Den rätta vägen ligger höljd i dimma

Jag köper en faslig massa böcker, de flesta av den sorten som tar upp plats i bokhyllorna. De är de jag gillar bäst och därför är bokhyllorna nu fulla och böckerna hamnar i travar på golvet framför den överfulla hyllan i sovrummet.

Böckerna ligger överallt, på mitt lilla bord framför läsfåtöljen, under fåtöljen, på fönsterbrädan, på vinkylen, i skåpet ovanför frysen...

För några år sedan fick jag en Kindle, en läsplatta, av maken. Kanske i förhoppning att undkomma risken att drunkna i en boklavin. Den är jättebra till mycket, så bra att den lett till köp av ännu fler böcker, både till den och till högen på sovrumsgolvet.

Kindeln är toppen på flyget. Man riskerar inte att böckerna tar slut, plattan rymmer fler än den längsta resa. Man kan läsa utan att tända den för medpassagerarna störiga läslampan. Batterisnål är den också. Fast inte som en pocketbok förstås.

Förutom böcker läser jag en massa artiklar, om böcker. Nu imorse läste jag om att det inte är något fel på en bara för att man inte vet vad man vill här i livet. Utmärkt, det visste jag redan och det är alltid trevligt att få det man vet bekräftat. Särskilt av någon som skrivit en bok i ämnet.

Och jo jag köpte boken innan kvällen var över. Till Kindeln. Plus fyra böcker av papper från bokhandeln som jag råkade besöka på vägen hem från jobbet. Tre av dem fick jag författarens hälsning i. En sån sak går inte att ordna på läsplattan.

När målet är oklart så är du på rätt väg. Bara att börja traska och se hur det känns. Utforska. Vänd. Börja om. Ge upp skall man inte heller göra. Uthålligheten är vår bästa vän på färden.

Även om det är dimmigt på morgonen brukar det klarna upp frampå dagen.

Utan kaffe stannar Sverige

Svenskarna dricker en himla massa kaffe och jag är inget undantag. Jag bidrar starkt till att hålla medelkonsumtionen hög.

En snabbgoogling visar dock att svenskarna inte längre tycks ligga på andraplats efter finnarna utan halkat ner på en sjätteplats, omdruckna av norrmän, islänningar, danskar och holländare.

Jaja, det må vara hänt, jag dricker inte mindre kaffe för det. Och inte bara dricks det mycket kaffe, det är ofta också. Jo, visst blir det många turer till kaffeautomaten på kontoret.

Kaffeautomaten är vår version av vattenhålet på savannen... där flockas kontorsdjuren för en stunds samvaro och informationsutbyte.

Svart skall det vara, svart och starkt. Det var länge sedan jag uppskattade drycken med mjölk och socker. Häromveckan blev jag dock tvungen. På ett kinesiskt flyg serverades kaffet färdigblandat med såväl mjölk som socker ur kannorna. Blä... de borde hålla sig till att servera te, där är kineserna överlägsna, men är man koffeinist så är man.

Huvudvärk är trots allt värre än sliskigt ljummet kaffe.

Tre H för råttan

Strax efter starten av 2020 inträder råttans år. Knappt har man hunnit vänja sig vid det nya decenniet innan det är dags för nästa nyår.

Detta år var jag än en gång i den delen av världen där nyåret i slutet av januari firas mer än det i starten. Sist var det drakens år som inleddes, 2000 och Hong Kongs skyskrapor var smyckade med drakar i neon. Nu har jag sett Kuala Lumpurs varuhus och gator smyckade med röda lyktor och råttor med breda leenden.

Sista kvällen i staden tillsammans med kusinerna åt vi en traditionell nyårsrätt där man med sina ätpinnar skulle kasta upp maten en bit ovanför serveringsfatet och uttala sina önskningar inför året.

Mina är dessa:

Harmony
Health
Happiness

Gott nytt år!

Mot nöjdare höjder

Nytt år...

Som alltid en god anledning och tillfälle att fundera över självförbättring. Någon annan än sig själv lär man ändå aldrig få möjlighet att förbättra. Att ge sig på sådana försök är dömt att leda till eländes frustration. Onödigt besvär. Låt var och en bekymra sig över sitt eget förbättringsarbete!

Jag har som många andra detta år just kommit tillbaka till arbetet efter en lång ledighet. Allt är sig där likt. Fast kanske ändå inte.

Skillnaden på gnäll och kreativt missnöje är stor. Det senare är en drivkraft att räkna med. Gnäll är bara gnäll. Det har jag bestämt lovat mig själv att sluta med.

I det kreativa missnöjet finns kraften att förändra. Där finns den goda viljan och erkännandet av det egna ansvaret. Det är inte (bara) någon annans fel att saker inte fungerar.

Alla har förmågan att förändra. Sig själv, aldrig andra. Annat än indirekt och det är inte att förakta.

Seize the days

Dagarna swishar fort förbi. Om jag inte gör något åt det så är det strax maj, höst och jul igen.

Det gäller att fånga dagarna när de springer förbi. Jag vill ställa mig framför dem, blockera deras väg. Se dem en och en djupt i ögonen. Fråga dem. Vad för just du med dig? Och sedan hålla fast dem lätt i svansen så att de stannar en smula längre.

Det är så lätt att dagsdjuren rusar förbi och bort i flock. Veckor, månader, år, till och med decennier kan stimma, simma, svärma förbi.

Låt dagarna bli till stora djur, sådana som strövar lugnt fram istället för stim med små som alla har bråttom iväg.

Världen krymper när man reser

Hemma igen. Efter en långresa över jul och nyår. Det är som vanligt med blandade känslor.

När jag för många år sedan första gången åkte långt, föreställde jag mig att det verkligen skulle märkas att man var på andra sidan Jorden. Inte för att jag på allvar trodde att det skulle kännas som att man gick upp och ner, men ändå.

Jag trodde att det skulle kännas. Hela tiden. Något speciellt.

Så är det ju inte. Hur långt bort man än åker så är det där man är. Referenspunkten, man själv, har ju flyttat med. Himlen, om än inte stjärnhimlen, är sig lik. Mycket är mer likt än olikt.

Det känns som att världen krymper när man rest några gånger kors och tvärs. Det rapporteras i tidningarna här hemma om skogsbränder i Australien, som i vanliga fall känns väldigt långt bort.
Nu kom jag nyss därifrån och röklukten satt kvar i kläderna i resväskan.

Världen krymper och jag kan inte längre tänka att det där är så långt bort så det rör inte mig. Världen krymper. Skillnaderna blir mindre, mer känns hemtamt och jag förstår att alla platser hur exotiska de än kan tyckas vara är någons hem. Någon som är ungefär som jag.

Korta stunder av lång tid

Fort som fan. Så kan man sammanfatta 2019. Året som bara svischade förbi. Som i förbifarten. Inga större händelser, ett av de mer obemärkta åren. Inte alls sämre, tro inte det. Den dagen det vardagliga känns trist tänker jag att man bör förändra något i sitt liv.

Men ändå, fortsätter det i den här takten är nya 20-talet inte länge nytt. Lite långsammare kan tiden gärna få gå.

Tricket med tiden är att den tycks gå fortare när man befinner sig i invanda cirklar. Gör man mycket nytt och ovant kan den sträckas ut och bli längre. Fast bara till en viss gräns. Även mitt i det nya finns en vändpunkt, då tidens gummiband spänts till bristningsgränsen, spjärnar emot och tiden åter krymper.

Man kan lura tiden i korta stycken, lura den att bli längre. Nu är vi snart en vecka in i årets första månad, den som brukar ha en förmåga att förefalla längre än sina 31 dagar.