Augustititlar

Jag har i dagarna läst två böcker med augusti i titeln. Röd augustimåne samt Mörkögda augustinatt bägge i genren mordgåtor och med kräftskivor som scen för den utspelade dramatiken.

Augusti lider mot sitt slut, idag är sista dagen på sommarmånaden och det minner om den annalkande hösten. Mörkret faller tidigare och fort går det. Redan innan åtta har dagsljuset börjat fly.

Imorgon är det september och det markerar, åtminstone i kalendern, starten på hösten. Vädret kan inte kalendern styra över så det blir som det blir.

Det finns något trösterikt i en ljummen sensommarkväll som bäddar in det hårda i en mjuk filt i rött, gult och orange.

Tanketömning

Det fungerar som en rening inför dagen och det märks direkt när jag slarvat med min ordmeditation. Morgonsidorna. 

Nu har jag haft svårt att få till det en period och då vaknar stressråttorna och rör oroligt på sig. De trängs och knuffas. Hårt. Alla vill fram samtidigt och resultatet blir att allt trasslar ihop sig och inte en enda tanke når fram dit den ska.

Det är märkligt hur några utspillda ord på ett papper kan ha så stor effekt på mitt mående men så är det. Om jag inte hinner tömma ut alla osorterade tankar på morgonen blir hela dagen konstig och när det som nu slarvats många dagar och veckor i rad blir det riktigt illa.

Så nu måste det bli skärpning, bot och bättring!

Det riktiga nyåret

Imorgon börjar höstterminen för mig. Jag lever fortfarande efter terminssystemet trots att det var evigheter sedan jag lämnade skolan. Hösten är en nystart som är större än den i januari. Tydligare och mer påtaglig än det slumpmässigt utkastade hack i kalandern som övergången mellan december till januari utgör.

Som alltid har jag svårt att släppa taget som sommaren och tänker att det inte ens är sensommar ännu. Det är fortfarande klassisk vanlig sommar. Det är ju bara augusti. Och ändå.

Imorgon måste jag sätta väckarlarmet för första gången på många veckor och kan inte se mycket förmildrande alls i den saken. Nystarten i sig ser jag fram emot men det får allt bli en sovmorgon ändå.

Ett tålmodigt medium

Egentligen är det bara avtryck på ett papper. Krumelurer av bläck. Ord och tankar. Farhågor och förhoppningar, ältande och besvärjelser, allt i en salig blandning.

Det blanka pappret är den tålmodigaste mottagare som finns av frustration, oro, sorg och förhoppning om lycka som finns.

Pappret dömer inte. Säger inte heller irriterat att nu får det baske mig räcka med gnäll. Pappret står pall för allt, även det mest envisa tankarna. De där som man helst inte vill tänka, ens tyst för sig själv i vargtimmen.

Ord på ett papper kan även skapa så mycket glädje. Spänning och äventyr kan skapas nästan ur tomma intet och få fäste. Rena fantasifoster kan födas och utvecklas till karaktärer där jag uppriktigt förvånas i insikten av att de inte finns annat än i min fantasi.

Icketid

Jag kom tillbaka till staden efter en månads bortavaro och semester. Ledigheten fortsätter ytterligare några dagar på hemmaplan men det är inte samma sak.

Det märkliga är att det inte känns som jag ens varit iväg alls. Månaden som förflutit är som sammanpressad och komprimerad till icketid. Förr om åren när jag återvände hem efter veckor iväg kändes det helt annorlunda. Hemmet så ovant, som att jag såg det liksom utifrån. Men denna gång var känslan snarare att jag bara varit ute med soporna.

Detta trots att ledigheten varit full av upplevelser. Det är konstigt men samtidigt inte ett dugg förvånande. Tiden upphör nämligen aldrig att förvåna mig så det är liksom inte mer än väntat att det även kan bli såhär.

En tvättäkta historia

Håller den formen i tvätten? Min historia. Klarar den förlagens stålbad? Kommer den krympa till oigenkännlighet och tappa all sin vackra blåa färg?

Det återstår att se. Och om jag ska lämna in den till kemtvätt eller tvätta själv hemma i tvättstugan, det är en annan fråga att ta (tork)ställning till.

Jag ser framför mig hur tyget fladdrar i vinden, vackert mönstrade lakan på ett klädstreck spänt över en oklippt gräsmatta full av vildväxta sommarblomster. En berättelse som fått soltorka i den ljumma sommarvinden.

Mellan 10 och 2

Då är min plan att vara vaken. Jag har en ovana att vända på dygnet när jag är ledig en längre period. I yngre dagar inföll min vakentid snarare mellan 11 och 3 men jag har fått skärpa mig en smula. Det går ju inte an att vara uppe och uggla till klockan 3 längre...

Det där timmarna efter 11 på kvällen, då all expertis talar för att man redan borde sova, det är då det händer. Det magiska. Njutningen i att inte behöva gå och lägga sig för att man behöver vakna tidigt.

Men samtidigt vill jag ju inte sova bort mina lediga dagar... ett litet dilemma för en som tycks behöva sina åtta timmars skönhetssömn för att fungera.

Det får bli en kompromiss där jag tillåter mig att uggla lagom länge och sen sova ut lagom länge. Vad sen lagom är kan som alltid diskuteras.