Hemma igen. Efter en långresa över jul och nyår. Det är som vanligt med blandade känslor.
När jag för många år sedan första gången åkte långt, föreställde jag mig att det verkligen skulle märkas att man var på andra sidan Jorden. Inte för att jag på allvar trodde att det skulle kännas som att man gick upp och ner, men ändå.
Jag trodde att det skulle kännas. Hela tiden. Något speciellt.
Så är det ju inte. Hur långt bort man än åker så är det där man är. Referenspunkten, man själv, har ju flyttat med. Himlen, om än inte stjärnhimlen, är sig lik. Mycket är mer likt än olikt.
Det känns som att världen krymper när man rest några gånger kors och tvärs. Det rapporteras i tidningarna här hemma om skogsbränder i Australien, som i vanliga fall känns väldigt långt bort.
Nu kom jag nyss därifrån och röklukten satt kvar i kläderna i resväskan.
Världen krymper och jag kan inte längre tänka att det där är så långt bort så det rör inte mig. Världen krymper. Skillnaderna blir mindre, mer känns hemtamt och jag förstår att alla platser hur exotiska de än kan tyckas vara är någons hem. Någon som är ungefär som jag.
