetsgrader

Hur låst är jag i mitt tänkande när det gäller skrivande och fantasi? Är jag som ett tåg på en räls eller som en båt på havet. Tåget har inte mycket val utöver att följa sitt utstakade spår. Kan möjligen finna ett stickspår eller fastna på bangården. Och vad händer om jag stöter på en ko på spåret?

Båten har fler möjligheter. Kan färdas i alla riktningar och vädersträck. Men det finns stormar och havsvidunder att navigera runt medan friheten lockar.

Sen har vi flygplanet som har ännu en frihetsgrad och kan röra sig fritt i tre dimensioner. Som har hela luftrummet att ta ut svängarna i och göra loopar om andan skulle falla på.

Nu återstår att se om det blir tåg, båt eller flyg som blir sommarens litterära färdmedel.

Spräck bubblan

Jag brukar alltid skriva ett sommarinlägg på min blogg på jobbet strax innan semestern. De handlar ofta  om något lagom filosofiskt och trevligt. Detta år blev ämnet bubbelhoppande, ett begrepp myntat av en Max Hawkins och som en Emma Stenström på Handelshögskolan skrivit en bok om.

Bubbelhoppande innebär att ta sig ur sin bubbla och hälsa på i någon annans, av ren välvillig nyfikenhet. Målet är att upptäcka ett nytt perspektiv studera hur världen kan se ut från en annan vinkel.

Ofta vet vi inte ens om att vi befinner oss i en bubbla. Vi glömmer helt enkelt att det finns något utanför. Vi tror att bubblan är världen. Om vi lyckas få syn på den tunna skimrande väggen kan vi spräcka den och ta oss ut och in i en annan. Hur man nu ska bära sig åt med det utan att också spräcka den...

Om vi bortser från den lilla detaljen är såpbubblan som metafor vacker. Såpbubblor betyder sommar och frihet. Tyngdlöst och vackert skimrande. Ömtåliga.

Jag har länge fascinerats av de som tror att Jorden är platt, så kallade Flat Earthers troligen är det knepigt att hitta någon sådan att samtala med i min närhet så jag får starta med att läsa på. Göra ett bubbelhopp på avstånd. Oavsett hur det sker är det fascinerande och jag får öva på att hålla mina fördomar i schack. 

Jag undrar för övrigt om deras bubbla är platt som en pannkaka?

Den där boken...

Vi har väl alla varit med om det fruktlösa sökandet efter en förlorad bok eller kanske en film. Läst eller sedd för länge sedan men för evigt fast i minnet.

You know that book; you forget the title after you’ve returned it and over the years you try to look it up a few times, but you never find it again.

Grymt irriterande för man minns hur bra storyn var och hur underbart det vore att hitta den och läsa igen. Men det går inte så lätt för man minns för lite för att allvetande Google ska hitta igen den. Det blir till att leva på det goda minnet av historien.

Sen kan man förstås fråga sig varför man vill återuppleva något man redan läst eller sett. När det nu finns så mycket nytt att upptäcka att man aldrig i livet kommer att hinna med allt. 

Ja säg det, fråga inte mig.

Öppna stängda världar

Jag har precis börjat läsa en bok. En riktigt tegelsten. 863 sidor i liten text i en volym som faktiskt är bra mycket större än en normal tegelsten. Den har legat oläst överst i min bokhylla i många år och jag blev påmind om den häromdagen av den vän som först pratade om boken.

Då fanns den bara på tyska och det är tyvärr inte ett språk jag behärskar. Der Schwarm var titeln och jag var så sugen på att läsa den. Jag väntade otåligt på att boken skulle komma i översättning och köpte den så fort det gick.

Något måste ha kommit emellan, förmodligen andra böcker, så tegelstenen har legat och samlat damm nu i 16 år år. Dammlagret jag fick sopa bort var ordentligt tjockt. 

Svärmen blev det i svensk översättning men eftersom den handlar om havets uppror kanske den snarare borde hetat stimmet. 

När min vän visade mig sin bok på tyska kände jag så väl igen den frustrerande känslan av att vilja läsa något som inte var tillgängligt för mig. Så var det när jag i tioårsåldern ville läsa Alien som min pappa kom hem med efter en resa. Den boken blev min första att läsa på engelska. Jag minns även känslan från tiden innan jag kunde läsa alls. 

Alla dessa stängda världar som jag så gärna ville in i. Nu ligger åtminstone många öppna för mig, även den gamla tyska boken nu i svensk översättning.

Meningslöst

Jag har brist på meningar. De kommer inte till mig i den takt jag önskar. Eller, så är det jag som inte hinner lyssna och föra ner det jag hör på papper. Så kan det också vara.

Tankeströmmen behöver omvandlas till en värld av ord och det sker inte av sig själv.

En värld tänkt av mig, överförd till text, som i nästa överfart inte bör förvanskas alltför mycket innan den når sin mottagare. Mottagaren, läsaren, ska sen lyckas skapa sin egen tolkning av min ursprungliga värld. 

Undrar om budskapet når fram? Hur vet jag att det jag skriver är det som läses? Ser vi samma värld?

Höra och lyssna

Det är skillnad på att höra och lyssna. Du kan höra massor utan att lyssna, utan att uppfatta det som sägs. För att lyssna krävs koncentration och den tryter allt som oftast.

Jag har provat att lyssna på ljudböcker och det går ibland. När jag inte gör något annat som kräver någon större uppmärksamhet. Jag kan gå en känd väg eller köra bil på landsväg men så fort det blir lite stadstrafik, vare sig det är till fots eller på hjul, är det vara att sätta på paus.

Jag tillhör den där skaran som med viss svårighet kan gå och tugga tuggummi samtidigt. Jag har för övrigt aldrig gillat tuggummi så jag har liksom inte övat.

Hur som helst, för att förstå det jag hör, behöver jag lyssna. 

Knäck i lurarna behöver inte bero på dålig hörsel utan på att jag lyssnar för dåligt.

Flytande franska

Under några år i min ungdom pluggade jag franska. Det gick inget vidare. Det är ett vackert språk men ack så svårt. Galna stavningsregler och ljud jag varken kan frambringa eller tolka till något begripligt.

Det enda flytande franska jag förstår mig på är vin. Faktum är att det även kan gå att föra en enkel  konversation efter ett par glas av det flytande rubinröda elixiret.

Skål et à votre Santé!

En haiku för att fira

Detta är inlägg nummer 500. Väl värt att fira och vad passar väl bättre än en liten dikt. En haiku för att fira inlägg nummer 五百 gohyaku.

Stirrar på pappret
Ännu fullt av tomma ord
Vågar hoppa i

Kaffe i solen
Världarna vaknar till liv
Flyger högt i skyn

Fem hundra texter
Dolda för ingens ögon
Märker inga ord

Det blev visst tre stycken haikudikter men de är ju så rackarns korta. Och nu fortsätter färden mot 1000 inlägg...

Att speglas

Få saker är mer värt än återkoppling från en läsare. Även om reflektionen är ful så ger den värdefull information. Den är i högsta grad användbar.

I andra sammanhang är jag ofta skeptisk till återkoppling. Kan få hjärtklappning bara av att få frågan om jag har fem minuter...

Det är sällan en smakfull upplevelse. Allt som oftast serveras något bittert inlindat i socker. Detta i tron att det skulle mildra något av det beska. Tvärt om. Genom att linda in det blir hela anrättningen sur.

Bättre förstås att inte blanda.

Återkoppling på text är något helt annat. Dels är den efterfrågad och välkommen. Dels vet jag exakt vilket material jag lämnat och när det förväntas komma i retur. Inga obehagliga överraskningar. Jag är beredd och ivrig att få veta vad som är bra men allra mest vill jag veta vad som inte funkar.

Var blir det segt, var blir det ologiskt eller obegripligt? Var tappar jag bort den som jag allra minst av allt vill tappa på vägen. Den återkopplingen är ovärderlig. I den spegeln är det alltid värt att titta med öppna ögon.

Fram med teatersminket och vassaste redigeringspennan.

På tröskeln till sommaren

Första juni. Den första dagen på den första sommarmånaden. Just idag ligger hela sommaren orörd kvar. Inte en enda dag har nallats. Alla luncher och middagar med sill. Alla skymningar på balkongen. Alla iskalla öl invid en varm husvägg på uteserveringen. Alla ligger de framför.

Det är knappt jag vill gå över tröskeln för så fort jag är där så går tiden så fort. Jag vill gärna dra ut på starten. Stanna upp här i starten när det ännu går långsamt. Väl mitt i riskerar dagarna att rusa förbi i ett icke urskiljbart töcken där alla dagar blir till en.

Jag sätter mig en stund på sommarens veranda i hopp om att tiden här har sin egen mer långsamma rytm.

Trovärdigt

I skrivandet ska du inte låta dig begränsas av funderingar på exakt sanningshalt. Kom ihåg att det är skillnad på verklighet och trovärdighet.

Det rådet får en av mina romankaraktärer när hon kämpar med sin berättelse.

Trovärdighet är nödvändigt. Det du skriver måste vara värt att tro på. Så är det. Om jag inte själv kan tro på min berättelse kommer jag aldrig att kunna skriva den.

Det som är värt att tro på kan vi också be om.
I gränslandet mellan logik och magi, där fantasin är vild och frisläppt, kan vi åkalla musornas hjälp. 

Där kan vi skapa något som känns sant och trovärdigt.

Låt hundraåringen visa vägen

Jag envisas ju med att läsa en massa självhjälpsböcker. Denna gång en från Matt Dicks med svart bälte i effektivitet. Han hinner med mer än jag föreställer mig egentligen är möjligt, genom att optimera precis allt. Till och med tekniken för tömning av diskmaskinen.

Jag blir andfådd bara av att läsa och hade killen inte varit begåvad med en trivsam humor hade jag slängt boken i väggen. Eller inte föresten, för jag läste den på min Kindle...

Ett av hans trick vad att alltid rådfråga sitt framtida hundraåriga jag när det kom till beslut. Ska jag lära mig spela golf? Ska jag investera i en galen affärsidé som min kompis föreslår? Ska jag ta mig omaket att lära mig spela munspel?

Det låter som en smart strategi att fråga henne. Hon vet rimligen bra mycket mer än jag, har levt nästan dubbelt så länge. Såvida hon inte blivit glömsk och gaggig förstås. Den risken finns alltid i verkligheten men inte i min föreställning om henne som jag en dag kan bli.

Hundra år och pigg som en nötkärna.

Risken med Find & Replace

Jag har problem med namn. Förr om åren kämpade jag med att namnge mina romankaraktärer. Tyckte alla namn var fel och opassande. Inget namn var rättvisande nog för deras personligheter. Numera håller de istället på att byta namn stup i kvarten.

Knappt har jag börjat nedteckna hennes berättelse förrän hon bytt namn från Agneta till Anita och nu i imorse som kom hon och knackade mig på axeln och påpekade att hon faktiskt heter Monica. Monica med C.

Som tur är, är det enkelt att låta romankaraktärer byta namn. Det är bara att köra "find and replace" och simsalabim så blir min Anita en alldeles egen Monica. 

Det finns dock små faror med att använda den fiffiga funktionen. En gång läste jag en bok där huvudpersonen ursprungligen måste ha hetat David men vid något skede innan utgivning blivit omdöpt till Göran. Hur vet jag det? Jo på ett ställe i boken refererades till Michelangelos Göran

I ärlighetens namn minns jag inte om det var just Göran men det var något i den stilen, som var karaktärens nya namn och i övrigt är historien givetvis helt sann. 

Att tappa tråden eller faran med att flossa

Tandsten, det har jag gott om. Den byggs upp fort och behöver hållas i ständig schack för att undvika besök hos tandhygienisten oftare än varje halvår.

Lösningen är tandtråd, ständigt denna tandtråd. Flossa låter roligare än att använda tandtråd. Det är det inte men det låter onekligen skojigare. Helvetiskt trångt är det dessutom mellan tänderna, som att klämma sig igenom en bergsskreva nere hos den onde själv.

Nu var det dags. Duktigt plockade jag fram tandtråden. Slim, stod det på den lilla asken men inte hjälpte det. Ohjälpligt högg den sig fast, långt bak. Jag provade att få loss det som fastnat med en ny bit tråd. Ännu mer trasslades sönder och satt nu benhårt fast.

Det är ungefär samma känsla som när man inte får av sig en ring från ett finger som svullnat i sommarhettan. Panik. Något sitter fast. En liten löjlig vaxad tråd känns som den ska spränga käken.

Tur att apoteket hade öppet idag, de fick sig en hacka genom mitt inköp av typ alla sorters tråd och stickor som fanns i sortimentet. Jo, jag fick loss tråden till slut. Puh.

Fan vet dock när jag flossar igen...

Ett överflöd av ord

Ibland får jag panik över alla mina olästa böcker. De trängs i högar i sovrumsfönstret, på golvet och i Storytels och Kindles digitala bokhyllor. 

De digitala hyllorna sväljer i det närmaste oändligt många böcker och jag kan inte avgöra om det är en välsignelse eller tvärt om. Jag slipper snubbla över högarna och de samlar inte damm men jag föredrar ändå böcker av papper.

Jag älskar böcker och samlar dem gärna på hög för det finns trots allt en gräns för hur många ord jag hinner konsumera.

Och paniken över alla dessa olästa böcker är ändå en västanfläkt jämfört med den jag känner över mina oskrivna.

Som att skaffa hund

Känslan av av släppa ifrån sig en text som levt nära mitt hjärta i många år. Separationen från något som i mångt och mycket är jag. Mig själv.

På sätt och vis en sorg och på samma vis något självklart efterlängtat. Det uppstår ett tomrum och även om jag inget hellre vill än att släppa ut mina karaktärer ur byrålådan så fladdrar en moders oro i bröstet.

Det enda som lindrar oron är att påbörja något nytt. Lite som att skaffa hund när barnen flyttar ut.

Bara för stunden

Ofta skriver jag så fult att det blir oläsbart till och med för mig själv. Det är inte heller meningen att orden ska läsas efter att de hamnat på papperet. De är tankar fångade i flykten. Osammanhängande sömndruckna och därför extra intressanta.

Ocensurerade, ofiltrerade. Direkt från... ja från var?

Morgonsidor, en ström av tankar, en ström av ord. Bara för stunden, inte avsedda att läsas i efterhand. Inte ens av mig själv. När orden väl kommit ut har de gjort sitt. De finns kvar på pappret men blockerar inte längre mitt sinne.

Tanken är...

I skick att skicka

Hur vet man när det är dags? Är historien färdig nog att släppa? Jag litar inte längre på mitt omdöme, vet att det svikit förr. Att jag missbedömt texter kapitalt. Pinsamt kapitalt.

Men skam den som ger sig och envis som en röd gris. Som ett träd med djupa djupa rötter. Ett som aldrig ger upp. Från röd gris till rödstrumpa alltså. Så kan de det gå när inte haspen är på.

Och frågan kvarstår.

Hur vet man när det är dags att sätta punkt?

Livsglädje

Känslan av att stoppa något i jorden och se det växa upp. En liten kärna från ett äpple eller en mycket större från en avokado. Sätt dem i jorden och efter några dagar sker det magiska.

Potatis, morötter, ärtor och kryddörter, det mesta går att odla. Det är kul att äta det som man själv satt i jorden och tillsammans med solen fått att växa.

Det ger helt klart en påtaglig livsglädje att påta i jorden.

Skilj på originell och äkta

Alla historier har berättats förr. Många gånger. Alla dramer har redan spelats och det mesta går i repris. Däri ligger också tjusningen. Kraften i att få berätta en kär gammal saga, på mitt sätt. Från mitt hjärta.

Det är lätt att blanda ihop originalitet med äkthet i vår strävan efter att skapa något unikt. Men trots att alla berättelser på ett eller annat sätt redan är berättade finns de inte tidigare ur just ditt eller mitt perspektiv.

Det är därför de gamla historierna lyckas fånga vårt intresse gång på gång. Äktheten från den som skriver väcker både igenkänning och nyfikenhet och hos den som läser. Kombinationen är ett recept på en god upplevelse.

Riv innertaket

Hur ser det ut hemma hos dig? Har du ett onödigt lågt innertak som kan rivas ner och blotta en lyxig rymd upp till nock? Kanske finns ett stort takfönster som kan ge fri sikt mot skyn. Blå himmel om dagen och en stjärnbeströdd svart om natten.

Riv ner en ett tjockt lager gamla tapeter och finn gamla tidningssidor med artiklar skrivna för ett decennium sedan. Gott om gratis inspiration. 

Kanske upptäcker du en underbar fiskbensmönstrad parkett dold under den sunkiga platsmattan när du ändå är i farten.

Tänk vilka skatter du kan hitta om du bara vågar leta lite bortom, bakom och under.

Hägern äger

Jag såg en häger idag, ståtligt stående på sina långa ben vid vattenbrynet vid Brunnsviken. Tidigare i veckan såg jag två hägrar på en åker när jag svischade förbi med tåget.

Hägern är en pelikanfågel och ser skapligt exotisk ut trots att den är ett vanligt inslag även i mina helt icke-exotiska trakter. Det är väl liksom ingen som känner att ens hem är exotiskt, den känslan lämnar man till andra mer långväga gäster.

När jag för ett par år sedan såg en häger vid den lilla kanalen utanför mitt hus, hajade jag till och tänkte att du min vän har väl kommit fel, flugit vilse österifrån eller rymt från Zoo. Men nej, hägern är som sagt vanlig även här om än inte lika vanlig som sothöns, gräsänder och storväxta gäss från Kanada.

Enligt gammal egyptisk tro är hägern en symbol för förnyelse fertilitet, feminin energi och budbärare för nya bättre tider. Hägern påminner oss om att skapa sig utrymme, det kan vara en storslagen resa eller en egen vrå i hemmet.

För hägern hägrar en underbar sommar.

Orden är mina vänner

Jag umgås mest med personer skapade av ord nuförtiden. Det blir enklare så tänkte jag, då gör de som jag vill. Pyttsan! Och hej vad jag bedrog mig. Eller om det kanske var de som lurade mig.

De fick mig att skapa och sen släppa dem lösa i en värld utan gränser. Vilken frihet!

Orden, karaktärerna och miljöerna. Så fort jag släppt ut dem lever de sitt eget liv. Fascinerande. Men mig lämnade de kvar vid köksbordet.

Jag får skapa mig några nya polare som är mindre benägna att rymma med en gång... eller hellre några som tar mig med på sina äventyr. 

Maj o maj

Idag är det första maj. Våren står för dörren och det kan vara på sin plats att skänka en hedrande tanke till folkhemsbyggarna. De som såg till att vi fick en fungerande skola, vård och omsorg. Allt det viktiga som inte längre tycks värderas alls efter förtjänst.

Hur blev det så? Kanske för att vi låtit oss ta det för givet? Det får vi inte. Då kan det gå förlorat. Viktigt att påminna oss.

Maj är vår, det är den månad jag föddes. Sommaren ligger orörd. Från och med idag och 31 dagar  framåt är det tid att njuta av våren.

Ur startblocken

Och ur morgonrocken lyckades jag äntligen ta mig denna förmiddag i slutet av april. Ut och springa alltså. Det tar alltid emot och jag drar mig i det längsta men till slut så går det inte att skjuta på längre. 

Denna förmiddag var det alltså dags för säsongspremiär för min lilla löptur på 3 stackars kilometer. Lagom kort för att det inte ska bli övermäktig att ens ge mig ut. Jag är ju strax hemma igen. Ungefär så. Det gäller att övertyga sig själv om att det snart är överstökat. Och så är det ju.

Betyder nu detta att jag kan göra springandet till en god vana att hålla fast vid? Kanske. Det beror på vad vinsten är. Om vinsten är att känna mig lite piggare så är det ju bra men inte lockande nog i sig. Kaffe kan duga gott och likaså en promenad i dagsljus. 

Kungsholmen runt stod det skrivet med sprejfärg på gångbanan och genast vaknade min tävlingslust. Att springa ett lopp kändes lockande. Jag har sprungit många millopp på Söder och i Paris men aldrig runt min egen ö och aldrig såhär tidigt på säsongen. Kommer det ens att gå, eller blir det jag som kommer att behöva gå?

Musans gyllene väg

Den som har turen att få kreativ guidning från högre makter gör klokt i att följa med på färden.

Att skriva inom en specifik genres mall gör det förvisso enklare att nå ut på den så kallade marknaden. Men vad är marknaden annat än förväntan om potentiella läsare?

Du behöver inte gå omvägen via marknaden, tvärt om. Skriv hellre direkt för läsaren. Äkta vara lockar mest. På läsarnas marknad är musans guldmynt hårdvaluta.

En övning i ärlighet

Morgonsidorna ger övning i att uttrycka mig ärligt och sanningsenligt. Öppenhjärtligt. Avskalat skulle man också kunna kalla det. Utan filter.

Den som lyckas skriva ärligt, autentiskt, äkta och med välvilja. Den som vill sin läsare väl. Den kan lyckas fånga en trogna skara.

Alla dessa morgnar, alla dessa skrivböcker som fyllts med ord från mitt yrvakna ohöljda sinne, Om jag vågar skriva äkta på de sidor som ingen annan ser kan jag även våga vara sårbar på andra ställem.

Morgonsidorna har lärt mig att skriva sant. Inte sant i bemärkelsen att mina historier är på riktigt. Inte alls, de utspelar sig i en annan verklighet men en verklighet icke desto mindre.

En trovärdig verklighet. Värd att tro på i all sin osanolikhet.

När kalendern går fel

Det är inte bara mitt Schweiziska precisionsur som går fel, även min inre kalenderfunktion tycks vara i behov av kalibrering.

Annars händer det mest på semestern när veckans olika dagar hunnit smälta samman till nåndag. Detta underbara tillstånd när allt flyter.

Nu när det hände mitt i arbetsveckan och terminen är det inte lika underbart utan mest förvirrande och smått irriterande. Envist höll min inre kalender fast vid övertygelsen att det var söndag igår. Så till den grad att vi vid veckohandlingen missade att köpa något just till söndagsmiddagen. Den jag alltså trodde inföll redan igår.

På det här viset får jag denna helg njuta av två söndagar men får klara mig utan lördag. Och samma sak var det även tidigare i veckan då jag trodde hela tisdagen att det var onsdag. Normalt får min intre kalender pricksäkert just därför märks det så tydligt när den hamnar ur synk.

Beskriva - att skapa en värld

Ibland roar jag mig med att dissekera ett ord eller ett uttryck. Vad betyder något egentligen, liksom bortom ordet i sig? Dagens ord är Beskriva.

Att beskriva något har jag i vardagen tänkt betyder att man berättar sådär lite lagom förklarande vad något är eller hur något fungerar eller ser ut.

Men, om man lyssnar så... är det något som levandegörs genom att man skriver om det.

Eventuellt blir det tydligare om vi tar till närbesläktade ord som besjunga och betrakta. Fast, visst haltar det betänkligt när vi kommer till nästa sinne och måste bekänna att vi resonerat oss ända ut i busken.

Märk här hur jag skriver vi, fast det bara är jag själv som gjort mig skyldig till detta. Jag vill ha sällskap i klaveret. 

Jag fortsätter mitt beskrivande. Omskriven, beskriven. Levandegjord genom orden. Bara genom att beskriva något, en person, en plats, en miljö kan jag få läsaren att se, känna, höra, dofta, smaka. Uppfatta något som verkligt.

Att beskriva är att skapa.

En hisspitch

I två av mina nu pågående romanprojekt förekommer hissar som skapligt betydelsefull rekvisita. Kan man förresten betrakta en hiss som rekvisita, eller är det snarare en del av miljön? Nåja om vi lägger just den frågan åt sidan kan jag konstatera att hissarna otvetydigt spelar roll i berättelserna.

I den ena, en vackert utsmyckad hiss i ett sekelskifteshus, döljs ett hemligt meddelande bakom spegeln. I den andra utspelas ett skottdrama.

Jag tänker att mina hissar är metaforer för en förflyttning, en resa. Kanske är du inte den samma när du stiger av som när du går på. Vem vet vad som händer mellan två våningsplan, kanske korsas även en dimension?

Hissar har alltid fascinerat mig. Jag var en sån där besvärlig unge som alltid lekte i hissen trots den lilla mässingsplaketten som tydligt förkunnade att den inte fick begagnas av minderåriga. Jag visste mycket väl vad begagna betydde men tänkte att det var fullt trovärdigt att oskyldigt påstå motsatsen om vicevärden skulle komma på mig.

Jag tror även att jag innehar någon form av informellt stadsrekord i antal gånger jag fastnat i en hiss. En urval: 

I i höghuset där fritidshemmet låg fick jag klättra ut medan hissen satt fast mellan de två översta våningarna. 

Fredagkväll på jobbet, ett folktomt Ericssonkontor. Endast tack vara en tidigt mobiltelefon, en prototyp, jag råkade ha i bakfickan, räddades jag ifrån att sitta fast hela helgen. 

På ett annat jobb, en statlig myndighet, fast i liten hiss med sju olyckliga kollegor. Två mer olyckliga än oss övriga. Den gången ringde jag blandkåren som fick komma och bända upp dörren så de snabbt fick komma ut i friska luften.

Hemma i mitt hus satt jag relativt nyligen fast i en dryg timme när det var strömavbrott i halva stan. Som tur var hade jag en papplåda att sitta på, den som jag var på väg ner i soprummet med. Inte ens brandkåren hade tid att släppa ut mig den gången.

På en företagsfest, jag minns inte några detaljer men jag minns baren. De hade placerat den i hissen och som gäst fick man kalla på den till det våningsplan där man befann sig. Genialiskt och konstigt att man inte ser det konceptet oftare. Den hissen fastande inte på annat vis än i mitt minne och signaturdrinken måste ju ha varit Gröna hissen.

Metaforer

Jag älskar liknelser, bildspråk och metaforer. Gödslar med dem i mina texter. Hmm blir de då fulla av skit? Mycket möjligt men det avhåller mig inte för i skiten växer en och annan vacker blomma.

En gång träffade jag en person i jobbet som hävde ur sig att hen hatade metaforer, En fullkomligt obegriplig ståndpunkt. Häpnadsväckande, jag som dittills levt i den uppenbart naiva övertygelsen att alla liksom jag såg metaforer som något närmast magiskt.

Jag tog det väldigt personligt kan jag erkänna. Insikten skavde. Att det fanns sådana människor. Det var som att höra någon säga sig ogilla solnedgångar, kattungar eller havets vågsvall. 

Efter första klunken kaffe

Då direkt borde jag sätta pennan till pappret. Skriva mina morgonsidor utan störande input utifrån. Så som det är tänkt för att få avsedd effekt.

Istället hemfaller jag åt att läsa alla intressanta artiklar på DN och Medium. Känner mig nödgad att göra dagens lilla språklektion för att undvika att en irriterande liten grön uggla kommer och undrar var jag blivit av. Man bryter ogärna en streak på mer än 1000 dagar, hela 1100 idag för att vara exakt.

Vad mer avhåller mig från att skriva i min mintgröna bok?

Tja, att skriva detta inlägg bland annat. Fast det är å andra sidan just det som morgonsidorna är till för.
Att dra upp mina sömndruckna visdomar i ljuset.

Eldskrift

Skriv så pennan glöder. Så säger man och menar, vadå? Att skriva fort, effektivt och läsvärt? Eller kanske bara mycket och snabbt. När det gäller skrivande är det knepigt för å ena sidan föder skrivande just mer av skrivande men hur det blir med kvaliteten är en helt annan sak.

Att sätta pennan till pappret, eller fingrarna på tangentbordet, kan ibland vara tillräckligt för att få magin att flöda och andra gånger blir det bara skräp.

Kruxet är att det är omöjligt att veta i förväg när det blir det ena eller det andra resultatet. Även skräpet måste ut för att bana väg för det där andra. Det läsvärda.

Det enda raka är alltså att hålla i vanan. Skriva för glatta livet. Ibland slår det gnistor och ibland blir det bara en sketen illaluktande rökpuff.

En trevlig lista

För snart fem år sedan startade jag en vana. Att skriva ner tre bra saker som gör mig lycklig eller tacksam. Tre bra saker, var tredje dag. Det kändes rimligt och lagom. Listan har hunnit bli lång.

Vissa dagar blir det inte mer än ett konstaterande att man finns till och snart får gå till sängs, En sån sak kan vara gott nog att känna tacksamhet över. Andra gånger är det mer storslagna saker.

Oavsett är det en trevlig vana.

Vokalisten har ordet

AOUÅ EIYÄÖ den ramsan fick vi som gick i skolan för evigheter sedan lära oss, Hårda och mjuka vokaler hette de och jag lyckades aldrig lära mig vilka som var vilka. Nu förstår jag varför. De som kallades hårda tycker jag än idag låter mjuka. Och tvärt om.

Det som var hårt var inte vokalerna i sig utan det ljud som kom före dem. En sådan sak begriper ju inte en ettagluttare. Vilken dum och obegriplig indelning.

Min fundering på vokaler började med att jag ville hitta ett ord som funkar med dem alla. Såhär:

Rita, Ruta, Ryta, Röta, Rata, Räta, Rota, Reta, och jomenvisst, även Råta är ett ord enligt SAOL Sicken röta! Råta är ett äldre ord för sånt som kor ägnar sig åt. 

Mu på er!

Trädkramad

Nu är det lov och ledighet. Långfredag och påskhelg. Tid för vila. Vad innebär det att vila? Inte nödvändigtvis bara ligga på latsidan. Jag har för övrigt minst två latsidor. Jag vill göra något i vilan, åtminstone tänka en lugnande tanke.

På Japanska heter vila yasumi det skrivs såhär 休み

Det första tecknet 休 är en sammanslagning av tecknet för person och träd. Det andra み är ett ljudtecken för mi.

Vila symboliseras alltså av en person som sitter lutad mot ett träd. I skyddande skugga och med något tryggt och stabilt bakom ryggen. I den tanken kan jag vila medan jag lyssnar på vindens brus i lövverket.

Triss i tur

Nu kör vi ett språkinlägg igen. Denna gång om homonymer, synonymens mer okände syssling, eller tremänning då.

Hur många ord med tre olika betydelser kan jag komma på?

Tur - som i lyckosamt
Tur - som i en utflykt
Tur - som i min tur att laga mat

Slag - som utdelas i ett slagsmål
Slag - som i en uppvikning på ett klädesplagg
Slag - som i sort eller typ, den enda i sitt slag

Det måste finnas fler.

Inget lurt

Det var en oskyldigt nöje och jag saknar det. Aprilskämtet. I dagstidningen och på nyheterna på TV. Varje år höll jag utkik efter aprilskämten.

Nu tycks de helt försvunnit. De skulle väl ändå drunkna i all omgivande fake news. Bortkastat.

Trist men första april markerar ändå för mig starten på våren. Alltid något att glädja sig åt. Nu är det vår och snart är det påsk. Snön smälter och grönskan kommer åter.

Trettiosista mars

Idag är det den sista mars och min yngsta dotters födelsedag. För sjutton år sedan gick jag otåligt och vankade och väntade på att hon skulle behaga födas. Dagarna gick och det är magiska datumet kom och passerade. 

Det närmade sig en vecka över tiden och risken att hon skulle bli ett aprilskämt började bli oroväckande hög.

Nu slapp hon som tur var undan detta öde med knapp marginal. Det blev födelsedag den trettiosista mars och vips har det gått sjutton år. Time flies.

Ett fall för språknörden

Jag tycker det är skoj hur många olika ord man kan få fram genom att lägga till förled på ett ord. I detta fall ordet fall.

Infall, utfall, avfall, nedfall, frånfall heter det väl inte? Och frånfälle kanske inte gills. Påfallande kan man säga att något är. 

Uppfall finns nog inte och framfall vill man helst inte prata om.
Och bakfall, är det ett fall av bakfylla?

Tillfall. När något tillfaller mig.

Faller i faller en faller alla...

Klirr i kassan

Förstår morgondagens eller kanske redan dagens barn vad det uttrycket betyder?

Nu när betalningsmedel för länge sedan slutat klirra mot kassalådans botten. Och dessutom var det väl mest prassel i kassan ett bra tag innan även det försvann.

Nu är det tyst. Möjligen hörs ett digitalt pip. Pip i kassan. Det låter inte till närmelsevis lika skoj.

Swish däremot är skoj. Swish låter det när betalningen far iväg och visst hörs ett litet klirr när pengarna landar i andra änden.

Stamlokus

Det känns som jag alltid är hemma. Alltför sällan ser jag annat än hemmets i och för sig betydligt fler än fyra väggar men ändå. Ständigt dessa väggar. Samma tradiga trall.

Annars, för i tiden, gillade jag att gå ut. På lokal. Nu lät jag riktigt ålderstigen, inser jag.

Men, faktum är att jag saknar mina gamla favoritställen, de där jag brukade sitta ock skriva efter jobbet eller en stund på helgen.

Thelins café, Björkens bar, LeBistro och baren hemma i backen, den som bytt namn flera gånger. Jag har alltid haft en faiblesse för hotellbarer och hemtrevliga fik. De där ställena som känns perfekta för en stunds avkoppling med en skrivbok som bästa sällskap.

Jag tappade bort rutinen när jag slutade jobba på kontor. När jag inte hade en hemväg där jag passerade de där ställena och naturligt kunde slinka in. En station mellan arbetet och hemmet. En hållplats att landa på. På något vis måste jag finna vägen tillbaka till mina gamla stamlokus. 

Jag hör hur de lockar på mig.

När morgondimman lättar

Dimman har legat tät utanför fönstren flera morgnar i rad. Som i Lützen. En massiv vägg av ogenomträngligt vitt fluff. Jag tänker att dimman svalt allt därutanför. Husen, kanalen. till och med balkongens svarta smidesräcke. Tänk om allt är borta på riktigt. Inte bara tillfälligt dolt av fuktmättad luft.

Det är svårt att veta säkert vad som finns i dimman. Inget träd anar sin granne. Alla är ensamma. 

Plötsligt som genom ett trollslag kommer solens fingrar av ljus och skingrar dimman. Allt den dolde fanns kvar. Känner lättnad.

Vila i nuet

Just nu, just här händer ingenting och i det vill jag vila. Försjunka i händelselöshetens famn.
Ser inte bakåt. Blickar inte framåt.

Bara är.
Ingenting.

Enkla nöjen och dyra vanor

Mina önskningar är oftast inte av det materiella slaget. Inte direkt och isåfall är de små. Som gyllene korn av rom eller ostron tronande på en bädd av krossad is.

En iskall öl i en varm bastu. Något som förr kunde räknas till de enklare nöjena är numera belagt med en obligatorisk avvägning om elpriset motiverar till att avstå.

Skulle jag räkna ihop den verkliga underliggande totalkostnaden för en hägrande stund i bastun så skulle det framstå som svindyrt. Man kan tappa lusten för mindre så jag låter bli att räkna.

Är solnedgången gratis att njuta? Kanske, det beror på om man räknar in altanen den betraktas från, eller stranden på en ort dit det krävts flygbiljett och hotell.

Pengar är inte likställt med lycka men ibland kan tillgången till pengar göra lyckan mer tillgänglig. Iallafall för den som fått smak på löjrom, gåslever och champagne.

Som tur är kan jag ännu mer uppskatta enkel soppa på potatis, lök och vitkål.

Ta inte upp tråden

Fastna inte på kroken. Då sitter jag ofelbart där som en sprattlande fisk utan hopp om räddning tillbaka till havets frihet. 

Säkrast att hålla sig borta från det som lockar och drar. Det kan så lätt visa sig vara en fälla. Slappna aldrig av. Tro inte att det är fritt fram och säkert. Bäst att ligga lågt och inte hugga efter det glittrande draget.

Som moln på himlen

När vi nu ändå är inne på temat moln så kommer här ytterligare ett. Jag tänker på orosmolnen. De som helt utan hänsyn drar fram över skyn.

Ibland är de bara små oskyldiga vita tussmoln och ibland svarta tjocka ovädersmoln fulla av regn och åska. Precis som moln brukar så kommer de och går. Växlande molnighet.

Molnen är en bra metafor för oro. Den påminner om att molnen kan skingras, att det också kommer dagar med klarblå himmel och sol.

I skydd av molnskuggan

Jag gömmer mig i molnskuggan. Där håller jag mig dold, osedd och ifred. Ingen behöver plocka upp solglasögonen för att slippa bländas.

Någon hade listat vackra ord på olika språk, eller vackra och vackra förresten. Gökotta var det svenska exempel som lyftes fram. Säga vad man vill men vackert är det inte.

Mångata däremot, det fanns med fast angett som spanskt. Förmodligen hade skribenten helt enkelt skrivit fel. Mångatan som det vackra stråk av månens ljus avspeglat i mörkt vatten. Som en vintergata fast på vatten istället för i skyn.

Molnskugga är ett ord som harmonierar fint med mångatan, men de kan aldrig mötas, Den ena syns bara på dagen. Den andra på natten.

Nattlig läsning om sömn

Hur smart är det att ligga vaken och läsa bok om vikten av en god nattsömn? Ja, det kan man fråga sig och det gör jag. Frågar mig alltså.

Vad svarar jag då mig själv?

Hm... låt se. Boken jag började läsa heter Make Sleep Your Superpower och det lät intresseväckande.

Hur bra är det med en bok om sömn som väcker något? En bok om sömn borde ju snarare vara utformad som rena sömnpillret för att så att säga ha önskad effekt.

Zzzznark...

Uppdaterade drömmar

Jag kom på mig själv med att inte längre vilja ha en röd Ferrari. En gammal dröm som blivit otidsenlig. Utdaterad. Vem vill ha ett soppaslukande monster i dessa dagar? Dessutom är jag inte ens säker på att jag kommer ihåg hur man kör en bil med manuell växellåda. 

Undrar om jag har fler gamla drömmar som borde rensas ut? Som tar onödig plats från nya. Det tar förstås energi att bära runt på onödiga önskningar.

Längtan kan väga tungt.

Nu är den intressanta frågan vad jag ska drömma om istället för en testa rossa? En röd tesla? Njä...  troligen inte. Jag får fundera vidare på hur den uppdaterade bildrömmen bör se ut. Kanske behöver jag inte ha en ny. Sanningen är att jag redan haft min drömbil en gång. Det kan få räcka så.

Skitväder eller skidväder

Sportlovsveckan för oss och alla andra Stockholmare börjar imorgon. I fjällen är det plusgrader och regn. Visst finns det ännu snö i backarna och jag ser att liften går. Tar med sig tappra skidåkare, som trotsar blötan, med sig sig upp på berget.

Vi sitter inne. Kurar. Det hade vi gjort oavsett väder denna gång på grund av ett fotbollskadat knä och allmän sympati. Det kommer fler chanser till skidåkning i perfekt snö med sol och klarblå himmel. Så ser sinnebilden av en perfekt skiddag ut.

Språkpolisen dricker bärs i bastun

Under veckan har jag haft afterwork i bastun ett par gånger. Lagom till när jobbdatorn landar i sin ryggsäck är bastun varm och ölen kall. Sann vardagslyx. Första gången jag skrev om denna fina vana var ganska precix ett år sedan och den gången handlade det om näsbränna.

När jag häromdagen skulle beskriva mitt nöje för min ömma moder som liksom jag är begåvad med språkpolisens känsliga sinne blev det lite skojigt.

Såhär skrev jag i ett mess:

Själv fick jag en Corona från ICA som låg kvar i kylen sedan i somras i bastun, med en limeklyfta i.

Jag insåg ju direkt hur det lät. Syftningsfel är bara förnamnet...

Språkpolisen i mig frågade sig, och sin mamma, om det framgick att ölen legat i kylen och inte i bastun sedan sommaren. Och hur var det med limeklyftan, hade även den legat i sedan i juli?

Hur jag än vände och vred på orden lät det som att ölen stått i bastum med limeklyftan i sedan i somras.

Språkpolisen d.ä. kunde sträcka sig så långt som att det kanske fanns ett kylskåp i bastun men att limeklyftan helt klart legat i flaskan väldigt länge.

Det är inte lätt det här! Hur skulle jag ha skrivit för att få det normalbegripligt rätt?

Fast å andra sidan hade det då inte blivit något blogginlägg.

I framtiden är allt möjligt

Innan ligger alla vägar öppna. Innan man gjort sitt val och taget den ena eller den andra vägen. Framåt är allt möjligt. I backspegel ser man bara den vägen man tog. I valet klipps alla alternativ bort. De hamnar som en bortklippt filmsekvens, i papperskorgen istället för att visas på bioduken.

Du är din egen filmklippare. Du står även för regi och kostym. Kanske även för tillsättning av biroller och statister. Det är en smula oklart.

När eftertexterna rullar sitter du längst fram på parkett.

Självsamhetens lov

Jag njuter av min självvalda ensamhet. Högst frivilligt har jag dragit till fjälls för en veckas arbete och kvällar i mitt eget sällskap. Planen är att hinna läsa och skriva något mer än jag annars brukar göra.

Tiden får utvisa hur väl jag lyckas med min föresats. Halvtid i solituden har redan passerat. Dags att lägga på ett kol med andra ord. 

Samtidigt en saknad efter de som jag normalt delar mitt liv, badrum och kylskåp med. Konstigt hur man kan sakna att vänta på sin tur i den enda duschen i en familj med tonåringar.

Här i solituden har jag en lyxig regndusch alldeles för mig själv. Middagen bestämmer jag. Jag törs knappt skriva vad jag ätit hittills under veckan. Abbas fiskbullar i hummersås, en semla, fjällfil, te och mackor med sardiner och ikväll står Findus frysmiddag (köttbullar) på menyn.

Nåja, vi prioriterar alla olika och jag prioriterar nu tid. Dessutom råkar jag gilla det jag ätit. Är till och med stolt grundare och medlem i den vilande föreningen Fiskbullens vänner.

Den tredje sidan

Det är lustigt. Den tredje sidan hamnar alltid i en ny skrivbok. Mina morgonsidor alltså. Varje morgon i ur och skur skriver jag tre sidor dravel i en skrivbok. När en skrivbok börjar bli full tycks det alltid få plats två sidor och så hamnar den tredje som första i nästa skrivbok.

Inte med flit och avsikt men jag har märkt att det blivit så nu ett flertal gånger. Som en mjuk övergång till nästa bok, en med ännu bara tomma sidor.

Så var det också i morse då jag skrev två sidor hemma vid köksbordet medan tågen åka förbi utanför fönstret. Tredje sidan skrev jag på tåget när jag en stund senare åkte förbi samma fönster på min färd norrut.

Jag tänker på det som en styrd slump. En slump som man hjälper en smula på traven. Som livet i största allmänhet alltså.

Imorgon fortsätter boken att fyllas med mina tankar. Med mina ord. Mitt kära dravel.

En obeskrivlig historia

Hur bär man sig åt för att nå ut? Till en publik eller läsarskara alltså. En historia som aldrig når ut, den når heller aldrig fram.

Den måste ut ur mig.
In i dig.

En obeskriven historia kommer aldrig att bli mottagen. Aldrig läst, begrundad eller bedömd. Det är bara de beskrivliga berättelserna som blir beskrivna.

Tänk om det är de obeskrivliga som är de mest fantastiska? De som innehåller det vi behöver läsa, höra eller veta. Så synd i så fall.

Den som knäcker koden att beskriva det obeskrivliga blir en sann hjälte.

För tid och evighet

Varför skapar vi? Skriver böcker, målar tavlor, skulpterar och agerar på scen.

Jag tänker att det är så en verklighet blir till. Någon skapar den. Någon med fantasi stark nog att föreställa sig en värld. Eller kanske tillräckligt många som tillsammans vågar hoppas.

Evigt usel eller tillfälligt otränad

Jag fick ett tips på perspektivskifte idag. Att vara dålig på något behöver inte betyda evig oförmåga. Det kan bara krävas träning. 

Fickparkering tex har jag alltid sagt mig vara usel på, vilket är helt sant. Men en annan sanning är att jag aldrig övat. Jag har bara undvikit. En närbesläktad utmaning, köra in och ut ur garaget, har jag däremot lärt mig bemästra. Jag kan lära mig.

Om jag vill. 

Det krävs nämligen en vilja för att sluta vara usel på något. Det krävs engagemang, tid och energi. Övning ger färdighet. Det här innebär att jag för evigt kommer att vara usel på att spela golf.

Muskelminne

Utantill. Ordet för min tanke till läxor. Pianoragglande och rabblande av franska glosor. Engelskans begrepp, by heart, låter onekligen vackrare. Att minnas med hjärtat.

Då får jag snarare känslan av att den utantill-lärda läxan befästs med kärlek och glädje. Inte med tvång och hot om straff, eller åtminstone skammen över att inte kunna läxan. 

Jag är en stor beundrare av de som kan väcka lusten att lära. Och om jag själv någon gång lyckas är det min största glädje.

När berättelsen ömsar skinn

Jag undrar hur många ord som ens finns kvar från då jag trodde att mitt manus var klart och redo att möta världen? Sommaren 2018 om jag inte missminner mig. Jag skickade ut mitt stackars ofärdiga bokbarn i den hårda förlagsvärlden.

Det gick som det brukar. Refuseringar i långa rader. Lustigt nog en refusering mer än förlag jag skickat manuset till. Jag blev alltså dubbelrefuserad. Säkert ett rent administrativt misstag men lite symbolik läste jag allt in det.

Nu efter flera års harvande av redigering med både yxa och osthyvel var det dags att ta till storslägga och bräckjärn. Jag särade på två historier som av misstag växt samman. Ett ack så vanligt nybörjarfel. För många händelsetrådar i ett och samma manus. När jag väl insett vidden av just detta problem var det enkelt åtgärdat. 

Bort med hälften!

Svårare än så var det egentligen inte. Det var verkligen två sammanflätade berättelser som relativt enkelt kunde snurras isär. Den ena halvan, den bättre, börjar rent av likna något. Den har potential att bli något man inte behöver gömma i byrålådan. När hälften togs bort kom luften åt. Tanken fick plats och historien kunde fortsätta utvecklas.

Om den andra halvan är livskraftig nog att klara sig på egen hand? Kanske. Det är den svåra halvan, den känsliga. Den som liknar mig mest. 

Man kan alltid banga

Ibland är man bara trött. Till och med för trött för roligheter. Det enda jag längtar efter är att få sjunka ner i total oföretagsamhet i en soffa eller fåtölj. Gärna med en god bok. Det är liksom alltid det jag strävar efter. 

Som tillhörande de introvertas skara kommer energipåfyllningen inifrån. Det går alltså inte att dansa eller konversera sig till ny ork och pigghet. Det enda som gäller är stillhet och tystnad. Sällsynt svårfångade saker nuförtiden.

Samtidigt som det bär emot att tacka nej till roligheter är det ibland just det jag behöver.  Att vila i ensamhet är ett underskattat nöje.    

En backdrop till livet

Jag lever med mitt manus som en backdrop till livet. Ett ständigt närvarande bakgrundsbrus. En överlagring från en annan värld. Ett extra lager verklighet.

Lockande, pockande drar det mig ibland bort ifrån en verkligen till en annan, Det är som att passera igenom draperier av tunna tyger. De syns och känns men går lätt att röra sig igenom,

Som fisken i vattnet

Längtan till källan finns där ständigt. Källan där idéer rinner fram. Jag har aldrig tråkigt. Bara för lite tid att fiska. I mitt inre finns oändligt många liv. Oändligt många berättelser. Det är bara att håva in. Eller kasta ut reven och få upp en sprattlande glänsande historia.

Är den för liten och ofärdig kastar jag den tillbaka i forsen att växa till sig. Fantasins hav blir aldrig utfiskat och drömmen om att fånga en flygfisk lockar.

Vattentorn och luftslott

Det började med att en liten unge på bussen entusiastiskt utropade: Jag ser vattentornet! Till sitt måttligt intresserade resesällskap. Till hennes försvar höll hon en mycket ettrig hund i famnen och hade mycket packning. Stackars kvinna som aldrig hann lyfta blicken och se vilket torn den lille pojken menande.

Jag har själv aldrig lagt märke till något vattentorn från just den bron vi befann oss på. Dock många andra ståtliga torn.

Från vattentornet vandrade mina tankar vidare till luftslott, jordkällare och eldstäder. 

Luftbroar har man också hört talas om och jag är uppvuxen i Jordbro. Nästgårds låg Brandbergen. Stans vackraste förortsnamn och den fulaste plats man kan tänka sig. Till och med snäppet mer deprimerande än det på den tiden ökända Jordbro.

Elementen och byggnadsverk. Vatten, luft, jord och eld. Slott, broar, torn och städer. Kombinera dem och du kan få allt. Slott som brinner och broar över forsande vatten. Torn som sträcker sig genom luften mot skyn. Städer och människor som som befolkar jorden.

Inte konstigt att man länge trodde att dessa fyra element utgjorde grundämnena som byggde hela världen. 

Som flygplan på kö

En gång såg jag flygplanen ligga som pärlor på en tråd i väntan på inflygning till Los Angeles stora flygplats LAX. Det var mörkt och mot natthimlen syntes planens ljus tydligt. Jag kunde räkna till inte mindre än sju flygplan på rad. Säkert väntade fler bakom, i en ständig ström dit min blick inte nådde.

På samma vis känns det med mina skrivprojekt. Det som ligger först i inflygningskön blockerar de andra från att landa.

Vid närmare eftertanke finns ju en annan kö på flygplatsen som är ännu mer lik mina manus öde. Den där planen ännu befinner sig på marken.

Det stora flertalet av idéerna har ju inte ens fått lov att lyfta ännu. De väntar tålmodigt i taxikön på väg ut mot startbanan. Jag måste ta ett snack med den där flygledningen!

4000 veckor

Så långt är ett genomsnittligt liv. Det kan låta mycket och kännas förfärande kort. Allt beroende på perpektiv.

Själv är jag snart uppe i 3000 så det ligger obestridligt mer väg bakom än framför mig. Om man nu ska betrakta tiden som en väg. I så fall är det ett vägnät med oändligt många korsningar och avtagsvägar. 

Som alltid kan du bara välja en i taget.

De allra flesta möjliga liv förblir olevda. Det är bara att hacka i sig. Acceptera som vi boomers säger. Det finns många barn jag aldrig fick. Resor som aldrig blev av och en herrans massa jobb jag aldrig provat.

Allt detta köper jag beredvilligt. Men jag har faktiskt svårt att acceptera att jag kommer att dö med olästa böcker omkring mig och kanske värst av allt, även med en del oskrivna.

Vivören är vid god vigör

Min man såg ordet vivör på nummerplåten på en bil och som vanligt drog min inre filmvisning igång. Jag såg vivören framför mig, dansandes gatan fram. På väg till något av stadens bättre etablissemang. Vivören är själva nöjeslivet förkroppsligat.

Vivören är en festprisse, en levnadsglad person som ägnar sig åt lättsinnigt eller vidlyftigt nöjesliv. Det låter inte så dumt det! Bekymmerslöst om inte annat.

Vivören kommer från franskans, en som lever. Ja käre tid, fransmännen tycks alltid ha det lite roligare här i livet.

Jag har skrivit om honom förr, här i Sybaritens sanningar. Han går under många fantasieggande namn.

Libertinen. Fri från vad? Livets trista måsten får man förmoda.
Rucklaren, som får mig att tänka på en hamnsjåare på semester.

Och hans kusin, Rumlaren som lätt påstruken vinglande raglar hemåt i den ljumma sommarkvällen. Eller vår Ravaillac, en annan fransman. Han namn låter som en varg eller vildhund och han har ju också en mördad kung på sitt samvete.

Åter till vivören, lätt blasé och världsvan. Han sitter där under ett parasoll på trottoarcaféet och inväntar kvällens fröjder. Iakttar förbipasserande och tänker att alla de där andra som sliter och släpar i sitt anletes svett måste ha missförstått något om hur det här livet ska levas.

Vivören är alltid vid god vigör. Han utstrålar livskraft och styrka. Skulle hälsan någon gång vackla, hans leverne kan ju så att säga tänkas tära på levern, så är han strax vid god vigör igen. Förbluffande raskt ser vi honom åter i vimlet.

Utspillda ord

Vad avgör om orden platsar i en roman eller inte? Hur genomtänkta och välordnade måste de vara? Det går inte an att bara kasta ur sig en textrad och en till och tro att det automatiskt ska bli något av värde. Många passager i mitt manus är snarare resonemang som bättre hör hemma i ett samtal med en vän.

Men vad hjälper det när orden bara kommer. När det inte finns en vän med stora öron och dito hjärta i närheten. Då hamnar orden och resonemangen istället på pränt. Någonstans måste de landa och lagras.

I en bok behövs ett ständigt driv för att inte tappa läsaren. Reven måste förbli spänd. Dessa resonerande passager behöver redigeras bort. Väck. Kill your darlings.

Är det vad detta är? Ett ställe att lagra alla mina värdelösa vinddrivna älsklingspassager. En ordkyrkogård för rastlösa formuleringar.

Andäktiga uttryck

När andan faller på. Vad ska jag göra då och framför allt, hur känns det? Hur ska jag veta, hur det känns när något faller på?

Faller av vet man ju hur det känns. Faller av en liten kärra exempelvis. Eller en kälke i branta backen. Då tappar man snarare den där andan.

I andanom. Det låter lite som i ändan om. Som i den där visan om igelkottaskinnet. Som barn var det en rolig visa om en lat gubbe och hans gummas hämnd. I dag tänker jag mest på den stackars igelkotten som fått sätta livet till. Fast troligen var den redan hädangången. 

Som vän av igelkottar kan jag tycka att kärringen lika bra kunde ha fodrat gubbens brallor med tistlar. Men nu var det inte ändan om utan andanom det handlande om. I fantasin, i tankarna, för sin inre syn.

Så, detta blev ett litet andrum.

Städa för livet

Somliga kallar det att döstäda. Den där rejäla utrensningen och röjningen av hemmet som till slut blir nödvändig. Inte för att man planerar att dö i närtid utan för att livet inte längre får plats.

Ansamlingen av prylar är skrämmande. Var kommer allt ifrån? Hur ska jag ta mig an detta överflöd? En liten bit i taget får det bli. Berget är så stort att det är svårt att se var man ska börja. Det är en utmaning att ens komma sig för att börja. All bråte förmörkar klarsynen.

Samma sak gäller förmodligen för mitt inre, för mitt skrivande. Där finns också alldeles för många samtidigt pågående projekt och idéer som krockar och hakar fast i varann så att allt står still.

Jag måste hitta en ände att börja i, både i hemmet och i skrivandet. Och sen hålla fast för glatta livet. Hålla kvar tills det blir färdigt. Vad nu färdigt innebär i livets sisyfosarbete.

Ett hyllplan i taget. Ett stycke i taget. Ett skåp, ett kapitel. Till slut hoppas jag att både hemmet och berättelsen går att urskilja.

Klivet över tröskeln

Ett långt lugnt jullov har just avslutats. Jag har varit ledig sedan 16 december och det känns som ett annat liv. vardagen började i måndags och idag är det i en grisblink redan fredag. Snabbast veckan i mitt kvinnominne.

Jag gillar mitt jobb men har hemskans svårt med själva övergången. Hu vad jag gruvade mig i söndags. Förgängelsekänslig har jag lärt mig att det heter, det som jag lider av.

Jag sörjer över att behöva raska undan julen. Julstjärnorna i fönstren ska plockas ner. Snögubben och tomten får flytta in i garderoben tills nästa gång. Det är alltid lite skoj att se dem sitta där när jag tar fram min regnjacka mitt i sommaren.

När jag väl tagit klivet över tröskeln in i vardagens rum, vardagsrummet, så känns det mycket bättre. Redan nästa vecka kommer julledigheten ha släppt sitt grepp om mig. Eller snarare jag som släppt greppet om jullovet.

Koncentrerat koncentrat

Sedan flera år har antalet inlägg på bloggen stadigt ökat. Från blygsamma serien 5, 8, 6, 2, 8, 4 de första sex åren till att det sjunde plötsligt ta ett kliv och bli 29 stycken.

Det var 2018 och jag vet inte exakt vad som hände. Jag fick en närmast omättlig lust att skriva, bokade in träffar med mig själv och en blommig skrivbok efter jobbet. Med barnslig förtjusning såg jag fram emot dessa skrivarträffar där flera inlägg tillkom inspirerade av tjuvlyssnade samtal.

Sen eskalerade det. Åren efter de 29 texterna landade skörden på 58, 92, 106 och nu senast 115 stycken. Såhär kan det ju knappast fortsätta och jag har mer än en gång funderat på om mängden inlägg gör dem utvattnade som en snål kärrings blandsaft.

Min önskan är att de ska vara smakfulla. Även ett budskap i textform kan säkert bli mer koncentrerat av en viss återhållsamhet. Kanske blir det mer kraft och karaktär i orden om jag lagrar dem längre inombords innan jag släpper ut dem.

Hålla tand för tunga

Pratar för mycket och skriver för lite. Det skulle vara en rättvisande beskrivning av mig själv. Jag har rent löjligt svårt att vara tyst. Hur blev jag sådan kan man fråga sig. Bara jag inte ställer min fråga högt, för då gör jag ju det igen.

I alla händelser borde jag skriva mer, det har jag skrivit om förr. Det talade blir sällan bestående även om vissa uttalanden kan bli kvar länge i det kollektiva minnet. Särskilt om det handlar om en känd persons fadäs. De sprids som en löpeld.

Mina egna för många talade ord behöver tack ock lov utstås av en ytterst begränsad skara. De skrivna är frivilliga att ta del av så de fortsätter jag gödsla med tämligen fritt.

Som skrivet, inte som sagt, borde jag skriva mer...

En dag som alla andra

Idag är det första dagen på ett helt nytt år. Allt ligger orört. Oskrivna blad väntar i boken på vars pärm det står präglat 2023 i guldbokstäver. Ett gyllene år.

365 dagar att fylla med innehåll. 365 dagar att leva.

Självklart inser jag att denna dag är precis som alla andra. Allt fortsätter som igår. Det finns ingen verklig gräns mellan åren. Givetvis inte. Men det är likafullt nyttigt att låtsas att det är så.

Får jag komma in? Jag står lite tvekande på tröskeln till det nya året. Tar av mig mina klumpiga vinterkängor och byter om till mjuka tofflor. Vill ogärna klampa in med skor.

Välkommen in hör jag en vänlig röst. Slå dig ner vid brasan så kommer jag strax med tekannan.