Nu är hon färdig, så färdig jag kan göra henne nu. Säkert återstår mycket, med det får vänta. Nu flyter passagerna fint över i nästa, berättarklistret håller ihop berättelsen till något mer än en själlös textmassa.
Sidorna är genomgångna och de stavfel jag kunnat se är rättade. Säkert har ett och annat typo slunkit igenom, men så får det vara. Jag kommer inte att hitta dem nu, hur mycket jag än letar.
Men hur är det, är då detta en helt ny historia eller har den alltid funnits? Kanske har den bara råkat fångas på papper och i digitalt minne efter att ha existerat i något sorts tanke-vacuum. Eller nej, snarare ett berättelselager, fullt av berättelser som kan fiskas fram av de som skriver, eller av de som ser filmmanus framför sig, eller teaterpjäser. Är det smockfullt av bra historier, trängs de om hyllplatserna eller är det glest så guldkornen behöver vaskas fram ur en annars ointressant soppa. Som en bonn-loppis där en skatt ligger glömd i en gammal banankartong längst bak bland bråten.
Tänk att vi kan fiska fram idéer till berättelser ur ett oändligt hav. Ett hav som är verkligheten och fantasin i rätt kombination. Vi gräver där vi står, tar det vi har i skafferiet och kryddar med fantasi.
