Rensa i tid och rum

Vårstädning. Att göra plats för det viktigaste. Jag läste just klart en bok av Gretchen Rubin, min lyckogudinna sedan många år. Nu skriver hon om att rensa i röran, med titeln "Outer order, inner calm" Precis det jag hoppas uppnå efter min egen vårstädning.

Det är på modet nu. Att städa. Röja. Få bort plottret. Döstäda kallar min granne det, men hur kul låter det? Jag vill ju städa för att släppa fram livet, göra plats för det.

Här och nu.

Böckerna om städning bjuder på så många tips och trix men i slutänden handlar det om att skapa luft. Luft i rummet. Luft i tiden. För nya saker att ta plats i, saker som egentligen inte kräver fysiskt utrymme men som har svårt att våga sig fram när allt är fullt av bråte och tidskrävande åtaganden.

Min svepande sopkvast når in i glömda vrår som sedan kan andas friskt igen, på vinden, i hallgarderoberna och i kalendern.

Kylskåpsförvaring av minnen

Souvenirer. Saker för att minnas. Resor till exempel. Några påtagliga minnessaker som skall stå någonstans och samla damm. En porslinsfigur, en docka i landskapsdräkt, en skål eller kaffemugg (en sådan går iallafall att använda).

Länge samlade jag på tändsticksaskar, tagna från exotiska hotellbarer och restauranger. Både på egna och andras resor.

Det var kul. De gick att använda, tog inte så värst stor plats och gick att ha framme i en stor glasskål så att man blev trevligt påmind om det hotellet, där och då, varje gång man behövde en tändsticka.

Men så blev gaständare och rökförbud populärt, ungefär samtidigt. Det blev svårt att hitta tändstickor på resorna.

Då växlade jag upp min alternativa minnessakssamling, kylskåpsmagneterna.

De är åtminstone användbara till att fästa saker med, barnens skolschema, en rabattlapp från affären eller reklam för fönsterputs som aldrig blir av.

Kylskåpsmagneten är liten, sitter inte i vägen. Påminner om trevliga ställen och skyler kylskåpsdörrens repor och skavanker. Bättre souvenir finns nog inte.

Förtöjningar till verkligheten

Om jag inte hade mina ankare i verkligheten, fanns då risken att jag skulle segla vilse i fantasin, i mitt tankehav?

Förmodligen.

Skulle jag sammansmälta med min romankaraktär som jag nu tillbringar så mycket tid tillsammans med.

Hon vid sitt köksbord. Jag vid mitt. Samma. Strunt samma. Bord som bord. Karaktär som karaktär.

Vem äger rätten att avgöra vem av oss som är mest verklig. Jag som tror mig ha skapat henne eller hon som kanske inte vet att jag finns?

Hon skriver själv om någon, är denne någon då ännu mindre förankrad i verkligheten?

En karaktär skapad av en (av mig) skapad karaktär. Gör det mig till dubbelgud?

Det är nog tur att jag har några ankare och förtöjningar i kanterna. Till det fasta. Fastlandet. Jag kan känna dem dra när jag seglat iväg för långt ut.

Kom tillbaka, dags att ordna middagsmat, kan ett ankarfäste tycka.

Vi föds alla som experter

Sen ägnar vi resten av våra liv åt att återupptäcka glömda förmågor. Som självkänsla, tilltro till vår förmåga att lära nytt. Kärlek att känna och ge, till oss själva och andra.

Som riktigt små har vi en enorm tilltro till vår förmåga. Med all rätt. Vi kan lära oss vilka språk som helst. Använda vår kropp till de mest fantastiska bedrifter. Men vartefter tiden går stelnar vi, såväl kroppsligt som mentalt.

Visst, att bli framgångsrik inom isdans kanske inte är fullt realistiskt om man börjar öva för sent men det mesta ligger fortfarande inom räckhåll.

Det är illa nog att vi missar hur bra vi kan bli men ännu värre att vi glömt det vi redan har. Förmågan att känna lycka och tillfredställelse är medfödd och inget vi behöver lära oss.

Bara komma ihåg.

Med andra ord

Häst, kuse, ök, märr, totto, pålle kamp. Kärt hovdjur har många namn.

Dessutom har vi fålarna, de som Staffan vattnar i visan. Och springare, ädla och oftast vita, med en prins på.

Synonymer. Olika ord som betyder i stort sett samma sak. Fast inte riktigt, varje variant bär på sin egen egenart. Vissa är för barn, titta totto! Pålle. Andra får slita hårt, kamp, ök och märr. Och en valack är en hingst som berövats förmågan att göra föl med ett sto.

Ytterligare andra är de vi slänger oss med i slang när vi satsat en slant på en kuse på travet.
Hästar blir för övrigt inte svettiga när de springer, de blir löddriga.

Min absoluta favorit är havremoppen.

Jag minns att det fanns en tävling i förlaget Wahlströms ungdomsböcker, de som var noga uppdelade i pojk- och flickböcker. Grön och röd rygg. Jag hade ungefär lika många av varje sort, arvegods från pappa och mamma. I tävlingen kunde man välja om vinsten skulle bli en moppe eller en ponny. Jag tyckte det var så lustigt. Så brutalt olika saker och ändå med samma ändamål. Att sitta på för att ta sig någonstans.

Om vi vänder på steken, har vi stålhingst, hoj, båge, knarr och det för mig nya jonne. Jag har bara hört det tidigare i verbform, "att jonna" i betydelsen cykla.

Nu rider jag vidare mot horisonten, var den nu ligger... Vem vet, plattjordarna kanske inte är helt ute och cyklar?

Lean och skrivprocessen

Jag visste det! Allt hänger ihop.

I veckan var jag på studiebesök på Scania och såg tillverkningen av motorer till lastbilar. I en helt annan bransch jobbar jag med liknande frågor.

Flöde, kundvärde, ledarskap och organisationskultur. Bra, vi kan lära av varandra.

Vad gör man när man fastnar, när flödet står still? Då vattnet står där som en mur. Fruset i tiden. Den som sett ett fruset vattenfall vet vad jag menar.

En stillnad urkraft. För stunden overksam, men med enorm potential.

Idag är jag ledig från jobbet och nu är det min roman som fastnat. Ordflödet.
Något är tokigt. Jag har kört fast. Bra! Älska avvikelser. Inspect and adapt.

Experimentera. Prova och se vad som händer.

Få saker är så lätta att ändra som text skriven på dator. Det är till och med enklare än att ändra i programkod, för där kan det påverka saker i verkliga livet.

Eller, åh förlåt! Det kan litteratur med. Men, i det outgivna nuläget, i tryggt förvar på min hårddisk och kanske på några fler i molnet, är det fullkomligt ofarligt att prova, att flytta, att mixtra med min text.

Det drabbar absolut ingen oskyldig. Det är totalt fail-safe. Tryggt kan jag testa de mest halsbrytande vändningar utan att lämna min nedsuttna fåtölj. Allt för att få igång min berättelses rörelse igen. Smälta det frusna ordflödet.

Ta tillvara det jag lär mig på vägen.