Jag har nog alltid tyckt om att vara för mig själv. Ensam eller själv, det är en skillnad där. Känna sig ensam kan man göra även i sällskap, kanske då som allra mest.
För mig själv, i mitt eget sällskap, har jag aldrig känt mig ensam. Tvärt om. Då kan jag som starkast förnimma samhörigheten med allt.
I sällskap där man inte når fram, där inget samtal sker. Där råder ensamheten. Den har inget att göra med om man är fler i rummet eller ej. Ensamheten känns när ingen kommunikation finns. När alla dörrar är stängda.
I fantasin kan alla dörrar öppnas, alla gränser korsas. Tid och rum är inte längre barriärer. Fantasin låter sig inte hindras av sådana världsliga saker.
