I med- och motvind

Ibland känns det som allt går en emot. Som om universums alla krafter gaddat ihop sig. Det behöver inte vara något stort eller allvarligt. Det räcker med känslan av att det är motigt både hemma och på jobbet, som förvisso båda sker hemma nuförtiden.

Jag har tidigare tänkt att det bara är dagen, eller veckan, det är fel på. Att det mest är inuti mig själv som motigheten finns. Så är det antagligen. Och sen hittade jag dessa ord som kändes sanna:

"The universe conspires with you. Your self-doubt conspires against you."

Det kändes genast mer hoppfullt. Tänk om universum vill en väl? Så långt vet jag inte om jag kan gå men neutralt är det i alla händelser.

Motvind, motljus, motvalls, motgång,

Medvind, medgång, medsols, medvurst... 

Med vind i seglen.

Som tur är går det att segla dit man skall i såväl med- som motvind.

Stulna stunder

Det mesta i min tillvaro nuförtiden går ut på att hitta skrivtid. Tid som inte finns. Jag får stjäla mig till den. Tid för läsning finns det inte heller tillräckligt av. Gör det någonsin det?

Oändligt med tillgänglig tid hade inte hjälpt. Det vet jag från de tillfällen i livet då det varit just så. Jag vill ha precis lagom med tid. Inte för mycket. Inte för lite.

Just de stunderna, lagom många, är de som jag stjäl till mig.

Kroppen andas, själen berättar

Jag skriver för att jag tycker det är roligt. En hobby brukar jag säga.

Men sanningen är att jag måste. Annars sjunker jag till botten som en haj som slutat simma. Som kvävs när syret slutar strömma genom mina gälar.

Jag måste berätta. Mitt liv. Andras liv. Det som varit, det som pågår och det som skall bli. Jag berättar genom att skriva, för att hålla mig flytande. För att inte stillna på botten.

Tvåhundra små texter

Så var det dags igen. Hundra nya inlägg har det blivit sedan den 9 augusti förra sommaren. Jag har förstås inte hållit räkningen själv, det gör bloggsajten åt mig. Men faktum kvarstår. Detta är inlägg nummer 200.

Lite festligt kan man ändå få tycka att det är. Rent av värt att fira. Fira att orden fortsätter att komma.
Nå dåså. Grattis, hurra och skål! 

Att vaska guld ur ordströmmen

Att finna de rätta orden är som att vaska guld ur en ström av pladder. Jag vill hitta de vackra, de glänsande. Orden som går rakt in i hjärtat på läsaren. Men det blir så mycket grus på vägen.

Så mycket lera och skräp. Gamla kladdiga löv, stickor och strån. 

Ibland vaskar jag vid minnesfloden. Somliga dagar är den strid och andra närmast en rännil.

På botten av vaskpannan ligger små korn av guld. Försvinnande få men omisskännligt. Guld.
Sann lycka!

Bokkännaren

Jag pratade häromdagen med några skrivande vänner om hur man väljer böcker i bokhandeln. Vad är det som får en att plocka upp en bok och låta den följa med hem?

Omslaget spelar såklart en viss roll även om ordspråket avråder en från att döma boken efter omslaget. Eller som det heter i svensk översättning, hunden efter håren.

Inte alls lika litterärt gångbart, men desto mer luddigt.

Nå, om omslaget väl lockat till att plocka upp boken så är det baksidestextens tur. Lockar den?

Om så är fallet så måste man provläsa ett stycke, kanske alldeles i början men hellre mitt i. Jag har dock slutat att läsa slutet. När jag var yngre började jag alltid med att läsa slutet. Oklart varför. Var jag rädd att det inte skulle vara lyckligt? Få romaner slutar ju på ett sådant sätt att det ger ett helt tydligt svar på den frågan.

Oavsett så har jag alltså slutat med den (o)vanan.

Vad är det då som avgör frågan om boken får följa med hem eller inte? Det har något med stil och ton att göra. Slår tonen an en sträng. Känns det skrivna som min verklighet. Är det en värld som öppnar sig likt en välkomnade famn? Kom in, kom in, här hör du hemma. Här kommer du känna igen dig i karaktärer och miljö.

Om texten känns som en boktext så åker den tillbaka i hyllan eller på bokbordet. Då är det bara en text och inte en värld värd att besöka. Inte för mig, men säkert för någon annan. Vi är alla stämda i olika tonarter.

Det känns när det svänger i takt.