Denna underliggande oro. Min ständigt trogna följeslagare genom livet. Oron finns där hela tiden, ibland drar den sig undan så till den grad att jag nästan kan glömma. Men strax kommer den upp till ytan igen. Något skaver, något gör sig påmint och genast sitter hjärtat i halsgropen och magen kommer i olag.
Oron finns där hela tiden, som ett dovt transformatorbrum. Lågfrekvent och störande.
Hälsa, krig, miljöförstöring, framtiden. Allt oroar mig, i tur och ordning. Så snart ett uppseglat orosmoln försvinner, kommer ett annat in i bild. Glider in i fokus.
Himlen är sällan helt klar. Precis som i verkligheten är det ofta något som skymmer solen.
Det är inte utan att jag längtar efter känslan av solens värmande strålar från en klarblå himmel... Fast då ska man väl oroa sig för att ozonlagret är för tunt eller har hål och revor i sig.
Oro oro stilla dig. Oro måste vara världens mest improduktiva känsla. Vad gör den för nytta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar