Jag lider av galopperande hypokondri så till den grad att jag klivit av bussar för att slippa höra mina medpassagerare prata högt om allehanda krämpor. Jag smittas annars ofelbart direkt.
Nyligen skrev jag om denna ständigt närvarade oro och om hur ett nytt orosmoln ofta glider in i vy så snart ett försvinner. Jag visste inte hur rätt jag hade. Tvingades häromdagen sitta närmare sex timmar i ett väntrum på akuten och lyssna på en massa redogörelser för symtom på saker jag oroade mig för.
Jag kan konstatera att folk gillar att berätta om sina symptom och finns ingen i närheten så pratar de högljutt med någon polare i mobilen.
Jo, du förstår, jag sitter på akuten och det vet man aldrig hur lång tid det tar och igår var det beige gardiner och nu är det röda... Jodå, jag fattar ju att det handlar om näthinneavlossning och inte heminredning. Den äldre mannen fick komma in skapligt snabbt. Bra de har nog sina prioriteringar rätt.
För ett antal år sedan gick jag i terapi för hypokondrin. KBT. Jag fick då i uppgift att läsa på om åkommor som skrämde mig. Ungefär som att titta på bilder av spindlar om man lider av arachnofobi och slutprovet blir att klappa Imse på Skansenakvariet. Jag kan inte påstå att behandlingen hjälpte. Kanske slarvade jag med hemläxan.
Den här gången kunde jag inte smita undan. Jag satt fast i ett väntrum fullt av målande beskrivningar av mina värsta farhågor. Innan det blev min tur hade jag hunnit självdiagnosticera mig genom en bredvidsittande kvinnas utförliga beskrivning av sina symptom och då var hon inte ens patient utan bara medföljande till en äldre bekant.
Och visst hade jag rätt. En avlossning av mindre skadligt slag. irriterande men inte värre än så. Och inget man kan göra något åt heller.
Undrar om det finns någon behandling som på allvar hjälper mot hälsoångest? Oklart. Ytterst oklart, precis som min stackars syn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar