Från ett 20-tal till ett annat

Så har det ännu en gång blivit dags att göra bokslut över ett decennium.

20-talet har man ju hört mycket om. Det förra alltså. Från litteratur, film och mormor. Nu startar ett nytt 20-tal. Ett som mina barn kommer växa sig vuxna i.

Sett i backspegeln har det som vanligt gått fort. 2010. Sommaren. På bilresa genom Europa. Frankrike och Champagne. Barnen 4 respektive 8 år. Maken slutade snusa, för andra gången och det har hållit i sig sedan dess.

Första försöket att sluta gjordes ytterligare tio år tidigare, då vi var här i Melbourne sist. Det gick sådär. Budfirma fick rycka ut med leverans från Sverige.

Nu går vi strax in i 2020. Tio timmar före vännerna i Stockholm.
Happy New Year from Down Under :)

Reseår och skrivarår

Det finns olika slags år. Vissa är reseår och andra är mer hemmavid. Somliga är skrivarår och de har kommit tätare med tiden. Förr kunde det gå tio år emellan. Styrt av uppkomna längre tidsluckor i livet. Sabbatsår från skolan och avgångsvederlag från ett jobb lämnade ledig tid för skrivande.

Först på senare år har jag upptäckt och utnyttjat möjligheten att skriva i livets skrymslen och vrår. I de små fickor av tid som uppstår här och var. Det blir texter som denna. Korta. Till synes osammanhängande.

Men de blir tillsammans många. Detta år närmare 60 små texter. När jag läser dem i efterhand framträder ett sammanhang jag inte från början såg.

2019 var ett skrivarår. Och även ett reseår. Ibland sammanfaller de.

Nu när dammluckorna står öppna är såväl sannolikhet som hopp om ännu ett skrivarår stort och eftersom årets resa ligger över den magiska fiktiva tidsgränsen så inleds även det "Nya 20-talet" i resandets tecken.

Vackra ord

Vissa ord är tjusigare än andra. Bär mer mening. Inte nödvändigtvis en djup sådan.
Några av mina favoriter från engelskan är: Epiphany och Happenstance.

I had an epiphany. Det låter liksom piffigt, spritter av pigghet och lust.
Likaså, happenstance. Ett riktigt lyckokast. Lycka och slump i ett.

Eller det fullkomligt förtjusande Oxymoron.
Oxymorons är orden som inte borde finnas. Begreppen som motsäger sig själva.

What does it mean if someone is found missing?
Eller dessa snyggingar:

Random order, falsely true, true lies and even odds.

Ord bär så mycket mer än sin omedelbara mening. De rymmer mer. Ta exempelvis ett ord som just rymmer. Det betyder både att fyllas med något. Vad som helst. En mening eller en evighet. Samtidigt har det betydelsen av raka motsatsen. Istället för att innesluta så är det något som smiter ut.

Något med en inneboende vilja att göra just så.

Down Under

Hur är det nu, rinner vattnet verkligen baklänges ner i avloppen här i Sydney jämfört med hemma i Stockholm?

Jag är här igen. Det är ganska exakt 20 år sedan jag förra gången stirrade ner i ett handfatsavlopp och försökte minnas åt vilket håll vattenvirveln snurrar  hemma på norra halvklotet.

Nå, det spelar kanske inte så stor roll så länge det rinner ner alls. Hemma väntar stoppet i köksvasken troget på oss tills vi är tillbaka.

Skit inte i traditionerna!

Såhär i juletid blir jag väldigt traditionsenlig. Gillar att göra som jag alltid gjort. Som vanligt.

Same procedure as last year, same procedure as every year...

Advent, Lucia, glögg, knäck och pepparkakor. Adventskalendrar i parti och minut. Glitter, glam och helst gnistrande snö. Jag gillar traditioner har jag märkt. Det är en sån där insikt som får en att känna sig lite gammal. Ålderstigen. Det krävs ju tid att vänja sig vid saker så att de kan utvecklas till traditioner.

Men, det kan gå skapligt fort. Redan efter ett par år befästes barnens syn på en "riktig" jul och vad det innebär i form av viktigt julpynt.

Detta år frångår jag för första gången i mitt halvsekelgamla liv traditionen och reser bort över helgerna. Roligt och samtidigt en smula konstigt.

Jag tryggar mig med att alla traditioner och gamla vanor en gång varit något nytt man provar för första gången. De är så traditionerna skapas. Det man gillar, det gör man igen och igen...

Vara, bli, förbli

Hur vill jag vara?
Generös. Tålmodig. Stabil.
Jag är inte det. Jag måste bli, vill bli, sådan.

Hur ta mig från egoistiskt, otåligt instabil till de åtråvärda attributen. Göra dem till mina normaltillstånd.

Vilket är enklast att starta med? Finns en logisk ordning? Kan något rent av ge de andra? Se där, till och med nu sticker otåligheten fram nosen.

Önska. Bli. Förbli.

Och om jag lyckas bli. Lyckas ge av mitt tålamod och ändå stå stadigt fast vid det jag känner som rätt. Hur vet jag när blivandet är färdigt? När det glidit över i förbli. Kvarstå. När det blivit jag.
Sådan jag är. Sådan jag blev.

Fler saker jag önskar att jag hade...

Såhär i stundande juletider passar jag på att fylla på önskelistan...

Ett litet hus i Frankrike
En getfarm, eller åtminstone två getter
Ett antikvariat
En trädgård
Ett bra munspel

Nygammalt

Jag älskar gamla veckotidningar, särskilt de från 30-talet. Roligast är reklamen. Få vita tänder med tandkrämen Radioactif, med radon. Självlysande antagligen.

Jag har också en gammal Husmoderns köksalmanack från så sent som 1957 där reklamtipset att säkra garderoben mot mal med DDT förstärkt med Octaklor finns med. Det var nog inte heller nyttigt.

Undrar vad mina framtida barnbarn skall tänka om mina Amelia-tidningar som jag sparat på sedan förra decenniet.

Fascinerande att det som är nytt nu en dag blir gammalt och det som vi skrattar åt nu en gång var senaste nytt. Det är nog därför jag uppskattar traditioner. De knyter liksom ihop nuet med dåtiden och framtiden.

Filmen som snabbmat

Läsupplevelse och filmupplevelse. Bok jämfört med film. Ibland blir det lyckat men ofta bjuder filmen på en förenklad upplevelse. Tillrättalagd. Av någon annan.

Som snabbmat i jämförelse med en middag tillredd från grunden.

Sagt och gjort lite för fort.
Färdigskapad istället för För dig skapad.

Av mig. Av dig. Av oss. Tillsammans.
Tänk alla roller författaren antar för att skapa sitt verk.

Regi, ljus, musik, klipp och bildväxlingar. Scenografi, manus och rollbesättning. Kostym och specialeffekter.

Allt detta skapas i författarens och läsarens huvud. Nog för att det kan finnas utrymme för publiken att tolka även en filmupplevelse men jag vågar ändå påstå att den är mer färdigskapad än en bok.
Lämnar mindre till fantasin att fylla i.

Ibland är det praktiskt att äta snabbmat men få upplevelser slår en riktigt god bok.

I djuphavets stillhet

Nu känns det sådär igen, att tiden bara rusar. Skenar utan kontroll. Vad är det som styr? Vad utanför eller inom mig gör att upplevelsen av tillvaron inte går på djupet?

Tidshavet har flera skikt som rör sig olika snabbt.

Nu rider jag fort på ytvågornas snabba rörelser istället för att befinna mig i djupets stillhet.
Jag inbillar mig att jag måste upp till ytan för att andas, men det är precis tvärt om.

Det är i djupet andningen och tanken kommer till ro och jag hinner registrera. Skapa minnen. Minnas.
Befästa.

Livet i fickformat

Är du beroende av din mobil? Nej, hade jag tänkt svara men det är nog inte helt sant. För tänk allt vad den lilla manicken innehåller...

Jag började lista det imorse när jag drack morgonkaffet och det slutade med att jag kom för sent till jobbet, så lång blev listan. Allt finns ju där.

Morgontidningen

Kvällspressen

Väderleken

Brevlådan

Dagboken

Kalendern

Kom-ihåg-lapparna

Kameran och fotoalbumen

Vykort från vännerna (Instagram)

Filmkameran

Väckarklockan

Adressboken
Busstidtabellen
Ficklampan

Räknedosan
Diktafonen

Anteckningsboken
Fickspegeln
Förstoringsglaset
Uppslagsverket

Min personliga PT

Tidtagaruret

Kokboken och receptsamlingen

Reseguiden

Kartan

Kompassen
Vägatlasen

Telefonkatalogen

Gula tidningen

Anslagstavlan

Lexikonet (till all världens språk, säkert även Klingon)

Mina-Vänner-boken

Kortleken och femtonspelet

Bokhyllan

Skivsamlingen och grammofonen
Kassettbanden och spelaren

Bok och freestyle i ett...

Teven & radion

Biografen

Plånboken

Bankkontoret

Resebyrån

Arbetsförmedlingen

Kontaktförmedlingen

Mataffären och hela köpcentret

Vårdcentralen & läkarboken

Samt, höll jag ju på att glömma den lilla detaljen... 

Telefonen!

Galet. Hur blev det såhär?

Att lämna ett avtryck

Det är nära på en kliché, "att lämna ett avtryck" Göra något för eftervärlden minnesvärt. Just när det gäller skrivande blir det ändå rätt att säga så tänker jag. Ett avtryck i pappret är precis vad det blir. Bestående ord. Tänkta tankar i återanvändbart skick.

De första orden var bilder, målade eller inristande i berget. Bilder av djur och människor, i hopp om god jakt och skörd. Ristade runor som beskrev slag och vem som vann. För den besegrade restes ingen runsten.

Historierna berättas och återberättas. De skrivs ner och bevaras. Läses om och om igen.

Dessa mina ord bevaras bara digitalt, eventuellt inte för evigt men förhoppningsvis länge nog.

Comfort reading

Självförsörjande livsenergi (glädje)

Det är inte så ofta jag får insikter, iallafall inte så att jag aktivt lägger märke till dem. Just därför minns jag denna...

Jag har en gammal bok, en tunn pocketbok som jag vet, genom en anteckning på försättsbladet, är inköpt på bokrean 1995. Det är ungefär halva mitt liv sedan.

Titeln på boken är: "Jag säger godmorgon till mig själv" och framsidan pryds av en lockade kaffekopp. Jag har läst den säkert 20 gånger genom åren. Vissa böcker funkar så för mig. I brist på bättre begrepp får jag kalla det "comfort reading".

Boken handlar om singellivet, vad som får det att vara rikt istället för att upplevas som ensamt och meningslöst. Författaren återger intervjuer med ett antal personer som lever själva. Något i deras berättelser tilltalar mig, känns bekant, trots att jag aldrig bott för mig själv.

Insikten var att det jag upplever tillbakadragen till mitt inre rum är just den energikälla som när och driver mitt skrivande. Därav min längtan efter avskildhet. Att läsa boken påminner mig om det behovet så att jag inte tappar bort mig själv i tillvarons vimmel.

Medberoende i språkmissbruket

Vad är dåligt språk? Är det att använda svordomar eller när man svänger sig för brett med svengelskan. Att ett flitigt svärande skulle tyda på dåligt ordförråd har jag för länge sedan dömt ut som en osanning. Det stämmer helt enkelt inte. Någon sådan koppling finns inte, varken åt ena eller andra hållet.

Finns det föresten ensidiga kopplingar, är de inte dubbelriktade av naturen?

Nåväl, en av de värre språkliga styggelserna är särskrivande, fast roligt kan det bli. Men det är lite av lyteskomik så kanske inte helt pk att skratta åt heller...

Fast det gör folk och fotar det stackars plakatet eller reklamskylten och sprider ut fadäsen till allmänt beskådande på Instagram.

Språk är kul, det är inte hela världen om det blir lite fel. För att lära sig såväl nya språk som att gå djupare i de man redan skapligt behärskar måste man ibland våga använda ord man inte är helt säker på. Hur ökar man annars ordförrådet.

Skriv, prata, teckna, kommunicera!

Jag är för ett massivt massbruk av ord. Det är genom dem, oavsett språk och korrekthet vi når varann.

Vem äger en historia?

Är det olagligt omoraliskt oförsvarligt,
eller bara olydigt okynnigt oskyldigt?

Alltså när man berättar en historia som inte bara är ens egen. Får man det? Inte rent plagiat, det är givetvis inte tillåtet, utan snarare att ge sin version av ett skeende som flera varit delaktiga i. Alla har inte samma minnen. Två syskon uppväxta i samma familj kan ha helt olika upplevelser av sin barndom. Den ena är inte mer sann än den andra, men båda kan uppfattas som en lögn.

Den som skriver ger sken av att ha mer rätt till den sanna versionen. Så är det ju inte men den oskrivna historien förblir ju stum, tyst. Oberättad.

Alla äger sin sanning men den som berättar äger historien.

Stockholmsgurka?

För några dagar sedan befann jag mig i Östergötland, Norrköping närmare bestämt och ännu närmare bestämt på ICA Strömmen vid Kungsgatan. Jag skulle handla frukostmat, däribland en gurka.

Alla gurkor var liksom små och trevligt oformliga, smalare i ena änden och krokiga. Nu råkar jag veta att Norrköping är bra på det här med gurka så det kunde inte bero på att de fått in dåliga exemplar, tvärt om drabbades jag av en otrevlig insikt att det perfekt formade gurkorna jag brukar handla hemma i huvudstaden är lite väl perfekta. Så ser ju vid närmare eftertanke inte vanliga slanggurkor ut.

Nu var det ju ett bra tag sedan jag ägnade gurkors form någon eftertanke, om jag någonsin gjort det, men likt förbaskat när jag såg de fina krokiga gurkorna i grönsaksdisken på ICA kände jag mig lite lurad. Vad är det egentligen för gurkor de lurar på oss i Stockholm?

Sju år av skrivglädje

Idag för precis sju år sedan skrevs det första inlägget på denna blogg. Jag skapade en utloppsplats och fördämningen började rämna. Orden rann ut, först långsamt, senare i en allt stridare ström. Inläggen här blir en spegling av det som händer i mitt liv. Tankar, skrivande, minnen och reflektioner över vardagens mysterier som vykort på vift och magiska 50-öringar. Inga foton, bara ord. Ett ordens Instagramflöde.

Sju är förknippat med magi. Som siffran tre i sagorna fast ännu mer. Dubbelt upp och lite till...
Sju dvärgar, sju dagar i veckan.

Enligt skapelseberättelsen tillkom världen på sju dagar. Sju kontinenter omgivna av sju hav.

Världens sju underverk.
Ljuset brutet genom ett prisma ger sju färger som vårt synsinne kan uppfatta.

Sjuans magi kan även vara mer ödesmättad. Krossa en spegel och få sju års olycka. Dödssynderna är sju till antalet och efter sju års äktenskap kommer krisen.

Och så en gnutta humor på det!

Sju sjösjuka sjömän på det sjunkande skeppet Shanghai sköttes av sju sköna sjuksköterskor.

Binärt blir 7 111 och vi är tillbaka på 3.

Tio saker jag skulle vilja äga

En uppgift från en bok om att få tillbaka sitt kreativa liv, det där som vi alla troligen föds med och sedan glömmer av någonstans mellan gympapåsen och matteläxan. Så snart som lagom till skolstarten efter första sommarlovet kan kreativiteten vara nedtryckt till att endast motvilligt komma fram på lektionerna i bild och svensklektionernas uppsatsskrivning, om man har tur.

Men det finns hopp och bot. Kreativiteten är inte död, den är bara avdomnad. Den kan väckas till liv igen. Roliga skrivövningar och annat är en bra hjälp.

Skrivutmaningen är ett gäng som varje vecka utmanar sina skrivsugna följare på Instagram. Av deras övningar och våra inskickade alster planeras en samskapad bok om skrivande.

Från Julia Camerons bok "The Artist's Way" kommer denna enkla övning.

Lista tio saker du skulle vilja äga.
Ok här kommer de, utan inbördes ordning...

En flygel
En saxofon
Ett sjöflygplan
En Ferrari
Ett hotell
Ett bibliotek
En bardisk
Inre lugn
Berättarförmåga
Ett tornrum

Det sätter fart på tanken, skapar bilder och samband. Hur skulle bardisken och biblioteket göra sig i mitt tornrum? Kan flygeln stå på mitt hotell. Vem spelar sax? När skall jag ta flygcert och vart skall jag åka. Ligger hotellet vid vattnet? Är tornrummet på hotellet? Är det där jag hittar mitt inre lugn och berättarförmågan kommer till sin rätt? Ferrarin då? Nej, den hann inte få plats i min historia. Den har redan dammat iväg mot solnedgången.

Terminsstart

Sensommar. Vemod. Vill tillbaka till början, då när allt var kvar. Längtar tillbaka till vår, försommar, högsommar. Försöker hålla fast det som inte kan stoppas. Dagarna, tiden, livet. Spjärnar emot.

Ger upp.

Hösten är här. Njuter av färgerna, rutinerna. Höstterminens lugna lunk. Det kommer en ny vår men den längtar jag ännu inte till.

Berättarboden

Låna, knyck, ge bort. Tänk om man skulle starta en bytesmarknad för idéer. Kanske har jag en bra idé men ids inte göra något av den. Just nu, när den vill ut. Någon annan kan få den!

Och tvärt om. Jag har idétorka men utmärkt grogrund om jag bara hade ett livskraftigt idéfrö att sätta i jorden.

Finnes:
Sökes:

Det etthundrade inlägget

Inte för att det spelar så stor roll egentligen men detta inlägg är nummer 100 i ordningen sedan det allra första. Det var i september 2012, alltså ganska exakt sju år sedan.

Jag hade aldrig läst en blogg innan jag startade min egen, bara läst om bloggar och blivit inspirerad att prova själv.

Efter en lite trevande start med ett fåtal inlägg per år har bloggen på senare tid blivit ett viktigt utlopp för min ökande skrivlust. Jag vet inte om kvaliteten på inläggen blivit sämre för att det blir fler eller om sådant inte har någon betydelse. Finns det någon utspädningseffekt för fantasi?

Det är ju inte precis blandsaft det handlar om men tanken har slagit mig. Det jag vet är att det är roligt att skriva och att bloggen ger mig den möjligheten. Så jag fortsätter...

Rapport från en tvättkorg

Strumptricket. Alltså att bara ha en sort har jag kört i många år, lärde mig det som barn av min pappa. Alla mina strumpor är svarta och av samma sort. Tanken är att det skall befria mig från omaket att hålla reda på paren. Likförbaskat har de en förmåga att utveckla egna personligheter efter ett tag.

Några blir mer slitna, några slappare i resåren osv. Till slut står jag där ändå och måste para ihop dem. Då minsann är det ingen fördel att alla ser likadana ut.

Övningskör - allsång i bilen!

På den gamla goda tiden då jag skulle ta körkort, dryga tre årtionden tillbaka, stod det Övningskörning på magnetskyltarna man skulle sätta bak på bilen för att visa att man var novis i trafiken.

Någon gång mellan då och nu när det är dags för äldsta dottern har de ändrat texten till Övningskör, sparat in på fyra bokstäver och på köpet gjort skylten skojigt tvetydig.

Nu kan jag inte se en bil med övande elev framför mig utan att också se dem sitta och sjunga i bilen.
En övningskör som är ute och kör.

Underbar & oslagbar

Där skall jag sitta på ålderns vårkant. För även ålderdomen måste väl starta med en spirande vår. Vid en bardisk märkt av kondensen som runnit från tidigare gästers immande glas. Där många suttit före mig på de höga stolarna.

Vem vet vad de tänkt, vad de sagt, vad de kanske skrivit.

En gång stod baren på ett litet landsortshotell. När det slog ingen anordnades auktion. Vi var där, jag och mina föräldrar. Jag med nyvunnen frihet och tre tusenlappar brännande i bakfickan. Ungefär samma känsla väcktes i mig när jag såg den lilla baren stå utställd på gårdsbacken som jag ytterligare några år senare kände för en viss bil till salu.

Känslan var så överväldigande att jag gick därifrån, satte mig på klipporna och blickade ut över havet. Sörjande som en olycklig kärlek. Min mor med mer is i magen stannade och ropade in baren för 800 spänn. Helt klart prisvärt även på den tiden. Detta var nu 30 år sedan. Om ytterligare lika många år är jag 80 och den där ålderdomen har nog nått sin högsommar.

Undrar vilka drinkar som är inne då?

PS/Bilen gick jag inte ifrån, ifall någon undrade. Vid det laget hade jag lärt mig att aldrig lämna en kärlek.

Vart hade orden tagit vägen?

Vad hade jag varit utan mitt skrivande. Och vem? Vart hade alla ord och formuleringar tagit vägen?
Tänk om allt som nu rinner ur mig hade suttit fast inuti. Inte hittat en väg ut. Det hade aldrig fått plats. Jag hade sprängts sönder inifrån. Exploderat eller långsamt rämnat. Starka krafter i båda fallen.

Ibland hör jag om personer som kämpar med att hålla ångan uppe under ett långt skrivprojekt. Det problemet har inte jag, snarare det omvända. Vad göra av all instängd ånga om den inte får komma ut, om jag inte finner tid och rum för att skriva.

Det är spännande att gå på skattjakt i sitt inre. Upptäcka vilka historier som döljer sig i mitt undermedvetna. Vem har gömt dem där för mig att finna?

Juli - mitt emellan två jular

Nyss var det jul, snart är det jul igen och däremellan kommer juli. Där är vi nu, mitt emellan två jular. Av någon anledning har jag alltid tyckt att det känns tidsmässigt närmare mellan två jular eller två somrar än det gör mellan en jul och intilliggande somrar. Det verkar säkert snurrigt, men det är väl något med igenkänningen som gör att det även känns ligga nära i tiden.

Just nu, mitt i juli känns det hur som helst väldigt långt till nästa jul. Betydligt närmare ligger minnena av förra sommaren. Ännu ett exempel på att känslan för tid inte riktigt vill lyda vetenskapliga lagar, eller kalendertiden. Den följer sina egna troligen högst personliga lagar.

God juli!

Sill & grill

Drömmar om försommaren. Ofta förknippade med mat och dryck. Nu är det väl inte längre försommar utan mer mitt i men jag suktar fortfarande efter sill och grillat. Inte samtidigt alltså utan som två olika somriga företeelser.

Jag minns alla silluncher, eller det gör jag givetvis inte, men själva känslan sitter där. Matjessill, inlagd sill, gräslök, i bästa fall viltvuxen och hittad av en slump, gräddfil och potatis.

Eller grillat, gärna en köttbit. Grillspett är också en favorit. Nyfångad fisk grillad på en gammal skoskrapa, men det min själ var länge sedan...

Drivkraften

Jag har försökt komma på varför det är så viktigt för mig att skriva. Vad är det som lockar och drar? Innan jag vet blir det svårt att gestalta Majs längtan. Jag tror hon och jag längtar efter samma sak, samma känsla eller vad det nu är.

Kanske ett tillstånd av evigt liv. Att lämna ett avtryck. Något som lever vidare efter oss. Mina, hennes, våra tankar.

Är det så enkelt? Är det vad alla konstnärer önskar? Evigt liv. Tavlorna hänger där i århundraden och visar det för länge sedan slutna ögon såg. Och böckerna, mellan deras pärmar finns konserverade tankar, berättelser, konversationer. Bevarade.

Bevarandet kan vara drivkraften. Ännu ett försök att sakna ner tiden. Få den att sträckas ut i en evighet.

Upp ur byrålådan - ett varv till

Än än gång skall jag gå in i Majs värld. Sammansmälta med henne vars liv jag skapat. Jag vid mitt köksbord. Hon vid sitt. Det är där vid våra köksbord, som kanske är ett och samma, som historien börjar.

Bådas historia, för tänk om det är tvärt om. Att det är hon som skriver mitt liv. Det spelar ingen roll, för ingen av oss kan veta säkert om vi bara finns i någon annans fantasi. I en pappershög i någons byrålåda, på en hårddisk eller mellan pärmarna i en bok på ett antikvariat.

En evighet i ett ögonblick

För precis 22 år sedan gjorde jag mig redo för att gå uppför altargången. Bröllopsdagen. Konstigt för inte känns det så värst länge sedan. Tiden är ju som den är. Elastisk och tänjbar. En evighet och ett ögonblick på samma gång.

Vi kan mäta tid, väldigt noggrant till och med, men det hjälper inte. Känslan, den egna upplevelsen följer sin egen väg, låter sig inte styras av atomers regelbundna svängningar.

Du kan omöjligt minnas alla dagar, inte ens alla år är värda att lägga på minnet. Samtidigt finns de där, alla morgnar, alla dagar du gått till jobbet, alla resor, alla sena kvällar med vänner. Allt det där vi kallar vardag. Livet mellan igår och imorgon.

I ett tal till min man när han firade 40-årsdag sa jag:
Jag har känt dig halva mitt liv, ändå träffades vi nyss och vår ettåring har funnits i en evighet.

Precis så kändes det och är väl ett exempel på att tiden är en gummisnodd och inte en stel linjal.
Kan tillägga att ettåringen är tonåring vid det här laget.

Idag är det fredag, nyss var det måndag. Det som nyss låg oändligt långt fram känns plötsligt som igår fast det hände för över 20 år sedan.

Frihet i en liten ask

Sommarlov! 40 oplanerade dagar ligger där och väntar som chokladpraliner i en ännu obruten förpackning.

Jag knyter vördnadsfullt upp sidenbandet runt och gläntar på locket. Sommarens chokladkartong ser ut att kunna bjuda på goda tider. Vilken bit tar jag först? Vilka sparas i tron att de smakar bättre i augusti?

Jag mjukstartar med en mjölkchoklad med toner av kola. Till kvällen något mörkt med havssalt.

Vit choklad en tidig morgon innan nattens dimma skingrats. En likörfylld pralin till en festkväll på stan. Champagnebollen med rosaskimrande skal av socker sparar jag till en särskilt sidensöt afton.

Kokbokslukerskan

Många är de måltider jag ätit direkt ur burken, samtidigt läsande en kokbok där jag med ögonen ätit något helt annat.

Jag är i det närmaste beroende av kokböcker med bilder och har en försvarlig mängd. Så länge jag kan minnas har jag inte ätit ensam utan sällskap av en sådan att bläddra i. Har jag mänskligt middagssällskap försöker jag oftast hejda mig från denna vana.

Egentligen vet jag inte vad det är som lockar för rätterna jag studerar behöver inte ens se särskilt goda ut och ytterst sällan har jag provat att tillreda något i verkligheten.

Jag vet liksom att jag skulle bli besviken. Jag minns ett försök med kall gurksoppa. Den såg knappt god ut ens på bild, än mindre i verkligheten. Grådaskig och slemmigt smaklös. Ändå händer det fortfarande att jag tittar i den kokboken och tycker gurksoppan ser lockande ut.

En rätt ur just den boken har jag dock lyckats få till bra. Den äts på riktigt, även av resten av familjen.
Min franska bondsoppa. Undantag finns som tur är.

Turist i min egen stad

Gäst i mitt eget hem. Känslan när man visar det hemtama för någon ny, en förstagångsgäst är speciell. Man ser det med besökarens ögon och jag minns att det verkligen känns så.

En sommar hade vi släktingar på besök från Kalifornien, jag var 10 år och likaså den amerikanska sysslingen. Sjuttiotalsradhuset blev som nytt. Hästarna i hagen en bit bort, något exotisk jag aldrig sett förr. 

Jag tror det är en nyttig påminnelse om vad man har. Att uppskatta, att ens upptäcka, sin vardag. Att den finns. Besökaren i havet frågar det förbipasserande fiskstimmet: Hur är vattnet idag? Vad är vatten, blir svaret. En rolig historia. Och tänkvärd. Vi lägger inte märke till det vi upplever varje dag.

Man borde oftare se till att försätta sig i ögonöppnarsituationer. Denna sommar kommer sysslingar till mina barn på besök, lika långväga gäster som när jag var barn fast denna gång österifrån.

Jag är nyfiken på vad jag kommer att se för första gången genom dem.

Världar av ord

Det är det jag vill skapa. Jag vill skriva beboeliga världar dit karaktärerna kommer, alldeles som av sig själva. Genom sin fria vilja.

Jag vill inte att det skall märkas att det är jag som skriver deras liv. Det är ju inte författaren som skall sticka ut med snygga formuleringar. Det är en verklig värld som skall skapas, lika trovärdig som den jag kallar min verklighet.

Illusionen av en verklig värld.

Långsamsommar

Det är första juni. Galet, vad hände med dagarna på vägen hit? Hann jag känna dem, se dem, höra dem?

Svårt att veta för i efterhand, i backspegeln, tycks det alltid ha gått så fort.

Framför mig vill jag att vägen ligger lång och utsträckt. Långsamt slingrande genom mjukt böljande landskap, där man kan ströva. Hur kan en väg slingra sig långsamt? Ligger den inte still?

Svaret ligger i strövandet, ett ord nästan lika fint som släntra.

Släntra gör man i stan och strövar gör man i naturen. Flanera kan man också göra i stan men inte i skogen. Det skulle bara se fånigt ut. En flanör behöver publik och rådjuren är visserligen nyfikna men inte på det viset.

För att släntra behöver man ingen publik. Inte ens sällskap är nödvändigt. Släntrandet är ofta en enpersonsaktivitet. En behaglig sådan som för en dit man behöver gå. Lugnt och varsamt.

Idag slår jag ett slag för dem alla. Släntraren, Flanören och Strövaren.
De behövs så väl som kontraster till allt hastande och skyndande i våra steg.

Alldeles oavsett hur du tar dig fram i tillvaron är det snart juli. Se till att hinna uppleva juni innan dess.

Brofästen

Nuet ligger mellan två gröna kullar. Mitt på en bro. Det är en hängbro i trä. Hållfast men böjlig. Den står emot hårda vindar. Förändringens vindar.

Jag står på bron, det är långt ner till ravinen under. Jag går försiktigt. Mot framtiden. Långsamt bort från det som varit. Vill stanna lite till. Ytterligare en stund känna fast mark innan jag vågar mig ut mot det okända. Det nya som finns på andra sidan brofästet.

Framtiden. 

Dit man tar sig via nutidens bro. Oändligt lång, som ett liv och samtidigt kort som ett ögonblick.

Gott om tid

Är det gott om tid? Har jag gott om tid? Hur lång är ett snöre? Hur lång är min "livlina"

Ingen vet. Men det känns som alla jagar tid nuförtiden. Ovetandes om att tiden inte går att jäkta ifatt. Då far den bara iväg, likt den vårystra hatt som blåst av huvudet och retfullt ligger steget före på trottoaren.

Stopp! Stanna! Så gör tiden det med. Konstigt nog.

Jo, men så är det. Eller nej, förstås inte, men det känns så. Tiden håller samma takt som en själv, eftersom man befinner sig mitt i den. Mitt i strömmen. Om jag jäktar ökar strömmens fart. Och tvärt om.

Säkert inte vetenskapligt förklaringsbart men väl värt att prova.

Haiku-experiment

Kylan tränger in
Solen färgar himlen blå
Kaffemuggen värmer handen

Bussen över bron
Iphone kvar i väskan
Missar inte vyn

Regissören på teatern mitt liv

Ibland slår självtvivlet till och jag känner mig blekna i skenet av andra mer starkt lysande stjärnor. Bättre är förstås att låta en del stjärndamm och strålglans spilla över även på mig där jag står gömd i kulisserna.

Vilka är stjärnor? Vilka är scenarbetare?
Jag tänker att jag bör vara regissören.
Finns en sufflör?

Ridå!

När historien tar sig samman

Tiden jag lägger ner på skrivande fungerar i bästa fall som ett klister, en dragningskraft som sammanfogar tidigare lösa fragment till en hel berättelse.

En början, ett slut och någonting däremellan.

Jag har ännu inte helt klurat ut om det räcker med många små stunder eller om det faktiskt även krävs några längre sjok av sammanhållen tid för att verkligen få ihop en fullständig historia, utan hål och konstiga hopp.

Mina texter är som lapptäcken. De består av lösryckta stycken, som jag försöker sätta samman. Minnen, citat, något jag hört på bussen, en kvardröjande känsla från en dröm. Alla stuvbitar ligger blandade i en korg på golvet vid mina fötter. Jag vet inte vilka som hör till vilken berättelse.

Man får börja i någon ände. Sy ihop två bitar som ser ut att matcha varandra på något vis. Kanske passar de ihop kanske inte. Om inte, får jag sprätta upp.

Jag syr med en tråd av tid.

Rensa i tid och rum

Vårstädning. Att göra plats för det viktigaste. Jag läste just klart en bok av Gretchen Rubin, min lyckogudinna sedan många år. Nu skriver hon om att rensa i röran, med titeln "Outer order, inner calm" Precis det jag hoppas uppnå efter min egen vårstädning.

Det är på modet nu. Att städa. Röja. Få bort plottret. Döstäda kallar min granne det, men hur kul låter det? Jag vill ju städa för att släppa fram livet, göra plats för det.

Här och nu.

Böckerna om städning bjuder på så många tips och trix men i slutänden handlar det om att skapa luft. Luft i rummet. Luft i tiden. För nya saker att ta plats i, saker som egentligen inte kräver fysiskt utrymme men som har svårt att våga sig fram när allt är fullt av bråte och tidskrävande åtaganden.

Min svepande sopkvast når in i glömda vrår som sedan kan andas friskt igen, på vinden, i hallgarderoberna och i kalendern.

Kylskåpsförvaring av minnen

Souvenirer. Saker för att minnas. Resor till exempel. Några påtagliga minnessaker som skall stå någonstans och samla damm. En porslinsfigur, en docka i landskapsdräkt, en skål eller kaffemugg (en sådan går iallafall att använda).

Länge samlade jag på tändsticksaskar, tagna från exotiska hotellbarer och restauranger. Både på egna och andras resor.

Det var kul. De gick att använda, tog inte så värst stor plats och gick att ha framme i en stor glasskål så att man blev trevligt påmind om det hotellet, där och då, varje gång man behövde en tändsticka.

Men så blev gaständare och rökförbud populärt, ungefär samtidigt. Det blev svårt att hitta tändstickor på resorna.

Då växlade jag upp min alternativa minnessakssamling, kylskåpsmagneterna.

De är åtminstone användbara till att fästa saker med, barnens skolschema, en rabattlapp från affären eller reklam för fönsterputs som aldrig blir av.

Kylskåpsmagneten är liten, sitter inte i vägen. Påminner om trevliga ställen och skyler kylskåpsdörrens repor och skavanker. Bättre souvenir finns nog inte.

Förtöjningar till verkligheten

Om jag inte hade mina ankare i verkligheten, fanns då risken att jag skulle segla vilse i fantasin, i mitt tankehav?

Förmodligen.

Skulle jag sammansmälta med min romankaraktär som jag nu tillbringar så mycket tid tillsammans med.

Hon vid sitt köksbord. Jag vid mitt. Samma. Strunt samma. Bord som bord. Karaktär som karaktär.

Vem äger rätten att avgöra vem av oss som är mest verklig. Jag som tror mig ha skapat henne eller hon som kanske inte vet att jag finns?

Hon skriver själv om någon, är denne någon då ännu mindre förankrad i verkligheten?

En karaktär skapad av en (av mig) skapad karaktär. Gör det mig till dubbelgud?

Det är nog tur att jag har några ankare och förtöjningar i kanterna. Till det fasta. Fastlandet. Jag kan känna dem dra när jag seglat iväg för långt ut.

Kom tillbaka, dags att ordna middagsmat, kan ett ankarfäste tycka.

Vi föds alla som experter

Sen ägnar vi resten av våra liv åt att återupptäcka glömda förmågor. Som självkänsla, tilltro till vår förmåga att lära nytt. Kärlek att känna och ge, till oss själva och andra.

Som riktigt små har vi en enorm tilltro till vår förmåga. Med all rätt. Vi kan lära oss vilka språk som helst. Använda vår kropp till de mest fantastiska bedrifter. Men vartefter tiden går stelnar vi, såväl kroppsligt som mentalt.

Visst, att bli framgångsrik inom isdans kanske inte är fullt realistiskt om man börjar öva för sent men det mesta ligger fortfarande inom räckhåll.

Det är illa nog att vi missar hur bra vi kan bli men ännu värre att vi glömt det vi redan har. Förmågan att känna lycka och tillfredställelse är medfödd och inget vi behöver lära oss.

Bara komma ihåg.

Med andra ord

Häst, kuse, ök, märr, totto, pålle kamp. Kärt hovdjur har många namn.

Dessutom har vi fålarna, de som Staffan vattnar i visan. Och springare, ädla och oftast vita, med en prins på.

Synonymer. Olika ord som betyder i stort sett samma sak. Fast inte riktigt, varje variant bär på sin egen egenart. Vissa är för barn, titta totto! Pålle. Andra får slita hårt, kamp, ök och märr. Och en valack är en hingst som berövats förmågan att göra föl med ett sto.

Ytterligare andra är de vi slänger oss med i slang när vi satsat en slant på en kuse på travet.
Hästar blir för övrigt inte svettiga när de springer, de blir löddriga.

Min absoluta favorit är havremoppen.

Jag minns att det fanns en tävling i förlaget Wahlströms ungdomsböcker, de som var noga uppdelade i pojk- och flickböcker. Grön och röd rygg. Jag hade ungefär lika många av varje sort, arvegods från pappa och mamma. I tävlingen kunde man välja om vinsten skulle bli en moppe eller en ponny. Jag tyckte det var så lustigt. Så brutalt olika saker och ändå med samma ändamål. Att sitta på för att ta sig någonstans.

Om vi vänder på steken, har vi stålhingst, hoj, båge, knarr och det för mig nya jonne. Jag har bara hört det tidigare i verbform, "att jonna" i betydelsen cykla.

Nu rider jag vidare mot horisonten, var den nu ligger... Vem vet, plattjordarna kanske inte är helt ute och cyklar?

Lean och skrivprocessen

Jag visste det! Allt hänger ihop.

I veckan var jag på studiebesök på Scania och såg tillverkningen av motorer till lastbilar. I en helt annan bransch jobbar jag med liknande frågor.

Flöde, kundvärde, ledarskap och organisationskultur. Bra, vi kan lära av varandra.

Vad gör man när man fastnar, när flödet står still? Då vattnet står där som en mur. Fruset i tiden. Den som sett ett fruset vattenfall vet vad jag menar.

En stillnad urkraft. För stunden overksam, men med enorm potential.

Idag är jag ledig från jobbet och nu är det min roman som fastnat. Ordflödet.
Något är tokigt. Jag har kört fast. Bra! Älska avvikelser. Inspect and adapt.

Experimentera. Prova och se vad som händer.

Få saker är så lätta att ändra som text skriven på dator. Det är till och med enklare än att ändra i programkod, för där kan det påverka saker i verkliga livet.

Eller, åh förlåt! Det kan litteratur med. Men, i det outgivna nuläget, i tryggt förvar på min hårddisk och kanske på några fler i molnet, är det fullkomligt ofarligt att prova, att flytta, att mixtra med min text.

Det drabbar absolut ingen oskyldig. Det är totalt fail-safe. Tryggt kan jag testa de mest halsbrytande vändningar utan att lämna min nedsuttna fåtölj. Allt för att få igång min berättelses rörelse igen. Smälta det frusna ordflödet.

Ta tillvara det jag lär mig på vägen.

Om vi haft svansar...

Jag läste om en intressant teori, kanske på gränsen till fiktion, kanske helt sant, jag vet faktiskt inte.

Det är det här med svansar... 

Och om känslor och vad som händer om man undertrycker dem. Det känns inte som hokus pokus att många får ont i kroppen till följd av spänningar orsakade av tankar som stressar. Ont i ländryggen. Där den där svansen skulle ha suttit om inte utvecklingen bedömt den som onödig.

Hundar uttrycker helt genomskinligt sina känslor med svansen. Vi människor pratar en del om att vi borde vara mer öppna, mer hela. Kunna vara vårt sanna jag både hemma och på jobbet. Att vi skulle må bättre då.

Tänk vad avslöjande det skulle vara med en svans. En del av kroppen som nästan lever sitt eget liv, som vi inte kan hejda eller dölja så enkelt. Man sitter där och sveper lite lojt med svansen. Det syns att man mår skapligt bra. Man signalerar ett lugn. Kanske sprider man det också.

The tail will tell...

Slokande svans, med rufsig tofs. Signalerar att det kan vara dags att göra en förändring.

En svansföringsupplyftande förändring.

Jag tror moder natur kan ha gjort ett misstag i tillbakabildandet av denna förträffliga extremitet.

Samskapandet

Är mängden historier begränsad? Det händer att jag anar mina egna idéer i andras alster, som nu i förra veckan i en litteraturrecension. En dålig deckarhistoria insprängd i en essä om det egna skrivandets vedermödor, i en avlägsen ungdom. Nåja ingen är väl så unik som man vill tro...

Det är väl så det fungerar med selektiv varseblivning. Igenkänning av det egna tillståndet. När man själv är gravid ser man stora magar och barnvagnar överallt. Är det samma fenomen som gör att jag ser mitt bokbarn springa förbi lite här och där. Tittar busigt fram från en bokhylla fast hon inte ens är tryckt och utgiven ännu.

Men historierna kanske inte kommer inifrån? Ibland känns det verkligen inte så.
Varifrån kommer då idéerna och vem tillhör de? Den är min, jag tog den först! Man kan väl inte stå och slita i en idé från varsitt håll som två tanter på butiksrea i Ankeborg?

Vad blir det då? Två halva berättelser?

Tänk om idéer, som författaren Elizabeth Gilbert på allvar tror och beskriver i sin bok "Big Magic" är egna väsen som genom samarbete, kanalisering med en mottaglig människa kan samskapa en berättelse.

Tänk om det är så kreativiteten fungerar. Samarbete i dess renaste form. Mellan en livsform och en annan. Troligen utan att parterna är riktigt medvetna om hur det sker. Lika magiskt som skapandet av allt liv.

Hur låter inspirationen?

Skriver jag bäst omgiven av sorl eller tystnad? Ibland är gränsen tunn mellan inspirerande bakgrundsljud och vad som blir en störande ljudmatta.

Det störande uppstår när ljudet når in, när det bär på begriplig information. Något man lockas lyssna till och fångas av. En obegriplig ljudmatta är däremot oftast OK, så länge det inte är byggslammer för det kan jag inte tänka till.

Det bästa är lågmält sorl på lokal, tex ett café eller en bar utan hög musik. Men, så snart enskilda ord och samtal går att urskilja blir det en distraktion. Det allra värsta är av någon anledning halva samtal, där den ena parten befinner sig i andra änden av ett telefonsamtal.

Jag undrar hur det skulle vara att lyssna på radio på ett språk jag absolut inte kan ett ord av. Eller bara ljud. Naturens ljud.

Regn. Vindsus. Eldknaster.

Sådana ljud som vi under årmiljoner lärt oss att slappna av och somna till.

Troligen föddes människans berättarkultur kring en knastrande eld med vindsus och regn som bakgrundsljud.

Konstnären vill inte ha tråkigt

I tradigheten sinar den inre idéströmmen. Kreativiteten är våra själars syre. Utan tillgång till den källan kvävs vi.

Det är den påtvingade normaliteten som dödar kreativiteten. Vardagslunken tar kål på lekfullheten och den inte helt normal-accepterade knasigheten.

Det gäller alltså att hålla inspirationen vid liv. Roa den, ge den näring genom handlingar och tankar den inte gäspar igenkännande åt.  

Livet i mars

Mars månad...

Marskatt
Marseille
Marsvin, är det vin som dricks i mars.

Marsalavin
Marshmallow
Marsansås
Marsipan

Marsupilami

Drömmen om en tom hylla

Jag har ett skapligt belamrat hem. Det är prylar överallt. Jag delar bostad med tre individer som alla drar sina strån till vår samlade stack av bråte. Varje år, sådär lagom till nyårslöftet tänker jag att, nu. Nu är året inne då jag skall fixa ett hem med luft och rymd, med rena ytor, utan plotter.

Tänk om jag kunde lyckas få till en tom hylla någonstans, eller en låda som rymmer något mer. Överfullt överallt. Var kommer allt ifrån?

Inför 2019 har jag till och med köpt en bok som skall guida mig med ett nytt rensningstema varje vecka. 52 kapitel. Upplägget känns betydligt mer genomförbart än Marie Kondos drastiska råd:
Kasta allt du inte blir lycklig över. Hur ofta känner man lycka över sin tandborste eller stekpanna? Likafullt vore det irriterande att inte ha dem kvar. 

Det började med hallen men det kändes så jobbigt så jag tjuvkikade på vecka 2. Papperskorgar. Man skulle ställa papperskorgar strategiskt lite här och där. Nej, den kändes inte bra. Det är jobbigt nog att tömma de vi har i kök och badrum. Fler? Nej tack.

Tredje veckan kom vi in i mitt favoritrum, köket. Det är inte matlagning jag gillar utan köket är mitt primära arbetsrum. Det är här jag skriver. Oftast. Jag fick vara kvar i köket även veckan därpå och rensa bland torrvaror och i kyl och frys. Frysen innehöll mer is än mat. Januariminus på balkongen räddade mina matlådor medan isen smälte.

Det är något konstigt med mina matförråd. Bland kryddburkar och gryner finns alltid något som haft utgångsdatum innan jag ens flyttade in i köket. Varje gång.

Badrumsskåp. De skulle jag faktiskt kunna rensa någon dag. Det är inte så farligt.
Tvättstuga. Har vi ingen separat. Sånt bor också i badrummet.
Städskåp. Det var något mormor hade. Därinne luktade jättegott av skurpulver. Vi har inget. Dammsugaren står inklämd i en överfull hallgarderob. Där står den bra.

Den sjunde veckan, som vi är inne i nu, är det semester från städningen. Jippi!
Drömmen om den tomma hyllan får förbli en dröm...

Innan det mentala sminklagret lägger sig ivägen...

De här jäkla morgonsidorna, varför måste de skrivas just på morgonen? Varför är det viktigt? Jag som redan innan är både morgontrött och sen till jobbet så det räcker. Skall jag verkligen behöva lägga ytterligare en tidskrävande aktivitet på morgonen?

Ja, det verkar så. Det är bara tidigt på morgonen, i yrvaket skick, innan den mentala polityren kommit på plats, som magin fungerar.

När man fortfarande är oförställd. När de sanna innersta tankarna kommer ut i oredigerat skick.
Jag fuskar lite dock. Det allra första jag gör är att fixa en kanna kaffe, om ingen redan hunnit före så den står klar på köksbänken. Då är det lyx.

Kaffet är ett absolut måste, annars går det inte. Inget kaffe - inga ord, ingen text. Ingen magi.

Som att elda för kråkorna

Fast taket är tomt.

Som att måla och hänga tavlorna i en mörk garderob.
Jag saknar läsare. Mottagare av mina texter.

Det är tomt på teatern. Ingen sitter i publikhavet. Jag står ensam på scen. På teatern mitt liv.
Vill jag ha publik, eller är det medspelare jag saknar?
Förresten, är det någon skillnad på medspelare och motspelare?

Egot i mig skriver texter och lägger ut lite här och där. Som små rop. Hallå, är det någon där?
Ekot svarar...
Inte.

Apropå kråkor, vad är det man säger om fåglarna?
Jo, att skogen skulle vara väldigt tyst om bara den bästa fågeln sjöng.

Kra & krax på er!

Vitsigt värre

Det är kul att leka med ord. De är mina lekkamrater. Vänder och vrider på dem till snitsiga ordvitsar.

Ändelser eller ännu hellre prefix förvandlar ett ord till ett annat. Utgå från ett grundord och få vilt skilda betydelser.

Som "Satt" som blir:

Insatt, utsatt, avsatt, påsatt, uppsatt, nedsatt, eller nersutten som en gammal fåtölj...

Eller "Slag"

Inslag, utslag, avslag, påslag, uppslag, nerslag, vadslag

Intagen, uttagen, avtagen, påtagen, upptagen, nertagen, medtagen, mottagen, antagen, betagen...

Betagen av orden eller bergtagen. I bägge fallen är man fast.

Igelkotten lämnade sin man. Hon stack.

Ångloket lämnade stationen. Det pös eller kanske drog.

Bagaren lämnade sin fru. Han smet.

Om jag vore ett djur...

Vilket djur skulle det vara? En klassisk fråga.

En spindel, en drake eller något ulligt, vilket representerar min personlighet bäst?
Fjäll, taggar eller horn? Kanske päls.

Land eller hav?
En örn?

Nej, svaret blir någon form av kattdjur. Leopardmönster är inne i år. Det är snyggt. Särskilt på leoparderna...

När strängen i den dramaturgiska bågen brister

"Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge" Så lyder Verner von Heidenstams kloka uppmaning att våga och att våga misslyckas.

Man lär sig som bekant av sina misstag. Sägs det. Men, jag har ett dilemma. Jag skriver ju och tycker om både själva aktiviteten och oftast även resultatet. Jag har blivit hemmablind för mitt eget språk och berättaruniversum. Jag är min egen största beundrare och supporter. Gott så. Ett självförtroende angränsande till hybrisnivå kanske inte skadar. Hellre det än en ödmjukhet intill självutplåning.

Men nu till dilemmat. Hur får jag ärligt och objektivt en bedömning av om det jag skriver är bra? 

Och vad är bra?

Det är ju åtminstone till stor del något subjektivt.

Såvida det inte är fullständigt tok-kass för då tycker nog de flesta det.

Visst finns det råd att lyda och allmänna tips att följa, exempelvis den dramaturgiska bågen.

Men om det istället blir upp som en sol, ner som en pannkaka. Hur märker jag det när jag är mitt i  min egen värld, där allt är logiskt och alla formuleringar genialiska? Inga floskler här inte. Inte alls.

Och jag har inte hört någon sträng brista. Hur låter det? Tjong?

Tänk vad fånigt om jag står här med en stränglös båge. Usch, jag kastar iväg den långt...

Men jävlar, det är en bumerang, den kommer tillbaka... Snabbt, ducka! Take cover!

"Don't judge a book by its cover" Men det gör man ju...

Min morfar hade en slangbella. Hållbar och tillförlitlig. Den kanske finns kvar i någon gömma.

Istället för ett gymkort

Nej, jag har inte köpt något gymkort. Istället har jag låtit bli att köpa busskort. Minus gånger två kort blir plus på träningskontot (och bankkontot). Smart? Tja, det återstår att se. Jag kände mig smart i måndags. Fram och tillbaka blir det 7 kilometer till fots.

Det var halt på bron mellan hemön och jobbön.

På tisdagmorgonen var det plusgrader och isen på bron smält, men på kvällen kom blötsnön och bussen och jag hade visst lite reskassa kvar på kortet...

Idag är det onsdag och jag har gynnat bussbolaget i båda riktningarna.

Men det är en ny dag imorgon och för säkerhets skull skall jag glömma busskortet hemma.