Kokbokslukerskan

Många är de måltider jag ätit direkt ur burken, samtidigt läsande en kokbok där jag med ögonen ätit något helt annat.

Jag är i det närmaste beroende av kokböcker med bilder och har en försvarlig mängd. Så länge jag kan minnas har jag inte ätit ensam utan sällskap av en sådan att bläddra i. Har jag mänskligt middagssällskap försöker jag oftast hejda mig från denna vana.

Egentligen vet jag inte vad det är som lockar för rätterna jag studerar behöver inte ens se särskilt goda ut och ytterst sällan har jag provat att tillreda något i verkligheten.

Jag vet liksom att jag skulle bli besviken. Jag minns ett försök med kall gurksoppa. Den såg knappt god ut ens på bild, än mindre i verkligheten. Grådaskig och slemmigt smaklös. Ändå händer det fortfarande att jag tittar i den kokboken och tycker gurksoppan ser lockande ut.

En rätt ur just den boken har jag dock lyckats få till bra. Den äts på riktigt, även av resten av familjen.
Min franska bondsoppa. Undantag finns som tur är.

Turist i min egen stad

Gäst i mitt eget hem. Känslan när man visar det hemtama för någon ny, en förstagångsgäst är speciell. Man ser det med besökarens ögon och jag minns att det verkligen känns så.

En sommar hade vi släktingar på besök från Kalifornien, jag var 10 år och likaså den amerikanska sysslingen. Sjuttiotalsradhuset blev som nytt. Hästarna i hagen en bit bort, något exotisk jag aldrig sett förr. 

Jag tror det är en nyttig påminnelse om vad man har. Att uppskatta, att ens upptäcka, sin vardag. Att den finns. Besökaren i havet frågar det förbipasserande fiskstimmet: Hur är vattnet idag? Vad är vatten, blir svaret. En rolig historia. Och tänkvärd. Vi lägger inte märke till det vi upplever varje dag.

Man borde oftare se till att försätta sig i ögonöppnarsituationer. Denna sommar kommer sysslingar till mina barn på besök, lika långväga gäster som när jag var barn fast denna gång österifrån.

Jag är nyfiken på vad jag kommer att se för första gången genom dem.

Världar av ord

Det är det jag vill skapa. Jag vill skriva beboeliga världar dit karaktärerna kommer, alldeles som av sig själva. Genom sin fria vilja.

Jag vill inte att det skall märkas att det är jag som skriver deras liv. Det är ju inte författaren som skall sticka ut med snygga formuleringar. Det är en verklig värld som skall skapas, lika trovärdig som den jag kallar min verklighet.

Illusionen av en verklig värld.

Långsamsommar

Det är första juni. Galet, vad hände med dagarna på vägen hit? Hann jag känna dem, se dem, höra dem?

Svårt att veta för i efterhand, i backspegeln, tycks det alltid ha gått så fort.

Framför mig vill jag att vägen ligger lång och utsträckt. Långsamt slingrande genom mjukt böljande landskap, där man kan ströva. Hur kan en väg slingra sig långsamt? Ligger den inte still?

Svaret ligger i strövandet, ett ord nästan lika fint som släntra.

Släntra gör man i stan och strövar gör man i naturen. Flanera kan man också göra i stan men inte i skogen. Det skulle bara se fånigt ut. En flanör behöver publik och rådjuren är visserligen nyfikna men inte på det viset.

För att släntra behöver man ingen publik. Inte ens sällskap är nödvändigt. Släntrandet är ofta en enpersonsaktivitet. En behaglig sådan som för en dit man behöver gå. Lugnt och varsamt.

Idag slår jag ett slag för dem alla. Släntraren, Flanören och Strövaren.
De behövs så väl som kontraster till allt hastande och skyndande i våra steg.

Alldeles oavsett hur du tar dig fram i tillvaron är det snart juli. Se till att hinna uppleva juni innan dess.