Det är något med påsken

Påsken är en av mina favorithögtider på året. Antagligen för att den är otvungen och att det är vår och så att säga allmänt hopp om livet. Påsken har för mig ytterst få traditioner och måsten. Maten är enkel, som första halvan av ett julbord. Den godaste halvan med sill, ägg och lax.

Och gott godis. Man väljer själv. Jag slipper de ganska gräsliga marmeladkulor som jag bestämt alltid måste finnas på julens gottebord.

Påsken är pastelligt färgglad med söta kycklingar och harar. Påskkärringar som ett trevligt hedniskt inslag i det sammelsurium av Jesus död och senare uppståndelse och firande av naturens återfödelse efter vinterns dvala.

För mig har påsken inga fasta former. Inte utöver god mat och trevlig samvaro med familj och vänner i någon form. Så ser det även ut detta år som även inbegriper firandet av en 18-åring. Söndagen markerar slutet på eran där jag har barn i juridisk mening.

Påsken är den perfekta blandningen av allt och den bästa högtiden för en agnostiker som tror på livet, universum och allting.

Glad påsk!

Ge upp, ge efter, ge vika

Ibland känns det mesta hopplöst. Oklart varför. Jobbet. Hemmet. Hobbyn. Inget går ens väg. Annars kunde man ju tro att det på något plan skulle jämna ut sig. Som gungor och karuseller ni vet. Men nej hela nöjesfältet tycks ha bommat igen.

Jag brukar tänka att det är dagen det är fel på och inget annat. Eller veckan. Eller årstiden. 

Det fungerar till en viss gräns. Men sen är gränsen passerad och då är frågan vad en ska göra? Med sig själv och sin tillvaro.

Ska en ge upp? Nej det känns inte rätt. Ge efter för känslan. Ja, låt den komma och förhoppningsvis gå igen. 

Som en objuden enveten gäst som först sitter i köket och dricker kaffe. Kopp efter kopp. Tackar ja när kanna nummer två erbjuds och som därefter utan vidare tassar in i vardagsrummet och barrikaderar sig framför brasan i din favoritfåtölj, ber om en whisky och varma tofflor.

Ge efter och ge vika. Till slut går gästen ändå hem. Tackar för sig och du kan återigen sjunka ner i fåtöljen och återerövra dina tofflor och ditt hopp.

Det man gör mellan nyår och jul

Det är svårt att befästa goda vanor. Av någon underlig anledning mycket svårare än att få de dåliga att stanna. Märkligt svårt att komma ihåg att flossa. Aldrig svårt att komma ihåg att äta godis.

Svårt att träna. Lätt att lata sig. Minsta motståndets lag och det som inte ger utdelning på momangen blir sällan av. Suck och stön.

Det spelar ingen som helst roll för vikt och hälsa vad man äter eller gör mellan jul och nyår. Det är vad som sker mellan nyår och jul som spelar roll.

Det är det som är det kämpiga. En god vana blir man aldrig färdig med. Då är det ingen vana.

Giv mig styrka. Nej, jag måste ta mig styrka.

Inspiration till motivation

Hur kommer man till skott? Jag behöver få ändan ur vagnen och hitta kom-sig-föret. Var gömmer det sig?

Det handlar inte primärt om brist på inspiration. Den finns där ständigt som en ringande underton, omöjlig att ignorera men ack så svår att agera på.

Motivationen är det som brister. Den praktiska magin som som får inspirationen att slå rot. Att gå från att tänka till att göra. Tanken gör ingen nytta så länge den är instängd i mitt huvud. Först när den blir till handling kan den spridas, växa och bli något mer än det jag släppt ut.

En tanke tänkt i ensamhet. Finns den?

Om jag tänker att jag vill ha en trädgård men aldrig ens planterar ett frö, vad blir det då? Tänk om jag glömmer att vattna eller om solen är för snål. Tänk om koltrasten äter av alla jordgubbarna innan jag ens hinner smaka. Oftast tar han bara ett bett. Låter ett perfekt moget bär, där de tagits en tugga, sitta kvar och reta mig.

Du ville inte ha jordgubben. Och jag fick den inte heller. Vilket slöseri. Vill jag säga till koltrasten. Men det gör jag inte. Jag tackar honom bara för den vackra sången.

Nästa gång köper jag äpplen istället.

Den jag var då

Jag har väldigt få om ens några gamla barndomsvänner. Ingen som känner mig som jag var då. Det har slumpat sig så att jag genom tid och avstånd och tja, slump har tappat kontakten med dem.

Varje ny fas i livet har istället gett nya bekantskaper som utvecklats till vänskap. Högskola, arbetsplatserna, grannar, föräldrar till barnens kamrater på dagis och skola. Folk jag mött på kurser och genom vänner. Så går livet. Och fort går det.

Av en rolig slump så träffade jag i förra veckan hela sex gamla vänner under loppet av ett par dagar. Vi räknade alla till omkring 18 år sedan sist. Inte för att det kändes så utan för att det råkade ha tillkommit en hoper ungdomar som bevis för tidens gång. 

Som tur var så var det mesta, förutom nämnda ungdomar, sig likt. Även vi själva.
Tidens tand hade inte gnagt alltför hårt på oss.

Det var en oväntad lättand att inse att de som kände den jag en gång var kände igen mig.

Ledtrådar

Vad är den röda tråden i min berättelse? Den som syr ihop det hela. Och finns det kanske mer än en?

Om tråden skulle beskrivas i form av en enda meningen kan den vara: Att våga tro på skapandets förlösande och läkande magi.

Sen kom jag på att min berättelse likt konstruktionen i en symaskin har både en undertråd och en övertråd. De löper tillsammans och bildar en söm.

Dessutom finns det ledtrådar i form av drömmar och sanndrömmar.

Eller som Shakespeare uttryckte det:

Av samma tyg som drömmar göras av - vi äro gjorda och vårt korta liv omfamnas av en sömn.

Kanske borde det ha varit en söm och inte sömn :)

Fössta tossdan i mass

Som en 75-procentig smålänning vill jag ju uppmärksamma denna för landskapet inofficiella högtidsdag! Tydligen har traditionen anor ända sedan 2010, hm vad blir det? Hela 14 år.

Denna dags benämning är en hyllning till den fina dialekten och påminner stolt om ett bristfälligt uttal av r och s i kombination. 

Tydligen är det grön marsipantårta, eller förlåt massipantåta som gäller för firandet. Princesstårta, eller gummitårta som min far smålänningen, brukar kalla den.

Och som av en händelse är det dessutom punchrullens dag idag 7 mars. Dammsugare eller säkring. Ja kärt bakverk har många namn och klädd i grön massipan även den.

Inbillade minnen av magi

En jul för många år sedan råkade det ligga inte mindre än fyra exemplar av samma bok under granen. Min mamma hade köpt en till mig och en till sin mor, jag hade köpt en till min mor och min mormor hade köpt den till min mor. Vi skrattade gott när vi öppnade dessa klappar.

Boken hette Musselstranden och den var väldigt bra. Jag minns den som suggestiv och att det var nån form av övernaturligt i den. Exakt vad kom jag dock inte ihåg när jag för bara något år sedan fick för mig att läsa om den. 

Det visade sig att det inte alls var något övernaturligt i den. Känslan dock. Fortfarande magiskt bra. Precis likadant var det med Doris Lessings bok The Fifth Child som jag läste för länge sedan och nu relativt nyligen läste om. Jag var helt övertygad om att det var övernaturliga inslag även i denna roman. 

Men icke. Det måste vara något med språket, eller vad det nu är, som skapar känslan av en magi som faktiskt inte finns i själva berättelsen men som ändå så tydligt genomsyrar den. 

Magin ligger där som en underton. Inte falsk. Bara där.

Hisspitch

Då och då får jag idéer till saker att skriva. Och en dag i julas slog det mig att det påfallande ofta förekommer hissar i mina berättelser. Kanske kunde jag skriva en hel bok med kåserier om hissar? 

Ungefär som den halvfärdiga jag redan har om badkar... 

Nåja, varför inte ändå!

I mitt färdiga romanmanus förekommer en riktig hiss i kvarteret Harpan på Narvavägen. Bakom spegeln i hissen sitter en sjuttio år gammal hälsning inkilad. Den hittas av sin mottagare, som även är dess avsändare just när tiden är inne. Senare i berättelsen sitter hon även och dricker gröna hissen i en väldigt speciell hotellbar.

Nu väntar den historien bara på hiss eller diss.
I dess uppföljare blir det mer dramatiskt med ett skotthål i en hissdörr.

Möjliga avsnitt i en kåserisamling med hissar som tema:

-Heter det lift eller elevator? You say tomato, I say tomato...
-Hissen går inte ändå upp.
-Hissar i sångtexter: The lift goes up where we belong.
-Knirkande hemtrevligt och hur går det med hissrenoveringen?
-Hissnande höjder, Eiffeltornet och diverse skyskrapor.
-Fast i hissen. Kräver ett eget kapitel.
-Hissen som teleportör.
-Privathissen.
-Våningarna som inte fanns.
-Baren i hissen. Tar partyt till nya nivåer.
-Hissen och fader vår.

Undrar om detta har potential att bli en upplyftande hisstoria? Eller möjligen hissnande...