Jag hade inte riktigt insett hur mycket jag tycker om snö och kyla, förrän den uteblev. Denna jul har i mina trakter varit helt i avsaknad av det vita magiska fluff som ingår i min sinnebild av hur julen skall vara.
Den lycka jag kortvarigt hann känna de två dygn i början av december då det var lite vitt förvånade mig själv. Hur kan det vara så viktigt? Det måste vara det där med den inre bilden, den som måste stämma med den yttre för att det skall bli den rätta känslan.
Som så mycket i livet grundläggs det tidigt hur olika saker skall kännas och vara och sedan ägnar man restan av livet till att återskapa sin barndoms jular, midsomrar, påskar eller vad det nu är tid för.
Förhoppningsvis skapar man kontinuerligt nya traditioner värda att bevara, men de gamla finns kvar med något av det ursprungliga kvar. Liksom min allra första smällkaramell från dagis, så vacker blir ingen jag gjort sedan dess. Eller jultomten av en gammal dassrulle från äldsta dotterns första dagisår, ett decennium sedan nu, som alltid finns på plats bland julpyntet här hemma.
Lager läggs till lager och blir en del av det som måste finnas med nästa gång. Den hemgjorda dörrkransen av granris, den tillkom förra julen då yngsta dottern ägnade två koncentrerade timmar åt tillverkningen. I år är hon sju och en ny krans pryder sin plats på dörren.
Snö fick vi ingen detta år, men resten, det vi kunde påverka, var på plats. Frågan är nu vad man gör åt sin stora saknad efter lite fruset vatten? Vackert vita tak i staden, frost på trädens grenar, knarr under skorna och en möjlighet att åka pulka och kälke i lilla backen vid kanalen. Tills det kan upplevas på riktigt igen, finns bilden tydlig i min inre föreställning om den perfekta julen.
