Att se fram och tillbaka

Nu prick är det ett dygn kvar att 2020. Varje år skriver jag en sammanfattning av året som gått och vad jag vill med det som ligger framför. Jag kallar det min nyårskrönika. Den är bara för mig själv så ordet kanske är illa valt. Tanken är väl oftast att en krönika skall läsas och ett budskap spridas.

På det allvetande Wikipedia står dock följande:

"Krönika är en litterär historisk framställning av yttre händelser i bestämd tidsföljd."

Så långt stämmer det ju förträffligt bra. Det är ju precis så det är!

Jag brukar starta med att läsa igenom föregående års text, för att komma i stämning. Nu häromdagen skummade jag igenom flera, många år tillbaka. Det var både trevligt och en smula beklämmande. För insikten kom att vissa saker tycks jag sakna förmåga att förändra. Trots att jag sedan länge är medveten om att jag både vill och borde.

Sådant känns ju mindre upplyftande att läsa och skriva. År efter år.
Betydligt roligare då att skriva om sådant som för en framåt. Sådant som går i en riktning jag valt. Det är de sakerna jag vill skriva om imorgon. De sakerna jag vill minnas från 2020 och ta mig med in i 2021.

Trevligheter att se fram och tillbaka på.

Stillsamt flyter ån

Dagarna flyter ihop. De blandas i tidens flod. En strid ström av timmar och minuter som formar ett liv.

Jag sitter vid kanten av ån, just där den gör en krök och skymmer det som ligger bortanför. Just här rinner inte vattnet fullt så fort. Jag hinner fånga en skopa minnen.

Dricker minnets dryck och ser. Hör och känner. All den tid som flutit förbi. Någonstans finns allt kvar. Varje liten stund värd att minnas och även de man för länge sedan glömt.

Jag sitter kvar här en stund, jag trivs i sällskap av porlande vatten. Nytt smältvatten väntas från bergstopparna som nu täcks av snö.

Ordens kraft

Pennan är mäktigare än svärdet. Det kan säkert stämma, det finns de som sitter i fängelse eller som dömts till döden för sina ord. Så hade det aldrig varit om orden inte kunnat påverka.

Det skrivna ordet besitter kraft. Självklart. Att läsa är inte bara ett tidsfördriv, det kan upplysa och uppmana. Påverka till handling.

Visst finns det sägner som berättats i århundraden innan de till slut blivit nedtecknade. De riktigt starka berättelserna lever nog sitt eget liv oavsett hur de sprids.

Fördelen med det nedskrivna är att det kan bevaras. Finnas kvar långt efter att den som tänkt. talat eller skrivit försvunnit ur tiden. Kedjan hålls samman utan att den som berättar behöver möta den som för historien vidare. 

Att skriva är ett sätt att bli evig, eller iallafall skapligt långvarig.

Pennan är mäktigare än svärdet, eller som jag brukar säga. Min penna är betydligt vassare än min tunga.

Gammal som gatan

De senaste veckorna har jag drömt om ålder. I drömmarna har jag varit ömsom ung som mina döttrar, ömsom äldre än min mor.

Känslan sitter kvar, den panikartade av att plötsligt vara över 80. Och med en aning om att det faktiskt kommer att kännas just så en dag, Plötsligt påkommet. 

Eller lugnet och lyckan över att vara riktigt ung och så en viss sorg efter uppvaknandet och insikten att nej, den drömmen var inte om mig.

Har jag åldersnoja nu också? Som om det inte vore nog med alla nojor jag redan har.

Ett halvsekel i år. Gammal som gatan. Fast gatan som mitt hus ligger vid är bara hälften så gammal. Den tillkom i stadsbilden samtidigt som huset och kvarteret, 1997.

Jag är därmed dubbelt så gammal som gatan.

Sakta men säkert

Midvinter har passerat. Det har vänt. Solen kommer sakta åter. Sakta men säkert. Det är åtminstone ett som känns tämligen säkert i denna annars oförutsägbara tid.

Och solen har sin gång.
För ovanlighetens skull gillar jag den översatta titeln bättre än originalet "The Sun Also Rises" låter inte fullt lika poetiskt.

Även om det fortfarande är mulet så får vi en liten gnutta mer dagsljus för varje dag som går. Bara tanken på de där extra ljusminuterna känns upplyftande.

Verklighetsflykt

Är det vad jag ägnar mig åt? Läsande och skrivandet är att förflytta sig om än inte fysiskt så mentalt till andra platser.

Någon annanstans. Bli någon annan. I en annan tid. Innan. Efter. Bara inte exakt just här och nu. Drömma sig bort. Eller dit.

Jag läser eller skriver den verklighet jag vill befinna mig i. Min tillvaro av ord. Tilltalande ord. Trivsamma ord. Läkande. Lärande. Lockande. Levande. Ord.

Kringskuret

Mycket i tillvaron nu är begränsat. Vad man kan göra. Vem man kan träffa. För precis ett år sedan var vi på väg för att fira jul och nyår i Australien. Något som då visserligen kändes som ett äventyr men alls inget omöjligt. 

Idag känns det som en avlägsen dröm. Något närmast overkligt. Nu när man inte ens bör åka buss. Inte kan fira helgerna med de man vill, på det sätt man vill. Det vore galet oansvarigt.

Förra julen kände jag en viss skuld över en lång flygresa. Klimatet oroade. Skogsbränderna som härjade, som vi upplevde på alltför nära håll. Resan kändes bitterljuv på det viset. Vi bidrog en smula till kommande års bränder.

Vi anpassar oss. Vi kan anpassa oss. Vi måste anpassa oss. Även om tillvaron blir kringskuren kan det ses som ett billigt pris för att så många som möjligt skall få finnas ännu en tid.

Med fantasin som sällskap

Jag har nog alltid tyckt om att vara för mig själv. Ensam eller själv, det är en skillnad där. Känna sig ensam kan man göra även i sällskap, kanske då som allra mest.

För mig själv, i mitt eget sällskap, har jag aldrig känt mig ensam. Tvärt om. Då kan jag som starkast förnimma samhörigheten med allt.

I sällskap där man inte når fram, där inget samtal sker. Där råder ensamheten. Den har inget att göra med om man är fler i rummet eller ej. Ensamheten känns när ingen kommunikation finns. När alla dörrar är stängda.

I fantasin kan alla dörrar öppnas, alla gränser korsas. Tid och rum är inte längre barriärer. Fantasin låter sig inte hindras av sådana världsliga saker.

Håll idégrytan kokande

Tillsätt små ingredienser då och då. Snigelsnor och en ögonfrans från en dovhjort. I sällsynta fall ett tagelstrå ur en enhörnings silkeslena man. Rör om noga. Gärna med en kvist av trollhassel.

Röken som stiger från grytan letar sig in i de mest svårtillgängliga skrymslen och vrår. Kanske in till dig, in i din själ och ditt hjärta. 

Om min historia kan ta sig ut ur mig och in i dig, då har jag lyckats med mitt långkok.