Jag har väldigt få om ens några gamla barndomsvänner. Ingen som känner mig som jag var då. Det har slumpat sig så att jag genom tid och avstånd och tja, slump har tappat kontakten med dem.
Varje ny fas i livet har istället gett nya bekantskaper som utvecklats till vänskap. Högskola, arbetsplatserna, grannar, föräldrar till barnens kamrater på dagis och skola. Folk jag mött på kurser och genom vänner. Så går livet. Och fort går det.
Av en rolig slump så träffade jag i förra veckan hela sex gamla vänner under loppet av ett par dagar. Vi räknade alla till omkring 18 år sedan sist. Inte för att det kändes så utan för att det råkade ha tillkommit en hoper ungdomar som bevis för tidens gång.
Som tur var så var det mesta, förutom nämnda ungdomar, sig likt. Även vi själva.
Tidens tand hade inte gnagt alltför hårt på oss.
Det var en oväntad lättand att inse att de som kände den jag en gång var kände igen mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar