Jag pratade häromdagen med några skrivande vänner om hur man väljer böcker i bokhandeln. Vad är det som får en att plocka upp en bok och låta den följa med hem?
Omslaget spelar såklart en viss roll även om ordspråket avråder en från att döma boken efter omslaget. Eller som det heter i svensk översättning, hunden efter håren.
Inte alls lika litterärt gångbart, men desto mer luddigt.
Nå, om omslaget väl lockat till att plocka upp boken så är det baksidestextens tur. Lockar den?
Om så är fallet så måste man provläsa ett stycke, kanske alldeles i början men hellre mitt i. Jag har dock slutat att läsa slutet. När jag var yngre började jag alltid med att läsa slutet. Oklart varför. Var jag rädd att det inte skulle vara lyckligt? Få romaner slutar ju på ett sådant sätt att det ger ett helt tydligt svar på den frågan.
Oavsett så har jag alltså slutat med den (o)vanan.
Vad är det då som avgör frågan om boken får följa med hem eller inte? Det har något med stil och ton att göra. Slår tonen an en sträng. Känns det skrivna som min verklighet. Är det en värld som öppnar sig likt en välkomnade famn? Kom in, kom in, här hör du hemma. Här kommer du känna igen dig i karaktärer och miljö.
Om texten känns som en boktext så åker den tillbaka i hyllan eller på bokbordet. Då är det bara en text och inte en värld värd att besöka. Inte för mig, men säkert för någon annan. Vi är alla stämda i olika tonarter.
Det känns när det svänger i takt.
