Vykort på vift

Ibland sker lustiga sammanträffanden, slump och synkronicitet i samverkan skapar skeenden som sticker ut. Man undrar, hur är det möjligt?

Min mamma var i London en vecka i höstas. Därifrån skickade hon tre vykort, till barnbarnen och ett till min man och mig. De kom aldrig fram. Sådant kan ju hända, inget konstigt så långt.

Tre månader gick och nu i veckan hittade mamma ett vykort hemma, likadant som ett av de hon skickat till oss. Hon hade köpt några extra att spara som minne. Hon skriver några rader på det och lägger det på lådan. Skriver något om att det är istället för de som kom bort i postgången.

Inget konstigt här heller. Vykortet kom fram och låg ett dygn på hallbänken. Det märkliga är att dagen efter ligger även de tre förkomna vykorten i vår brevlåda. Efter tre månader, med frimärken men inga poststämplar. Som om de levererats av en brevduva som tagit omvägen via Afrika, eller som min mamma tror, att de varit en sväng vid Hogwarts och blivit levererade av självaste brevugglan Hedwig.

Ja, man kan ju verkligen undra vart de tre vykorten varit alla dessa veckor. Mest troligt är förstås att de råkat bli liggande i den hotellreception där min mamma lämnade dem för att postas. Någon har till slut hittat och skickat iväg dem. Men, varför det slumpade sig så att de skulle råka komma dagen efter min mammas extrakort, skickat här hemifrån, förblir en gåta.

Tänk om vykorten kunnat berätta var de hållit hus.

Mitt liv på 3 minuter

Jag har en rolig fylla-i bok som jag fått av min dotter. "Mitt liv på 3 minuter" heter den och är nu nästan full. Jag räknar till 141 ifyllda sidor. På varje sida finns två frågor. De första från 7 januari förra året lyder:

När jag var barn var mina drömmar:

Osannolika

Minnesvärda
Detaljrika
Ibland sanna...
Min räddning undan tristess

I efterhand tänker jag att:

De var betydelsefulla. Att de ger näring till mina berättelser. 

Tio oskrivna bland finns ännu kvar och sist i boken finns en uppmaning att skriva ett brev till sitt yngre jag. Ja, det kan jag ju göra men till vilken nytta? Mitt yngre jag får ju inte läsa det. Bättre då att skriva det till mitt äldre jag. Hon finns förhoppningsvis kvar och kan läsa vad jag skriver till henne.

Vad skulle jag skriva då?

Det får bli ämnet för ett framtida blogginlägg. "Ett brev till mitt äldre jag" Sen gäller det bara att komma ihåg att läsa det också.

Och ingen fara jag har även fått en fylla-i-bok av dottern som heter "Min framtid på 3 minuter" den tar jag mig an när de kvarvarande tio sidorna i den första är ifyllda, för nu har det där ifyllandet blivit en trevlig vana som jag inte vill vara utan.

Mammas gamla kälke

Äntligen lite snö! Även i min stad, där den inte går att ta för given, täcker ett lagom tjockt täcke backarna i parken. Detta inbjuder till åkning, ett förträffligt nöje.

När jag var barn åkte jag på skaren på min mammas gamla träkälke som hade medar smala som på skridskor. Det funkade bara om snön var riktigt hårt packad, oftast körde den fast i lössnön. De dagar det verkligen var is och hårt i backen gick min snabbast. Det var verkligen inget fel på kälken bara föret var det rätta.

Men jag önskade mig en snowracer, en kälke med skidor på, som gled snyggt och framför allt snabbt uppe på snön utan att gräva ner sig som min tunga träkälke. Till och med ratten var av trä, en cirkel sammanfogad av fyra böjda delar. Plasten var inte uppfunnen när den tillverkades. Undertill hade någon textat fint med grön penna min mammas namn och adress.

Min yngsta dotter är precis lika gammal som jag var när jag till slut fick min hett efterlängtade snowracer. En Stiga, i blått och silver. Det är på den hon nu far nerför backen. Det tycks vara tradition i vår familj att åka på mammas gamla kälke.

Den är i gott skick, det blev inte så värst många snöiga vintrar hos oss efter att jag fick den. En gång satte jag hjul på den, jag ville verkligen ville åka. Snöbristen är uppfinningens moder. Det gick bra så den kunde användas året runt.

Den gamla snowracern funkar ju bra, så det blir ingen nyköpt till mina barn. Undrar vad deras ungar en dag skall åka på?

Se där ett stycke kälknostalgi...
Se upp i backen!

Språkförbistring i baren

Hur fel kan det bli? Med beställningar i baren alltså. Jag har ju skrivit tidigare om språkets outgrundlighet och en vacker dag skall jag ta tag i den där utlovade analysen av översättningen och språket i "To kill a mockingbird". Nån dag när andan faller på.

Vadå andan faller, kan den falla? Vad sjutton faller den på isåfall? faller till marken, stiger till väders... Äsch då, men när lust och ro ligger i linje och kor (eller är det grisar?) lärt sig flyga. Ungefär då.

Men idag handlar det om barbeställningar. Min sedan i höstas tyvärr salig svärfar berättade om den första för många år sedan och rimligen inträffade själva händelsen ytterligare några år innan det.

Han befann sig på någon semesterort ute vid poolbaren, rom och cola önskades, eller rättare sagt så har jag alltid sett det framför mig, men det är antagligen fel. Egentligen satt han nog i en hotellbar i Amsterdam en murrig oktoberkväll. Men, rom och cola var det iallafall, det är jag säker på.

Servitören som tog emot beställningen var tveksam. Frågade både en och två gånger om han verkligen ville ha just det. Den kombinationen? Svärfar framhärdade och fick efter en stund en märklig cocktail framför sig bestående av coca-cola och grädde med vispgrädde på toppen. Tja så kan det gå. Room betyder ju grädde på flamländska. 

Piskeflöde slagroom, vispgrädde, chantilly (franskan skall då alltid vara vackrast)

Vackert ja, men inte gott när man har smaklökarna inställda på en klassiker som rom & cola.

Nästa barmiss fick jag höra häromdagen när jag satt vid en bardisk (på skrivträff med mig själv) och fastnade tjuvlyssnandes på paret intill. Killen i baren fick en beställning på två Dry Martinis, för övrigt en för mig mytomspunnen drink som jag aldrig provat, varken skakad eller rörd. Konstigt, men sant, jag tror jag skulle gilla den. Jag älskar oliver. På min lista över odruckna drinkar har Dry Martini sällskap av Singapore Sling, men inte längre av Mai Tai och Blue Hawaii. Vissa drinkar bör drickas på plats. Raffles hotel då i Slings fall och där har jag ännu inte varit.

Hur som helst, min bargrannes minne triggades när han hörde beställningen av de två drinkarna och berättade för bartendern att han själv lyckats få tre sådana av misstag vid ett tillfälle, i ett tysktalande land får man förmoda. Drei Martini.

Språk är kul. Skål!

En outsinlig källa

Vissa saker blir det mindre av till var och en när de skall fördelas mellan många. Detta faktum kan förleda oss att tro att det gäller allt. Framgång, glädje, lycka och sånt exempelvis. Den tron leder till missunnsamhet och avundsjuka, oro att det bra inte skall räcka även till en själv.

Man ser det överallt. Skolbarnen vet att det bara finns ett ändligt antal av de bästa betygen, som om kunskapen och förmågan till lärande vore ändlig. Det är den inte. Vi tror att den enes framgång måste balanseras av den andres motgång. Inte en sanning. Vår värld underfundiga balans fungerar inte så.

Det här är befängt, men tyvärr ett utbrett missförstånd. Vissa saker blir det ju istället mer av ju mer man slösar med det. Kärlek, uppskattning, beröm, vänskap, glädje. Dessa saker kommer inte ur en sinande källa. Tvärt om. De kommer från en källa som fylls på mer vartefter vi dricker ur den.

Pengar då hur är det med det? Knepigare, de kommer inte direkt ur den där outsinliga källan, men det finns trick. Uppfinningsrikedom, förmågan till innovation och nya idéer finns där och kan i sin tur generera pengar, så med lite god vilja och ett stort mått ansträngning så visst, det fungerar där med.

Var generös med din tid, din kunskap. Delar du med dig av dem får du mer tillbaka.
Bli inte avundsjuk när andra lyckas. Bli inspirerad.

Det finns som bekant en gammal berättelse i vilken en mans generösa handling får mycket lite mat att räcka till en väldig massa människor. Kanske berättelsen inte är menad att tas bokstavligen, de där bröden och fiskarna och hur de fördelades får ses som en symbol för hur givmildhet sprids och växer.

Det är en av de saker som kan hämtas upp ur den där källan.

Hämta din skopa och ta en klunk.

Varierade rutiner

Januari, igen. Jag börjar nästan vänja mig, både vid att det är januari och 2018. Det brukar ta längre tid. Hoppet från julens december och glittermagi till januaris gråvardag brukar annars vara svårt att göra. Kanske har jag fått tillräckligt med avkoppling detta lov. Jag gillar rutiner, vardagens lunk, också. 

Det är inget fel med vardagsrutiner bara de är trevliga, roliga, inspirerande, avslappnande och kanske ibland lite varierande. En oxymoron? Varierade rutiner. Finns något sådant? Tja, det är väl en definitionsfråga. Hur ofta och hur länge behöver man hålla fast vid en vana för att den skall bli en rutin? Och är det nödvändigt för en rutin att vara lite småtrist, ett så kallat måste, som att diska efter middagen eller tvätta kläder?

Några av mina vardagsrutiner är att köpa god-kaffe flera gånger mellan arbetsveckans övriga automatkoppar, frukosten på café med yngsta dottern på hennes sovmorgon, fredagsdrinken på stan med min man efter arbetsveckans slut innan vi går hem och lagar middag samt att träffa ett kompisgäng sista onsdagen i varje månad, liksom vi gjort de senaste 11 åren. Där kan man snacka om vana! 

Men det behövs nya rutiner också. Årets tillskott är träffen med mig själv och en bok eller skrivbok, på något trevligt ställe på vägen hem från jobbet, en eftermiddag i veckan. Den ser jag fram emot med barnsligt förtjusning. 

Med önskan om ett härligt varierat rutinerat 2018!