Loppet är kört

Eller sprunget mer korrekt. Alltså avklarat, Årets första millopp. Kungsholmen runt. Fy för den lede vad det var kämpigt bitvis. Men nu är det gjort och jag kan slöa med gott samvete resten av dagen. Särskilt som jag även städade av lite på balkongen, åtminstone med hartassen. 

Det har jag tänkt på länge nu men att tänka hjälper inte på en skitig balkong. Jag vill ju ha en ren balkong att tänka på, eller skriva på. Gärna i sällskap av ett glas iskall torr rosé och gärna någon trevlig humla.

Humlor är för övrigt alltid trevliga. Jag har åtminstone aldrig träffat på någon annan sort.

Men åter till loppet. Som vanligt känner jag mig som en duktig människa så fort jag går omkring på stan med en nummerlapp på bröstet. Lite som en bättre sort. Trots att jag sprang förfärande långsamt idag så sprang jag i alla händelser fortare än alla de som inte sprang alls.

Så det så!

Och förresten, trevlig Star Wars dag också! May the Force be with you :)

Väntrums-KBT

Jag lider av galopperande hypokondri så till den grad att jag klivit av bussar för att slippa höra mina medpassagerare prata högt om allehanda krämpor. Jag smittas annars ofelbart direkt.

Nyligen skrev jag om denna ständigt närvarade oro och om hur ett nytt orosmoln ofta glider in i vy så snart ett försvinner. Jag visste inte hur rätt jag hade. Tvingades häromdagen sitta närmare sex timmar i ett väntrum på akuten och lyssna på en massa redogörelser för symtom på saker jag oroade mig för.

Jag kan konstatera att folk gillar att berätta om sina symptom och finns ingen i närheten så pratar de högljutt med någon polare i mobilen. 

Jo, du förstår, jag sitter på akuten och det vet man aldrig hur lång tid det tar och igår var det beige gardiner och nu är det röda... Jodå, jag fattar ju att det handlar om näthinneavlossning och inte heminredning. Den äldre mannen fick komma in skapligt snabbt. Bra de har nog sina prioriteringar rätt.

För ett antal år sedan gick jag i terapi för hypokondrin. KBT. Jag fick då i uppgift att läsa på om åkommor som skrämde mig. Ungefär som att titta på bilder av spindlar om man lider av arachnofobi och slutprovet blir att klappa Imse på Skansenakvariet. Jag kan inte påstå att behandlingen hjälpte. Kanske slarvade jag med hemläxan. 

Den här gången kunde jag inte smita undan. Jag satt fast i ett väntrum fullt av målande beskrivningar av mina värsta farhågor. Innan det blev min tur hade jag hunnit självdiagnosticera mig genom en bredvidsittande kvinnas utförliga beskrivning av sina symptom och då var hon inte ens patient utan bara medföljande till en äldre bekant. 

Och visst hade jag rätt. En avlossning av mindre skadligt slag. irriterande men inte värre än så. Och inget man kan göra något åt heller. 

Undrar om det finns någon behandling som på allvar hjälper mot hälsoångest? Oklart. Ytterst oklart, precis som min stackars syn.

Hissen går inte ända upp

Under en dryg månad har hissen i vårt hus bytts ut. Oj, vad vi har fått gå i trappor. Sju våningar. Den i telefonen inbyggda hälso-appen signalerade glatt. "Du går i trappor mer än vanligt".

Ja tacka fan, eller hissrenoveringen, för det.

Nu i förrgår skulle det äntligen vara klart. Hissen besiktigad och klar. Men, ack o ve... 

Döm om min besvikelse. De hade missat att koppla in knappen så det gick inte att kalla på hissen från vår våning. Buhu.

Jag ringde imorse och klagade på att hissen inte gick hela vägen upp. Kände mig aningen kräsen.

Som att bryta en femhundring

Det är knappt jag minns längre hur det var att ha kontanter på fickan. Men något jag minns mycket väl är hur snabbt en femhundring rann iväg så snart den var växlad i mindre valörer.

Om det så bara var ett tuggummi för en tia man köpt så var de resterande 490 kronorna så gott som borta. Ett minne blott.

Likadant fungerar det med tid för mig. Obruten tid är oslagbart. Sönderhackad är den mer eller mindre värdelös. Jag har svårt för att göra något vettigt av lösryckta fragment av tid. Har jag inte mycket kan de lika gärna vara.

Jag inser ju att detta är  rent slöseri med den enda någorlunda rättvisa resurs som existerar. Det borde gå att skapa värde även av de små slattarna. 

Mellantiden.

En krusning på ytan

Det är svårt att nå ut med en bok. Jag har vänner som är så bra på marknadsföring och skriver en massa lockade inlägg på Instagram. För mig skulle det inte hjälpa för jag har nästan inga följare. Hur får man följare? Inte en susning. 

Och om man inte gillar konceptet sociala medier, om man rent av tycker de är osociala. Vad gör man då?

Visst kan jag tjata på familj och vänner och de köper säkert varsitt exemplar. Men sen då? Knacka dörr? Jag vet verkligen inte och det är ju här den riktiga svårigheten kommer. Det var inte själva skrivandet om nu någon trodde det. 

Hur ska jag få min skapelse att alls märkas i det stora vida ordhavet?

Gravid med ett bokbarn

Jag vet inte om liknelsen håller ett dugg, för denna grossess-process har pågått längre än någon i naturen förekommande. Väntans tider är det iallafall på att mitt brain-child ska komma ut i bokform.

Jag har trott att hon varit färdig förr men då skulle hon visa sig vara  allt annat än flygfärdig På tok för prematur. Jag gav dock inte upp försöken att blåsa liv i henne. Den bästa egenskaperna hos författare är ju envishet, pannben och sittfläsk. 

Sen kan förstås även en smula nyfikenhet och fantasi komma väl till pass.

Nu väntar en process som är ganska precis nio månader lång. Jag ser framför mig ett hårt jobb, betydligt hårdare än att producera mänskliga barn vilket så att säga var rena barnleken i jämförelse. Jag kände mig inte inblandad annat än just i själva starten. Kroppen klarade det där alldeles på egen hand.

För den här skapelsen krävs mer insats från mig. Redigeringsrundor, omskrivningar, genomarbetning och korrekturläsning. En lockande baksidestext ska formuleras och en rättvisande framsida ska skapas.

Don't judge a book by its cover.

Den som sade så har aldrig köpt en bok i en tid när yta är allt vi baserar våra beslut på.

Och undrar vilka dietråd det ges till oss som är gravida med bokbarn?

Sakura

Idag lysande jag för ovanlighetens skull på radio. På P1. I bilen. Det är då det ibland ändå händer att jag lyssnar på något annat än mina egna tankar.

Programmet handlade om körsbär. Hur kan man göra ett radioprogram om körsbär kan man fråga sig. Det gjorde jag. Detta lilla fina bär som alltid växer i par. Bara en sån sak. Det var inget de berörde i programmet. Det tycker jag var en klar brist.

Apropå klar, jag minns de lite surare varianten klarbär och de lite sötare brunbär. Fast om man googlar så tillhör båda dessa släktet surkörsbär. Det är inte så jag minns dem. Kanske hette de egentligen något annat. Jag baserar allt på vad min mormor kallade dem.

Sen finns bigarråer, de är enligt uppgift de som är söta. Och egentligen är inte ens körbäret ett bär utan en stenfrukt. Som plommon, krikon aprikoser och sånt. Nåja, det är mycket som inte är det man tror. bananer är ingen frukt, avokado är ingen grönsak, tomater vete katten vad de är och jordnötter är inga nötter.

Cherry picking. det är när man snor åt sig det gottaste av något. 

Jag minns att min mormor, hon med körsbärsträden brukade göra saftsoppa på bären. Jädrigt gott men himla pillrigt att spotta ut alla kärnor. Hon skulle ha haft en körsbärsurkärnare i sin ägo. Finns det sådana?

Jajamen! Det finns hela maskiner för sånt att köpa. Annars kan det funka med en olivurkärnare. Det visst jag inte heller att det fanns. Tänk vad man lär sig!

Hemma i kylskåpet hos min mormor och morfar stod alltid en burk med såna där cocktailbär. Antingen röda eller gröna, ungefär varannan gång. Jag var alltid där och fiskade upp en eller annan och jag kan inte påminna mig en enda gång som det saknades en burk i dörrhyllan.

Det var troligen bara jag som åt dem. Jag såg dem aldrig under alla år användas i en drink. Tänk vad snällt att de ändå köpte hem dem.

Från drinkar tar vi ett litet skutt till casinot. Spel och dobbel Där är det också körsbär för hela slanten. Tre klasar i rad och du kammar hem storvinsten på en enarmad bandit. Känslan av det berömda rasslet är så att säga obetalbar.

Och typ nu alldeles strax står körsbärsträden i full blom, både i kungens trädgård och på hans holme.

De små stegen tar oss längst

Ibland undrar jag vart jag är på väg. Kommer jag överhuvudtaget någonstans alls? I livet, i tillvaron, i karriären och sånt. Njäe, det känns ju inte så. Inte när man ser till en dag eller två. Knappast ens ett år eller två gör nån större skillnad.

Hade jag inte haft barn som blivit stora och vuxna hade jag rent av kunnat tvivla på att tiden gått. Det mesta är sig likt år från år. Snart har jag jobbat ett decennium i samma organisation och detta utan minsta kliv i karriären.

Snart har jag jobbat tre decennier sedan examen och om en god bit mindre än halva den tiden är jag pensionär. Det går inte ens att förhålla sig till. Pensionär jag? Det är ju de andra. De gamla. En annan art.

Ok såhär kan man alltså inte resonera. Det leder bara till mörka grubblerier och dem vill jag gärna undvika.

Om jag istället vänder på det. Jag har kanske inte tagit något stort kliv åt endera hållet. Istället har många små kliv tagit mig dit jag är idag. Utan alla dessa små steg och felsteg hade jag inte stått där jag är nu.

Det är så man får tänka för att inte känna sig helt oförsigkommen.

Orosmoln

Denna underliggande oro. Min ständigt trogna följeslagare genom livet. Oron finns där hela tiden, ibland drar den sig undan så till den grad att jag nästan kan glömma. Men strax kommer den upp till ytan igen. Något skaver, något gör sig påmint och genast sitter hjärtat i halsgropen och magen kommer i olag.

Oron finns där hela tiden, som ett dovt transformatorbrum. Lågfrekvent och störande.

Hälsa, krig, miljöförstöring, framtiden. Allt oroar mig, i tur och ordning. Så snart ett uppseglat orosmoln försvinner, kommer ett annat in i bild. Glider in i fokus.

Himlen är sällan helt klar. Precis som i verkligheten är det ofta något som skymmer solen.

Det är inte utan att jag längtar efter känslan av solens värmande strålar från en klarblå himmel... Fast då ska man väl oroa sig för att ozonlagret är för tunt eller har hål och revor i sig.

Oro oro stilla dig. Oro måste vara världens mest improduktiva känsla. Vad gör den för nytta?

Den ömtåliga kreativiteten

Funderar över konflikten mellan det intellektuella, akademiska och det kreativa. Om det nu ens finns en sådan konflikt. Sant är i alla händelser att det sällan förekommer några lovord inom akademin. Mest handlar det om kritik och fokus på det som behöver göras bättre.

I skolan ska man lära sig mer av det man inte redan kan. Rent av bli bättre på det man har svårt för. Inom skolan ska man lära sig följa mönster och mallar, lära sig veta hut och göra rätt. 

Precis tvärt om är det med det kreativa. Där är det viktigt att inte trampa vidare på kända stigar. Inte upprepa. Inte härma. Inte bara. Det kreativa vill ha uppmuntran, inte kritik. Kreativiteten är ett känsligt barn. Kan lätt tappa lusten om någon klagar på resultatet. 

Det där ser väl inte ut som en tekopp. Vad ska nu det där föreställa? En trebent bäver eller....

Nej precis! Och det kreativa barnet vill inte bara ha tomma lovord. Det är nästan lika illa. Hon vill ha råd och tips och uppmuntran. 

Om du gör såhär...  

Om vårtrötthet

Det ska ju finnas något som heter så. Vårtrötthet. Och ja, jag är trött. In i märgen trött. Inte den där sorten som hjälper att sova bort utan mer en orkeslöshet.

Ser hemmets stök, damm och bråte men orkar inte städa eller röja. Blickar ut över en balkong som är i stort behov av en skurhink och rotborste. Ett dagsverke innan några blommor kan införskaffas och planteras därute.

Jag tror dörren slagit sig så den går ändå inte att få upp förrän vädret vänder. Ljusslingan har blåst sönder, sladden är tvärt av. Bara att vira loss och kasta, när jag väl lyckas nå ut till den.

En annan dag. En annan helg.

Då ska jag såpskura och skrapa bort mossan som lagt sig som en grön matta över betongen.
En vacker dag kommer orken tillbaka. 

Den dagen kommer jag inte ens minnas hur det kändes att inte orka.
Då är jag vårpigg.

Gränslöst

För tillfället känns livet och tillvaron gränslös. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt men liksom konturlös. Allt går i varann. Alla dagar är en den andra lik. Ingen skillnad mellan vardag och helg. 

Jag befinner mig i samma rum. Vid ett rangligt barnskrivbord från IKEA på en köksstol eller i en fåtölj vid ett annat bord intill mig. Eller i sängen. Bokstavligen mellan samma fyra väggar. Alldeles för många timmar i sträck. Endast korta utflykter till badrum och kök bryter av.

Igår var jag åtminstone ute med soporna. Idag har jag inte ens kommit ut i farstun.

Kontrasten är slående. För bara tre dagar sedan var jag ute och for. Med flyg och många olika sorters tåg. Bodde på hotell i två olika städer tillsammans med familj och vänner. Firade påsk och en födelsedag. Inte en lugn stund. 

Nu känns stiltjen märklig. Fredagens arbetsdag som omärkligt glidit över i helg. Inget planerat som tur är. Tröttheten är påtaglig. Alla en smula krassliga.

Det är tid för vila. Tid för återhämtning.

Märkbar eller märkvärdig

De flesta av oss har väl någon gång haft en önskan om att märkas. Lämna ett bevis på att vi finns. Det kan handla om att bygga ett hus, ett företag eller en familj. Det kan handla om att vinna en OS-medalj eller att bli känd i en dokusåpa.

Eller att skriva en bok. Fast då krävs förstås att någon läser den också. Antar jag.

En stark önskan om att vara märkbar utan att någonsin råka bli märkvärdig. Det är det sällan någon som drömmer om.

Det är något med påsken

Påsken är en av mina favorithögtider på året. Antagligen för att den är otvungen och att det är vår och så att säga allmänt hopp om livet. Påsken har för mig ytterst få traditioner och måsten. Maten är enkel, som första halvan av ett julbord. Den godaste halvan med sill, ägg och lax.

Och gott godis. Man väljer själv. Jag slipper de ganska gräsliga marmeladkulor som jag bestämt alltid måste finnas på julens gottebord.

Påsken är pastelligt färgglad med söta kycklingar och harar. Påskkärringar som ett trevligt hedniskt inslag i det sammelsurium av Jesus död och senare uppståndelse och firande av naturens återfödelse efter vinterns dvala.

För mig har påsken inga fasta former. Inte utöver god mat och trevlig samvaro med familj och vänner i någon form. Så ser det även ut detta år som även inbegriper firandet av en 18-åring. Söndagen markerar slutet på eran där jag har barn i juridisk mening.

Påsken är den perfekta blandningen av allt och den bästa högtiden för en agnostiker som tror på livet, universum och allting.

Glad påsk!

Ge upp, ge efter, ge vika

Ibland känns det mesta hopplöst. Oklart varför. Jobbet. Hemmet. Hobbyn. Inget går ens väg. Annars kunde man ju tro att det på något plan skulle jämna ut sig. Som gungor och karuseller ni vet. Men nej hela nöjesfältet tycks ha bommat igen.

Jag brukar tänka att det är dagen det är fel på och inget annat. Eller veckan. Eller årstiden. 

Det fungerar till en viss gräns. Men sen är gränsen passerad och då är frågan vad en ska göra? Med sig själv och sin tillvaro.

Ska en ge upp? Nej det känns inte rätt. Ge efter för känslan. Ja, låt den komma och förhoppningsvis gå igen. 

Som en objuden enveten gäst som först sitter i köket och dricker kaffe. Kopp efter kopp. Tackar ja när kanna nummer två erbjuds och som därefter utan vidare tassar in i vardagsrummet och barrikaderar sig framför brasan i din favoritfåtölj, ber om en whisky och varma tofflor.

Ge efter och ge vika. Till slut går gästen ändå hem. Tackar för sig och du kan återigen sjunka ner i fåtöljen och återerövra dina tofflor och ditt hopp.

Det man gör mellan nyår och jul

Det är svårt att befästa goda vanor. Av någon underlig anledning mycket svårare än att få de dåliga att stanna. Märkligt svårt att komma ihåg att flossa. Aldrig svårt att komma ihåg att äta godis.

Svårt att träna. Lätt att lata sig. Minsta motståndets lag och det som inte ger utdelning på momangen blir sällan av. Suck och stön.

Det spelar ingen som helst roll för vikt och hälsa vad man äter eller gör mellan jul och nyår. Det är vad som sker mellan nyår och jul som spelar roll.

Det är det som är det kämpiga. En god vana blir man aldrig färdig med. Då är det ingen vana.

Giv mig styrka. Nej, jag måste ta mig styrka.

Inspiration till motivation

Hur kommer man till skott? Jag behöver få ändan ur vagnen och hitta kom-sig-föret. Var gömmer det sig?

Det handlar inte primärt om brist på inspiration. Den finns där ständigt som en ringande underton, omöjlig att ignorera men ack så svår att agera på.

Motivationen är det som brister. Den praktiska magin som som får inspirationen att slå rot. Att gå från att tänka till att göra. Tanken gör ingen nytta så länge den är instängd i mitt huvud. Först när den blir till handling kan den spridas, växa och bli något mer än det jag släppt ut.

En tanke tänkt i ensamhet. Finns den?

Om jag tänker att jag vill ha en trädgård men aldrig ens planterar ett frö, vad blir det då? Tänk om jag glömmer att vattna eller om solen är för snål. Tänk om koltrasten äter av alla jordgubbarna innan jag ens hinner smaka. Oftast tar han bara ett bett. Låter ett perfekt moget bär, där de tagits en tugga, sitta kvar och reta mig.

Du ville inte ha jordgubben. Och jag fick den inte heller. Vilket slöseri. Vill jag säga till koltrasten. Men det gör jag inte. Jag tackar honom bara för den vackra sången.

Nästa gång köper jag äpplen istället.

Den jag var då

Jag har väldigt få om ens några gamla barndomsvänner. Ingen som känner mig som jag var då. Det har slumpat sig så att jag genom tid och avstånd och tja, slump har tappat kontakten med dem.

Varje ny fas i livet har istället gett nya bekantskaper som utvecklats till vänskap. Högskola, arbetsplatserna, grannar, föräldrar till barnens kamrater på dagis och skola. Folk jag mött på kurser och genom vänner. Så går livet. Och fort går det.

Av en rolig slump så träffade jag i förra veckan hela sex gamla vänner under loppet av ett par dagar. Vi räknade alla till omkring 18 år sedan sist. Inte för att det kändes så utan för att det råkade ha tillkommit en hoper ungdomar som bevis för tidens gång. 

Som tur var så var det mesta, förutom nämnda ungdomar, sig likt. Även vi själva.
Tidens tand hade inte gnagt alltför hårt på oss.

Det var en oväntad lättand att inse att de som kände den jag en gång var kände igen mig.

Ledtrådar

Vad är den röda tråden i min berättelse? Den som syr ihop det hela. Och finns det kanske mer än en?

Om tråden skulle beskrivas i form av en enda meningen kan den vara: Att våga tro på skapandets förlösande och läkande magi.

Sen kom jag på att min berättelse likt konstruktionen i en symaskin har både en undertråd och en övertråd. De löper tillsammans och bildar en söm.

Dessutom finns det ledtrådar i form av drömmar och sanndrömmar.

Eller som Shakespeare uttryckte det:

Av samma tyg som drömmar göras av - vi äro gjorda och vårt korta liv omfamnas av en sömn.

Kanske borde det ha varit en söm och inte sömn :)

Fössta tossdan i mass

Som en 75-procentig smålänning vill jag ju uppmärksamma denna för landskapet inofficiella högtidsdag! Tydligen har traditionen anor ända sedan 2010, hm vad blir det? Hela 14 år.

Denna dags benämning är en hyllning till den fina dialekten och påminner stolt om ett bristfälligt uttal av r och s i kombination. 

Tydligen är det grön marsipantårta, eller förlåt massipantåta som gäller för firandet. Princesstårta, eller gummitårta som min far smålänningen, brukar kalla den.

Och som av en händelse är det dessutom punchrullens dag idag 7 mars. Dammsugare eller säkring. Ja kärt bakverk har många namn och klädd i grön massipan även den.

Inbillade minnen av magi

En jul för många år sedan råkade det ligga inte mindre än fyra exemplar av samma bok under granen. Min mamma hade köpt en till mig och en till sin mor, jag hade köpt en till min mor och min mormor hade köpt den till min mor. Vi skrattade gott när vi öppnade dessa klappar.

Boken hette Musselstranden och den var väldigt bra. Jag minns den som suggestiv och att det var nån form av övernaturligt i den. Exakt vad kom jag dock inte ihåg när jag för bara något år sedan fick för mig att läsa om den. 

Det visade sig att det inte alls var något övernaturligt i den. Känslan dock. Fortfarande magiskt bra. Precis likadant var det med Doris Lessings bok The Fifth Child som jag läste för länge sedan och nu relativt nyligen läste om. Jag var helt övertygad om att det var övernaturliga inslag även i denna roman. 

Men icke. Det måste vara något med språket, eller vad det nu är, som skapar känslan av en magi som faktiskt inte finns i själva berättelsen men som ändå så tydligt genomsyrar den. 

Magin ligger där som en underton. Inte falsk. Bara där.

Hisspitch

Då och då får jag idéer till saker att skriva. Och en dag i julas slog det mig att det påfallande ofta förekommer hissar i mina berättelser. Kanske kunde jag skriva en hel bok med kåserier om hissar? 

Ungefär som den halvfärdiga jag redan har om badkar... 

Nåja, varför inte ändå!

I mitt färdiga romanmanus förekommer en riktig hiss i kvarteret Harpan på Narvavägen. Bakom spegeln i hissen sitter en sjuttio år gammal hälsning inkilad. Den hittas av sin mottagare, som även är dess avsändare just när tiden är inne. Senare i berättelsen sitter hon även och dricker gröna hissen i en väldigt speciell hotellbar.

Nu väntar den historien bara på hiss eller diss.
I dess uppföljare blir det mer dramatiskt med ett skotthål i en hissdörr.

Möjliga avsnitt i en kåserisamling med hissar som tema:

-Heter det lift eller elevator? You say tomato, I say tomato...
-Hissen går inte ändå upp.
-Hissar i sångtexter: The lift goes up where we belong.
-Knirkande hemtrevligt och hur går det med hissrenoveringen?
-Hissnande höjder, Eiffeltornet och diverse skyskrapor.
-Fast i hissen. Kräver ett eget kapitel.
-Hissen som teleportör.
-Privathissen.
-Våningarna som inte fanns.
-Baren i hissen. Tar partyt till nya nivåer.
-Hissen och fader vår.

Undrar om detta har potential att bli en upplyftande hisstoria? Eller möjligen hissnande...

Medelmåttan medelråttan

Nu ska jag gnälla lite. Det känns som att alla andra har något som de är riktigt bra på. Det kan vara i princip vad som helst, det behöver inte vara något speciellt användbart. Men där tycks alltid finnas något.

Obehagligt ofta finns dessutom den här frågan med när man ska ha en lära-känna-övning eller incheckning på en kurs eller likande. Vad har du för talang? Möjligen en dold sådan.

Eller på god andraplats i förhatlighet: Detta vet nästan ingen om mig. Och det värsta är att jag använt den själv vid några tillfällen. Förbannar då min dumhet för jag kommer aldrig på något.

Det finns helt enkelt inget av minsta intresse som inte redan är välkänt av precis alla. Och nån talang har jag inte, inte ens en väl dold. Dock, som riktigt ung, innan tonåren, var jag skapligt duktig på handarbete. Jag hade alltså min tantperiod under mina tio första levnadsår istället för som mer vanligt, i slutet.

Det tycks som att jag helt enkelt får finna mig i och förlika mig med att vara en medelmåtta på det mesta och usel på resten.

Sådärja, nu har jag gnällt färdigt!

En bra början blir ett gott slut

I de flesta bra historiers början kan man ana dess slut. Det är som en loop där berättelsen slår knut på sig själv. Det behöver hänga ihop. Sägs det. Och jag som har så svårt att få till bra slut. Undrar varför det är så knepigt?

En skaplig början kan jag få till, kanske till och med ett mittenparti värt trycksvärtan och pappret. Men sluten håller sig undan. Gömmer sig noga och vill inte komma fram. Hur lockar man fram ett gott slut? Vad vill det ha för att lämna sitt gömställe?

En bra början är förmodligen en lämplig start...

Och så fortsätter det i all oändlighet. En faslig massa börjor utan slut.

Tänk om jag kunde hitta någon med motsatt problem att köpslå och byteshandla med. Erbjuda tre lockande börjor mot ett mäktigt slut. Kan det vara en rimlig deal?

Titeln kommer först

Nästan alltid sätts min fantasi igång av en titel eller en rubrik. Sen kommer hela historien ur dessa ord. 

Ytterst tveksamt om jag någonsin producerat en text där jag i efterhand försökt komma på en lämplig överskrift. Så går det bara inte till.

Jag får som en titel till skänks. En tankeväckande liten samling ord. Ibland bara ett enda. Novellerna är ofta sprungna ur ett enda ord. 

Dimma. Vägskäl. Isjakt. Resenär. Växthus.

Det räcker så. Resten kommer efterhand. Fyller ordet med mening. Blir till en hel berättelse. Titeln är ett frö. En kärna som gömmer en hel planta som i sin tur kan bära frukt.

Skrivarkvarten

Jag brottas ju ständigt med tiden, försöker få den att tänjas ut mer. Räcka till mer. Gärna skrivtid. Skriv en kvart om dan och till slut har du en färdig roman. Tror vi på det?

Ge mig en kvart om dagen och jag ska göra dig till författare!

Sa aldrig Arne Tammer. Nä, han utlovade bara en ny kropp. Bra utfästelse det med förstås men inte just det jag är ute efter nu.

Så slår det mig. Den där skrivkvarten kanske inte är en tidsmässig kvart utan en rumslig.

Det är helt enkelt en skrivarkvart jag behöver.

Uppgiven eller utgiven

Hur viktigt är det att bli läst? Sedd och hörd? Finns den historia som inte når från berättaren in i någon annan? Ut ur mig. In i dig.

Nu trillar refuseringarna in. Jag funderar på att göra som Stephen King som skaffade sig en väldigt lång spik som han hängde upp dem alla på. Slog in den i väggen för att hänga alla de nedslående pappersarken på. I dessa mer digitala tider blir det inte lika tydligt. Faktum är att jag inte sparar mailen efter att jag läst dem. Det räcker ju att ha läst. 

Behöver ingen spik för att minnas vad de stod. 

Så vad blir det till slut, uppgiven eller utgiven? Vilken giv blir min hand?
Övergiven, prisgiven, undergiven, omgiven.

Tänk om man skulle utge sig för att vara utgiven. Fake it till you make it. Vilken ingivelse.
Riskerar man då att bli angiven för falskspel?

Som en snigels skal

Ibland, eller kanske alltid, längtar jag efter ett eget rum. En skrivarlya. Någonstans dit jag kan dra mig tillbaka. Undan. Ett rum för kreativt skapande. 

Jag vet precis hur det ser ut. Bilden är skapligt tydlig. Den finns till och med att tråna efter på Instagram där folk med samma dröm visar sina verkligheter. Det kan vara en liten bod längst ner i trädgården. En upp-piffad gammal redskapsbod där krattor, spadar och gamla gräsklippare fått göra plats för helt andra sorters redskap.

Redskapsboden förvandlad till en lekstuga.

Men nån sån stuga har jag inte. Jag har inte ens ett extra rum. Åtminstone inte i den fysiska verkligheten. Jag bär mitt rum inom mig och på så sätt har jag det alltid med mig. 

Som en snigels hus.

Rutinen vinner över olusten

Det som är nyttigt i längden är sällan njutbart i stunden. Särskilt kännbart är det innan man kommit igång, eller ens kommit sig för.

I allt från träning, flossning, romanskrivande, redigering till städning av överbelamrat hem, känner jag av detta faktum. 

Rutinen vinner alltid över olusten. Eller är det kanske så att rutinen skapar lusten? Oavsett hur sambandet ser ut så är rutinen, ritualen oslagbar när det gäller att komma mig för.

Ett trick för att lyckas hålla löftet till mitt framtida jag.

Tvivlet gnager

Tvivlet har vassa tänder och starka käkar. Det sliter mitt självförtroende i trasor. Får mig att känna att detta är för uselt att slösa papper, bläck och datorminne på.

Varför tänker jag så? Ingen skulle ju behöva se eländet. Och ändå låter jag det ske. Gång på gång. Självplågeri borde man undvika. Och ändå.

En hämmande kraft som jag behöver övervinna. Övermanna eller kanske överkvinna? Kraften kallas skam. Vad för mig att skämmas? Risken för ett misslyckande? Eller kanske tvärt om, risken att lyckas?

Grenskott

Man får rätt ofta stenskott nuförtiden. Det måste vara bilglasfirmorna i maskopi med de som tidigare tillverkade de sprättskydd i hårt gummi som satt baktill på alla bilar för i tiden.

Nåväl, idag skulle det inte handla om stenskott utan om grenskott. Jag sprätte nämligen iväg mitt livs första grenskott mot en medlöpare idag på förmiddagens springtur. Förresten var det snarare mot en motlöpare, för han kom förstås farande i motsatt riktning.

Hur som, jag råkade alltså sprätta iväg en liten gren med foten mot den där killen, ingen skada skedd, den snuddade honom knappt, men jag fick ordet i skallen.

Grenskott. 

Och inte bara ett utan fler. Först det där, en ivägsprätt gren på parkvägen. Sen vårens späda skott på grenarna. De som kommer snart. Den tredje sorten är av den karaktären som man behöver en suspensoar för att skydda sig mot. En välriktad hockeypuck till exempel. Aj.

Nu är det dags att sluta tänka på dessa grenskott innan jag kommer in på mer ekivoka uttryck som ett skott i råttan och sånt. 

Hoppsan!

Nu vänder vi blad

I köket har jag två kalendrar som visar vilken månad det är. Båda är rätt så barnsliga. En från tidningen Bamse som man får som trogen prenumerant. Ja, jag drygt 50-åriga kvinna, erkänner, jag får och läser den fortfarande. Dock står den i yngsta dotterns namn men hon fyller 18 i mars så det hjälper inte mycket som alibi.

Den andra kalendern är egentligen två. Det är döttrarnas laminerade teckningar från årets tolv månader målande under deras första skolår 2008 respektive 2012. I februari är det snöflingor på bilderna. Vi får väl se hur det blir, om det kommer nån mer snö, där jag bor har den just smält bort.

Från muskelbil till Muskelbil

Jag ska börja med att erkänna att jag inte kommit på denna ordvits själv. Den är knyckt. Varifrån vet jag inte för det är i andra hand, inte ens direkt från källan.

Men den är skojig och för mig eventuellt relevant. Övergången från ägare av en så kallad muskelbil, i form av ett soppaslukande monster från landet i väster, till en annan sorts Musk-elbil alltså.

Nu har det dessutom funnits ett par mellanhybrider. Hybrider är ju till sin karaktär mitt emellan. En Japan och en Fransos. 

Vi får väl se vad det blir för vrålåk härnäst.

Morr

Godmorgon! Eller Morr, som jag säger innan jag fått mitt morgonkaffe i tillräcklig dos. Mitt morgonhumör är inte det bästa. Idag är det söndag och då intas drycken ur min helgmugg som pryds av en ren.

Jag har två helgmuggar, båda presenter från min dotter, vars morgonhumör för övrigt överträffar mitt eget. Den ena muggen är för vintern och den andra för sommaren. Sommarens mugg är solgul med ett uppmuntrande citat inpräglat. Oroa dig inte...

Var inte ängslig! Jag klarar mig alltid!

På vardagarna dricker jag mitt kaffe ur någon av ett halvdussin trivsamt öronlösa benvita muggar. Vardagens kaffe är fint det också men lite mindre unikt. Det måste vara skillnad för den som oftast jobbar hemifrån.

Muggarna hjälper mig komma ihåg det.

Den talanglösa

En gång för många år sedan gick jag på ett föredrag med några kollegor. Det handlade om talang, om att hitta sin egen. Vi köpte varsitt exemplar av föreläsarens bok och satte igång Bildade bokcirkel och gav oss ut på seglats. Min stackars skorv gick rätt snabbt på grund och sprang läck. Ett vrak.

Det började som ett skämt men i slutändan vete tusan hur roligt det var. Jag fann mig nämligen vara fullkomligt talanglös. Jag var helt enkelt inte särskilt bra på en endaste sak. Alla människor är förstås inte jättebra på något specifikt och jag ogillar att få frågan vad jag är bra på. Jag kommer aldrig på något vettigt att säga.

Har du någon dold talang?

Om jag nu har det så den jäkligt bra dold.

Varför kom jag att tänka på detta elände nu? Det var som sagt bra många år sedan den olycksaliga bokcirkeln ägde rum. Jo, jag råkade hitta en anteckningsbok från då, själva boken Hitta din talang är däremot spårlöst borta. Kan jag ha slängt den i vredesmod?

Bland mina femton år gamla anteckningar kände jag igen tankegångar och formuleringar som jag många gånger återkommit till långt senare.

Vad kom jag då fram till? Jo, jag skrev något om att jag gärna hjälper den vilsekomna turisten tillrätta. En välvillig om än något förvirrad guide i ett föränderligt landskap. 

Frågan är var vi alla hamnar när den talanglösa guiden får leda färden. Fortsättning följer... 

Långtrivsamt

Jag har uppfunnit ett nytt ord! Ett ord som perfekt beskriver känslan av januaris långsamma ringlande. Denna evighetslånga månad i början av ett år.

Det är likadant varje år. Januari känns mycket längre. Mycket mer. Det är fortfarande många dagar kvar av månaden, närmare en tredjedel och ändå. Nyår var en evighet sedan. Vi har hunnit ha jullov, vara en dryg vecka i Åre samt jobbat i två veckor.

Tiden kan gå långsamt, det vet alla som haft långtråkigt. Jag undrar om dagens unga ens har en aning om hur det känns?

Nåväl långtrivsamt är raka motsatsen.

Kvantitet eller kvalitet

Antalet inlägg här har stadigt ökat de senaste åren och jag har flera gånger ställt mig frågan om det är bra eller inte. För kvaliteten på texterna alltså.

Riskerar det att tillslut leda till utspädning och utarmning. Så som jorden som aldrig får ligga i träda och vila blir näringsfattig. Men, jag vill ju inte vila från orden. Tvärt om är det i orden jag kan vila.

Men jag får ställa mig frågan vad jag vill ha bloggen till. Är den främst till nytta för mig eller andra? Svaret är att den är min experimentverkstad där jag provar mig fram och utforskar om idéer håller för större sammanhang.

Bloggen är även ett utlopp för att det inte ska riskera att svämma över av ord i mitt huvud. Om sedan någon annan råkar läsa är det bara en ren bonus. Jag skriver för kråkorna.

Pistvakt

Det är något visst med att blicka ut över fjäll. På berget utanför mitt köksfönster finns nerfarter där skidåkare i miniatyr far fram. Liften och kabinbanan tar dem upp. Jag kan sitta inne i värmen och se på. 

I skydd av kvällsmörkret studerar jag pistmaskinen åka upp och ner och göra backen randig. Manchester. Maskinens starka strålkastare färgar granskogen magiskt blå. En koloss på larvfötter som enkelt segar sig uppför och nerför branten.

Jag föreställer mig alltid att den som kör är en tänkare, en som uppskattar ensamheten och lugnet på det folktomma berget. En termos med kaffe på sätet bredvid och lokalradion i lurar för att hålla maskinljudet ute. 

Jag spanar ut i mörkret. Imorgon bitti ligger de vita ränderna redo för nya åkare. 8 i 8:an. 

Raska

Nu går julen på övertid hemma hos mig. Dags att plocka ner julstjärnor och stuva undan julljusstaken i garderoben. Bordduken med julmotiv likaså och samma väg går kökshanddukar med lussekattsmönster och en grytlapp med en tomte på.

Det känns alltid vemodigt att raska undan julen. Lika trevligt är det att ta fram pyntet i slutet av året. Jag får trösta mig med att jag missar den glädjen om jag inte först tar bort allt. 

No comments

När jag startade bloggen 2012 hade jag kommentarsfunktionen avstängd. Och den var anonym, på så vis att jag inte skyltade med mitt namn. Jag minns inte exakt varför jag ville vara så hemlig och oåtkomlig men det berodde antagligen vid en ovana att synas på nätet.

Nu mer än ett decennium senare är det vardagsmat. Allt och alla finns på internet. Det är där man är och knappt nån annanstans. 

Jag startade inte bloggen för att få kommentarer. Den var bara ett utlopp, ett ställe att spara små texter och funderingar. Roligare än att gömma dem i byrålådan. De syns, de finns. Ett slags arkiv över mina spontana ofiltrerade tankar. De ogenomtänkta.

Numera går det att lämna kommentarer här men ingen gör det. På en blogg jag ibland själv läser, den enda, är kommentarsfältet ytterst livfullt och intressant. Hon som driver den frågade nyligen sina läsare hur de resonerade gällande sitt kommenterande och det rasslade till rejält. 

För att få kommentarer behöver man eventuellt ställa en fråga. Är det så? 

Bara barord

Det är modigt att vara sårbar. Såklart, det kräver mod att visa sitt rätta jag. Det oförställda äkta. Utan skyddshölje. Bar. Att göra något fast det är obehagligt läskigt obekvämt är modigt.

När jag kom att tänka på ordet sårbar så kom en drös andra bar-ord för mig.

Ohållbar, påverkningsbar, anpassningsbar, användbar, ryktbar, ärbar, ätbar, ämbar (fast det är något helt annat, typ en spann)

Ofattbar, försumbar, fruktbar, möblerbar, kontaktbar, onämnbar...  

Underbar och

Oslagbar!

Rafflande raffigt

Jag har länge planerat att låta ett proffs läsa ett av mina manus, ett som jag känner mig färdig med. Givetvis är det inte färdigt. Det är de aldrig. Knappast den här gången heller. Men som det brukar sägas. Skam den som ger sig. Så jag gav mig alltså inte utan skickade glatt in textfilen dit den skulle.

Dessutom med lite rabatt precis innan nyåret. Jag såg det som ett tecken på att det var dags att agera. Få ändan ut vagnen osv.

Döm om min förvåning när bekräftelsemailet kom från förlagets underavdelning som ger ut erotik. Ska man bli generad eller smickrad? Inget dera förstås. Inte egentligen. Men lite kul var det. Särskilt som min historia som visserligen handlar om kärlek befolkas av två närmast sjukligt blyga och försynta karaktärer som först efter gruvsamt mycket tvivel, en tidsresa med tåg och rådigt ingripande av magiska makter till slut hamnar i samma hotellrum.

Nu hoppas jag förstås på att få något matnyttigt tillbaka från lektören. Handfasta tips på hur berättelsen kan bli bättre. Bli läsbar utanför mitt eget trånga huvud. I värsta fall blir det platt fall. Sågning vid fotsulorna. Men det är ju i så fall intressant information även det. 

Bör förses med varningstext. Utsätt icke andra för denna smörja.

Nästa gång kanske jag bör försöka mig på erotik-genren. Vem vet vad som kan hända när rodnaden lagt sig.

Styrkan som redan finns

I dessa tider avger många av oss nyårslöften som syftar till förbättring och utveckling. Gott så. Såvida det inte går överstyr som det ju alltsom oftast gör.

Puh, ska vi verkligen springa efter mer när det vi snarare behöver är att sträva efter återhämtning. Lyssna på ordet. Återhämtning. Det betyder att hämta tillbaka något vi redan har. Ta igen det som redan tillhör oss. I vilan kan vi återfinna det vi tappat bort på vägen.

När vi sprang för fort.

Nu är det kanske en dum liknelse för den som råkat anmäla sig till både ett par millopp och en halvmara. Å andra sidan planerar jag inte att springa särskilt fort. Jag kommer definitivt inte att riskera att springa ifrån något eller någon. Tvärt om. Jag räknar kallt med att bli omsprungen. Men vad gör väl det. Jag tävlar bara mot min egen lathet och den kommer jag springa ifrån hur långsamt det än går.

Här gäller att återerövra den kraft vi redan har. Den finns säkert nedkilad någonstans mellan soffkuddarna.

Första i första

Ett alldeles nytt år. Ett oskrivet kalenderblock med 365 ännu oskrivna blad. Massvis med olevda dagar, ja för 2024 är ett skottår och det finns en extra dag insmugen i leken.

Sovmorgon och pizza till middag. Allt som sig bör. Januari brukar börja långsamt och sträcka sig långt in i tiden. Det borde vara mars, men nej en titt i kalendern brukar meddela att det är minst en vecka kvar av januaridagar. Märkligt för tiden tycks nästan alltid rusa fram. utom just i januari. 

Det är som att ett nytt år är trögt i starten. Hur kan tiden ens veta att vi delar in dagarna i år? Oavsett vad det beror på så tar jag tacksamt emot det lite lugnare tempo som januari bjuder på.