Väntrums-KBT

Jag lider av galopperande hypokondri så till den grad att jag klivit av bussar för att slippa höra mina medpassagerare prata högt om allehanda krämpor. Jag smittas annars ofelbart direkt.

Nyligen skrev jag om denna ständigt närvarade oro och om hur ett nytt orosmoln ofta glider in i vy så snart ett försvinner. Jag visste inte hur rätt jag hade. Tvingades häromdagen sitta närmare sex timmar i ett väntrum på akuten och lyssna på en massa redogörelser för symtom på saker jag oroade mig för.

Jag kan konstatera att folk gillar att berätta om sina symptom och finns ingen i närheten så pratar de högljutt med någon polare i mobilen. 

Jo, du förstår, jag sitter på akuten och det vet man aldrig hur lång tid det tar och igår var det beige gardiner och nu är det röda... Jodå, jag fattar ju att det handlar om näthinneavlossning och inte heminredning. Den äldre mannen fick komma in skapligt snabbt. Bra de har nog sina prioriteringar rätt.

För ett antal år sedan gick jag i terapi för hypokondrin. KBT. Jag fick då i uppgift att läsa på om åkommor som skrämde mig. Ungefär som att titta på bilder av spindlar om man lider av arachnofobi och slutprovet blir att klappa Imse på Skansenakvariet. Jag kan inte påstå att behandlingen hjälpte. Kanske slarvade jag med hemläxan. 

Den här gången kunde jag inte smita undan. Jag satt fast i ett väntrum fullt av målande beskrivningar av mina värsta farhågor. Innan det blev min tur hade jag hunnit självdiagnosticera mig genom en bredvidsittande kvinnas utförliga beskrivning av sina symptom och då var hon inte ens patient utan bara medföljande till en äldre bekant. 

Och visst hade jag rätt. En avlossning av mindre skadligt slag. irriterande men inte värre än så. Och inget man kan göra något åt heller. 

Undrar om det finns någon behandling som på allvar hjälper mot hälsoångest? Oklart. Ytterst oklart, precis som min stackars syn.

Hissen går inte ända upp

Under en dryg månad har hissen i vårt hus bytts ut. Oj, vad vi har fått gå i trappor. Sju våningar. Den i telefonen inbyggda hälso-appen signalerade glatt. "Du går i trappor mer än vanligt".

Ja tacka fan, eller hissrenoveringen, för det.

Nu i förrgår skulle det äntligen vara klart. Hissen besiktigad och klar. Men, ack o ve... 

Döm om min besvikelse. De hade missat att koppla in knappen så det gick inte att kalla på hissen från vår våning. Buhu.

Jag ringde imorse och klagade på att hissen inte gick hela vägen upp. Kände mig aningen kräsen.

Som att bryta en femhundring

Det är knappt jag minns längre hur det var att ha kontanter på fickan. Men något jag minns mycket väl är hur snabbt en femhundring rann iväg så snart den var växlad i mindre valörer.

Om det så bara var ett tuggummi för en tia man köpt så var de resterande 490 kronorna så gott som borta. Ett minne blott.

Likadant fungerar det med tid för mig. Obruten tid är oslagbart. Sönderhackad är den mer eller mindre värdelös. Jag har svårt för att göra något vettigt av lösryckta fragment av tid. Har jag inte mycket kan de lika gärna vara.

Jag inser ju att detta är  rent slöseri med den enda någorlunda rättvisa resurs som existerar. Det borde gå att skapa värde även av de små slattarna. 

Mellantiden.

En krusning på ytan

Det är svårt att nå ut med en bok. Jag har vänner som är så bra på marknadsföring och skriver en massa lockade inlägg på Instagram. För mig skulle det inte hjälpa för jag har nästan inga följare. Hur får man följare? Inte en susning. 

Och om man inte gillar konceptet sociala medier, om man rent av tycker de är osociala. Vad gör man då?

Visst kan jag tjata på familj och vänner och de köper säkert varsitt exemplar. Men sen då? Knacka dörr? Jag vet verkligen inte och det är ju här den riktiga svårigheten kommer. Det var inte själva skrivandet om nu någon trodde det. 

Hur ska jag få min skapelse att alls märkas i det stora vida ordhavet?

Gravid med ett bokbarn

Jag vet inte om liknelsen håller ett dugg, för denna grossess-process har pågått längre än någon i naturen förekommande. Väntans tider är det iallafall på att mitt brain-child ska komma ut i bokform.

Jag har trott att hon varit färdig förr men då skulle hon visa sig vara  allt annat än flygfärdig På tok för prematur. Jag gav dock inte upp försöken att blåsa liv i henne. Den bästa egenskaperna hos författare är ju envishet, pannben och sittfläsk. 

Sen kan förstås även en smula nyfikenhet och fantasi komma väl till pass.

Nu väntar en process som är ganska precis nio månader lång. Jag ser framför mig ett hårt jobb, betydligt hårdare än att producera mänskliga barn vilket så att säga var rena barnleken i jämförelse. Jag kände mig inte inblandad annat än just i själva starten. Kroppen klarade det där alldeles på egen hand.

För den här skapelsen krävs mer insats från mig. Redigeringsrundor, omskrivningar, genomarbetning och korrekturläsning. En lockande baksidestext ska formuleras och en rättvisande framsida ska skapas.

Don't judge a book by its cover.

Den som sade så har aldrig köpt en bok i en tid när yta är allt vi baserar våra beslut på.

Och undrar vilka dietråd det ges till oss som är gravida med bokbarn?

Sakura

Idag lysande jag för ovanlighetens skull på radio. På P1. I bilen. Det är då det ibland ändå händer att jag lyssnar på något annat än mina egna tankar.

Programmet handlade om körsbär. Hur kan man göra ett radioprogram om körsbär kan man fråga sig. Det gjorde jag. Detta lilla fina bär som alltid växer i par. Bara en sån sak. Det var inget de berörde i programmet. Det tycker jag var en klar brist.

Apropå klar, jag minns de lite surare varianten klarbär och de lite sötare brunbär. Fast om man googlar så tillhör båda dessa släktet surkörsbär. Det är inte så jag minns dem. Kanske hette de egentligen något annat. Jag baserar allt på vad min mormor kallade dem.

Sen finns bigarråer, de är enligt uppgift de som är söta. Och egentligen är inte ens körbäret ett bär utan en stenfrukt. Som plommon, krikon aprikoser och sånt. Nåja, det är mycket som inte är det man tror. bananer är ingen frukt, avokado är ingen grönsak, tomater vete katten vad de är och jordnötter är inga nötter.

Cherry picking. det är när man snor åt sig det gottaste av något. 

Jag minns att min mormor, hon med körsbärsträden brukade göra saftsoppa på bären. Jädrigt gott men himla pillrigt att spotta ut alla kärnor. Hon skulle ha haft en körsbärsurkärnare i sin ägo. Finns det sådana?

Jajamen! Det finns hela maskiner för sånt att köpa. Annars kan det funka med en olivurkärnare. Det visst jag inte heller att det fanns. Tänk vad man lär sig!

Hemma i kylskåpet hos min mormor och morfar stod alltid en burk med såna där cocktailbär. Antingen röda eller gröna, ungefär varannan gång. Jag var alltid där och fiskade upp en eller annan och jag kan inte påminna mig en enda gång som det saknades en burk i dörrhyllan.

Det var troligen bara jag som åt dem. Jag såg dem aldrig under alla år användas i en drink. Tänk vad snällt att de ändå köpte hem dem.

Från drinkar tar vi ett litet skutt till casinot. Spel och dobbel Där är det också körsbär för hela slanten. Tre klasar i rad och du kammar hem storvinsten på en enarmad bandit. Känslan av det berömda rasslet är så att säga obetalbar.

Och typ nu alldeles strax står körsbärsträden i full blom, både i kungens trädgård och på hans holme.

De små stegen tar oss längst

Ibland undrar jag vart jag är på väg. Kommer jag överhuvudtaget någonstans alls? I livet, i tillvaron, i karriären och sånt. Njäe, det känns ju inte så. Inte när man ser till en dag eller två. Knappast ens ett år eller två gör nån större skillnad.

Hade jag inte haft barn som blivit stora och vuxna hade jag rent av kunnat tvivla på att tiden gått. Det mesta är sig likt år från år. Snart har jag jobbat ett decennium i samma organisation och detta utan minsta kliv i karriären.

Snart har jag jobbat tre decennier sedan examen och om en god bit mindre än halva den tiden är jag pensionär. Det går inte ens att förhålla sig till. Pensionär jag? Det är ju de andra. De gamla. En annan art.

Ok såhär kan man alltså inte resonera. Det leder bara till mörka grubblerier och dem vill jag gärna undvika.

Om jag istället vänder på det. Jag har kanske inte tagit något stort kliv åt endera hållet. Istället har många små kliv tagit mig dit jag är idag. Utan alla dessa små steg och felsteg hade jag inte stått där jag är nu.

Det är så man får tänka för att inte känna sig helt oförsigkommen.