Det kan närmast liknas vid en besvärjelse. Vanan jag lagt mig till med, att klottra en liten sol i slutet av mina dagliga morgonfunderingar. När började jag egentligen med det?
Jag bläddrar tillbaka till första anteckningen i min nuvarande prickiga skrivbok. 15 oktober och mycket riktigt. I det närmaste utan undantag finns den där, den lilla solen.
Likaså i skrivboken innan, med startdatum 15 juni, är den på plats. Fortsatta arkeologiska utgrävningar av gamla skrivböcker finner att solen finns med första gången trettonde april förra året. En lördag. Av anteckningarna att döma fanns inte större behov av uppmuntran än vilken lördagsförmiddag som helst.
Även i äldre anteckningar finns symbolen faktiskt med, men då ytterst sporadiskt. Jag tror inte den hade något symbolvärde då. Det var bara en ditklottrad sol, kunde likaväl varit en blomma, en stjärna eller ett hjärta.
Lustigt hur man plötsligt får syn på en vana och börjar fundera på varifrån den kommer. Vad var startpunkten och orsaken? I det här fallet var det busenkelt att ta reda på startpunkten. Bara att bläddra i gamla skrivböcker. Andra vanor går inte att spåra tillbaka på samma sätt. Somliga kanske man rent av ärvt och den ursprungliga orsaken fanns i någon annans verklighet.
Det är väl så traditioner och ritualer föds.
Vad händer nu när jag fått syn på vanan och symbolen? Blivit medveten om att den är ett sätt att trygga mig själv, ingjuta hopp om att solen kan fortsätta få saker att spira. Förlorar den sin kraft eller förstärks den?
Troligen fortsätter jag rita den oavsett. Handen är så van vid rörelsen nu och någon skada gör det inte.
