Ur startblocken

Och ur morgonrocken lyckades jag äntligen ta mig denna förmiddag i slutet av april. Ut och springa alltså. Det tar alltid emot och jag drar mig i det längsta men till slut så går det inte att skjuta på längre. 

Denna förmiddag var det alltså dags för säsongspremiär för min lilla löptur på 3 stackars kilometer. Lagom kort för att det inte ska bli övermäktig att ens ge mig ut. Jag är ju strax hemma igen. Ungefär så. Det gäller att övertyga sig själv om att det snart är överstökat. Och så är det ju.

Betyder nu detta att jag kan göra springandet till en god vana att hålla fast vid? Kanske. Det beror på vad vinsten är. Om vinsten är att känna mig lite piggare så är det ju bra men inte lockande nog i sig. Kaffe kan duga gott och likaså en promenad i dagsljus. 

Kungsholmen runt stod det skrivet med sprejfärg på gångbanan och genast vaknade min tävlingslust. Att springa ett lopp kändes lockande. Jag har sprungit många millopp på Söder och i Paris men aldrig runt min egen ö och aldrig såhär tidigt på säsongen. Kommer det ens att gå, eller blir det jag som kommer att behöva gå?

Musans gyllene väg

Den som har turen att få kreativ guidning från högre makter gör klokt i att följa med på färden.

Att skriva inom en specifik genres mall gör det förvisso enklare att nå ut på den så kallade marknaden. Men vad är marknaden annat än förväntan om potentiella läsare?

Du behöver inte gå omvägen via marknaden, tvärt om. Skriv hellre direkt för läsaren. Äkta vara lockar mest. På läsarnas marknad är musans guldmynt hårdvaluta.

En övning i ärlighet

Morgonsidorna ger övning i att uttrycka mig ärligt och sanningsenligt. Öppenhjärtligt. Avskalat skulle man också kunna kalla det. Utan filter.

Den som lyckas skriva ärligt, autentiskt, äkta och med välvilja. Den som vill sin läsare väl. Den kan lyckas fånga en trogna skara.

Alla dessa morgnar, alla dessa skrivböcker som fyllts med ord från mitt yrvakna ohöljda sinne, Om jag vågar skriva äkta på de sidor som ingen annan ser kan jag även våga vara sårbar på andra ställem.

Morgonsidorna har lärt mig att skriva sant. Inte sant i bemärkelsen att mina historier är på riktigt. Inte alls, de utspelar sig i en annan verklighet men en verklighet icke desto mindre.

En trovärdig verklighet. Värd att tro på i all sin osanolikhet.

När kalendern går fel

Det är inte bara mitt Schweiziska precisionsur som går fel, även min inre kalenderfunktion tycks vara i behov av kalibrering.

Annars händer det mest på semestern när veckans olika dagar hunnit smälta samman till nåndag. Detta underbara tillstånd när allt flyter.

Nu när det hände mitt i arbetsveckan och terminen är det inte lika underbart utan mest förvirrande och smått irriterande. Envist höll min inre kalender fast vid övertygelsen att det var söndag igår. Så till den grad att vi vid veckohandlingen missade att köpa något just till söndagsmiddagen. Den jag alltså trodde inföll redan igår.

På det här viset får jag denna helg njuta av två söndagar men får klara mig utan lördag. Och samma sak var det även tidigare i veckan då jag trodde hela tisdagen att det var onsdag. Normalt får min intre kalender pricksäkert just därför märks det så tydligt när den hamnar ur synk.

Beskriva - att skapa en värld

Ibland roar jag mig med att dissekera ett ord eller ett uttryck. Vad betyder något egentligen, liksom bortom ordet i sig? Dagens ord är Beskriva.

Att beskriva något har jag i vardagen tänkt betyder att man berättar sådär lite lagom förklarande vad något är eller hur något fungerar eller ser ut.

Men, om man lyssnar så... är det något som levandegörs genom att man skriver om det.

Eventuellt blir det tydligare om vi tar till närbesläktade ord som besjunga och betrakta. Fast, visst haltar det betänkligt när vi kommer till nästa sinne och måste bekänna att vi resonerat oss ända ut i busken.

Märk här hur jag skriver vi, fast det bara är jag själv som gjort mig skyldig till detta. Jag vill ha sällskap i klaveret. 

Jag fortsätter mitt beskrivande. Omskriven, beskriven. Levandegjord genom orden. Bara genom att beskriva något, en person, en plats, en miljö kan jag få läsaren att se, känna, höra, dofta, smaka. Uppfatta något som verkligt.

Att beskriva är att skapa.

En hisspitch

I två av mina nu pågående romanprojekt förekommer hissar som skapligt betydelsefull rekvisita. Kan man förresten betrakta en hiss som rekvisita, eller är det snarare en del av miljön? Nåja om vi lägger just den frågan åt sidan kan jag konstatera att hissarna otvetydigt spelar roll i berättelserna.

I den ena, en vackert utsmyckad hiss i ett sekelskifteshus, döljs ett hemligt meddelande bakom spegeln. I den andra utspelas ett skottdrama.

Jag tänker att mina hissar är metaforer för en förflyttning, en resa. Kanske är du inte den samma när du stiger av som när du går på. Vem vet vad som händer mellan två våningsplan, kanske korsas även en dimension?

Hissar har alltid fascinerat mig. Jag var en sån där besvärlig unge som alltid lekte i hissen trots den lilla mässingsplaketten som tydligt förkunnade att den inte fick begagnas av minderåriga. Jag visste mycket väl vad begagna betydde men tänkte att det var fullt trovärdigt att oskyldigt påstå motsatsen om vicevärden skulle komma på mig.

Jag tror även att jag innehar någon form av informellt stadsrekord i antal gånger jag fastnat i en hiss. En urval: 

I i höghuset där fritidshemmet låg fick jag klättra ut medan hissen satt fast mellan de två översta våningarna. 

Fredagkväll på jobbet, ett folktomt Ericssonkontor. Endast tack vara en tidigt mobiltelefon, en prototyp, jag råkade ha i bakfickan, räddades jag ifrån att sitta fast hela helgen. 

På ett annat jobb, en statlig myndighet, fast i liten hiss med sju olyckliga kollegor. Två mer olyckliga än oss övriga. Den gången ringde jag blandkåren som fick komma och bända upp dörren så de snabbt fick komma ut i friska luften.

Hemma i mitt hus satt jag relativt nyligen fast i en dryg timme när det var strömavbrott i halva stan. Som tur var hade jag en papplåda att sitta på, den som jag var på väg ner i soprummet med. Inte ens brandkåren hade tid att släppa ut mig den gången.

På en företagsfest, jag minns inte några detaljer men jag minns baren. De hade placerat den i hissen och som gäst fick man kalla på den till det våningsplan där man befann sig. Genialiskt och konstigt att man inte ser det konceptet oftare. Den hissen fastande inte på annat vis än i mitt minne och signaturdrinken måste ju ha varit Gröna hissen.

Metaforer

Jag älskar liknelser, bildspråk och metaforer. Gödslar med dem i mina texter. Hmm blir de då fulla av skit? Mycket möjligt men det avhåller mig inte för i skiten växer en och annan vacker blomma.

En gång träffade jag en person i jobbet som hävde ur sig att hen hatade metaforer, En fullkomligt obegriplig ståndpunkt. Häpnadsväckande, jag som dittills levt i den uppenbart naiva övertygelsen att alla liksom jag såg metaforer som något närmast magiskt.

Jag tog det väldigt personligt kan jag erkänna. Insikten skavde. Att det fanns sådana människor. Det var som att höra någon säga sig ogilla solnedgångar, kattungar eller havets vågsvall. 

Efter första klunken kaffe

Då direkt borde jag sätta pennan till pappret. Skriva mina morgonsidor utan störande input utifrån. Så som det är tänkt för att få avsedd effekt.

Istället hemfaller jag åt att läsa alla intressanta artiklar på DN och Medium. Känner mig nödgad att göra dagens lilla språklektion för att undvika att en irriterande liten grön uggla kommer och undrar var jag blivit av. Man bryter ogärna en streak på mer än 1000 dagar, hela 1100 idag för att vara exakt.

Vad mer avhåller mig från att skriva i min mintgröna bok?

Tja, att skriva detta inlägg bland annat. Fast det är å andra sidan just det som morgonsidorna är till för.
Att dra upp mina sömndruckna visdomar i ljuset.

Eldskrift

Skriv så pennan glöder. Så säger man och menar, vadå? Att skriva fort, effektivt och läsvärt? Eller kanske bara mycket och snabbt. När det gäller skrivande är det knepigt för å ena sidan föder skrivande just mer av skrivande men hur det blir med kvaliteten är en helt annan sak.

Att sätta pennan till pappret, eller fingrarna på tangentbordet, kan ibland vara tillräckligt för att få magin att flöda och andra gånger blir det bara skräp.

Kruxet är att det är omöjligt att veta i förväg när det blir det ena eller det andra resultatet. Även skräpet måste ut för att bana väg för det där andra. Det läsvärda.

Det enda raka är alltså att hålla i vanan. Skriva för glatta livet. Ibland slår det gnistor och ibland blir det bara en sketen illaluktande rökpuff.

En trevlig lista

För snart fem år sedan startade jag en vana. Att skriva ner tre bra saker som gör mig lycklig eller tacksam. Tre bra saker, var tredje dag. Det kändes rimligt och lagom. Listan har hunnit bli lång.

Vissa dagar blir det inte mer än ett konstaterande att man finns till och snart får gå till sängs, En sån sak kan vara gott nog att känna tacksamhet över. Andra gånger är det mer storslagna saker.

Oavsett är det en trevlig vana.

Vokalisten har ordet

AOUÅ EIYÄÖ den ramsan fick vi som gick i skolan för evigheter sedan lära oss, Hårda och mjuka vokaler hette de och jag lyckades aldrig lära mig vilka som var vilka. Nu förstår jag varför. De som kallades hårda tycker jag än idag låter mjuka. Och tvärt om.

Det som var hårt var inte vokalerna i sig utan det ljud som kom före dem. En sådan sak begriper ju inte en ettagluttare. Vilken dum och obegriplig indelning.

Min fundering på vokaler började med att jag ville hitta ett ord som funkar med dem alla. Såhär:

Rita, Ruta, Ryta, Röta, Rata, Räta, Rota, Reta, och jomenvisst, även Råta är ett ord enligt SAOL Sicken röta! Råta är ett äldre ord för sånt som kor ägnar sig åt. 

Mu på er!

Trädkramad

Nu är det lov och ledighet. Långfredag och påskhelg. Tid för vila. Vad innebär det att vila? Inte nödvändigtvis bara ligga på latsidan. Jag har för övrigt minst två latsidor. Jag vill göra något i vilan, åtminstone tänka en lugnande tanke.

På Japanska heter vila yasumi det skrivs såhär 休み

Det första tecknet 休 är en sammanslagning av tecknet för person och träd. Det andra み är ett ljudtecken för mi.

Vila symboliseras alltså av en person som sitter lutad mot ett träd. I skyddande skugga och med något tryggt och stabilt bakom ryggen. I den tanken kan jag vila medan jag lyssnar på vindens brus i lövverket.

Triss i tur

Nu kör vi ett språkinlägg igen. Denna gång om homonymer, synonymens mer okände syssling, eller tremänning då.

Hur många ord med tre olika betydelser kan jag komma på?

Tur - som i lyckosamt
Tur - som i en utflykt
Tur - som i min tur att laga mat

Slag - som utdelas i ett slagsmål
Slag - som i en uppvikning på ett klädesplagg
Slag - som i sort eller typ, den enda i sitt slag

Det måste finnas fler.

Inget lurt

Det var en oskyldigt nöje och jag saknar det. Aprilskämtet. I dagstidningen och på nyheterna på TV. Varje år höll jag utkik efter aprilskämten.

Nu tycks de helt försvunnit. De skulle väl ändå drunkna i all omgivande fake news. Bortkastat.

Trist men första april markerar ändå för mig starten på våren. Alltid något att glädja sig åt. Nu är det vår och snart är det påsk. Snön smälter och grönskan kommer åter.