Ibland undrar jag över ord och hur de får fäste i ett språk.
Som knähund. Det vet ju de flesta vad det är. En hund i lagom storlek att ha i knäet. Dessutom skall den helst även gilla att ligga där. Så står det på Wikipedia åtminstone. Att den skall ha den rätta, vad skall man säga, motsatsen till rastlöshet? Slöhet kanske. Eller bara inte brått någon annanstans.
Men den där prylen jag och många med mig släpar runt på då? Jag sitter med den i knäet nu faktiskt när jag skriver det här. Jag har inget bord framför fåtöljen i min läs- och skrivhörna i sovrummet. Inget som rymmer en laptop iallafall.
Laptop. Varför fick det hela så och inte knädator? Det är ju samma ordkonstruktion som med hunden.
Antagligen för att hunden kom före datorn, när vårt språk ännu inte var så anglifierat.
Det är förmodligen även enklare att sälja en laptop än en knädator. Något sådant.
När vi ändå är inne på hundar, hot dog, förför kallas en varmkorv så? Man måste ju googla... Jo såhär står det att läsa. Ordet har en skapligt gammal historia. På 1600-talet tillverkade tydligen en tysk slaktare en korvsort som han kallade dachshund, alltså tax. Jo nog påminner taxens form om en varmkorv med ben.
Jag minns en rolig bild jag fick av en kollega en gång på en taxvalp som någon stoppat in i ett korvbröd. Jag har den kvar som framsida i familjens receptmapp i köket. För första gången önskar jag att jag denna blogg hade foton, men har man en gång bestämt sig för att måla med ord så får man stå sitt kast.
Fantasin får räcka för att föreställa sig korvbrödshunden. Den är väldigt söt.
lördag 25 april 2020
fredag 17 april 2020
På dagdrömmargymmet
Man skall ju träna på sånt man vill bli bättre på. Gärna bortåt 10 000 timmar för att bli riktigt vass. Det jag vill stärka nu är mina dagdrömmarmuskler.
Vad skall man annars roa sig med i dessa tider om inte drömmar och fantasier.
Jag har en bok, som vanligt, jag har en bok. Jo, jag har en jäkla massa böcker. För de flesta tillfällen och ändamål. Denna heter "Ett liv i balans" Det är en dum titel för det går inte att ha ett liv i balans.
Boken i sig är däremot jättebra, den har bland annat vid ett tillfälle räddat mig undan väggen. Utmattningens avgrund. Det jag råkade läsa i boken fick mig att inse att jag hamnat farligt nära kanten. Jag hann bromsa, vika av precis i tid och lyckades falla åt rätt håll. Den gången. Kanten finns kvar, avgrunden finns kvar. Det gäller att passa sig, vara på sin vakt för att inte trilla dit.
Det går inte att skapa ett liv helt i balans. Snarare måste man lära sig finna harmoni i obalansen. Genom en styrka som gör dig böjlig och stark. Du tål en del, går inte av och kan komma tillbaka efter en påfrestning. Som ett högt torn som är konstruerat att kunna svaja många meter i vinden, just för att inte gå av.
För oss som inte är byggnadskonstruktioner är styrkan som skall tränas den mentala. Ja, den kroppsliga med förstås men den är lättare att inte glömma.
Dagdrömmen som boken tipsar om utspelas i en skog och man skall uppleva den med sina olika sinnen. Känna, höra, se, lukta. För mig som normalt är en visuell person blev det ändå ljud, känsla och doft som framträdde. Jag såg inte skogen, men hörde vindens stilla sus i trädens löv, kände fötterna mot den mjuka stigen, ljudet och känslan av en påtrampad kvist som bryts, doften av skog där regnet nyss fallit en sommardag.
Skogen är en rofylld plats. Full av liv, men ingen stress. Den snabba ekorren är inte stressad. Det hoppas jag iallafall att den slipper. Ekorren är bara kvick av naturen. Som den är skapt. Så borde vi alla leva. Som det är tänkt istället för att tänja och dra ut oss i former det aldrig var menat.
Då går vi sönder, både själsligt och fysiskt, vilket som nu råkar brista först. Båda kan förstås läka om de får vila. Vilan är också det som kan förhindra att något behöver gå sönder. Vilan i förebyggande syfte är bäst och det som dagdrömmarna hjälper till med.
Vad skall man annars roa sig med i dessa tider om inte drömmar och fantasier.
Jag har en bok, som vanligt, jag har en bok. Jo, jag har en jäkla massa böcker. För de flesta tillfällen och ändamål. Denna heter "Ett liv i balans" Det är en dum titel för det går inte att ha ett liv i balans.
Boken i sig är däremot jättebra, den har bland annat vid ett tillfälle räddat mig undan väggen. Utmattningens avgrund. Det jag råkade läsa i boken fick mig att inse att jag hamnat farligt nära kanten. Jag hann bromsa, vika av precis i tid och lyckades falla åt rätt håll. Den gången. Kanten finns kvar, avgrunden finns kvar. Det gäller att passa sig, vara på sin vakt för att inte trilla dit.
Det går inte att skapa ett liv helt i balans. Snarare måste man lära sig finna harmoni i obalansen. Genom en styrka som gör dig böjlig och stark. Du tål en del, går inte av och kan komma tillbaka efter en påfrestning. Som ett högt torn som är konstruerat att kunna svaja många meter i vinden, just för att inte gå av.
För oss som inte är byggnadskonstruktioner är styrkan som skall tränas den mentala. Ja, den kroppsliga med förstås men den är lättare att inte glömma.
Dagdrömmen som boken tipsar om utspelas i en skog och man skall uppleva den med sina olika sinnen. Känna, höra, se, lukta. För mig som normalt är en visuell person blev det ändå ljud, känsla och doft som framträdde. Jag såg inte skogen, men hörde vindens stilla sus i trädens löv, kände fötterna mot den mjuka stigen, ljudet och känslan av en påtrampad kvist som bryts, doften av skog där regnet nyss fallit en sommardag.
Skogen är en rofylld plats. Full av liv, men ingen stress. Den snabba ekorren är inte stressad. Det hoppas jag iallafall att den slipper. Ekorren är bara kvick av naturen. Som den är skapt. Så borde vi alla leva. Som det är tänkt istället för att tänja och dra ut oss i former det aldrig var menat.
Då går vi sönder, både själsligt och fysiskt, vilket som nu råkar brista först. Båda kan förstås läka om de får vila. Vilan är också det som kan förhindra att något behöver gå sönder. Vilan i förebyggande syfte är bäst och det som dagdrömmarna hjälper till med.
söndag 12 april 2020
Lost and found - tredje gången gillt!
Nu då äntligen, nu skall det bli av. Mitt gamla projekt. Analysen av en bok i original (engelska) och dess svenska översättning. Dödssynden, To kill a mockingbird av Harper Lee.
Vad gör en språktransformation med en berättelse? Hur mycket påverkar en översättning egentligen? Ett språk innehåller så mycket mer än bara de rena orden. kan man översätta en berättelse rättvisande eller lägger det nya språket ofelbart på ett extra lager av betydelse?
Jag uppfattar den svenska översättningen som gammalmodig i sitt språk. Boken är ju från 1960, 60 år i år och jag tror att svenska skriftspråket ändrats mer än det engelska.
Du kan ju läsa Shakespeare i original och begripa vad som står. Men försök läsa en svensk bok från samma tid och du lär få anstränga dig betydligt mer.
En del går ofelbart förlorat i en översättning och kanske något även tillkommer. Kanske något som författaren själv inte såg men som läsaren, översättaren kunnat utläsa och sätta sina ord på. Översättaren blir på så sätt en medskapare, så som läsaren alltid är. Tillför sin tolkning, som kan vara rätt eller fel, enligt författarens tanke. Ligga i linje eller gå lite isär.
Det måste vara en märklig känsla att se sitt verk översatt till språk man inte alls själv behärskar. Att se sina ord fast ändå inte. Lika oåtkomliga som alla böcker var innan man knäckt läskoden på sitt eget språk.
Vad gör en språktransformation med en berättelse? Hur mycket påverkar en översättning egentligen? Ett språk innehåller så mycket mer än bara de rena orden. kan man översätta en berättelse rättvisande eller lägger det nya språket ofelbart på ett extra lager av betydelse?
Jag uppfattar den svenska översättningen som gammalmodig i sitt språk. Boken är ju från 1960, 60 år i år och jag tror att svenska skriftspråket ändrats mer än det engelska.
Du kan ju läsa Shakespeare i original och begripa vad som står. Men försök läsa en svensk bok från samma tid och du lär få anstränga dig betydligt mer.
En del går ofelbart förlorat i en översättning och kanske något även tillkommer. Kanske något som författaren själv inte såg men som läsaren, översättaren kunnat utläsa och sätta sina ord på. Översättaren blir på så sätt en medskapare, så som läsaren alltid är. Tillför sin tolkning, som kan vara rätt eller fel, enligt författarens tanke. Ligga i linje eller gå lite isär.
Det måste vara en märklig känsla att se sitt verk översatt till språk man inte alls själv behärskar. Att se sina ord fast ändå inte. Lika oåtkomliga som alla böcker var innan man knäckt läskoden på sitt eget språk.
fredag 10 april 2020
Glada påskminnen
Långfredag. Det är ju en sån där dag då man inte förväntas ha sådär jätteskoj, varken detta i viss mån speciella år, eller nån annan gång sedan den där väldigt storsinte killen hade en jävligt dålig dag i livet.
Möjligen var det hans sista, men tillåt mig tvivla. Vissa har trots allt lyckats med bedriften att skaffa sig evigt liv. Eller iallafall ett väldigt långt.
Han lever vidare i mångas handling även idag. I givmildhetens och generositetens handling. Jag räknar mig inte som religiös. Jag hör inte till någon tro. Men i bönekören för mänsklig samhörighet och hjälpsamhet instämmer jag varje dag, med hela min tondöva själ.
Påsken. En tid på året då jag minns att hoppet kom åter. Jag tillhör de oroligas skara. De barn som endast med svårhet somnade gott året om. Julen var en bra tid, men lugn och ro, god, mat, familj och roliga presenter. Sen kom en tid av utmaning, ensamhet, skola och förpliktelser.
Påsken kom som en räddare. Med sol, värme och samvaro. Med släktingar och flera barn som för ensambarnet gick som en solstråle rakt in i hjärtat. Jag älskar att minnas hur ni myllrade in i hallen, med löfte om övernattning i flera dagar.
Sovtäcken, påskägg med godis som min nyttighetsivrande mamma aldrig köpt. Papporna drack vad jag i efterhand har förstått var förståndigt svaga Bacardi rom och cola och vi barn åt det där godiset som kanske innehöll gelatin.
Dagarna ägnades år besök på huvudstadens museum. Vi körde in med bil från förorten med oss barn skramlandes i skuffen på en gammal Volvokombi. Jag inser de säkerhetsmässiga fördelarna med bakåtvänd bilbarnstol men det hade liksom inte varit samma sak.
Glad påsk!
Möjligen var det hans sista, men tillåt mig tvivla. Vissa har trots allt lyckats med bedriften att skaffa sig evigt liv. Eller iallafall ett väldigt långt.
Han lever vidare i mångas handling även idag. I givmildhetens och generositetens handling. Jag räknar mig inte som religiös. Jag hör inte till någon tro. Men i bönekören för mänsklig samhörighet och hjälpsamhet instämmer jag varje dag, med hela min tondöva själ.
Påsken. En tid på året då jag minns att hoppet kom åter. Jag tillhör de oroligas skara. De barn som endast med svårhet somnade gott året om. Julen var en bra tid, men lugn och ro, god, mat, familj och roliga presenter. Sen kom en tid av utmaning, ensamhet, skola och förpliktelser.
Påsken kom som en räddare. Med sol, värme och samvaro. Med släktingar och flera barn som för ensambarnet gick som en solstråle rakt in i hjärtat. Jag älskar att minnas hur ni myllrade in i hallen, med löfte om övernattning i flera dagar.
Sovtäcken, påskägg med godis som min nyttighetsivrande mamma aldrig köpt. Papporna drack vad jag i efterhand har förstått var förståndigt svaga Bacardi rom och cola och vi barn åt det där godiset som kanske innehöll gelatin.
Dagarna ägnades år besök på huvudstadens museum. Vi körde in med bil från förorten med oss barn skramlandes i skuffen på en gammal Volvokombi. Jag inser de säkerhetsmässiga fördelarna med bakåtvänd bilbarnstol men det hade liksom inte varit samma sak.
Glad påsk!
onsdag 8 april 2020
Ett hem utan stolar
I mitt barndomshem fanns inga stolar. Självklart hade vi sittplatser, där fanns soffor, fåtöljer, bänkar och pallar. Men inte en enda vanlig köksstol. Det slog mig häromdagen, varför vete katten. Vem tänker på stolar eller rättare sagt avsaknaden av dem?
En lördag körde vi sex egentligen felfria köksstolar till återvinningen. De ville inte ha gamla IKEA-möbler för återbruk, så det fick bli träflisen för dem. Det kändes nästan lite brutalt att se dem krossas av en stor rulle med vassa piggar på, som en jättelik brödkavel av den där taggiga sorten. Jaja, där rök de stolarna...
Nu står jag här igen i ett hem utan köksstolar.
Utan gröne möbler i köket (uttalat med utpräglad Norrköpingsdialekt)
Uschualingen så dant...
En lördag körde vi sex egentligen felfria köksstolar till återvinningen. De ville inte ha gamla IKEA-möbler för återbruk, så det fick bli träflisen för dem. Det kändes nästan lite brutalt att se dem krossas av en stor rulle med vassa piggar på, som en jättelik brödkavel av den där taggiga sorten. Jaja, där rök de stolarna...
Nu står jag här igen i ett hem utan köksstolar.
Utan gröne möbler i köket (uttalat med utpräglad Norrköpingsdialekt)
Uschualingen så dant...
söndag 5 april 2020
Ur syn, ur sinn
Jag har alltid valt att hålla isär arbete och fritid. Aldrig jobbat hemifrån. Inte heller tyckt om att plugga annat än i skolmiljö. När jag är hemma är jag ledig. Så har jag tänkt. Så har jag gjort. För att jag vet att jag annars skulle ha väldigt svårt att få till övergången mellan arbetsdag till fritid.
Fram till nyligen då, när jag liksom många andra inte längre kan gå till kontoret. Plötsligt måste alla som kan arbeta hemifrån. Självklart, jag förstår orsaken. Men faktum kvarstår, hur skall jag kunna släppa jobbet nu när det inte finns en dörr att gå ut igenom på kvällen. Ingen bro att passera mellan ön där jobbet ligger och den där jag bor.
Om jag inte kan ha kvar min gräns i det fysiska rummet måste jag skapa en annan. En mental. Jag behöver en ritual som signalerar att min arbetsdag är slut. Mitt jobb är annars av den karaktären att det aldrig blir klart. Jag riskerar att bli sittandes till långt in på kvällen.
Inget vunnit. Lika mycket arbete återstår nästa dag. Inget vunnet. Bara förlorat.
Tiden för läsande tryter, den för skrivande ännu mer. Tiden för vila och återhämtning. Tiden för mig och de mina. Förbrukad till inget nytta, tid som aldrig kommer igen.
Igår förmiddag kom jag på en idé till lösning. Jag vet med mig att jag är ganska lättlurad, jag kan till och med enkelt lura mig själv. Ett gammalt ordstäv kom för mig.
Ur syn, ur sinn.
Värt att prova. Jag gick till en sån där butik som specialiserat sig på förvaringslådor till folk som inte vill kasta allt de äger. Köpte något som jag döpte till Kontoret. Liknande en verktygslåda i svart kartong med plats för laptop, tillbehör, pennor, böcker och sån bråte som jag vill slippa se när jag inte jobbar.
Om det funkar? Jag tror det. Idag är det söndag och jag har inte ägnat kontorslådan på golvet under skrivbordet en tanke. Förutom nu då, när jag skrev om den...
Fram till nyligen då, när jag liksom många andra inte längre kan gå till kontoret. Plötsligt måste alla som kan arbeta hemifrån. Självklart, jag förstår orsaken. Men faktum kvarstår, hur skall jag kunna släppa jobbet nu när det inte finns en dörr att gå ut igenom på kvällen. Ingen bro att passera mellan ön där jobbet ligger och den där jag bor.
Om jag inte kan ha kvar min gräns i det fysiska rummet måste jag skapa en annan. En mental. Jag behöver en ritual som signalerar att min arbetsdag är slut. Mitt jobb är annars av den karaktären att det aldrig blir klart. Jag riskerar att bli sittandes till långt in på kvällen.
Inget vunnit. Lika mycket arbete återstår nästa dag. Inget vunnet. Bara förlorat.
Tiden för läsande tryter, den för skrivande ännu mer. Tiden för vila och återhämtning. Tiden för mig och de mina. Förbrukad till inget nytta, tid som aldrig kommer igen.
Igår förmiddag kom jag på en idé till lösning. Jag vet med mig att jag är ganska lättlurad, jag kan till och med enkelt lura mig själv. Ett gammalt ordstäv kom för mig.
Ur syn, ur sinn.
Värt att prova. Jag gick till en sån där butik som specialiserat sig på förvaringslådor till folk som inte vill kasta allt de äger. Köpte något som jag döpte till Kontoret. Liknande en verktygslåda i svart kartong med plats för laptop, tillbehör, pennor, böcker och sån bråte som jag vill slippa se när jag inte jobbar.
Om det funkar? Jag tror det. Idag är det söndag och jag har inte ägnat kontorslådan på golvet under skrivbordet en tanke. Förutom nu då, när jag skrev om den...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)