Att se fram och tillbaka

Nu prick är det ett dygn kvar att 2020. Varje år skriver jag en sammanfattning av året som gått och vad jag vill med det som ligger framför. Jag kallar det min nyårskrönika. Den är bara för mig själv så ordet kanske är illa valt. Tanken är väl oftast att en krönika skall läsas och ett budskap spridas.

På det allvetande Wikipedia står dock följande:

"Krönika är en litterär historisk framställning av yttre händelser i bestämd tidsföljd."

Så långt stämmer det ju förträffligt bra. Det är ju precis så det är!

Jag brukar starta med att läsa igenom föregående års text, för att komma i stämning. Nu häromdagen skummade jag igenom flera, många år tillbaka. Det var både trevligt och en smula beklämmande. För insikten kom att vissa saker tycks jag sakna förmåga att förändra. Trots att jag sedan länge är medveten om att jag både vill och borde.

Sådant känns ju mindre upplyftande att läsa och skriva. År efter år.
Betydligt roligare då att skriva om sådant som för en framåt. Sådant som går i en riktning jag valt. Det är de sakerna jag vill skriva om imorgon. De sakerna jag vill minnas från 2020 och ta mig med in i 2021.

Trevligheter att se fram och tillbaka på.

Stillsamt flyter ån

Dagarna flyter ihop. De blandas i tidens flod. En strid ström av timmar och minuter som formar ett liv.

Jag sitter vid kanten av ån, just där den gör en krök och skymmer det som ligger bortanför. Just här rinner inte vattnet fullt så fort. Jag hinner fånga en skopa minnen.

Dricker minnets dryck och ser. Hör och känner. All den tid som flutit förbi. Någonstans finns allt kvar. Varje liten stund värd att minnas och även de man för länge sedan glömt.

Jag sitter kvar här en stund, jag trivs i sällskap av porlande vatten. Nytt smältvatten väntas från bergstopparna som nu täcks av snö.

Ordens kraft

Pennan är mäktigare än svärdet. Det kan säkert stämma, det finns de som sitter i fängelse eller som dömts till döden för sina ord. Så hade det aldrig varit om orden inte kunnat påverka.

Det skrivna ordet besitter kraft. Självklart. Att läsa är inte bara ett tidsfördriv, det kan upplysa och uppmana. Påverka till handling.

Visst finns det sägner som berättats i århundraden innan de till slut blivit nedtecknade. De riktigt starka berättelserna lever nog sitt eget liv oavsett hur de sprids.

Fördelen med det nedskrivna är att det kan bevaras. Finnas kvar långt efter att den som tänkt. talat eller skrivit försvunnit ur tiden. Kedjan hålls samman utan att den som berättar behöver möta den som för historien vidare. 

Att skriva är ett sätt att bli evig, eller iallafall skapligt långvarig.

Pennan är mäktigare än svärdet, eller som jag brukar säga. Min penna är betydligt vassare än min tunga.

Gammal som gatan

De senaste veckorna har jag drömt om ålder. I drömmarna har jag varit ömsom ung som mina döttrar, ömsom äldre än min mor.

Känslan sitter kvar, den panikartade av att plötsligt vara över 80. Och med en aning om att det faktiskt kommer att kännas just så en dag, Plötsligt påkommet. 

Eller lugnet och lyckan över att vara riktigt ung och så en viss sorg efter uppvaknandet och insikten att nej, den drömmen var inte om mig.

Har jag åldersnoja nu också? Som om det inte vore nog med alla nojor jag redan har.

Ett halvsekel i år. Gammal som gatan. Fast gatan som mitt hus ligger vid är bara hälften så gammal. Den tillkom i stadsbilden samtidigt som huset och kvarteret, 1997.

Jag är därmed dubbelt så gammal som gatan.

Sakta men säkert

Midvinter har passerat. Det har vänt. Solen kommer sakta åter. Sakta men säkert. Det är åtminstone ett som känns tämligen säkert i denna annars oförutsägbara tid.

Och solen har sin gång.
För ovanlighetens skull gillar jag den översatta titeln bättre än originalet "The Sun Also Rises" låter inte fullt lika poetiskt.

Även om det fortfarande är mulet så får vi en liten gnutta mer dagsljus för varje dag som går. Bara tanken på de där extra ljusminuterna känns upplyftande.

Verklighetsflykt

Är det vad jag ägnar mig åt? Läsande och skrivandet är att förflytta sig om än inte fysiskt så mentalt till andra platser.

Någon annanstans. Bli någon annan. I en annan tid. Innan. Efter. Bara inte exakt just här och nu. Drömma sig bort. Eller dit.

Jag läser eller skriver den verklighet jag vill befinna mig i. Min tillvaro av ord. Tilltalande ord. Trivsamma ord. Läkande. Lärande. Lockande. Levande. Ord.

Kringskuret

Mycket i tillvaron nu är begränsat. Vad man kan göra. Vem man kan träffa. För precis ett år sedan var vi på väg för att fira jul och nyår i Australien. Något som då visserligen kändes som ett äventyr men alls inget omöjligt. 

Idag känns det som en avlägsen dröm. Något närmast overkligt. Nu när man inte ens bör åka buss. Inte kan fira helgerna med de man vill, på det sätt man vill. Det vore galet oansvarigt.

Förra julen kände jag en viss skuld över en lång flygresa. Klimatet oroade. Skogsbränderna som härjade, som vi upplevde på alltför nära håll. Resan kändes bitterljuv på det viset. Vi bidrog en smula till kommande års bränder.

Vi anpassar oss. Vi kan anpassa oss. Vi måste anpassa oss. Även om tillvaron blir kringskuren kan det ses som ett billigt pris för att så många som möjligt skall få finnas ännu en tid.

Med fantasin som sällskap

Jag har nog alltid tyckt om att vara för mig själv. Ensam eller själv, det är en skillnad där. Känna sig ensam kan man göra även i sällskap, kanske då som allra mest.

För mig själv, i mitt eget sällskap, har jag aldrig känt mig ensam. Tvärt om. Då kan jag som starkast förnimma samhörigheten med allt.

I sällskap där man inte når fram, där inget samtal sker. Där råder ensamheten. Den har inget att göra med om man är fler i rummet eller ej. Ensamheten känns när ingen kommunikation finns. När alla dörrar är stängda.

I fantasin kan alla dörrar öppnas, alla gränser korsas. Tid och rum är inte längre barriärer. Fantasin låter sig inte hindras av sådana världsliga saker.

Håll idégrytan kokande

Tillsätt små ingredienser då och då. Snigelsnor och en ögonfrans från en dovhjort. I sällsynta fall ett tagelstrå ur en enhörnings silkeslena man. Rör om noga. Gärna med en kvist av trollhassel.

Röken som stiger från grytan letar sig in i de mest svårtillgängliga skrymslen och vrår. Kanske in till dig, in i din själ och ditt hjärta. 

Om min historia kan ta sig ut ur mig och in i dig, då har jag lyckats med mitt långkok. 

I med- och motvind

Ibland känns det som allt går en emot. Som om universums alla krafter gaddat ihop sig. Det behöver inte vara något stort eller allvarligt. Det räcker med känslan av att det är motigt både hemma och på jobbet, som förvisso båda sker hemma nuförtiden.

Jag har tidigare tänkt att det bara är dagen, eller veckan, det är fel på. Att det mest är inuti mig själv som motigheten finns. Så är det antagligen. Och sen hittade jag dessa ord som kändes sanna:

"The universe conspires with you. Your self-doubt conspires against you."

Det kändes genast mer hoppfullt. Tänk om universum vill en väl? Så långt vet jag inte om jag kan gå men neutralt är det i alla händelser.

Motvind, motljus, motvalls, motgång,

Medvind, medgång, medsols, medvurst... 

Med vind i seglen.

Som tur är går det att segla dit man skall i såväl med- som motvind.

Stulna stunder

Det mesta i min tillvaro nuförtiden går ut på att hitta skrivtid. Tid som inte finns. Jag får stjäla mig till den. Tid för läsning finns det inte heller tillräckligt av. Gör det någonsin det?

Oändligt med tillgänglig tid hade inte hjälpt. Det vet jag från de tillfällen i livet då det varit just så. Jag vill ha precis lagom med tid. Inte för mycket. Inte för lite.

Just de stunderna, lagom många, är de som jag stjäl till mig.

Kroppen andas, själen berättar

Jag skriver för att jag tycker det är roligt. En hobby brukar jag säga.

Men sanningen är att jag måste. Annars sjunker jag till botten som en haj som slutat simma. Som kvävs när syret slutar strömma genom mina gälar.

Jag måste berätta. Mitt liv. Andras liv. Det som varit, det som pågår och det som skall bli. Jag berättar genom att skriva, för att hålla mig flytande. För att inte stillna på botten.

Tvåhundra små texter

Så var det dags igen. Hundra nya inlägg har det blivit sedan den 9 augusti förra sommaren. Jag har förstås inte hållit räkningen själv, det gör bloggsajten åt mig. Men faktum kvarstår. Detta är inlägg nummer 200.

Lite festligt kan man ändå få tycka att det är. Rent av värt att fira. Fira att orden fortsätter att komma.
Nå dåså. Grattis, hurra och skål! 

Att vaska guld ur ordströmmen

Att finna de rätta orden är som att vaska guld ur en ström av pladder. Jag vill hitta de vackra, de glänsande. Orden som går rakt in i hjärtat på läsaren. Men det blir så mycket grus på vägen.

Så mycket lera och skräp. Gamla kladdiga löv, stickor och strån. 

Ibland vaskar jag vid minnesfloden. Somliga dagar är den strid och andra närmast en rännil.

På botten av vaskpannan ligger små korn av guld. Försvinnande få men omisskännligt. Guld.
Sann lycka!

Bokkännaren

Jag pratade häromdagen med några skrivande vänner om hur man väljer böcker i bokhandeln. Vad är det som får en att plocka upp en bok och låta den följa med hem?

Omslaget spelar såklart en viss roll även om ordspråket avråder en från att döma boken efter omslaget. Eller som det heter i svensk översättning, hunden efter håren.

Inte alls lika litterärt gångbart, men desto mer luddigt.

Nå, om omslaget väl lockat till att plocka upp boken så är det baksidestextens tur. Lockar den?

Om så är fallet så måste man provläsa ett stycke, kanske alldeles i början men hellre mitt i. Jag har dock slutat att läsa slutet. När jag var yngre började jag alltid med att läsa slutet. Oklart varför. Var jag rädd att det inte skulle vara lyckligt? Få romaner slutar ju på ett sådant sätt att det ger ett helt tydligt svar på den frågan.

Oavsett så har jag alltså slutat med den (o)vanan.

Vad är det då som avgör frågan om boken får följa med hem eller inte? Det har något med stil och ton att göra. Slår tonen an en sträng. Känns det skrivna som min verklighet. Är det en värld som öppnar sig likt en välkomnade famn? Kom in, kom in, här hör du hemma. Här kommer du känna igen dig i karaktärer och miljö.

Om texten känns som en boktext så åker den tillbaka i hyllan eller på bokbordet. Då är det bara en text och inte en värld värd att besöka. Inte för mig, men säkert för någon annan. Vi är alla stämda i olika tonarter.

Det känns när det svänger i takt.

I jakt på meningsfullheten

Ord som är utan mening, lösryckta utan ett sammanhang. Ord som inte bär på en berättelse. Så känns det ibland med de ord jag får ur mig och ner på papper. Meningslösa. Tomma.

Vad är det som fyller orden med mening? Var kommer magin ifrån? Hur hittar man igen den när den håller sig undan.

Det är väl som det brukar. Ingen idé att aktivt söka och jaga. Bättre sitta still och lyssna efter det minsta prasslet i buskarna. Avvakta. Inspirationens magi kommer när man minst anar det, det gäller att vara beredd att fånga när den tassar förbi.

Efter att jag fått ta del av vad fantasin kan berätta släpper jag min fångst fri att fortsätta sin färd. Fantasi och inspiration går inte att sätta i bur och spara till sen. De måste nyttjas i farten.

Universums gåta

Det började med en fundering på komplexitet, hur man kan förklara konceptet för någon som inte vet, och som blandar samman det med det närliggande som bara är komplicerat. Mitt standardexempel är mitt mekaniska armbandsur. Det är bara komplicerat. Inte komplext.

Klockan är visserligen en intrikat konstruktion som man måste vara mycket fingerfärdig och erfaren för att kunna serva och laga. Men den är förutsägbar i sin krånglighet. Samma kuggar hakar i varandra dygn efter dygn och den fortar sig omkring tio minuter i månaden. Inget precisionsur direkt.

Komplext är det som inte är förutsägbart. Det som du inte kan räkna ut i förväg. Det du inte kan lära dig annat genom att observera, experimentera och prova. Se vad som händer.

En organism är komplex. En organisation är komplex. Den består ju av organismer av slaget människor som interagerar med varandra. Det om något är komplext.

Ett komplext system.

Universum är den ultimata komplexiteten och rymmer alla de andra. Även det komplicerade och det till synes enkla. Så frågan är varför universum finns. Jag kan ha löst allas vår existensiella gåta. 

Universum finns för att kunna skapa sig själv.

Ett uppdämt behov

Ett berg av ord växer inom mig. En lavin av formuleringar redo att rasa utför branten. Idéer, plotter och vändningar. Samtidigt behöver jag arbeta med avskalning och rensning. Allt på samma gång.

Vad hindrar orden från att fritt forsa ut? Tillräckligt med tillgänglig tid brukar jag tänka och tro. Jag vet förstås inte om det är sant. Jag har aldrig haft, eller tagit mig den tiden. Mest handlar det nog om en bekväm tanke. En bortförklaring.

Är det av rädsla över att orden skall visa sig vara meningslösa som jag avhåller mig? Nej, det spelar ju ingen roll, ingen annan behöver läsa eländet om det skulle gå så illa.

Hur avgör jag vad som är ogräs och vad som är blommor värda att spara och ge lite extra gödning. Jag känner mig hemmablind i min egen trädgård. Men det kanske ger sig om jag bara kommer ut och sätter igång och får fingrarna ner i jorden.

I ropet och senaste skriket

Vad är modernt? Vad är det som gäller igår, idag, imorgon? Hur hänger man med i svängarna? Klädmode har aldrig intresserad mig. Jag vet inte säkert varför men jag har nog varit mer mån om att kläder skall kännas bekväma. Hur de sett ut har varit underordnat, och så har min garderob sett ut efter det.

I min garderob hänger klänningar som min mormor hade som ung. De var nog moderna då. Jag använder dem ibland på kul. En blommig, en svart i tunt tyg, en annan svart i tjock brokad, en fjärde i guldbrun hålspets. Hålspets, är inte det en sorts ammunition också?

Jag har kavajer i min garderob som jag köpte när jag var tonårig. De passar ännu så varför inte ha dem kvar. Jag har nästan inget med knappar. Av någon anledning tycker jag förfärligt illa om knappar. Dragkedjor däremot är jag svårt förtjust i.

Köper jag nytt är det alltid flera jeans, blommiga klänningar eller rutiga byxor och svarta luvtröjor.

Varje jul önskar jag mig en trave svarta strumpor av en viss sort, för då har jag slitit hål på de jag fick sist.

Nu har jag två tonårsdöttrar och de tycker min klädstil är hopplöst trist. Förutom de saker de redan knyckt ur min garderob.

Ordberoende

Det finns ett bokförlag som heter just så. Ytterst passande namn tycker jag.

Själv är jag ordberoende i allra högsta grad. Ordberoende, textberoende, bokberoende, läs- och skrivberoende. Alla dessa beroenden erkänner jag mig lida av. Eller njuta av snarare.

Lider gör jag bara när jag inte får dem tillfredsställda.

Men så kanske det är med alla beroenden? Lidandet uppstår först i bristen på det man vill åt. I abstinensen.

Nu är väl mitt beroende inte så värst farligt. Det behöver inte bli dyrt och det sliter inte nämnvärt på kroppen, förutom att man ofta sitter still i samband med bruket av ord.

Jag tänker inte påbörja något tolvstegsprogram för avvänjning. Faktum är att jag just avslutat ett tolv veckors program för tillvänjning. För tredje gången läste och följde jag Julia Camerons tips för tolv veckors återuppväckande av ett slumrande inre konstnärsbarn.

Summan av lasterna sägs vara konstant. Koffein och ord i lagom mix är min melodi.

Äpplet faller inte långt från päronträdet

I en trädgård där jag vistades ibland som barn fanns ett äppelträd. Det var lagom stort och inbjöd till klättring. Det stod strax utanför tomtgränsen bredvid en husvagn som tillhört min farmor.

Min pappa berättade att trädet kom ur en kärna han planterat från ett äpple han ätit. När plantan vuxit ur krukan inomhus sattes det i jorden bredvid husvagnen. Åren gick och plantan blev ett träd.

Givetvis inget konstigt alls, det är så alla äppelträd blir till. Ibland har kärnan fått skjuts av ett äppelätande djur och det nya trädet hamnar långt ifrån sitt ursprung. Var äpplet min pappa åt kom ifrån är inte gott att veta. Kanske från ett annat äppelträd i trädgården. Kanske från fruktaffären.

Berättelsen om äppelträdet gjorde något med mig. Jag började ana hur livet fungerar, hur man kan skapa och vårda det.

Idag åt jag morötter som vuxit i min pappas trädgårdsland ifrån frön jag köpte i våras. Inte riktigt lika mäktigt som trädet men ändå. Fascinerande.

En bön till de kreativa gudarna

Kreativitetens gudar. Hör de, till skillnad mot vädrets, bön? Har de ens öron? En del som tror på det här med kreativitet påstår att det är något som finns där naturligt. Något vår skapare gett oss alla, som en liten skärv av sig själv. En kvarlämnad rest av sin egen skaparkraft.

Kan man tro på detta även som icke-religiös? Vad tror en ateist på? Är jag ens en sådan? Jag tror det. Men tvärsäker är jag inte. Det finns allt för mycket i naturen som känns väldigt medvetet och framför allt estetiskt medvetet. Är det sannolikt att regnbågar och giraffer uppstått av en slump? Jo, jag har läst fysik och optik, jag förstår hur de uppstår, åtminstone regnbågarna, men ändå.

Det vissa kallar gud kanske är källan till kreativitet och skaparlust. Oavsett om det handlar om målade, skrivna, eller verkliga världar. 

Dagens dravel

Ibland blir det just inte mer än dravel. Morgonsidorna fylls bara med gammalt tugg. Slagg som vill ut. De där tre sidorna text som jag envisas med att skriva varje dag, helst direkt på morgonen, även om jag inte alltid lyckas.

Ibland låter jag mig fångas. Luras av nyhetsflödet som så lättillgängligt lockar. Vad har hänt i natt? Finns världen kvar? Redan innan kaffet dragit klart sitter jag och läser på DN.se eller nån artikel på Medium. Dessutom då gärna något jobbrelaterat fast jag officiellt inte går till jobbet, i sovrummet, förrän efter allt det där är avklarat. 

Tre sidor skrivna och lika många koppar kaffe.

Ibland blir det bara dravel. För att fylla sidorna med dagens textbeting. Vem har jag lovat att det skall vara just dessa sidor. Bara mig själv förstås. Men ett löfte är ett löfte och jag vet nyttan det som till synes är dravel kan ha. 

Dravlet som annars stannar inom mig, som jag inte får syn på, som sätter sig osynligt, oåtkomligt i nacke och axlar. Så mycket bättre att det töms ut och bara besudlar sidorna i en skrivbok som ingen behöver se. 

Boken tål allt. Den tycker inte att jag är tjatig och gnällig. Den säger inte att jag upprepar mig och sprider dålig energi. Den tar bara emot och visar sen upp det i sin alldaglighet, När jag ser mina känslor och ältande återkommande tankar fästa på papper förlorar de sin negativa kraft. De blir bara ord. Ord som går att agera på.

Tidlöst möte i baren

Två personer från olika tidsepoker träffas i en hotellbar bortom tid och rum. Ett magiskt möte där de normala naturlagarna inte begränsar. På hotellet möts Maj och Jan. Det skiljer sjuttio år mellan deras födelsedatum, men denna kväll kan de mötas som jämnåriga. De är båda 47 år.

Kruxet vid såna här möten är att beställa drinkar som ligger så att säga rätt i tiden.

På varsin barstol sitter de sida vid sida, de som aldrig borde ha kunnat mötas. Jan är årsbarn med såväl Hemingway som Bogart. Just här och nu är årtiondena som skiljer dem åt inte av betydelse. Inget de har att dryfta, inget de kommer att göra riskerar att äventyra tidens lagar. Jo kanske förresten, en liten detalj gälland en cocktail med det är smällar man får ta.

- Visst gärna en drink. Vad föredrar ni?

Maj går snabbt igenom de drinkar hon känner till. Undrar vad Jan skall föreslå. Vad kan ha varit sista skriket då, när han reste hemifrån imorse?

Maj får en idé och beställer en Cosmopolitan till Jan, fullt medveten om att han inte kan känna till den till namnet. Ingredienserna dock, de finns i vilken bar som helst. Mannen bakom bardisken höjer nästan omärkligt på ena ögonbrynet, som för att signalera att det är en aning förbjudet, att hon tänjt en gräns i ett för henne okänt regelverk. Men, är överträdelsen inte värre än en beställning av en ännu inte påfunnen och namngiven drink så är det tydligen OK, för han plockar fram ingredienserna utan vidare kommentar.

Möjligen är det en tjejdrink, men det är förmodligen den första drink Jan får komponerad åt sig av en tjej så vad kan passa bättre. Han kommer sannolikt dra sig denna stund till minnes om han blir gammal nog att uppleva när Cosmo blir riktigt populär nån gång på 90-talet. Han kommer då vara en riktigt cool gubbe och kan alltid hävda att han drack den första gången som en sann kosmopolit på flykt från både tid och rum.

Med havet som gränsvakt

Häromdagen skrev jag om gränsövergångar i tid. Nu är det dags för de i rum. De fysiska.

Nationsgränser, de mellan länder fascinerar mig. Att kunna stå mitt i naturen med en fot i Sverige, en i Norge och med en hand i Finland. Sådant kan jag tycka är intressant och lite konstigt, för där finns ju ingen gräns. Inte på riktigt. Det är bara streck på en karta, visserligen ibland sammanfallande med en älv eller en bergskam, men långt ifrån alltid och hela vägen.

Andra landgränser är mer på riktigt såtillvida att nationen är en ö. Havet är gränsvakt. Några sådana öar jag besökt är Island. Nya Zeeland, Australien, Cypern, Storbritannien och Japan. 

Hur påverkas en nation av att vara en egen ö? Nu under året med virusutbrottet har det blivit extra intressant. Historiskt har önationerna förstås varit mer skyddade och så även nu. 

På samma vis känns det märkligt med länder som helt saknar kust. Havslöst land. Konstigt. Liksom fattigt. Som att något viktigt saknas.

Obönhörligt väder

Vädergudarna hör inte bön. Man kan anta att de blivit lomhörda av alla åskknallar. Jag tror inte ens det hjälper att dansa för dem längre.

Vädret gör som det vill och inte blir det bättre av att människan blandar sig i och förstör balansen med sin miljöpåverkan.

Extremväder, extremvåld. Från småbus till organiserad kriminalitet.

Vädermaffian har vi skapat tillsammans. Vi människor i vårt oförstånd och i jakt på materiellt välstånd och naturen i sin motreaktion. Moder jords egen rebellarmé. Tyfoner, orkaner, översvämningar, extremvärme och torka.

Som alltid skördar kriget också de oskyldiga.

I utkanten

Var befinner jag mig just nu? Hemma. Jo förvisso, men mentalt menar jag. Såhär i början av hösten eller möjligen i slutet av sommaren. Jag har ju en förmåga att klamra mig fast vid det som är. Jag har svårt för övergångar, för gränser. Fascineras av dem, men är inte den som stövlar över först i sällskapet.

Gränsen mellan årstider, mellan semester och jobb. Sommarlov och termin. Eller den största av dem alla, Nyårsafton. Varje år kämpar jag hårt med klivet över från december till januari. Varför är det så mycket svårare än mellan september till oktober, som inte ens märks förrän busskortet gått ut. Alltså ett år när man fortfarande åkte buss. Nu lär jag inte märka det alls.

September tänker jag. Början av september. Ännu i utkanten av hösten. Jag rör mig försiktigt inåt.

Kalendertider

Jag har alltid haft en förkärlek för kalendrar. Till exempel kan det förklara varför jag fortfarande prenumererar på tidningen Bamse fast jag inte har några småbarn längre. Utan årets Bamse-kalender på kylskåpet känner jag mig helt tidlös, rådlös, villrådig.

Det är också på den som det står vem som har namnsdag. Jag har visst en jag med nuförtiden. Det hade jag inte som barn, då när sådant var lite mer viktigt, så jag har aldrig lärt mig när den infaller.

Under många år hade vi japansk kalender hemma i köket. Man fick dem i den japanska mataffären som vi handlar i ibland. Tyvärr har de slutat med dem. Jag brukade försynt be om två, så jag kunde ha en även på jobbet. Jag gillade dem för de hade så många trevliga röda dagar. Helt andra än de i vår svenska kalender. Jättebra, då fick man liksom dubbelt upp av helgdagar att fira.

Nästa vecka är det än en gång dags att vända bland, från augusti till september. Två tredjedelar av 2020 har passerat och kommer aldrig mer igen. Förfluten tid har ju en förmåga att bära sig åt så. 

Vara passé helt enkelt.

På tröskeln till hösten

Imorse när jag som vanligt gick ut på balkongen, en vana jag lagt mig till med denna sommar, fanns en ny krispighet i luften. Eller ny och ny, jag kände förstås igen den. Hösten är i annalkande.

Just klivet över tröskeln är värst. För en förgängelsekänslig som jag, rent plågsamt. Jag skaldar:

Blomman som snart vissnar
Sommaren som tagit slut
Livet...

Sen, när hösten väl är ett fullkomligt faktum, när inga chanser till återvändo återstår, då kan även jag njuta av en vacker höstdag. Klara dagar. Färgsprakande löv, både kvar i träden och nedfallna på marken.

Jo, hösten kan visst vara fin när man väl förlikat sig med den.

Högläsning och berättarklister

Jag fick tipset på en skrivkurs att läsa högt ur mitt manus. Det blir mycket riktigt en helt annan upplevelse jämfört med såväl att skriva text som att efteråt läsa den tyst.

i högläsningen prövas texten. Är det en berättelse eller bara en text bestående av lösa ord och meningar? Hur känns den?

Om det hackar så trillar man ur den skrivna världen och återförs brutalt till den andra, den skrivande världen.

Man hör när klistret släpper.

24 bilder om året

Från mina döttrars år i förskoleklass, för 12 respektive 8 år sedan finns två evighetskalendrar. De har en bild per månad som laminerats och knutits ihop med snöre till en väggkalender.

Ungarna målade, klippte och klistrade collage. Varje bild i takt med årstidernas växlingar.

De hänger här båda två på köksväggen och visar denna månad blåbärs- och lingonris. Augusti. En månad som bär... 

När jag tjuvkikar på nästa månads bilder, september, så är det äpplen på den ena och svampar på den andra. Gott det med! Iallafall kantarellen bredvid de tre flugsvamparna.

Oktober bjuder på färgglada löv om jag inte missminner mig, medan november har svartvita kolteckningar av kala träd. Vackra men liksom, ja vad säger man. Grå.

Sen kommer december med riktigt färgglada bilder av granar, jultomtar och paket. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Nu är det augusti och ännu sommar en tid.

Vardagslunken

Bara i ordet vardagslunk infinner sig ett lugnande lugn. Den som lunkar känner knappast någon stress. Det är lite som att släntra, eller strosa, fast båda dessa är lite tjusigare. Lunkar gör man när man är en smula trött, eller tyngd av någon börda. 

En in- eller utvändig sådan.

Man går i vardagslunken en smula trött, det är inte precis som att man spritter. Vardagen spritter sällan. Men har man tur är man nöjd. Trött men nöjd.

Tack och lov. Terminen har startat!

Tristress

Nu innan ni får för er att jag stavat tokigt. Nej, inte alls, jag har uppfunnit ett nytt ord. Jag hoppas jag kommer finna få tillfällen att känna av den. Tristressen.

Stressen över att ha långtråkigt, tradigt, träligt. Usch, bara genom att skriva ordet känner man det komma krypande under huden. Som revorm eller skabb. Ja, ni vet, eller förhoppningsvis, förstås inte.

Nåväl, idag är första arbetsdagen för terminen. Jag tänker alltid på arbetsperioderna mellan sommarlov och jullov som terminer trots att det var åtskilliga decennier sedan jag gick i skolan och jag inte alls arbetar inom området. 

Indelningen i terminer tilltalar mig helt enkelt. De delar in året i två bra delar, med ännu bättre delar som avdelare. Nämligen de där loven.

Att läsa tankar

När jag skriver ner mina tankar hjälper det mig att förstå dem. När jag läser det jag skrivit lär jag känna mig själv.

Det kanske låter som en onödigt omständig omväg för att lära känna någon man har så nära inpå sig ständigt och jämt. Man borde ju liksom redan känna sig själv. Kan man tycka.

Nu är det, som antagligen bekant, inte alltid så. Även den mest självkännande person kan hitta ett och annat nytt i sina egna tanketexter. Ett mönster man inte ser förrän man upptäcker att man skrivit samma sak varje vecka i ett år. Eller kanske i ett helt liv. 

En längtan kan bli verklighet bara om man får syn på den.

Hoppas hösten håller

Såhär i slutet av sommaren och ledigheten kommer ofelbart tankar kring hösten och den så kallade vardagen. Detta år undrar man dessutom mer än vanligt. Hur skall hösten bli?

Fortsatt arbete hemifrån. Hur blir det med skolorna? Samhället i stort. Europa och resten av oss. Världen. Hur länge kan man hålla andan? Det är ungefär så det känns, som att vi hållit andan större delen av 2020.

Läser oroat om nya rön och saker som inte blir av. Sådant vi annars hade roat oss med som högskoleprov och midnattslopp. Om grannländers gränser som öppnar och stänger enligt ett oförutsägbart mönster. Somliga åtgärder känns onekligen ologiska. Tänker vi rätt? Handlar vi rätt? 

Hoppas hösten håller. Att vi håller ut. Att det kommer en vår.

Jag friskriver mig

Skrivandet har räddat mig många gånger, på flera olika sätt. Det har räddat mig undan tristess genom att vara ett förträffligt tidsfördriv. Ett sant fritidsnöje.

Men kanske än mer värt så har skrivandet en renande effekt. Och en helande. Det hjälper mig att förstå, att analysera mitt liv och mina beteenden. Om jag sätter ord på mina tankar och sätter dem på pränt blir de mycket klarare och mer begripliga än när de är fast och instängda i mitt huvud.

Jag friskriver mig från stress, oro och jobbiga tankar.

Månadsskifte

Augusti. Ett visst vemod infinner sig, visserligen ännu svagt, men omisskännligt.

Sommaren går mot sitt slut. Nej, jag vet, inte riktigt ännu. Jag har ett par semesterveckor kvar. Solen kan fortfarande värma.

Det är bara det att månadsskiftet markerar en gräns. Påminner om att i slutet av den månad som inleds idag är det vardag igen. Hur nu vardagen ser ut denna höst, men det är en annan fundering.

Nån sorts vardag blir det oavsett var skoldag och arbetsdag skall tillbringas. Jag har inget emot vardagen det är bara övergången jag våndas över.

Förgängelsekänsligheten slår till. Får mig att spjärna emot och försöka hålla kvar det som inte låter sig greppas.

Fripass för nyfikenheten

En av de allra bästa sakerna med att skriva är att man tillåts vara nyfiken på ett alldeles underbart vis.
Man behöver ju göra en del "research" eller man kallar det så i vart fall. Efterforskning, utforskning.

I själva verket är det rena fritidsnöjet.

Jag unnar mig att läsa en massa spännande böcker som jag anar skall ge mig den rätta inspirationen, inte så att jag tänker kopiera, sno eller knycka. Bara lyssna och försöka spela i samma tonart.

Jag behöver förstå hur min hotellbar egentligen ser ut. Hur kan den vara lång och samtidigt endast ha ett fåtal, exakt fyra, höga stolar framför sig? Jo, jag fann den i verklighetens Åre. Bra, nu vet jag precis hur den ser ut och jag knycker den helt fräckt och flyttar den, eller möjligen en kopia, till mitt hotell.

Ett förhörsprotokoll får jag också anledning att läsa. 83 tättskrivna sidor från 1987.
REPORT OF COURT NO. 8074 FORMAL INVESTIGATION 

Inte direkt något jag brukar läsa till vardags. Intressant att vidga vyerna.
Att skriva på en bok är den absolut bästa ursäkten hittills att få utlopp för min nyfikenhet.

Skönlitteratur - skön litteratur

Med skönlitteratur brukar avses allt som inte är facklitteratur.

Skönlitteratur är skrivet med någon form av kreativt mål i sikte. Men, säger vän av ordning och facklitteratur, det kan minsann vara kreativt även det.

Skeendet i det skönlitterära verket är ofta men inte alltid påhittat. Håller vanligen en fot i sanningen och en i fantasin. Fast vem påstod att fantasierna är osanna?

Facklitteratur är förvisso sällan ren fiktion. Fast ibland kan man undra.   

Måhända att fackboken följer en något fastare struktur.

Mina favoriter är de böcker som går lite över gränserna. Som inte så lydigt inrättar sig i regelverket.

Busigt sköna fackböcker. Faktafiktion.

At the end of the day

Jag är ingen morgonmänniska, låt oss slå fast det en gång för alla.

Ibland vill jag vara det, så till den grad att jag sätter ett väckarlarm för att komma upp. För att se om de där tidiga timmarna verkligen är det guld som utlovas.

Nej, tyvärr inte. Inte för mig. Inte ens kannvis av mitt svarta kaffeguld hjälper. Jag är bortom trötthet, jag kan inte tänka, än mindre skriva. Möjligen läsa men det är knappt.

Jag försöker hitta stunder på dygnet när jag är både vaken och har, så att säga, tid.
Hittills har det visat sig vara på kvällen eller nästan natten.

Att skriva om natten är min lott. Moonlighting.

"Att ha ett extrajobb, typiskt i lönndom och nattetid, vid sidan om ens ordinarie anställning"

Ja, just så. Det är trivsamt att skriva i månljus.

Borttappat tidsperspektiv

Kan man tappa bort tid?

Borttappat igår,
någon gång mellan soluppgång och solnedgång,
två gyllene timmar,
var och en besatt med sextio gnistrande minuter.
Ingen belöning utlovas
för de är borta för alltid.

Så skriver Horace Mann. Skapligt negativt måste man ju tycka.
Hur avgörs om tiden spenderas väl. Investeras väl. Vilken måttstock används?

Kan man överhuvudtaget investera tid. Spara tid. Finns tidsbanken?
Jo, timbank finns, det vet jag som genom mitt saldo får två extra lediga veckor denna sommar.
Stadd i kassa.

Du kan flytta tiden från ett konto till ett annat, tex arbete - fritid. Tills den är slut.

Men som Ernst Kirchsteiger fastställer i sin trevliga matbok, I det enkla bor det goda.

Det går inte spara tid för att slippa dö.

Tiden går obevekligt. Det gäller att njuta.

Tid kan tas tillvara men inte sparas till sedan. Missar man att ta den tillvara går det som för Horace.
Frukt och bär som varken äts eller blir till saft, mos eller sylt.

Tid kan inte gå förlorad eller gå upp i rök. Tiden är lika oförgänglig som energin i universum.

Den gångna tiden kan dessutom förvandlas till skapligt bestående minnen. Vill man ha dem extra bestående berättar man för de yngre eller skriver en bok.

Alla goda ting börjar på B

Från BB till myndig i en grisblink. Ja, så kan man sammanfatta de där numera dryga 18 åren sedan vi åkte hem från BB med vår första dotter.

Mycket skoj öppnar sig när man fyllt 18 och allt tycks börja på bokstaven B.

Bilkörning
Bostadsförmedlingen (man får ställa sig i kö alltså)
Baren
Bolaget (ack nej, icke ännu)
Blodcentralen

Idag var det då dags för ett besök på Blodcentralen. Det är alltså denna dotter som fick mig dit för ett antal år sedan och idag kunde vi gå dit tillsammans.

Ett rum för mina böcker

Jag har en återkommande dröm där jag i mitt eget välkända hem plötsligt upptäcker ett nytt rum, nån gång till och med flera.

Hemmet behöver inte vara eller likna det där jag bor i vaket tillstånd men i drömmen är det mitt välkända hem. Den glädje och förundran jag alltid känner när jag hittar det där extra utrymmet säger en del om hur gärna jag skulle vilja ha en plats för allt som nu står travat i högar på golvet framför överfulla bokhyllor.

Hur jag stryker med händerna över metervis med ännu ofyllda hyllrader, där jag funderar på vilken sorts sorteringssystem jag skall satsa på. Skall böcker av samma författare äntligen få träffas på samma hylla? Eller skall jag tänka mer estetiskt och ställa dem efter storlek?

Om jag någonsin hittar ett rum med väggar som rymmer alla mina böcker, utan att behöva stå svettandes i dubbla rader. Då tror jag att jag skulle sortera dem efter ryggarnas färg. Som en regnbåge. Med lite luft här och där för alla böcker som jag ännu inte har i min ägo så att de är lätta att sortera in där de hör hemma.

Dream on...

En levande eld

Hur mycket jag än njuter av stunder av självvald ensamhet så finns ett behov av nån sorts sällskap. Under en period i livet då jag bodde ensam skapade ofta en lite ljuslykta en känsla av sällskap under de långa kvällarna av pluggande.

Elden kändes som ett levande väsen. Den rörde sig, behövde syre och kunde även slockna och dö. Med den lilla lyktan bredvid mig på skrivbordet kände jag mig inte ensam.

Elden har alltid varit viktig för människan. Livgivande. Värmande. Kanske även ett sällskap. Innan hon lärt sig skapa den själv fick den fångas i skogen efter ett blixtnedslag. Försiktigt inbäddad i torr mossa kunde en liten gnista bäras långt.

Det är lätt att fascineras av eld. Den både tar och ger liv. Liksom de övriga elementen, havet, vinden och jorden.

Om jag slutar springa

I min iver att jaga ifatt skrivarron springer jag istället ifrån den. Så urbota dumt!

Jag borde bara sätta mig ner på rumpan och skriva. Så långt jag hinner den stunden. Varje stund. Inte låta mig hindras att jag om några timmar behöver vara någon annanstans.

Nu liknar mina dagar snarare en episod ur Super Mario. Kommer jag bara förbi draken så kan jag skriva sen. Ta mig förbi vardagens hinder. Plocka guldmynt. Plocka disk.

Men det funkar ju inte, det finns alltid en bana till, ytterligare en nivå. Man kommer aldrig fram och till ro. Jag måste sluta springa.

Det hela liknar en dåligt planerad arbetsdag, en illa strukturerad arbetsprocess. Som bara är reaktiv.
Tipset för dagen från skrivkursen är att se sitt skrivande som ett jobb, där jag är min egen chef. Så är det ju. Jag kan inte säga att det är en ny tanke. Jag har försökt flera gånger och jag försöker igen.

Skam den som ger sig. Envis som en röd gris. Ja, sådär håller jag på...

Jag skriver något varje dag. Check på den.
Men romanen, det stackars manuset. När skall jag skriva på det?
Jo, såhär skulle man kunna planera och göra:

Arbeta med det varje dag ett fastslaget antal timmar. Morgon eller kväll, undrar man då genast.
Det känns iallafall enklare att bestämma en tid än ett visst antal sidor, men jag kanske omvärderar.
Trots allt är det historien som räknas och inte nedlagd tid även om det givetvis finns en viss korrelation.

Nu gäller det bara att stanna upp och komma igång.

Sjävsamhetens lov

Svenska språket gör ingen skillnad mellan självvald och påtvingad ensamhet. Den sistnämnda kan vara ett smärtsamt tillstånd, värre än mycket annat i livet.

De stunder av ensamhet som man själv väljer kan däremot vara rent livsnödvändiga. Så olika kan samma tillstånd uppfattas. Som ett straff eller en ynnest.

Naturen har fått oss att känna obehag inför den ensamhet vi inte själva valt. Det är farligt att vara ensam, utlämnad till naturens makter och vilda djur. Nu lever de flesta av oss inte så utsatt. Vi befinner oss långt ifrån de livsvillkor som fortfarande styr våra reaktioner.

Jag som sällan är ensam i vardagen uppskattar mina små stunder i avskildhet. Det är inte alls säkert de skulle vara lika njutbara om de var för många.

Harmonin bor i den självvalda ensamheten. Självsamheten. Där finner jag min lust och ro.

En lekplats för minnen

Vem har sagt att minnen måste vara sanna? De blir oftast bättre när de fått marineras en smula av tidens gång. De blir kanske suddiga i kanterna men definitivt mer färgstarka.

Minnen måste ha något att fästa vid. Att fastna i. Utvecklas i. För så gör ju minnen. De förblir inte intakta. Till skillnad från bilderna i ett fotoalbum så påverkas de varje gång man plockar fram dem. Något tillkommer. Något tas bort.

Visst ja, han var ju också med. Och mormor hade den blommiga kjolen på sig. Inte hade vi en så där ful matta i köket?

Minnena bor i en trädgård med fin grogrund och en grönmålad ljugarbänk. Där kan man sitta på sin flykt undan minnespolisen. Allt måste inte vara sant. För vem äger ens minnen om inte man själv.

Humlans flykt

Vinden sveper över min kropp, de små håren rör sig. Dagen har varit varm. Jag sitter still medan växten jag sitter på vajar långsamt. Solen skiner fortfarande men bränner mindre än tidigare. Det närmar sig kväll.

Plötsligt får jag väldiga mängder vatten över mig. Jag får kämpa för att inte spolas bort från min plats. För en stund glömmer jag bort mina vingar. Jag kan ju faktiskt flyga.

Jag räddar mig undan vattenfallet och finner mig med ens i en konstig miljö. Det är helt vindstilla. Nästan som inne i boet fast jag inte ser några väggar. Eller kanske, långt borta. Jag hör ett skrik. Agnes, det är en insekt i vardagsrummet! Hjälp, ta ut den!

Jag känner ett starkt vinddrag som föser mig mot öppningen och tillbaka ut på balkongen.

Nästa gång de vattnar skall jag flyga åt andra hållet.

Time flies

Ok låt se nu, vi är inne på tredje dagen av månaden juli. Vanligtvis så här års sitter jag ännu på kontoret, som visserligen börjar bli glest befolkat, men ändå. Jag brukar unna mig en dyr islatte om dagen. Den traditionen har jag inte funnit anledning att tumma på trots att jag detta år redan tagit semester.

En hel vecka har jag hunnit vara ledig. Av totalt sju. Det var dags för en lite längre paus från jobbet.

Jag brukar säga att jag i brist på en lång semester föredrar en sen. Jag vill ju ha den kvar. I hemlighet har jag tyckt synd om dem som tagit sina veckor direkt efter midsommar och sedan kommit tillbaka strax innan min egen ledighet börjar.

Hellre har jag stannat på kontoret en god bit in i juli och tar sen ledigt en månad. Samma månad som de nu halvvuxna döttrarnas dagis höll sommarstängt.

Det var bra semesterveckor, så håller fast vid dem utan annan vettig anledning.

Jag funderar nu på strategier för att få min i kalendertid skapligt långa ledighet att kännas underbart utsträckt, upplevas lång och njutbar. Verkligen vara.

En insiktsfull person har noterat detta:
"Time flies when you're having fun. It flies faster when you aren't."

Tricket blir att ha precis lagom långtråkigt för att sommaren skall kännas lagom lång.

Att odla berättelser

Det är inte bara ätbart, som chili och jordgubbar, jag odlar på balkongen denna sommar utan även tankar. Det idéfrö jag sedan länge haft på tillväxt skall nu få komma ut i jorden.

Det har stått i en liten kruka på fönsterbänken och känns nu livskraftigt nog att planteras i rymligare kruka. Utomhus.

Där det får känna vinden röra vid sig. Njuta av ofiltrerat vatten och solsken. Växa till sig och kanske bli en hel berättelse. Med början, mitten och slut. Med en slingrande dramaturgisk kurva värd namnet. Kanske måste jag snickra en spaljé.

Jag hittade fröet, satte det jorden. Nu behöver jag bara förlita mig på dess egen inneboende växtkraft.
Tala vänligt till det. Se om det kan få knoppar och blommor. Om humlorna vill komma.

Sätt fröet i jorden och glöm inte vattna!

Avskedsbrev till min inre kritiker

En av de första övningarna på skrivkursen jag går denna sommar var att skriva ett avskedsbrev till sin inre kritiker. Det gjorde jag gärna!

Det var länge sedan vi sågs, men idag blev jag påmind om vår gamla vänskap. Rättelse. Vänskap var det väl aldrig, åtminstone inte en jämlik sådan. Jag var beroende av dig. På olika sätt försökte jag frigöra mig, tex genom att skaffa mig andra beroenden.

Ett tag tyckte jag mig skriva bra i skenet av ett rödvinsrus. Andra perioder var det snarare kärleken till möjlig berömmelse som drev på skrivarlusten.

Jag vet att du minns mig och jag glömmer aldrig dig, däremot har jag nuförtiden lärt mig att springa ifrån dig.

So long, long gone...

Mina micro-odlingar

Säg microbryggeri och alla vet vad det är. En liten oberoende ölmakare. Ofta lite vid sidan om allfartsvägarna. Ofta gott. I midsomras smakade jag en sort från Japan och kunde glädja mig åt att mina idoga språkstudier gett utdelning. Något av burkens alla tecken lyckades jag tyda till något begripligt.

Men nu var det inte öl vi skulle uppehålla oss vid, utan min balkongodling.
Jag ägnar mig alltså år microodling. Är självförsörjande på chili och då är vi ändå många i familjen som gillar hettan i de små rackarna.

Samma sak med gräslök som jag mest har för de vackra lila blommornas skull.
Jordgubbar, smultron och små citrusfrukter finns också i min samling på balkongen.
De odlar jag mest till fåglarnas glädje. De hinner oftast knipa de mogna bären före mig. Det är Ok.

Dags att kolla om nån ny chili mognat sedan sist. Pasta med räkor, chili och vitlök står på dagens meny.

Att återknyta kontakten

Jag skall möta mitt inre konstnärsbarn. Hon som målade solar i regnbågens alla färger. Hon som inte kände begränsningar. Inte ens kändes vid gränsen mellan fantasi och verklighet.

En gräns man inte känner till borde inte kunna hämma. Kan jag som vuxen avlära mig tron att fantasin inte kan försätta berg?

I skrivandet skall jag inte låta mig begränsas av funderingar på exakt sanningshalt. Det är skillnad på verklighet och trovärdighet.

Trovärdhet måste däremot finnas i berättelsen. Den måste vara värd att tro på.

Alla goda ting är sju...

Sommarlov. Bara smaka på ordet... Solmogna smultron, gärna på ett strå. Jordgubbar. Rabarber. Omogna krusbär, bara för att man inte kan vänta. När jag tänker efter har jag faktiskt aldrig smakat mogna krusbär.

Vem har tålamod till det?

Blomsterkrans i håret, fast den bör man inte smaka på, såvida man inte är en ko.
Syrener och björklöv. Skolböckerna återlämnade och bara rolig läsning att se fram emot under lovet.

Så minns jag mina sommarlov. Så vill jag ha min semester.

Den börjar nu. Förra året beskrev jag mina lediga dagar som chokladpraliner i en ask.
Där låg 40 ännu oplanerad sommardagar framför mig i en obruten förpackning.

I år är det hela 49. Sju veckor, gånger sju dagar. Med början imorgon.

Detta år blir det till stor del hemester. Det var planerat så, på grund av en långresa i julas. Nu är vi i gott sällskap av det stora flertalet i stan. Var och en på sin kant, eller balkong.

Själv skall jag sitta där och läsa, skriva och lukta på blommorna. Försöka att låta bli att äta av dem. Jag har annat ätbart på balkongen, men det skriver jag om en annan dag!

Nattugglan är uppe med tuppen

Jag vill gärna hävda att jag är kvällspigg. Min man skulle inte nödvändigtvis hålla med, utan hänvisa till de otaliga gånger jag somnat i soffan i Netflix-skenet.

Men, det beror ju bara på att jag tvingas stiga upp i ottan för att jobba, skulle jag försvara mig. Och det är helt sant. Det är de där hemska morgnarna som förstör mitt kvällsugglande. Bara vetskapen att jag måste upp på morgonen gör mig trött. En helt annan sak är det om dagen efter är ledig.

Visst hade det varit mer praktiskt om jag varit morgonpigg. Då hade jag inte behövt känna mig som en dö sill varenda morgon innan kaffet kickar in. Jag hade glatt skuttat ur sängen och skrivit i tre timmar innan kontorsjobbet tar över min kropp och hjärna, men aldrig min själ.

Jag får sätta mitt hopp till att kvällsugglan, trots påtvingad tidig uppstigning orkar stanna uppe på ett mer kreativt sätt än sovandes i TV-soffan. Ibland händer det.

Som tur är blir det strax semester och jag slipper styras av arbetets kalender. Kvällsugglan ser fram emot sena kvällar på balkong och vid köksbord. Tuppen får hålla näbb.

Begränsningen skapar fokus

Även jag kan ibland inbilla mig att brist på tid är ett hinder för att skriva, för att ens börja. Hinner jag inte klart är det ingen idé att starta. Dumt och inte ens sant. Snarare är det så att en begränsning i tid skapar ett fokus.

Den som har oändligt med tid kommer aldrig till skott. Det vet jag så väl efter perioder i livet då jag inte haft andra förpliktelser än att göra just vad jag vill. Skriva har jag tänkt. Men det har inte blivit så mycket av det.

Istället för i de långa ledighetsräckorna har det blivit betydligt mer skrivet i småsnuttarna man knycker i vardagen. Visserligen rimmar texternas längd med skrivtiden, jag har ännu inte lärt mig väva ihop textfragmenten till något längre.

Nu skall jag gå skrivkurs över sommaren. Den startar på måndag med en intensivvecka med lektioner varje kväll. Via Zoom. Jag retade mig först på att startveckan inte låg en vecka senare, då jag hunnit gå på sommarlov. Men nej, vid närmare eftertanke är det bra. Att det inte finns eoner av tid för skrivövningarna kommer tvinga mig att fokusera.

Begränsningar skärper sinnet. Och det gäller inte bara tidsmässiga begränsningar, utan även i ämne och längd på det som skall produceras. Novelltävlingar brukar vara bra. De skall ofta handla om ett visst ämne eller åtminstone ett "startord". De har ofta en angiven textlängd så även där finns en begränsning. Dessutom har de en deadline för inlämning.

Full frihet i tid, omfång och ämne är sällan fruktbart. Uppsats i skolan med fritt ämne ledde ofta till att jag åt upp pennan i ren desperation. Minns fortfarande smaken av målat trä med blyerts i mitten. Flisorna fastnade mellan tänderna. Jag måste ha ätit upp ett och annat suddgummi också, för plötsligt minns jag både smak och konsistens även av dem. De rosa, inte de gröna. De var för hårdsmälta.

När berättelsen vägrar släppa taget

Eller kanske är det jag som inte kan släppa taget om berättelsen. Oavsett vem som håller hårdast grepp om vem så har jag en historia som vill ut, men som samtidigt är svårdefinierad.

Jag kan inte släppa den men får heller inte ett stadigt grepp om den. Frustrerande.

Nu var det ett bra tag sedan vi möttes, Maj och jag. Min berättelses jag. Vi brukar mötes vid våra köksbord. Jag vid mitt och hon vid sitt. Det är där vår gemensamma berättelse startar. hur den slutar har ännu ingen av oss förstått.

Nu är det återigen sommar, ännu en skrivsommar då jag hoppas kunna återknyta kontakten med min vän på andra sidan texten.

Vi försöker igen. Historien vill bli berättad. Den skapar någons verkligen. Om det är min eller Majs låter jag vara oskrivet.

Pank och skuldfri

Detta är en hyllning till friheten. Att inte tyngas ner av tingen. Jag äger ingenting. Inget stort. Det största är nog en snart 30 år gammal gul cykel.

Jag har alltid tilltalats av tanken att inte äga för mycket. Att resa lätt. En period i ungdomen hade jag allt jag behövde i en röd gammal ölback. Det var inte nödvändigtvis en lycklig tid i livet, men jag minns en stark känsla av frihet.

Nu många år senare har ägodelarna ansamlats, det är fullt i skåpen och lådorna. Drömmen om en tom hylla förblir en dröm.

Vinden, detta fullständigt belamrade utrymme. Där skulle jag vilja röja. Det finns galet mycket bråte där bland lådorna med julpynt och resväskorna som säkert får vänta länge på att komma ut i världen igen. Jag har också ett starkt minne av att ha fyllt och märkt några flyttlådor med "landet". Vi har inget fritidshus och jag skrev det på lådorna mest på skoj. Vad det är i dem har jag för länge sedan glömt.

De kunde vara kul att leta fram och titta i.

Prylarna på vinden och allt som ligger inne i skåp och lådor är så kallat lösöre. Löst och ledigt, inget som tynger ner. Borde vara enkelt att gallra i. Möjligen är det lite trångt för alla böcker i dubbla led i bokhyllorna. Men för böcker gör jag ett stående undantag vid all sorts rensning.

Boktravarna på sovrumsgolvet är fredad zon.
Stuffocation är titeln på en bok om tingens tyngande makt. Den kom ut före Marie Kondos än mer drastiska rensningstips. Det var renande att läsa boken men jag skulle aldrig kunna följa hennes råd.

Själv bör inte vara still

Rörelse botar det mesta. Från rastlöshet till melankoli. Du kan promenera dig ifrån de flesta otyg. Ångest, oro och sömnlöshet. I rörelsen döljer sig lösningen på alltifrån livsfrågor till invecklade matematiska problem.

Att rörelse förmår stilla ett oroligt sinne är på samma gång ett välkänt som bortglömt fenomen. Jag kan inte komma ifrån misstanken att det förefaller vara alltför enkelt för att verkligen tas på allvar.

Det är svårt att grubbla samtidigt som man promenerar. Ju mer man går desto lugnare blir själen. Det som rusar lägger sig till ro och tankarna kan ta sig loss från cirkelbanan de grävt sig ner i.

Rörelsen har även förmåga att förta känslan av ensamhet.
Som författaren Samuel Johnsson ordinerade i ett brev till sin vän James Boswell 1779.

"Om du är still, skall du inte vara ensam; om du är ensam skall du inte vara still."

Att styra tiden med tanken

Något har hänt med min upplevelse av tiden denna vår. Det är som att den komprimerats. Vikts samman. Inte bara rusat på snäppet fortare än det normala. Om jag skulle beskriva det så blir det som att tidsarket vikts på mitten.

Tänk att tiden är som ett pappersark som normalt ligger plant. Nu har någon vikt det så att mitten av mars sammanfaller med mitten av maj. April gick inte bara snabbt, jag uppfattade inte ens att tiden gick. Tillvaron tar snarare stora kliv. Över veck i tidens väv, eller som i min liknelse, dess vanligtvis släta pappersark.

Varför uppstår denna annorlunda upplevelse av tidens gång?

Jag tänker att det är ett slags försvar. När tillvaron blir enahanda. När man inte längre vill tänka alltför mycket på framtiden. Kanske tiden blir mindre betydelsefull. Förr var en vecka åtminstone något att räkna med. Nu ser jag tillbaka på en förfluten månad som vore den en grisblink. Tiden har kollapsat.

Det är väl ett sätt att få denna period överstökad. Jag vill liksom inte vara med om den. Men är det verkligen en smart strategi, om man nu kan kalla något omedvetet för strategi. Flera år av livet riskerar att försvinna på detta snabbspolade vis. Det är knappast det jag vill, särskilt inte i backspegeln.

Jag vill tillbaka till en normal upplevelse av tid. En tillvaro där jag hinner uppfatta att det är juni nu.
Det är som Virgina Woolf skriver i romanen "To the Lighthouse" här i mitt eget försök till översättning.

"Liksom när man återvänder från en resa, eller längre sjukdom, innan vanorna åter lagt sig som en hinna över alla ytor, känner man denna overklighet, något som föds. Livet är som rikast då."

Livförsäkring

Tänk om det gick att teckna en livförsäkring, en riktig sådan. En försäkran om livet, att det fortsätter även imorgon.

Häromdagen fyllda jag ett halvsekel. Konstigt nog, för alldeles nyss firade jag mina föräldrars femtioårsdagar..

Enkel matematik talar om för mig att det var 24 respektive 26 år sedan, men det faktumet är omöjligt att ta in. Det var ju häromåret! Inte mycket har hunnit ändras. Visst, några byten av jobb, ett par döttrar har tillkommit, men annars har tiden gått spårlöst förbi.

Utom om jag ser mig i spegeln. Istället för mig själv möter jag en blandning av min mor och min farmor i reflektionen.  Fullt rimligt, inser jag med min förnuftiga halva. Orimligt säger den andra.

Å andra sidan hittade jag ett utgånget körkort i byrålådan, mitt förra och det nu giltiga är strax dags att byta ut igen. Hon på fotot såg precis ut som dottern som nog tar körkort snart.

Så på det sättet lever man ju uppenbarligen vidare. Inte helt olikt växterna och deras skott som i princip genom denna kedja kan leva för evigt.

Spola rent i rören

Idag skrev jag slut på ytterligare en skrivbok. Den sjunde i ordningen sedan jag startade med morgonsidor i augusti 2018. En vana som satte sig direkt. Utan tjat och omsvep. Tänk om det kunde funka lika enkelt med somliga andra vanor jag vill lägga mig till med.

Löpträning och tandtrådning för att nämna ett par särskilt svåra att invänja. Förmodligen beror motståndet på att jag inte ser den omedelbara nyttan. kroppsligt förfall och tandlossning tar tid att upparbeta. Det skrivna orden varje morgon, de däremot gör nytta direkt. Varje morgon, varje dag. Bjuder på insikter och uppslag till små texter. Som denna.

Den direkta nyttan gör vanan lätt att hålla i. Vem skulle våga sluta gräva i en sådan guldgruva med tankekraft. Ofta är det lite svårbrutet i starten, guldet syns inte direkt.

Först kommer bara skräp och osorterade yrvakna tankar, referat till något som sakta löses upp som en rök. Obegripligt om jag skulle läsa det i efterhand.

Det påminner om när man på landet för första gången på länge sätter på vattenkranen och vattnet är alldeles brunt av gammal rost. Man måste spola rent i rören, så att de klara rena tankarna kommer fram.

Sinnets morgongympa

Ah, andas in. Sträck ut.

Inte kroppen dock. Den sitter bergbom still vid köksbordet. Bara handen, som lyfter omväxlande kaffekopp och penna, rör sig.

Morgonen. Denna tid på dygnet är det sinnet som får sträckas ut. Det behövs efter nattens vila. För att komma i form inför dagens krav på vakenhet är stunden av kroppslig stillhet och mental morgongymnastik nödvändig. Lika nödvändig som det där kaffet som jag inte heller kan vara utan.

Tanken sträcker på sig. Tänjer. Ser hur långt det går att komma utan att det tar emot. Dit kroppen inte når, är för tanken inget hinder. Varje morgon en ny möjlighet.

Tidsstudier

Halva maj har redan gått. Denna underliga vår då man helst vill snabbspola fram till ett "efter" och finna att det är gott. Att det mesta och de flesta man känner finns kvar även då.

Men, det går inte att snabbspola tiden, lika lite som att backa eller få den att stanna upp. Tiden går i sin alldeles egna obevekliga takt. Klocktid. Där en sekund är en sekund och en vecka är sju dagar, drygt sexhundratusen sekunder.

Men den andra tiden, den upplevda tiden, den går inte i takt. Den inrättar sig inte i regelbundenhet. Den är vild. Mer som vinden. Ombytlig. Ena stunden halv storm, den andra kav lugnt.

Varför vet man inte så noga, såvida man inte är meteorolog.

När man vill att tiden skall gå (över) fort, då segar den sig fram. Man sitter otåligt mitt ute på tidens hav i tidsbleket och väntar på vind. Tills det märkliga sker. Den rörelse som kommer inifrån stillheten själv.

Den här våren har känts märkligt kort. Det som sker i världen är på många sätt omvälvande men i min egen tillvaro händer inte mycket. Den ena dagen är den andra lik, mesta tiden tillbringas innanför lägenhetens väggar.

Kanske kan denna tid av yttre händelselöshet leda till ett rikare inre liv. Med mer eftertänksamhet och tillvaratagande av tiden, oavsett hur den mäts och hur mycket det blåser.

Om monotoni

I det repetitiva ryms både tristress och trygghet. Det beror på hur man har det. Hur man tar det.
Monotonin. Den invanda lunken. Urtrist eller vilsamt skönt.

Samma sak händer imorgon. Som i Ebbas gamla sång, fast man inte ens bör åka trick längre. Vardagen är för tillfället ännu mer enformig än i den gamla låten.

Påminns om en annan låttext, Reeperbahns "Gröna tapeter" Och visst kan man känna en viss klaustrofobi efter ännu en arbetsdag omringad av, om än inte gröna, så i varje fall tapeter med tjatigt mönster.

Jag lyssnade på dessa gröna texter oräkneliga gånger under uppväxten. De sitter där som berget, så länge mitt minne fungerar.

Apropå gamla låtar så lyssnar fjortonåringen nu flitigt på Harpos Moviestar. Klämkäckt så det förslår och nu är det fullkomligt omöjligt att få den ur huvudet. Den snurrar runt där inne som skivan en gång gjorde på grammofonen.

Men det enformiga behöver inte vara tråkigt. Meningsfull monotoni skapar även trygghet. Goda vanor. Trevligt tradiga traditioner. Att veta att det kommer en dag även imorgon som i stort sett liknar idag.

Inomhusväderlek

En försiktig sol ute idag, 14 grader. Jag har varit ute på en kort löptur. Mest sker annars livet inomhus dessa dagar.

Intressant hur fyra själar kan samexistera på ett relativt litet utrymme utan att krocka alltför mycket. Vi är som gaser som kan blandas utan att göra så mycket väsen av oss

Inte alla gaser är lättantändliga.

Vi är kanske mer som molnformationerna på himlen. Flyter fram med vinden. Formar sällan molnbankar. Och när så sker drar ovädret förbi skapligt snabbt. Pang och iväg!

Sol igen.
Ingen surmulen långsinthet.

Sjörapportens trygga hamn

Varför pratar folk så ofta om vädret? Kanske för att det är något vi alla har gemensamt. Oavsett andra omständigheter i tillvaron så finns där vädret. Pålitligt i sin opålitlighet.

Att prata om vädret har en lugnade effekt. Det är vardagligt. Bekant. Även vid extremväder och stormar finner vi ro i att samtala om eländet.

Mest lugnade är sjörapporten. Fler än jag lyssnar på den bara för att få höra de välbekanta orden. Faktiskt lyssnar jag oftast på rapporten ur minnet numera. Någon radio har jag sällan igång.

Sjörapporten är som en trygg hamn. De vackra, ibland märkliga, namnen på öar, skär och fyrar. Så hemtama och samtidigt en smula exotiska.

Jag glömmer aldrig den sjörapport jag hörde på muggen. Det var i Torquay, en sommar på bilsemester i England. Vardagkväll, en kylig. På en fiskrestaurang i hamnen. Det var "Happy Hour" så av alla drinkar man beställde fick man automatiskt två. Barnen jublande, mera lemonad. Lemonaden flödade. Dubbla glas G&T och Chablis. Tack.

Ett besök på toaletten blev till slut av nöden nödvändigt. Det är jag glad för. Det besöket hade jag inte velat missa.

Toalettbåset var inrett så trivsamt. Vitmålade brädväggar upp till midjehöjd, i övrigt tapetserat med sjökort. Från en diskret placerad högtalare i taket kom sjörapportens lugnande röst. Som tur var, var det ingen kö utanför. Jag stannade visst där inne en god stund.

Låt tankarna löpa

Ofrivillig tankevandring är något vi ägnar en väldigt massa tid. I rimliga mängder kan jag inte se skadan, det är väl det som är dagdrömmeri. Men när det tar överhanden blir nog fokus lidande.

Fokus skall vara väldigt bra. Har jag läst. Det är där, i fokalpunkten för dina tankar i kombination med kroppens närvaro i en rörelse, golfsving, löpsteg eller vad det nu handlar om, som magin sker.

Fokus bryts oerhört lätt. Om du är lättstörd. Kanske är det förmågan att behålla fokus som är nästa "hålla många bollar i luften" för den förmågan var nog aldrig så bra att eftersträva.

Som tur är tycks fokusförmågan vara något som går att träna och förbättra. Man kan dela in vår uppmärksamhet i tre olika varianter. Det ena är fokusläget, det andra är dagdrömmarläget och det tredje, det som liksom förstör för de andra är vårt larmsystem. Det som gör att vi titt som tätt trillar ur de andra lägena. Något stör, ett sms-pling, en rörelse i utkanten av synfältet.

Vips är koncentrationen bruten. Fokus borta. Dagdrömmen upplöst som en dimma.

Visst, jag tilltalas av tanken på fokus. Att komma igång. Att påbörja och avsluta. Något blir gjort, något jag tänkt och värderar. Själva starten dock, ligger inte i förmågan att fokusera. Den kommer snarare ur tanken. Dagdrömmen eller fantasin.

Det är när tankarna får löpa fritt som det händer. Det är så inspirationen och idéerna vågar sig fram. Här hjälper inget fokus i världen, finns inget bra idéfrö att fokusera på uteblir resultatet. Då blir det bara grubblerier.

Rumination heter det på engelska. Vilket i mina lättlurade öron låter snäppet mer sofistikerat än grubbel. Men det hjälper inte, det betyder fortfarande bara: Fokusering på ens eländes symptom, dess orsaker och följder, istället för på en lösning. Meningslöst med andra ord.

Viktigt blir då att fokusera på rätt saker. Fokus i sig är varken gott eller ont. Bara en förmåga.

Knähundar, laptops och varmkorv med bröd

Ibland undrar jag över ord och hur de får fäste i ett språk.

Som knähund. Det vet ju de flesta vad det är. En hund i lagom storlek att ha i knäet. Dessutom skall den helst även gilla att ligga där. Så står det på Wikipedia åtminstone. Att den skall ha den rätta, vad skall man säga, motsatsen till rastlöshet? Slöhet kanske. Eller bara inte brått någon annanstans.

Men den där prylen jag och många med mig släpar runt på då? Jag sitter med den i knäet nu faktiskt när jag skriver det här. Jag har inget bord framför fåtöljen i min läs- och skrivhörna i sovrummet. Inget som rymmer en laptop iallafall.

Laptop. Varför fick det hela så och inte knädator? Det är ju samma ordkonstruktion som med hunden.
Antagligen för att hunden kom före datorn, när vårt språk ännu inte var så anglifierat.

Det är förmodligen även enklare att sälja en laptop än en knädator. Något sådant.

När vi ändå är inne på hundar, hot dog, förför kallas en varmkorv så? Man måste ju googla... Jo såhär står det att läsa. Ordet har en skapligt gammal historia. På 1600-talet tillverkade tydligen en tysk slaktare en korvsort som han kallade dachshund, alltså tax. Jo nog påminner taxens form om en varmkorv med ben.

Jag minns en rolig bild jag fick av en kollega en gång på en taxvalp som någon stoppat in i ett korvbröd. Jag har den kvar som framsida i familjens receptmapp i köket. För första gången önskar jag att jag denna blogg hade foton, men har man en gång bestämt sig för att måla med ord så får man stå sitt kast.

Fantasin får räcka för att föreställa sig korvbrödshunden. Den är väldigt söt.

På dagdrömmargymmet

Man skall ju träna på sånt man vill bli bättre på. Gärna bortåt 10 000 timmar för att bli riktigt vass. Det jag vill stärka nu är mina dagdrömmarmuskler.

Vad skall man annars roa sig med i dessa tider om inte drömmar och fantasier.

Jag har en bok, som vanligt, jag har en bok. Jo, jag har en jäkla massa böcker. För de flesta tillfällen och ändamål. Denna heter "Ett liv i balans" Det är en dum titel för det går inte att ha ett liv i balans.

Boken i sig är däremot jättebra, den har bland annat vid ett tillfälle räddat mig undan väggen. Utmattningens avgrund. Det jag råkade läsa i boken fick mig att inse att jag hamnat farligt nära kanten. Jag hann bromsa, vika av precis i tid och lyckades falla åt rätt håll. Den gången. Kanten finns kvar, avgrunden finns kvar. Det gäller att passa sig, vara på sin vakt för att inte trilla dit.

Det går inte att skapa ett liv helt i balans. Snarare måste man lära sig finna harmoni i obalansen. Genom en styrka som gör dig böjlig och stark. Du tål en del, går inte av och kan komma tillbaka efter en påfrestning. Som ett högt torn som är konstruerat att kunna svaja många meter i vinden, just för att inte gå av.

För oss som inte är byggnadskonstruktioner är styrkan som skall tränas den mentala. Ja, den kroppsliga med förstås men den är lättare att inte glömma.

Dagdrömmen som boken tipsar om utspelas i en skog och man skall uppleva den med sina olika sinnen. Känna, höra, se, lukta. För mig som normalt är en visuell person blev det ändå ljud, känsla och doft som framträdde. Jag såg inte skogen, men hörde vindens stilla sus i trädens löv, kände fötterna mot den mjuka stigen, ljudet och känslan av en påtrampad kvist som bryts, doften av skog där regnet nyss fallit en sommardag.

Skogen är en rofylld plats. Full av liv, men ingen stress. Den snabba ekorren är inte stressad. Det hoppas jag iallafall att den slipper. Ekorren är bara kvick av naturen. Som den är skapt. Så borde vi alla leva. Som det är tänkt istället för att tänja och dra ut oss i former det aldrig var menat.

Då går vi sönder, både själsligt och fysiskt, vilket som nu råkar brista först. Båda kan förstås läka om de får vila. Vilan är också det som kan förhindra att något behöver gå sönder. Vilan i förebyggande syfte är bäst och det som dagdrömmarna hjälper till med.

Lost and found - tredje gången gillt!

Nu då äntligen, nu skall det bli av. Mitt gamla projekt. Analysen av en bok i original (engelska) och dess svenska översättning. Dödssynden, To kill a mockingbird av Harper Lee.

Vad gör en språktransformation med en berättelse? Hur mycket påverkar en översättning egentligen? Ett språk innehåller så mycket mer än bara de rena orden. kan man översätta en berättelse rättvisande eller lägger det nya språket ofelbart på ett extra lager av betydelse?

Jag uppfattar den svenska översättningen som gammalmodig i sitt språk. Boken är ju från 1960, 60 år i år och jag tror att svenska skriftspråket ändrats mer än det engelska.

Du kan ju läsa Shakespeare i original och begripa vad som står. Men försök läsa en svensk bok från samma tid och du lär få anstränga dig betydligt mer.

En del går ofelbart förlorat i en översättning och kanske något även tillkommer. Kanske något som författaren själv inte såg men som läsaren, översättaren kunnat utläsa och sätta sina ord på. Översättaren blir på så sätt en medskapare, så som läsaren alltid är. Tillför sin tolkning, som kan vara rätt eller fel, enligt författarens tanke. Ligga i linje eller gå lite isär.

Det måste vara en märklig känsla att se sitt verk översatt till språk man inte alls själv behärskar. Att se sina ord fast ändå inte. Lika oåtkomliga som alla böcker var innan man knäckt läskoden på sitt eget språk.

Glada påskminnen

Långfredag. Det är ju en sån där dag då man inte förväntas ha sådär jätteskoj, varken detta i viss mån speciella år, eller nån annan gång sedan den där väldigt storsinte killen hade en jävligt dålig dag i livet.

Möjligen var det hans sista, men tillåt mig tvivla. Vissa har trots allt lyckats med bedriften att skaffa sig evigt liv. Eller iallafall ett väldigt långt.

Han lever vidare i mångas handling även idag. I givmildhetens och generositetens handling. Jag räknar mig inte som religiös. Jag hör inte till någon tro. Men i bönekören för mänsklig samhörighet och hjälpsamhet instämmer jag varje dag, med hela min tondöva själ.

Påsken. En tid på året då jag minns att hoppet kom åter. Jag tillhör de oroligas skara. De barn som endast med svårhet somnade gott året om. Julen var en bra tid, men lugn och ro, god, mat, familj och roliga presenter. Sen kom en tid av utmaning, ensamhet, skola och förpliktelser.

Påsken kom som en räddare. Med sol, värme och samvaro. Med släktingar och flera barn som för ensambarnet gick som en solstråle rakt in i hjärtat. Jag älskar att minnas hur ni myllrade in i hallen, med löfte om övernattning i flera dagar.

Sovtäcken, påskägg med godis som min nyttighetsivrande mamma aldrig köpt. Papporna drack vad jag i efterhand har förstått var förståndigt svaga Bacardi rom och cola och vi barn åt det där godiset som kanske innehöll gelatin.

Dagarna ägnades år besök på huvudstadens museum. Vi körde in med bil från förorten med oss barn skramlandes i skuffen på en gammal Volvokombi. Jag inser de säkerhetsmässiga fördelarna med bakåtvänd bilbarnstol men det hade liksom inte varit samma sak.

Glad påsk!

Ett hem utan stolar

I mitt barndomshem fanns inga stolar. Självklart hade vi sittplatser, där fanns soffor, fåtöljer, bänkar och pallar. Men inte en enda vanlig köksstol. Det slog mig häromdagen, varför vete katten. Vem tänker på stolar eller rättare sagt avsaknaden av dem?

En lördag körde vi sex egentligen felfria köksstolar till återvinningen. De ville inte ha gamla IKEA-möbler för återbruk, så det fick bli träflisen för dem. Det kändes nästan lite brutalt att se dem krossas av en stor rulle med vassa piggar på, som en jättelik brödkavel av den där taggiga sorten. Jaja, där rök de stolarna...

Nu står jag här igen i ett hem utan köksstolar.

Utan gröne möbler i köket (uttalat med utpräglad Norrköpingsdialekt)
Uschualingen så dant...

Ur syn, ur sinn

Jag har alltid valt att hålla isär arbete och fritid. Aldrig jobbat hemifrån. Inte heller tyckt om att plugga annat än i skolmiljö. När jag är hemma är jag ledig. Så har jag tänkt. Så har jag gjort. För att jag vet att jag annars skulle ha väldigt svårt att få till övergången mellan arbetsdag till fritid.

Fram till nyligen då, när jag liksom många andra inte längre kan gå till kontoret. Plötsligt måste alla som kan arbeta hemifrån. Självklart, jag förstår orsaken. Men faktum kvarstår, hur skall jag kunna släppa jobbet nu när det inte finns en dörr att gå ut igenom på kvällen. Ingen bro att passera mellan ön där jobbet ligger och den där jag bor.

Om jag inte kan ha kvar min gräns i det fysiska rummet måste jag skapa en annan. En mental. Jag behöver en ritual som signalerar att min arbetsdag är slut. Mitt jobb är annars av den karaktären att det aldrig blir klart. Jag riskerar att bli sittandes till långt in på kvällen.

Inget vunnit. Lika mycket arbete återstår nästa dag. Inget vunnet. Bara förlorat.
Tiden för läsande tryter, den för skrivande ännu mer. Tiden för vila och återhämtning. Tiden för mig och de mina. Förbrukad till inget nytta, tid som aldrig kommer igen.

Igår förmiddag kom jag på en idé till lösning. Jag vet med mig att jag är ganska lättlurad, jag kan till och med enkelt lura mig själv. Ett gammalt ordstäv kom för mig.

Ur syn, ur sinn.

Värt att prova. Jag gick till en sån där butik som specialiserat sig på förvaringslådor till folk som inte vill kasta allt de äger. Köpte något som jag döpte till Kontoret. Liknande en verktygslåda i svart kartong med plats för laptop, tillbehör, pennor, böcker och sån bråte som jag vill slippa se när jag inte jobbar.

Om det funkar? Jag tror det. Idag är det söndag och jag har inte ägnat kontorslådan på golvet under skrivbordet en tanke. Förutom nu då, när jag skrev om den...

Gör det själv!

Jag läste ett så roligt citat idag. Det påstods ha yttrats av någon uppfinnare. Det var precis i min torra humors smak.

Sant är det också.

"En villig hand hittar du vanligen längst ut på den egna armen"

Det är annars lätt att förlita sig på hjälp från andra eller tro att det bara skall hända av sig själv.

Visst kan man både behöva och få hjälp ibland men jag menar mer sådant man tänker att man skall göra men som aldrig tycks bli av.

Som att städa hallgarderoben, röja på vinden och lägga ny trall på balkongen.

Vem skall göra det tänker man.... och så händer inget.
Det finns bara ett säkert sätt att få det här sakerna att bli av.

Att ta dem i egna händer. De bör vara villiga nog. De styrs ju av den där hjärnan som kom på att det vore trevligt med en hallgarderob där man hittar det man söker och ett balkonggolv utan mossa och stickor i fötterna.

Tål att tänka på...

Tanterna brun, grön och gredelin

Min gammelfarmor och hennes systrar bodde i samma hus i lägenheterna över och under varandra. Farmor på våning två, yngsta syster ovanpå och mellansyster överst.

I varsin enrummare, som i mitt barnasinne var stora som en mindre herrgård. Kök, hall, badrum, rejäl klädkammare och vardagsrum.

Jämnårig syssling och jag sprang upp och ner i trapphuset mellan hennes mormor och min farmor. Överst gick vi mer försiktigt. Till moster Sissan, som jag såhär i vuxen ålder tänker hette Cecilia.

Systrarna fikade tillsammans varje dag, enligt ett roterande schema. När kaffet var klart ringdes på telefon. Man lät två signaler gå fram. Man skulle inte svara, det kostade pengar. Det var bara ett sätt att signalera att det var dags att gå upp, eller ner.

Finurligt.

Mina barndomsminnen är tätt packade i farmors lägenhet. Skapades i hög koncentration under mina första 18 år. Jag skulle kunna återskapa minsta kakelplatta i köket, hyllan på väggen över kökssoffan, tändsticksasken vid gasspisen, rutigt klinkergolv i badrummet, hemgjorda burkar för papiljotter, godluktande tvålar, ännu i sina pappersfodral. Sängen och bäddsoffan i vardagsrummet. Pendeluret som fick stoppas för att jag skulle kunna sova till the sound of silence.

Balkongen där jag aldrig minns att jag satte min fot. Hallen med en korgstol där ingen någonsin satt. Köket där alla goda köttbullar åts. Och hemkokt kräm med mjölk sena kvällar innan läggdags, i djupa tallrikar med fruktmönster i botten. Man såg det då man ätit upp. Äpple eller plommon.

Klädkammaren som var ett oändligt äventyr av piratfantasier där garderobens tygförhängen lätt förvandlades till fladdrande segel. De tunga träskåpen i vardagsrummet belamrade med inramade foton av oss alla, Fåtöljer med virkade antimakasser på (vem vet ens vad det är).

För den nyfikne är det alltså en liten tygduk som skall hindra att möblerna får fläckar av fett från kropparna som sitter i dem. Flera småbord. På ett stod skålen med lock som dolde hårda karameller med fruktsmak. Pudersockrade. De som måste ha inhandlats i en särskild tant-farmor-butik för man såg dem aldrig någon annanstans.

Ett kontrollfreaks bekännelse

Var försiktig med vad du önskar dig.

Vad jag kan minnas har jag försökt kontrollera min tillvaro så länge jag varit jag. Jag har aldrig haft tryggheten av tillförlitliga auktoriteter eller gudar att luta mig emot. Bara naturen och vetenskapen.

Gott nog för livet i stort men pålitligt på ett sätt som inte nödvändigtvis tryggar lilla räkan.

Det är därför jag sökt tryggheten i traditioner. I vidskepelse. I besvärjelser. Peppar peppar... Ta i träskalle. Inte tusan hjälper det.

Hotet kommer från ingenstans. Överallt ifrån.

Men inte från terrorister och flygplan, inte ens från kärnkraft eller urkraften sexuellt överförbara sjukdomar. Jag har varit rädd för allt. Cancer, såg ett program på tv som fyraåring... kärnkraft Harrisburg, härdsmälta Tjernobyl, Sen kom sjukdomen som fick ett kontrollfreak att missa det mesta av tonårshångel. Ett pärlband av terrordåd, en tsunami, sen härdsmälta igen, Fukushima.

Miljöförstöring, skogsbränder, översvämningar, stormar, smältande isar. Lägg till detta flygplan som inte lyder piloterna eller blir nedskjutna från marken. Det är ta mig tusan fullkomligt livsfarligt att lämna soffan...

Men det hjälper inte. Jag kan försöka hålla emot men det enda det ger är spända muskler och magknip. Helt overksamt såväl mot autopiloter som löper amok som mot små virus som bara de också vill överleva.

Dags att släppa kontrollen.

En onsdag mitt i veckan

Hur ofta är det egentligen onsdag, jag menar sådär så man lägger märke till det?

Det är betydligt fler måndagar och fredagar såhär till vardags. Kanske även söndagar, de är inte heller helt sällsynta.

Onsdagar däremot är just sällsynta. är de utrotningshotade, drivs det rovdrift på dem? Kanske de borde fridlysas så att de kan föröka sig i fred.

Jag glömmer aldrig när min pappa kom hem från en jobbresa mellan tidszoner och berättade för mig att han upplevt två onsdagar i rad. Det lät i mina barnöron som ren magi.

Onsdag. Lill-lördag kallades det förr. Möjligen för att man behövde något kul sådär mitt i veckan, när det ännu kändes långt till helgen. När var detta? Det måste ha varit på den tiden då en vecka fortfarande kunde kännas lång.

Tyskarna har ett bra namn på onsdagen, mittwoch, prick mitt i veckan alltså.
Bra, idag har jag alltså lyckats med konststycket att upptäcka och uppmärksamma en onsdag.

Som att bygga med LEGO

Jag gillar att leka med ord. Sätta ihop dem på roliga, ibland oväntade vis.

Det påminner om barndomens lek och skapande. Med ett fåtal olika slags bitar kunde man bygga vilka världar som helst.

Så kanske någon byggt vår värld. Livet bestående av celler som innehåller DNA som i sin tur innehåller beståndsdelar med namn som fastnat i minnet: adenin, guanin, cytosin, tymin...

Bitarna som världen är byggd av är så små att vi kanske inte ens funnit dem ännu. Vi trodde de minsta bitarna var atomer. Till och med döpte dem till just odelbara. Fel. De i sin tur består av många flera byggbitar, med namn man inte heller glömmer: upp och ner, topp och botten samt de roligaste charm och sär.

Vilka små flinka fingrar den som byggt måste ha.

Att ta igen sig

Efter hektiska dagar behöver man vila. Ta igen sig sa alltid min gammelfarmor. Jag tänkte inte närmre på det då, visste bara att det var då hon lade sig en stund på dagen och sov.

Men nu, nu hör jag ju vilket bra uttryck det var.

Att ta igen sig, så man kommer igen. Tillbaka. Återhämta sig själv. Varifrån? Från trötthetens dalsvacka.

Att ta igen sig är begripligt och trösterikt. Det är klart man kommer igen, bara man tillåter sig regelbunden vila. Det är det inte alla som gör och det märks på stressnivåerna. Tyvärr.

Varför är det enkla så svårt?

Himlen börjar vid marken

Om himlen är något att sträva efter så är det trevligt att inse att den inte alls ligger oåtkomligt långt bort utan befinner sig precis lagom nära. Det är bara att börja klättra. Himlen börjar vid marken, just där du står.

Kanske behöver du bara en liten pall, eller en sten att kliva upp på. Det krävs ingen lång stege, inte för att starta.

Inte behöver man oroa sig för att komma fram heller för det går inte. Lika lite som att finna regnbågens början eller dess slut. Himlen är bara en hägring. Vissa dagar känns den längre bort än andra.

När det ligger som ett grått täcke strax över marken med fukten drypande under sig. Dagarna när man glömt hur solskenet känns då är den klara himlen avlägsen.

Vackert blå men går aldrig att nå. Ett nödrim är aldrig fel. Men visst går himlen att nå. Som på den regntunga grå dag man sitter i ett flygplan strax ovan molnen och känner sig extra lyckligt lottad att få se blå himmel och sol. Lite busig, som att man lurat vädergudarna.

I mitt eget sällskap

Jag gillar, nej rättelse, behöver vara ensam, för mig själv. I lagom stora doser.

Att vara i ofrivillig ensamhet kan nog vara en verklig plåga, rent av en hälsofara. Men, så kan även bristen på de självvalda stunderna i sitt eget sällskap.

Vissa har svårt att finna sig ensamma. Skulle få lätt panik över en oplanerad lördagkväll utan folk runt omkring. Jag kan känna något liknande inför ännu en fulltecknad vecka, visserligen fyllt med roligheter men där ensamtiden, återhämtningen lyser med sin frånvaro.

För den som inte laddar sina energidepåer i farten är en hektiskt tillvaro dränerande, oavsett hur kul man tycker det är. Det krävs en motvikt. Tid i stillhet, utan yttre stimulans. Inte helt enkelt att få om man delar sin tillvaro med andra människor. Familjeliv i liten lägenhet, arbetsliv i kontorslandskap utan egen sittplats, tiden däremellan på trängselbuss och mataffär full av kunder.

Hur nå stillheten, självsamvaron mitt i detta, utan att för den skull bli en enstöring som riskerar att gå vilse i sitt eget psyke.

Det gäller att värna förmågan att skärma av, att stänga ute omgivningens larm och intryck. Det är en konst man aldrig fullt kan bemästra, inte utan ansträngning. Som att balansera på en boll. Du behöver ständigt parera, vigt vika undan för det som stör. Låta det fara förbi. Det spelar ingen roll hur snabbt omgivningens flod forsar fram, så länge jag är still.

Ett kärt fritidsnöje

Vad har du för hobbies? Frågan man får då och då. Läsa och skriva, brukar jag svara. Springa ibland, fast det är så ibland att det mest känns som en lögn.

Vad skall man svara då, när ens fritidsintressen inte är mer rafflande än så?

Jo, det finns ju ett till, jag har faktiskt ytterligare en hobby. Att sova. Det har alltid varit en kär sysselsättning.

Det som för de flesta antingen bara är ett grundbehov, något man knappt ägnar en vaken tanke, eller något som upptar en stor del av ens alltför långa vakna tid. För den som lider av sömnbrist återstår bara att dagdrömma om detta underbara tillstånd.

För mig finns knappt något mer njutbart än att lägga mig och veta att det är minst åtta timmar tills väckarklockan ringer. Eller att lägga mig bekvämt tillrätta i soffan efter att filmen vi tänkt se visat sig vara av den sövande sorten.

Sov gott!

Envisheten och Latmasken

Det mesta i tillvaron går ut på att få det ena eller det andra gjort. Bli klar med skolan, avhandlingen, rapporten eller middagsdisken. Skapligt ofta är det något som tar emot. Latmasken är aldrig långt borta. Latmasken är duktig på att locka, viskar så tyst att jag tror att det är mina egna tankar som styr: lägg dig i soffan, ta en kopp kaffe till, läs ett kapitel till, eller varför inte hela boken och häll upp ett glas iskall Chablis.

Den som ibland vinner över Latmasken är Envisheten. Envis som en röd gris. Varför liknas allt vid djur?

Jag har alltid varit lat och envis så eventuellt finns nån sorts balans där. Envisheten kommer fram när det är något jag vill. Med Latmasken är det tvärt om.

Tricket är att låtsas att det där halvtrista är något som jag vill. Latmasken är som tur är ganska lättlurad, annars skulle inte mycket blir gjort. Latmasken är listig och lättlurad. Envisheten är kraftfull. Envisheten är stark. Den tänker inte efter. Den känner inte efter. Den bara kör på. Envisheten är bra på att övertala, lyckas till och med ibland få med sig Latmasken.

När de två kämpar sida vid sida, jädrar vad mycket som blir gjort.

Att få syn på en vana

Det kan närmast liknas vid en besvärjelse. Vanan jag lagt mig till med, att klottra en liten sol i slutet av mina dagliga morgonfunderingar. När började jag egentligen med det?

Jag bläddrar tillbaka till första anteckningen i min nuvarande prickiga skrivbok. 15 oktober och mycket riktigt. I det närmaste utan undantag finns den där, den lilla solen.

Likaså i skrivboken innan, med startdatum 15 juni, är den på plats. Fortsatta arkeologiska utgrävningar av gamla skrivböcker finner att solen finns med första gången trettonde april förra året. En lördag. Av anteckningarna att döma fanns inte större behov av uppmuntran än vilken lördagsförmiddag som helst.

Även i äldre anteckningar finns symbolen faktiskt med, men då ytterst sporadiskt. Jag tror inte den hade något symbolvärde då. Det var bara en ditklottrad sol, kunde likaväl varit en blomma, en stjärna eller ett hjärta.

Lustigt hur man plötsligt får syn på en vana och börjar fundera på varifrån den kommer. Vad var startpunkten och orsaken? I det här fallet var det busenkelt att ta reda på startpunkten. Bara att bläddra i gamla skrivböcker. Andra vanor går inte att spåra tillbaka på samma sätt. Somliga kanske man rent av ärvt och den ursprungliga orsaken fanns i någon annans verklighet.

Det är väl så traditioner och ritualer föds.

Vad händer nu när jag fått syn på vanan och symbolen? Blivit medveten om att den är ett sätt att trygga mig själv, ingjuta hopp om att solen kan fortsätta få saker att spira. Förlorar den sin kraft eller förstärks den?

Troligen fortsätter jag rita den oavsett. Handen är så van vid rörelsen nu och någon skada gör det inte.

Den rätta vägen ligger höljd i dimma

Jag köper en faslig massa böcker, de flesta av den sorten som tar upp plats i bokhyllorna. De är de jag gillar bäst och därför är bokhyllorna nu fulla och böckerna hamnar i travar på golvet framför den överfulla hyllan i sovrummet.

Böckerna ligger överallt, på mitt lilla bord framför läsfåtöljen, under fåtöljen, på fönsterbrädan, på vinkylen, i skåpet ovanför frysen...

För några år sedan fick jag en Kindle, en läsplatta, av maken. Kanske i förhoppning att undkomma risken att drunkna i en boklavin. Den är jättebra till mycket, så bra att den lett till köp av ännu fler böcker, både till den och till högen på sovrumsgolvet.

Kindeln är toppen på flyget. Man riskerar inte att böckerna tar slut, plattan rymmer fler än den längsta resa. Man kan läsa utan att tända den för medpassagerarna störiga läslampan. Batterisnål är den också. Fast inte som en pocketbok förstås.

Förutom böcker läser jag en massa artiklar, om böcker. Nu imorse läste jag om att det inte är något fel på en bara för att man inte vet vad man vill här i livet. Utmärkt, det visste jag redan och det är alltid trevligt att få det man vet bekräftat. Särskilt av någon som skrivit en bok i ämnet.

Och jo jag köpte boken innan kvällen var över. Till Kindeln. Plus fyra böcker av papper från bokhandeln som jag råkade besöka på vägen hem från jobbet. Tre av dem fick jag författarens hälsning i. En sån sak går inte att ordna på läsplattan.

När målet är oklart så är du på rätt väg. Bara att börja traska och se hur det känns. Utforska. Vänd. Börja om. Ge upp skall man inte heller göra. Uthålligheten är vår bästa vän på färden.

Även om det är dimmigt på morgonen brukar det klarna upp frampå dagen.

Utan kaffe stannar Sverige

Svenskarna dricker en himla massa kaffe och jag är inget undantag. Jag bidrar starkt till att hålla medelkonsumtionen hög.

En snabbgoogling visar dock att svenskarna inte längre tycks ligga på andraplats efter finnarna utan halkat ner på en sjätteplats, omdruckna av norrmän, islänningar, danskar och holländare.

Jaja, det må vara hänt, jag dricker inte mindre kaffe för det. Och inte bara dricks det mycket kaffe, det är ofta också. Jo, visst blir det många turer till kaffeautomaten på kontoret.

Kaffeautomaten är vår version av vattenhålet på savannen... där flockas kontorsdjuren för en stunds samvaro och informationsutbyte.

Svart skall det vara, svart och starkt. Det var länge sedan jag uppskattade drycken med mjölk och socker. Häromveckan blev jag dock tvungen. På ett kinesiskt flyg serverades kaffet färdigblandat med såväl mjölk som socker ur kannorna. Blä... de borde hålla sig till att servera te, där är kineserna överlägsna, men är man koffeinist så är man.

Huvudvärk är trots allt värre än sliskigt ljummet kaffe.

Tre H för råttan

Strax efter starten av 2020 inträder råttans år. Knappt har man hunnit vänja sig vid det nya decenniet innan det är dags för nästa nyår.

Detta år var jag än en gång i den delen av världen där nyåret i slutet av januari firas mer än det i starten. Sist var det drakens år som inleddes, 2000 och Hong Kongs skyskrapor var smyckade med drakar i neon. Nu har jag sett Kuala Lumpurs varuhus och gator smyckade med röda lyktor och råttor med breda leenden.

Sista kvällen i staden tillsammans med kusinerna åt vi en traditionell nyårsrätt där man med sina ätpinnar skulle kasta upp maten en bit ovanför serveringsfatet och uttala sina önskningar inför året.

Mina är dessa:

Harmony
Health
Happiness

Gott nytt år!

Mot nöjdare höjder

Nytt år...

Som alltid en god anledning och tillfälle att fundera över självförbättring. Någon annan än sig själv lär man ändå aldrig få möjlighet att förbättra. Att ge sig på sådana försök är dömt att leda till eländes frustration. Onödigt besvär. Låt var och en bekymra sig över sitt eget förbättringsarbete!

Jag har som många andra detta år just kommit tillbaka till arbetet efter en lång ledighet. Allt är sig där likt. Fast kanske ändå inte.

Skillnaden på gnäll och kreativt missnöje är stor. Det senare är en drivkraft att räkna med. Gnäll är bara gnäll. Det har jag bestämt lovat mig själv att sluta med.

I det kreativa missnöjet finns kraften att förändra. Där finns den goda viljan och erkännandet av det egna ansvaret. Det är inte (bara) någon annans fel att saker inte fungerar.

Alla har förmågan att förändra. Sig själv, aldrig andra. Annat än indirekt och det är inte att förakta.

Seize the days

Dagarna swishar fort förbi. Om jag inte gör något åt det så är det strax maj, höst och jul igen.

Det gäller att fånga dagarna när de springer förbi. Jag vill ställa mig framför dem, blockera deras väg. Se dem en och en djupt i ögonen. Fråga dem. Vad för just du med dig? Och sedan hålla fast dem lätt i svansen så att de stannar en smula längre.

Det är så lätt att dagsdjuren rusar förbi och bort i flock. Veckor, månader, år, till och med decennier kan stimma, simma, svärma förbi.

Låt dagarna bli till stora djur, sådana som strövar lugnt fram istället för stim med små som alla har bråttom iväg.

Världen krymper när man reser

Hemma igen. Efter en långresa över jul och nyår. Det är som vanligt med blandade känslor.

När jag för många år sedan första gången åkte långt, föreställde jag mig att det verkligen skulle märkas att man var på andra sidan Jorden. Inte för att jag på allvar trodde att det skulle kännas som att man gick upp och ner, men ändå.

Jag trodde att det skulle kännas. Hela tiden. Något speciellt.

Så är det ju inte. Hur långt bort man än åker så är det där man är. Referenspunkten, man själv, har ju flyttat med. Himlen, om än inte stjärnhimlen, är sig lik. Mycket är mer likt än olikt.

Det känns som att världen krymper när man rest några gånger kors och tvärs. Det rapporteras i tidningarna här hemma om skogsbränder i Australien, som i vanliga fall känns väldigt långt bort.
Nu kom jag nyss därifrån och röklukten satt kvar i kläderna i resväskan.

Världen krymper och jag kan inte längre tänka att det där är så långt bort så det rör inte mig. Världen krymper. Skillnaderna blir mindre, mer känns hemtamt och jag förstår att alla platser hur exotiska de än kan tyckas vara är någons hem. Någon som är ungefär som jag.

Korta stunder av lång tid

Fort som fan. Så kan man sammanfatta 2019. Året som bara svischade förbi. Som i förbifarten. Inga större händelser, ett av de mer obemärkta åren. Inte alls sämre, tro inte det. Den dagen det vardagliga känns trist tänker jag att man bör förändra något i sitt liv.

Men ändå, fortsätter det i den här takten är nya 20-talet inte länge nytt. Lite långsammare kan tiden gärna få gå.

Tricket med tiden är att den tycks gå fortare när man befinner sig i invanda cirklar. Gör man mycket nytt och ovant kan den sträckas ut och bli längre. Fast bara till en viss gräns. Även mitt i det nya finns en vändpunkt, då tidens gummiband spänts till bristningsgränsen, spjärnar emot och tiden åter krymper.

Man kan lura tiden i korta stycken, lura den att bli längre. Nu är vi snart en vecka in i årets första månad, den som brukar ha en förmåga att förefalla längre än sina 31 dagar.