Pennan och tanken

Idag låter jag mig inspireras av andra personers kloka ord och tankar. 

Lingvisten Li Wei får bidra med denna korta och koncisa beskrivning av hur han arbetar i skrivandets olika skeden. 

När jag skriver, följer mitt sinne pennan.
När jag redigerar följer pennan mitt sinne.

Jag kände igen det mycket väl. 

När jag först skriver något har den medvetna tanken inte en chans att hänga med. Pennan leder, sinnet hänger med så gott det kan men påfallande ofta när jag läser det skrivna känns det som första gången jag ser texten.

Redigering är en helt annan historia som kräver sin egen teknik. Då som först är det dags att koppla in tanken och låta den styra pennan. 

Tanken skulle aldrig kunna skapa det första utkastet. Varifrån det kommer kan jag bara ana.

Klartext och undertext

Läsare uppskattar sällan att bli skrivna på näsan, helst vill man ana och förstå av det som beskrivs mellan raderna. Få känna sig invigd i en hemlighet tillsammans med författaren. 

Jag skriver hellre i undertext än klartext när historier ska berättas. Sen gäller det att förlita sig på läsarens insikter och att det hela blir någotsånär begripligt i överfarten.

Nuet och häret

Just här, just nu är givetvis den enda tid och plats jag kan befinna mig på. Var annars menar jag? Var som helst och när som helst står till buds om jag tar fantasin till hjälp men om inte, ja då återstår endast här och nu.

Så mycket i vår tillvaro handlar om att vara någon annanstans. Förlorad i drömmar om en framtid som kanske kommer eller i minnen av det som säkert varit. Det är inget ont i det. Vi kan inte ständigt befinna oss mentalt i nuet. Inte bara.

Då kommer vi ingenstans.

Minnen förankrar oss i nuet och drömmar driver oss att fylla på med nya. Nuet är där minnet möter drömmen om sig själv.

Hur smakar semester?

Jag har en kokbok som heter Semester och innehåller en massa somriga recept och tips. Varje år i juni plockar jag fram den och tittar och fantiserar om Bellini, lattjo gazpacho och ängamat med späda lättkokta primörer.

För mig smakar semester och sommarlov som sill, glass och grillat. Som mer vuxen kan jag lägga till smaken av lokalt torrt vin i en trång gränd med klängrosor eller möjligen graffiti på fasaderna.   

Ni kan jag till detta addera smaken av godis från både Gränna och taxfree-shoppen på färjan på vägen ner till den så kallade kontinenten.

Solvarma smultron och hallon med iskall saft under en soligt varm dag och något varmt att dricka i en avkyld sommarnatt på verandan där daggen redan lagt sig mellan bucklorna i trasmattan som täcker golvet under bara fötter.

With a six pence in her shoe

Så avslutas rimmet om vad en brud ska ha på sitt bröllop.

Something old, something new. something borrowed, something blue...

Och så silvermyntet i skon då.

Hur lär man sig sånt här? Jag kan inte minnas att någon berättat för mig men redan innan jag blev tonåring knyckte jag ett par blå strumpeband med guldkant som jag hittade i min mors gömmor.

Jag tänkte att jag skulle ha ett av dem gömt under klänningen på mitt bröllop. Och så blev det.

Nu 25 år senare när jag googlar på ramsans ursprung, läser jag att just blå strumpeband var vanligt vid förra sekelskiftet. Hur visste jag det? Google och internet fanns inte när jag var ung.

Och ett silvermynt hade jag i skon. Visste att det skulle vara så. En tioöring så gammal att den åtminstone bestod till 40 procent av den ädla metallen silver.

Idag firar vi silverbröllopsdag. Där slank ett kvartssekel år så att säga iväg som ett paket smör i solsken.

Hopplös

Tydligen ska det vara bra med hopplöshet. Det är den ständiga längtan som gör en olycklig. Åtminstone om man har oturen att längta efter något man inte får. Något ouppnåeligt.

När det du hoppas på inte infrias kommer besvikelsen som ett brev på posten. Så onödigt.

Så säger stoikerna. Det stämmer förstås men hur roligt har en stoiker? Är de inte bara upphöjt lugna och harmoniska för jämnan?

Som Seneca, en känd stoiker, skrev till en vän. Sluta hoppas och du slutar känna rädsla. Ja, såklart den som inte blickar framåt och vill ha något kan förstås inte heller oroa sig för att framtiden inte blir som man önskar.

Men, om inte hoppet driver oss framåt, hur ska vi ens ta oss ur sängen?

Nyfikenheten är svaret. Vad kan nu denna dagen bära i sitt sköte? Bäst jag går upp och tar reda på det. Om inte annat kan jag koka mig en panna kaffe...

Sluta hoppas. Börja förundras!

Vems är jordgubbarna?

Fåglarna knycker mina jordgubbar. Eller är det kanske tvärt om? Vems är de egentligen? Fåglarna var ju här före mig. Åtminstone ur vissa perspektiv och som kollektiv betraktat.

Jag vilar vidare i förvissningen att bären tillhör den som hinner först. Det är sällan jag. Å andra sidan, kan jag till skillnad mot fåglarna köpa mina jordgubbar i affären.

Kontrollbehov

Vi tror och framför allt vill tro att vi har kontroll över tillvaron. Så är det för det mesta, för de flesta. Men det spelar ingen roll hur noga vi än följer rapporteringen, vi kan ändå inte ta kontroll över varken väder, ränteläge, hälsa eller miljön.

Jobbigt och det har inte blivit bättre de senaste åren. Snarare faller mer och mer utanför för det vi kan räkna med och lita på.

Det är ingen idé att planera något, åtminstone inte utan en massa förbehåll. Det gör det även svårt att se fram emot framtida händelser. 

Vi vill hellre förbli lyckligt ovetande än olyckligt erkänna det vi egentligen vet. Att världen är en okontrollerbar plats. Kontrollen har alltid varit en chimär som gått att upprätthålla i en lugnare tid.

Men är det då nödvändigt att tro sig ha kontroll för att tillåta sig att känna lycka?

Ibland känns det onekligen så.

Retreat

Att dra sig tillbaka. Undan. In i sig själv. För att återfinna den man är där, innerst inne. Den som så lätt kommer i skymundan i en ständigt pågående vardag. Den som aldrig stannar upp springer lätt ifrån sig själv.

Det har blivit populärt att åka på retreat. Vara tyst i en vecka. Meditera och äta nyttigt. Urtråkigt kan man tänka men kanske att det går att få syn på sig själv någonstans i tystnaden. När det yttre tjattret tystnar kan även det inre få ro.

Det händer något med tiden i tystnaden. Den blir formbar. lång och utdragen och samtidigt kort som ett ögonblick. Under en retreat blir världen tidlös. Tillvaron upplöses, förlorar sin inrutade rytm. I ett evighetslångt nu finns chansen att hinna möta sig själv. 

Tråk-tryggt

Tråk-tryggt, vad är det? Detta ord kom till mig idag och representerar känslan av tristess när den är som bäst. När inget händer och det är precis så man vill att det ska vara. Förändringens vind har snålblåst runt knuten länge nog. 

Inte konstigt att då längta efter tråk-tryggheten. Den ofta illa uppskattade vanligheten. Tradigheten i att ständigt göra samma saker. Ibland kallas det tradition och då är det plötsligt värt att bevara. Iallafall enigt vissa. Andra tycker det är mossigt.

I vardagen ska allt hela tiden förändras. Utvecklas. Mitt jobb handlar i stort sett bara om att driva förändring och sedan agera guide i det nya. Det är förskräckligt tröttsamt ibland. Förändringströtthet är ett begrepp som det hålls seminarium om.

Där ges tips om hur vi ska hålla folks förändringsånga uppe. Vilket sorts kol det ska eldas med. Till slut tar orken slut. Passande då att semesterns vindskydd spänns upp just idag. Vilken tur! Nu tänker jag inte förändra eller förändras ett dugg.

Att göra precis ingenting är verkligen ett underskattat nöje.