Trovärdigt

I skrivandet ska du inte låta dig begränsas av funderingar på exakt sanningshalt. Kom ihåg att det är skillnad på verklighet och trovärdighet.

Det rådet får en av mina romankaraktärer när hon kämpar med sin berättelse.

Trovärdighet är nödvändigt. Det du skriver måste vara värt att tro på. Så är det. Om jag inte själv kan tro på min berättelse kommer jag aldrig att kunna skriva den.

Det som är värt att tro på kan vi också be om.
I gränslandet mellan logik och magi, där fantasin är vild och frisläppt, kan vi åkalla musornas hjälp. 

Där kan vi skapa något som känns sant och trovärdigt.

Låt hundraåringen visa vägen

Jag envisas ju med att läsa en massa självhjälpsböcker. Denna gång en från Matt Dicks med svart bälte i effektivitet. Han hinner med mer än jag föreställer mig egentligen är möjligt, genom att optimera precis allt. Till och med tekniken för tömning av diskmaskinen.

Jag blir andfådd bara av att läsa och hade killen inte varit begåvad med en trivsam humor hade jag slängt boken i väggen. Eller inte föresten, för jag läste den på min Kindle...

Ett av hans trick vad att alltid rådfråga sitt framtida hundraåriga jag när det kom till beslut. Ska jag lära mig spela golf? Ska jag investera i en galen affärsidé som min kompis föreslår? Ska jag ta mig omaket att lära mig spela munspel?

Det låter som en smart strategi att fråga henne. Hon vet rimligen bra mycket mer än jag, har levt nästan dubbelt så länge. Såvida hon inte blivit glömsk och gaggig förstås. Den risken finns alltid i verkligheten men inte i min föreställning om henne som jag en dag kan bli.

Hundra år och pigg som en nötkärna.

Risken med Find & Replace

Jag har problem med namn. Förr om åren kämpade jag med att namnge mina romankaraktärer. Tyckte alla namn var fel och opassande. Inget namn var rättvisande nog för deras personligheter. Numera håller de istället på att byta namn stup i kvarten.

Knappt har jag börjat nedteckna hennes berättelse förrän hon bytt namn från Agneta till Anita och nu i imorse som kom hon och knackade mig på axeln och påpekade att hon faktiskt heter Monica. Monica med C.

Som tur är, är det enkelt att låta romankaraktärer byta namn. Det är bara att köra "find and replace" och simsalabim så blir min Anita en alldeles egen Monica. 

Det finns dock små faror med att använda den fiffiga funktionen. En gång läste jag en bok där huvudpersonen ursprungligen måste ha hetat David men vid något skede innan utgivning blivit omdöpt till Göran. Hur vet jag det? Jo på ett ställe i boken refererades till Michelangelos Göran

I ärlighetens namn minns jag inte om det var just Göran men det var något i den stilen, som var karaktärens nya namn och i övrigt är historien givetvis helt sann. 

Att tappa tråden eller faran med att flossa

Tandsten, det har jag gott om. Den byggs upp fort och behöver hållas i ständig schack för att undvika besök hos tandhygienisten oftare än varje halvår.

Lösningen är tandtråd, ständigt denna tandtråd. Flossa låter roligare än att använda tandtråd. Det är det inte men det låter onekligen skojigare. Helvetiskt trångt är det dessutom mellan tänderna, som att klämma sig igenom en bergsskreva nere hos den onde själv.

Nu var det dags. Duktigt plockade jag fram tandtråden. Slim, stod det på den lilla asken men inte hjälpte det. Ohjälpligt högg den sig fast, långt bak. Jag provade att få loss det som fastnat med en ny bit tråd. Ännu mer trasslades sönder och satt nu benhårt fast.

Det är ungefär samma känsla som när man inte får av sig en ring från ett finger som svullnat i sommarhettan. Panik. Något sitter fast. En liten löjlig vaxad tråd känns som den ska spränga käken.

Tur att apoteket hade öppet idag, de fick sig en hacka genom mitt inköp av typ alla sorters tråd och stickor som fanns i sortimentet. Jo, jag fick loss tråden till slut. Puh.

Fan vet dock när jag flossar igen...

Ett överflöd av ord

Ibland får jag panik över alla mina olästa böcker. De trängs i högar i sovrumsfönstret, på golvet och i Storytels och Kindles digitala bokhyllor. 

De digitala hyllorna sväljer i det närmaste oändligt många böcker och jag kan inte avgöra om det är en välsignelse eller tvärt om. Jag slipper snubbla över högarna och de samlar inte damm men jag föredrar ändå böcker av papper.

Jag älskar böcker och samlar dem gärna på hög för det finns trots allt en gräns för hur många ord jag hinner konsumera.

Och paniken över alla dessa olästa böcker är ändå en västanfläkt jämfört med den jag känner över mina oskrivna.

Som att skaffa hund

Känslan av av släppa ifrån sig en text som levt nära mitt hjärta i många år. Separationen från något som i mångt och mycket är jag. Mig själv.

På sätt och vis en sorg och på samma vis något självklart efterlängtat. Det uppstår ett tomrum och även om jag inget hellre vill än att släppa ut mina karaktärer ur byrålådan så fladdrar en moders oro i bröstet.

Det enda som lindrar oron är att påbörja något nytt. Lite som att skaffa hund när barnen flyttar ut.

Bara för stunden

Ofta skriver jag så fult att det blir oläsbart till och med för mig själv. Det är inte heller meningen att orden ska läsas efter att de hamnat på papperet. De är tankar fångade i flykten. Osammanhängande sömndruckna och därför extra intressanta.

Ocensurerade, ofiltrerade. Direkt från... ja från var?

Morgonsidor, en ström av tankar, en ström av ord. Bara för stunden, inte avsedda att läsas i efterhand. Inte ens av mig själv. När orden väl kommit ut har de gjort sitt. De finns kvar på pappret men blockerar inte längre mitt sinne.

Tanken är...

I skick att skicka

Hur vet man när det är dags? Är historien färdig nog att släppa? Jag litar inte längre på mitt omdöme, vet att det svikit förr. Att jag missbedömt texter kapitalt. Pinsamt kapitalt.

Men skam den som ger sig och envis som en röd gris. Som ett träd med djupa djupa rötter. Ett som aldrig ger upp. Från röd gris till rödstrumpa alltså. Så kan de det gå när inte haspen är på.

Och frågan kvarstår.

Hur vet man när det är dags att sätta punkt?

Livsglädje

Känslan av att stoppa något i jorden och se det växa upp. En liten kärna från ett äpple eller en mycket större från en avokado. Sätt dem i jorden och efter några dagar sker det magiska.

Potatis, morötter, ärtor och kryddörter, det mesta går att odla. Det är kul att äta det som man själv satt i jorden och tillsammans med solen fått att växa.

Det ger helt klart en påtaglig livsglädje att påta i jorden.

Skilj på originell och äkta

Alla historier har berättats förr. Många gånger. Alla dramer har redan spelats och det mesta går i repris. Däri ligger också tjusningen. Kraften i att få berätta en kär gammal saga, på mitt sätt. Från mitt hjärta.

Det är lätt att blanda ihop originalitet med äkthet i vår strävan efter att skapa något unikt. Men trots att alla berättelser på ett eller annat sätt redan är berättade finns de inte tidigare ur just ditt eller mitt perspektiv.

Det är därför de gamla historierna lyckas fånga vårt intresse gång på gång. Äktheten från den som skriver väcker både igenkänning och nyfikenhet och hos den som läser. Kombinationen är ett recept på en god upplevelse.

Riv innertaket

Hur ser det ut hemma hos dig? Har du ett onödigt lågt innertak som kan rivas ner och blotta en lyxig rymd upp till nock? Kanske finns ett stort takfönster som kan ge fri sikt mot skyn. Blå himmel om dagen och en stjärnbeströdd svart om natten.

Riv ner en ett tjockt lager gamla tapeter och finn gamla tidningssidor med artiklar skrivna för ett decennium sedan. Gott om gratis inspiration. 

Kanske upptäcker du en underbar fiskbensmönstrad parkett dold under den sunkiga platsmattan när du ändå är i farten.

Tänk vilka skatter du kan hitta om du bara vågar leta lite bortom, bakom och under.

Hägern äger

Jag såg en häger idag, ståtligt stående på sina långa ben vid vattenbrynet vid Brunnsviken. Tidigare i veckan såg jag två hägrar på en åker när jag svischade förbi med tåget.

Hägern är en pelikanfågel och ser skapligt exotisk ut trots att den är ett vanligt inslag även i mina helt icke-exotiska trakter. Det är väl liksom ingen som känner att ens hem är exotiskt, den känslan lämnar man till andra mer långväga gäster.

När jag för ett par år sedan såg en häger vid den lilla kanalen utanför mitt hus, hajade jag till och tänkte att du min vän har väl kommit fel, flugit vilse österifrån eller rymt från Zoo. Men nej, hägern är som sagt vanlig även här om än inte lika vanlig som sothöns, gräsänder och storväxta gäss från Kanada.

Enligt gammal egyptisk tro är hägern en symbol för förnyelse fertilitet, feminin energi och budbärare för nya bättre tider. Hägern påminner oss om att skapa sig utrymme, det kan vara en storslagen resa eller en egen vrå i hemmet.

För hägern hägrar en underbar sommar.

Orden är mina vänner

Jag umgås mest med personer skapade av ord nuförtiden. Det blir enklare så tänkte jag, då gör de som jag vill. Pyttsan! Och hej vad jag bedrog mig. Eller om det kanske var de som lurade mig.

De fick mig att skapa och sen släppa dem lösa i en värld utan gränser. Vilken frihet!

Orden, karaktärerna och miljöerna. Så fort jag släppt ut dem lever de sitt eget liv. Fascinerande. Men mig lämnade de kvar vid köksbordet.

Jag får skapa mig några nya polare som är mindre benägna att rymma med en gång... eller hellre några som tar mig med på sina äventyr. 

Maj o maj

Idag är det första maj. Våren står för dörren och det kan vara på sin plats att skänka en hedrande tanke till folkhemsbyggarna. De som såg till att vi fick en fungerande skola, vård och omsorg. Allt det viktiga som inte längre tycks värderas alls efter förtjänst.

Hur blev det så? Kanske för att vi låtit oss ta det för givet? Det får vi inte. Då kan det gå förlorat. Viktigt att påminna oss.

Maj är vår, det är den månad jag föddes. Sommaren ligger orörd. Från och med idag och 31 dagar  framåt är det tid att njuta av våren.