Ibland undrar jag vart jag är på väg. Kommer jag överhuvudtaget någonstans alls? I livet, i tillvaron, i karriären och sånt. Njäe, det känns ju inte så. Inte när man ser till en dag eller två. Knappast ens ett år eller två gör nån större skillnad.
Hade jag inte haft barn som blivit stora och vuxna hade jag rent av kunnat tvivla på att tiden gått. Det mesta är sig likt år från år. Snart har jag jobbat ett decennium i samma organisation och detta utan minsta kliv i karriären.
Snart har jag jobbat tre decennier sedan examen och om en god bit mindre än halva den tiden är jag pensionär. Det går inte ens att förhålla sig till. Pensionär jag? Det är ju de andra. De gamla. En annan art.
Ok såhär kan man alltså inte resonera. Det leder bara till mörka grubblerier och dem vill jag gärna undvika.
Om jag istället vänder på det. Jag har kanske inte tagit något stort kliv åt endera hållet. Istället har många små kliv tagit mig dit jag är idag. Utan alla dessa små steg och felsteg hade jag inte stått där jag är nu.
Det är så man får tänka för att inte känna sig helt oförsigkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar