Långfredag. Det är ju en sån där dag då man inte förväntas ha sådär jätteskoj, varken detta i viss mån speciella år, eller nån annan gång sedan den där väldigt storsinte killen hade en jävligt dålig dag i livet.
Möjligen var det hans sista, men tillåt mig tvivla. Vissa har trots allt lyckats med bedriften att skaffa sig evigt liv. Eller iallafall ett väldigt långt.
Han lever vidare i mångas handling även idag. I givmildhetens och generositetens handling. Jag räknar mig inte som religiös. Jag hör inte till någon tro. Men i bönekören för mänsklig samhörighet och hjälpsamhet instämmer jag varje dag, med hela min tondöva själ.
Påsken. En tid på året då jag minns att hoppet kom åter. Jag tillhör de oroligas skara. De barn som endast med svårhet somnade gott året om. Julen var en bra tid, men lugn och ro, god, mat, familj och roliga presenter. Sen kom en tid av utmaning, ensamhet, skola och förpliktelser.
Påsken kom som en räddare. Med sol, värme och samvaro. Med släktingar och flera barn som för ensambarnet gick som en solstråle rakt in i hjärtat. Jag älskar att minnas hur ni myllrade in i hallen, med löfte om övernattning i flera dagar.
Sovtäcken, påskägg med godis som min nyttighetsivrande mamma aldrig köpt. Papporna drack vad jag i efterhand har förstått var förståndigt svaga Bacardi rom och cola och vi barn åt det där godiset som kanske innehöll gelatin.
Dagarna ägnades år besök på huvudstadens museum. Vi körde in med bil från förorten med oss barn skramlandes i skuffen på en gammal Volvokombi. Jag inser de säkerhetsmässiga fördelarna med bakåtvänd bilbarnstol men det hade liksom inte varit samma sak.
Glad påsk!
